Kyrkans roll i de internationella gemenskaperna

För de teoretiker som sysslar med den internationella gemenskapen återstår ännu ett fenomen att utforska: så vitt jag vet har ingen av dem försökt precisera orsaken till att en så strid ström av människor ständigt söker sig till Rom. Ingen annan auktoritet i världen har i trettio års tid varje vecka dragit till sig hundratals, tusentals, i vissa fall hundratusentals människor som från hela världen spontant samlats för att lyssna till ett tal på ett språk som de oftast inte behärskar och delta i en gemenskapshandling som vagt uttrycker ett erkännande av ett gemensamt mål. Denna tendens har endast förstärkts av de resor Paulus VI företagit i olika världsdelar, och det är därför omöjligt att reducera dessa kollektiva manifestationer till enbart nyfikenhet eller något slags bortträngd känsla för en förlorad och återfunnen fader.

Har då dessa manifestationer någon politisk betydelse på det internationella planet? De uppträder som i det närmaste helt fristående fenomen och utmynnar aldrig i någon organiserad rörelse, vars fasta struktur skulle kunna tjäna som påtryckningsmedel och ge kyrkan politiskt inflytande i de olika länderna. Tämligen allmänt anser man – påverkad av massmedia – att vad det här rör sig om är fromma sammankomster med starkt folkloristiska inslag, som ger ett vilseledande intryck av enighet i en tid då kyrkan har svårt att dölja de inre stridigheter som skenbarligen hotar att splittra henne. Bland de politiska sociala, ekonomiska och kulturella krafter som i dag genomströmmar världen tycks det inte finnas någon plats för dessa pilgrimsfärder, och det kan kännas frestande att, som Stalin en gång lär ha gjort, fråga sig hur många divisioner påvedömet förfogar över och vad de egentligen representerar.

Jag tror inte att man helt skall bortse från den internationella betydelsen av dessa manifestationer. Den spontanitet och brist på organisation som karakteriserar dem ger dem en särställning i världen av i dag. Denna definieras bäst med en beskrivning av deras eventuella inflytande på den internationella gemenskapen.

En klarläggande inledning

Den bild vi gör oss av denna internationella gemenskap saknar ofta skärpa, dvs exakthet. Detta beror mindre på bristande kunskap om vissa frågor än på en tendens att tolka nuets verklighet med hjälp av föreställningar som vi ärvt från en annan tid. Kyrkans roll i den moderna internationella gemenskapen är en annan än den som påvedömet spelade i den medeltida kristenheten. Då strävade påven efter att skapa samförstånd mellan de kristna furstarna och ge dem en inriktning mot gemensamma mål, exempelvis att försvara Europa mot de antikristna invasionerna. Han såg sig själv som en internationell myndighet med uppgift att skapa respekt för lag och rätt i de olika rikena. Nationalismens uppkomst under renässansen gav kyrkan en ny ställning eftersom påven då upphörde att vara själva grundpelaren i det internationella samhället. Men detta sekulariserades först så småningom.

Joseph Joblin från jesuiternas Centre d’Etudes de Recherches d’Action Sociales i Paris (CERAS), är officiell delegat från den Heliga stolen vid ILO, Internationella Arbetsorganisationen, i Geneve. – Vår tids internationella samfund tar sig inte minst uttryck i de skilda internationella gemenskaperna alltifrån FN till olika specialorgan. Joblin belyser motiven till den Heliga stolens representation i dessa och hur man ser sin roll i dessa sammanhang.

Vår tids internationella samhälle är visserligen ett barn av renässansen, men det erkänner ändå att den Heliga stolen har sin plats där. Frågan är i vad mån och på vilket sätt de människomassor som under de senaste trettio åren har samlats kring påven bidrar till detta faktum. Med andra ord: finns det en folklig, icke organiserad religiös kraft som spelar en roll i våra dagars internationella gemenskap, framför allt då inom de internationella institutionernas ram? Svaret kan knappast bli annat än jakande, eftersom de ledande inom de olika fackorganisationerna, och dessutom samtliga generalsekreterare i Förenta Nationerna har visat sig angelägna att upprätthålla ständiga förbindelser med den Heliga stolen. För att göra kyrkans delaktighet i den internationella gemenskapen mer realistisk och fruktbringande är det sålunda viktigt att förstå mekanismen i detta inflytande.

