Ratzingerseminarium på Sigtunastiftelsen

Valet av kardinal Joseph Ratzinger till ny påve den 19 april i fjol blev något av en antiklimax. Veckorna innan Johannes Paulus II gick bort fram till att konklaven avslutats spekulerade såväl medier som katoliker i gemen om vem som skulle förmå axla denne mans fallna mantel. De flesta tycktes överens om att det nu var dags för någon från tredje världen att bli påve, inte minst därför att det är i Latinamerika och Afrika som katolska kyrkan är som starkast.

När så de med spänning väntade orden habemus papam – vi har en påve – uttalats blev det på något sätt tyst när kardinal Ratzinger klev ut på Vatikanens balkong för att för första gången möta världen som katolska kyrkans ledare.

I svenska medier uttalade sig flera personer raskt mycket negativt om valet, förutspådde kris och vittnade om sorg och förtvivlan. Uppfattningen om kardinalen tycktes klar: En konservativ bakåtsträvare, en man oförmögen till flexibilitet och förståelse för det moderna samhällets behov, en trons väktare, en förvaltare av en gammaldags inkvisition utan visioner och öppenhet för den nya tidens strömningar.

De flesta initierade intog dock en mer avvaktande hållning, låt oss vänta och se. Det är trots allt skillnad mellan att vara prefekt för Troskongregationen och att vara påve.

För att fördjupa och bredda bilden av Benedictus XVI ordnade Newmaninstitutet tillsammans med Sigtunastiftelsen i början av mars 2006 ett seminarium om den nye påven. Ett välbehövligt seminarium, eftersom bilden av mannen Joseph Ratzinger varit så negativ.

Det två dagar långa seminariet innehöll både föreläsningar och rika möjligheter till samtal. Fredagen ägnades åt Joseph Ratzingers familjebakgrund och uppväxt i skuggan av nazismen, och hans teologiska utveckling och snabba karriär inom kyrkan. De tre föredragshållarna, jesuitpater Philip Geister, professor Gösta Hallonsten och docent Yvonne Maria Werner – alla tre katoliker – gav utifrån skiftande perspektiv en betydligt mer nyanserad bild av den nye påven än den som fått träda fram hittills, inte minst i medierna.

Om kyrkan är stark i Afrika, Asien och Latinamerika är den på tillbakagång i Europa och USA, och om någon tycks mäktig att samtala med företrädare för den postmoderna sekulariserade världen är det, menade föredragshållarna samstämt, Benedictus XVI. Hans knivskarpa intellekt parat med en djup tro med rötterna i den katolska fromheten och intellektuella traditionen, samt det faktum att han är just europé, är den bästa kombinationen för att försöka överbrygga det uppkomna gapet mellan tro och vetande, religion och förnuft. Den nye påven ser sekulariseringen som kyrkans största utmaning, och svaret på utmaningen är att samtala och försöka förmedla att Guds väsen är kärlek. Att Benedictus första encyklika bär namnet Deus caritas est (Gud är kärleken) är betecknande, som en programförklaring för hela pontifikatet. Det är Benedictus vilja att kyrkan hittar vägar att förmedla insikten om vem denne Gud är och att han är relevant också för dagens människor. Kyrkans ansvar är att i varje handling förmedla detta, men utan att fördöma. Påven är, framhöll Philip Geister i sitt föredrag, själv inte främmande för tvivlet utan ser det som en existentiell realitet och en erfarenhet som den troende delar med den icke-troende. Om vi erkänner tvivlet som ett uttryck för möjligheten att den andre kan ha rätt, kan vi möta varandra, den troende och den icke-troende, i öppenhet för att något kan ske som förändrar vår bild av verkligheten. Vi kan inte utgå ifrån att vi som är troende redan känner till hur allt egentligen är, och att de som saknar tron inte har någon aning om hur saker och ting förhåller sig. Tron är också en gåva, ett språng man väljer att ta och som förändrar ens syn på verkligheten, framhåller Ratzinger.

Gösta Hallonsten betonade i sitt föredrag påvens positiva kultursyn, det vill säga kultur som ett uttryck för gemensamma erfarenheter och som ett värn för vårt liv tillsammans och att det är begreppet sanning som är det absolut centrala för Benedictus XVI. Gösta Hallonsten menade att påvens kritik av relativismen är en kritik av en felaktig förståelse av begreppet tolerans, eftersom den relativistiska uppfattningen av begreppet inte leder till ett sökande efter sanning.

Sanning är för Benedictus XVI intimt förknippat med det sköna, hävdade Yvonne Maria Werner i sitt föredrag, ”Skönhet och liturgi”. Hon förutspådde att den mycket liturgiintresserade påven kommer att låta liturgin vara ämnet för sin nästa encyklika. Äkta liturgi förmedlar att vi är delaktiga i ett kosmiskt skeende där vi i liturgin träder in i de heligas gemenskap. Därför är varje detalj i liturgin avgörande på så sätt att den ska hjälpa oss att förstå Guds handlande med oss, och att vi ska se den sanna skönheten i den lidande Kristus. Något som är centralt för att förstå kyrkans liturgi och påvens syn på hur den ska utformas.

Under lördagen kom också en ortodox och en luthersk röst till tals och gav sina respektive kyrkliga traditioners reaktion på valet av Joseph Ratzinger till katolska kyrkans överhuvud. Reaktionerna har i princip genomgående varit positiva, något som man kanske inte väntat sig. Men, sade Andreas Larika, de ortodoxa har stärkts i sin vilja till ekumenisk dialog efter valet av Benedictus.

I sitt föredrag framförde sedan den norske teologiprofessorn och katoliken Ola Tjørhom en viss oro för hur dialogen med de lutherska kyrkorna ska komma framåt när dessa kyrkor i exempelvis Tyskland, börjat gå ifrån tanken på en synlig enhet. Man inte ska behöva ändra sig för att skapa enhet, utan de olika kyrkorna och samfunden ska acceptera varandra som man är. Det får inte finnas någon förpliktelse att förändras för att skapa en synlig enhet, menar man. Detta kommer, om man ser till Gösta Hallonstens starka betoning av Benedictus placering av sanningen i centrum av de teologiska och existentiella strävandena, att skapa problem i den ekumeniska dialogen med lutheraner-na.

Avslutningsvis bidrog också Sveriges Radios utrikeskommentator Titti Nylander med några intressanta perspektiv på vilken roll Benedictus XVI kan komma att spela på den politiska arenan. Bland annat pekade hon på en del tecken som tyder på att den nye påvens ambition är att Vatikanen bryter de diplomatiska förbindelserna med Taiwan för att i stället närma sig Folkrepubliken Kina.

Sammanfattningsvis kan man säga att det mycket intressant sammansatta seminariet gav en helt annan bild av Benedictus än den gängse. Här är en man som vill gå i öppen dialog med det sekulariserade samhället, som tillsammans med alla tvivlare vill söka sanningen och som har en genuin längtan att fler ska våga språnget till den förändrade verklighet som tron på Guds kärlek och nåd ger.