Religionen och det öppna samhället

Vilken plats bör religionen ha i vårt öppna, demokratiska samhälle? Ännu för tjugo år sedan tycktes svaret vara självklart. Religionens betydelse avtar, sekulariseringen fortskrider och tron är en rent privat angelägenhet. På sikt försvinner religionen ur samhället. Så tänkte man då. Idag verkar utvecklingen gå i motsatt riktning. Existentiella frågor är inne och religionen gör comeback.

Få bestrider att religiös tro kan ge mening och hopp åt en människa som knappast något annat. Tron att världen har sitt ursprung och sitt mål i en gudomlig Skapare som man kan anförtro sitt liv åt ger inspiration och vägledning åt oräkneligt många människor världen över. Vilken roll tron bör ha i samhällslivet, i kultur och politik, är däremot omstritt, även bland de troende. Det gör att man också uppfattar sekulariseringsprocessen på skilda sätt.

Om man med sekularisering menar en principiell åtskillnad mellan religiös och politisk auktoritet är exempelvis katolska kyrkan förespråkare av ett sekulärt samhälle. Men med sekularisering kan också menas att allt färre människor har en egen gudstro, att antalet gudstjänstbesökare sjunker och att religiöst tankegods spelar en allt mindre roll i kulturlivet. Denna typ av sekularisering har sedan länge utgjort den stora utmaningen för kristen tro i västerlandet.

Numera hävdar dock allt fler att utvecklingen har vänt och att vi är på väg mot en postsekulär tid. Tron på en ständigt fortskridande sekularisering har gett vika för insikten att det är något djupt mänskligt att ställa religiösa frågor. Det verkar inte finnas någon mänsklig kultur utan religion. Vetenskapens landvinningar ger inte livet någon övergripande mening och hjälper oss heller inte att skilja mellan gott och ont. Upplysningstidens religionskritik, med anspråk på fullständig och oproblematisk neutralitet och universalism, framstår allt tydligare som ett barn av sin egen tids typiska ensidigheter och naivitet.

Religionens återkomst diskuteras runt om i västvärlden. I Nordamerika blev historikern och teologen Philip Jenkins bok The Next Christendom en väckarklocka när den år 2003 förutspådde en ny global vår för kristendomen på basis av en sociologisk analys av utvecklingar i tredje världen. Alister McGrath, professor i teologihistoria i Oxford, publicerade häromåret The Twilight of Atheism, även den en läsvärd analys av religionens återkomst i vår tid.

Inom det tyska språkområdet har filosofen Jürgen Habermas omsvängning väckt stor uppmärksamhet. Det var Habermas, en av Tysklands ledande intellektuella och tidigare knappast känd som en religionens vapendragare, som år 2001 lanserade tesen om det postsekulära samhället. Enligt Habermas är det dags att acceptera att religionen är här för att stanna. Istället för att betraktas som en relikt från tiden före upplysningen bör den ses som en viktig deltagare i samhällsdebatten. Det öppna samhället har inte råd att avstå från religionens meningsskapande och normgivande potential, allra minst i en tid när ekonomiska intressen överordnas allting annat och när biovetenskaperna ställer oss inför etiska vägval av hittills inte skådad kaliber. Förutsatt att de troende accepterar det öppna samhällets idéer om tolerans och pluralism bör religiöst motiverade argument tas på allvar i debatten om samhällets ödesfrågor.

Ett drygt år innan kardinal Joseph Ratzinger valdes till påve träffades Habermas och Ratzinger till en mycket uppmärksammad debatt i München. Ratzinger framhöll behovet av att skapa en gemensam bas för samtal mellan troende och icke-troende, medan Habermas som ”en religiöst omusikalisk människa” påminde om att naturalistiska världsbilder inte automatiskt är att föredra framför religiösa. En av vår tids mest uppburna filosofer mötte en av vår tids ledande teologer och graden av samförstånd slog publiken med häpnad. Debatten beskrevs efteråt i tyska tidningar som ”ett toppmöte i ömsesidiga hedersbetygelser”.