Vad menas i dag med ”internationell gemenskap”?

Nittonhundratalets människa känner sig ännu inte hemma i den internationella gemenskapen. De organisationer som denna skapat åt sig förefaller henne vara tungrodda mekanismer dit diplomaterna kommer, oftare för att konstatera sin osämja än sin enighet. Naturligtvis svarar de inte heller mot den bild man gör sig av dem: en världsregering med myndighet att trygga rättvisa och fred mellan folken. Det var 1919, då Nationernas Förbund grundades, som detta hopp först lades fram för mänskligheten, och ännu tydligare kom det till uttryck i Förenta Nationernas traktat där de Fem stora, ständiga medlemmar av Säkerhetsrådet, skulle vara den solidariska kollegiala myndighet som hade makt att lösa konflikter och förhindra varje ansats till krig då det uppstod meningsskiljaktigheter mellan folken. Att dessa strävanden har misslyckats visar att det ännu saknas förutsättningar för att en världsregering skall kunna skapas. Ändå kan det kännas frestande att jämföra alla dessa institutioner med lika många ministärer som man hela tiden tvingas komplettera. Till Arbetsorganisationen, Världshälso-organisationen, organisationerna för undervisning och livsmedel har kommit nya specialorgan för frågor rörande miljön, den internationella handeln, ekonomin, industrialiseringen osv … och det går lätt att ironisera över deras vanmakt. Genom att vänta sig att de på internationell nivå skall förvalta en viss sektor av den mänskliga aktiviteten, ställer man i missriktat nit krav på dem som de ännu saknar förutsättningar att uppfylla. Av detta bör man inte dra slutsatsen att det i dag inte existerar en internationell gemenskap. Den finns, men på ett annat plan. De internationella organisationernas uppgift är att verka för samförstånd och skapa förutsättningar för ett sådant. Det är denna uppgift vi nu skall analysera för att se hur kyrkan – detta folk överallt i världen – bäst skall kunna sätta sig in i den och utöva sitt inflytande på den.

Den internationella organisationens konsensusfunktion

Trots förhastade omdömen från den internationella gemenskapens analytiker och trots de periodiskt återkommande kriser som de internationella organisationerna genomgår är denna konsensus ett faktum. För organisationernas förkämpar representerar dessa kriser antingen en jämvikt som måste bevaras, en ny jämvikt som bör uppnås eller kravet på en omstrukturering av den internationella gemenskapen. Det visar sig alltså att de internationella institutionerna har en trefaldig funktion, en sammanhållande, en ifrågasättande och en som röjer väg för en ny enhet. Dessa tre funktioner utövas samtidigt men på olika nivåer och domineras av det inflytande som tillerkännes en viss opinionsriktning.

De internationella organisationerna som sammanhållande faktorer

Var gång medlemmarna av en internationell gemenskap kommer överens om den innebörd och räckvidd som bör ges de principer och föreskrifter som reglerar förhållandet mellan dem, spelar de internationella institutioner som har till uppgift att utarbeta dem rollen av medlare och katalysator för de olika krafter denna grupp av stater påverkas av. De gör det möjligt för medlemsländerna att tolka dessa principer på samma sätt och därigenom grunda sina relationer på samma politiska och sociala basförutsättningar. I ett sådant tänkt fall står det klart att medlemmarna, om spänningar skulle uppstå, mellan dem eller med en utomstående stat, måste vara angelägna om att antingen stärka de institutioner de har skapat eller också försvara dem mot de krafter som hotar att upplösa dem. Den stat som avviker från de gemensamma normerna och därmed sviker sina skyldigheter, riskerar att bli utsatt för klander, sanktioner eller till och med att bli utesluten ur ”klubben” såvida den vägrar bot och bättring. En analys av så kända fall som Tyskland eller det fascistiska Italien på NF:s tid, och Sydafrika och Portugal på grund av deras raspolitik i Afrika, är konkreta exempel på denna funktion hos de internationella organisationerna.