Hur ser det då ut i Sverige? Även om religionen tar mer plats i den offentliga debatten idag än för tjugo år sedan, har samtalet om den postsekulära kulturen ännu knappast börjat. Som Integrationsverkets generaldirektör Andreas Carlgren påpekade på DN Debatt 21/3 är Sverige landet Annorlunda. Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och många svenskar har svårt att förstå varför religion spelar en så viktig roll i de flesta människors liv på denna planet. Varför Sverige på detta sätt skiljer sig från andra länder vore i sig en intressant fråga att grunna på. Men No man is an island och i takt med den tilltagande internationaliseringen lär inte heller Sverige förbli oberört av religionens återkomst i vår omvärld.

Om det stämmer att religionen är här för att stanna och att vi är på väg mot en postsekulär tid, då behöver vi fundera över religionens roll i morgondagens Sverige. Kanske kan följande teser inspirera till vidare reflexion kring frågan.

En principiell åtskillnad mellan politisk makt och religiösa samfund

Statskyrkornas tid är förbi. Staten ska vara neutral i religiösa frågor och behandla alla samfund jämlikt. Gränsen mellan politisk och religiös auktoritet ska vara tydlig, till värn för statens religiösa neutralitet, men också till värn för samfundens frihet från partipolitiskt inflytande och statlig styrning. Troende som är politiskt verksamma får sina mandat från väljarna i fria och allmänna val, inte från sina samfund, och de ska därför heller inte uppfattas som representanter för sina religiösa samfund i den politiska sfären.

Religion får kritiseras

Religion är som allting annat i världen på gott och ont, och religiös tro och praxis ska kunna granskas kritiskt i offentlighetens ljus. Det faktum att religion handlar om det som människor håller heligt gör inte i sig religionen immun mot kritik.

Religion får inte uppmana till våld och hat

Religiösa ledare har ansvar för att motverka att tron används för att motivera våld. Rätten till fri religionsutövning får inte tas till intäkt för att propagera hat, eller underblåsa våld och terrorism.

Mångfald i frihet och respekt

Det öppna samhället värnar både yttrandefrihet och religionsfrihet. Men friheten motiveras inte utifrån möjligheten att kränka och förnedra utan utifrån respekten för den mänskliga personens värdighet. Det mångkulturella samhället förbjuder inte hädelse, men däremot förtal, kränkning och diskriminering av andra på grund av deras tro. Okunnighet och fördomar är ingen bra grund för en respektfull dialog mellan medborgarna i det mångkulturella samhället. Både skola och massmedier har därför ansvar för att förmedla en grundlig, allsidig och saklig information om religiös tro.

Religion hör hemma i det offentliga rummet

Religion är inte enbart en privatsak utan fungerar som inspiration för samhälls- och kulturlivet i stort. Den västerländska kulturen, med sin litteratur, konst och musik, är otänkbar utan judendomens och kristendomens bidrag. Religiösa organisationer gör betydande insatser inom en rad samhällssektorer, såsom barnomsorg, olika typer av sociala insatser, internationellt biståndsarbete, utbildning, kulturliv m.m. Många männi-skor hämtar kraft och inspiration ur sin tro för sin vardagliga gärning ute i arbetslivet. Det är lätt att hålla med Jürgen Habermas när han varnar för följderna om man utestänger religionen från det offentliga livet. Troende medborgare ska exempelvis inte behöva avsvärja sig sin tro när de engagerar sig i det politiska livet, något som man i-bland kan se tendenser till i dagens Sverige. På DN Debatt 19/3 exemplifierade Göran Hägglund och Alf Svensson hur religiösa uppfattningar hindras att komma till tals i offentligheten. Och folkhälsominister Morgan Johansson förklarade redan förra våren att man inte bör ta hänsyn till religiösa argument i offentliga debatter. Rimligare och mera demokratiskt vore att låta det strömlinjeformade och politiskt korrekta svenska debattklimatet berikas med religiöst motiverade synpunkter. Att isolera religiösa grupper från det offentliga samtalet skapar bara subkulturer och getton, vilket i sin tur knappast främjar en öppen och konstruktiv samverkan med andra.