De internationella organisationerna som debattforum

Bilden av de internationella institutionerna som jämviktsfaktor eller något som borde vara en jämviktsfaktor i de mellanfolkliga förbindelserna är den mest utbredda bland folk i allmänhet. Betydligt mindre medveten är man om de internationella organisationernas funktion som debattforum. En stat eller en grupp stater klagar kanske över de gällande reglernas och principernas dåliga anpassning till verkligheten och kräver att de skall revideras eller rentav ersättas med nya. De debatter för och emot dessa förändringar som då följer inom de internationella institutionernas ram gör dem till redskap när det gäller att ifrågasätta den regim som beskylls för partiskhet och orättvisor.

Det är denna funktion som mest har dominerat den internationella gemenskapen under det senaste kvartsseklet. De länder som blivit oberoende har ifrågasatt den tidigare jämvikten i de mellanfolkliga relationerna och kritiserat dem i tur och ordning ur den politiska, ekonomiska, sociala och kulturella dominansens synvinkel. Sextiotalets febrila strävan att göra de olika besittningarna till självständiga stater följdes av den kritik mot de kommersiella strukturerna som ledde till att UNCTAD skapades, utvecklingsländernas krav på industrialiseringshjälp som kulminerade i och med skapandet av UNIDO, avskaffandet av privilegierna på det finansiella området som drev fram en förändring av de ledande organen i IMF, strävandet efter jämlikhet i förhandlingarna mellan rika och fattiga länder som resulterade i skapandet av OPEC … för att bara ta några av de senaste och mest belysande exemplen på denna tendens.

Även om den politiska protesten under denna period har varit den som märkts mest inom de internationella organisationerna, så har den ändå inte varit den mest betydelsefulla. Den tjänar ofta som täckmantel för en mera djupgående protest: den ideologiska. Den ändrar arten av konflikterna mellan staterna; från att ha varit ett okomplicerat styrkeförhållande som skapar motsättningar mellan dem då det gäller uppnåendet av vissa materiella fördelar, vidgas de till en djupgående konflikt om hur man bör uppfatta kraven på rättvisa och respekten för de mänskliga rättigheterna. De internationella organisationerna är med andra ord de platser där skilda uppfattningar om människans och samhällets framtid ställs emot varandra. Deras strävan går ut på att hjälpa staterna klarlägga de grunder på vilka en större enhet mellan folken kan byggas. Detta, att omstrukturera, är deras tredje uppgift.

De internationella organisationerna som omstrukturerande faktorer

Vi bör göra klart för oss vilka de problem är som de internationella organisationerna har till uppgift att lösa. Ett exempel ur Internationella arbetsorganisationens historia får belysa detta. Alltifrån ILO:s bildande och fram till 1954 hyste aldrig dess medlemmar några allvarliga tvivel om att de av dem avfattade internationella konventionerna om arbetet gav uttryck för den gängse moraluppfattningen i varje land som ville räkna sig till den civiliserade världen. Denna uppfattning kommer tydligt till uttryck i de avslutande raderna i ”Rapport från en studiegrupp med uppdrag att studera den fackliga situationen i Spanien”, där man fastslår att ett lands ställning i världen till stor del beror på dess attityd till de globalt gällande normerna, och att det måste ta hänsyn till den etik och de regler som gäller inom Förenta Nationerna. Visserligen är ”inga länder avtalsmässigt bundna vid dessa normer, såvida de inte har ratificerat motsvarande dokument, men ingen stat kan undandra sig en jämförelse mellan dem och sin egen lagstiftning och dess tillämpning, och inte heller, med dem som utgångspunkt, en bedömning av hur den garanterar sina medborgares frihet. Dessutom är det omöjligt att begränsa en sådan jämförelse till en undersökning av lagens överensstämmelse med dessa universella normer, eftersom det verkliga syftet är att få veta i vilken utsträckning de tillämpas i praktiken.”

Denna text bekräftar att det finns vissa universella normer och förutsätter att det existerar en moralisk auktoritet, i stånd att kontrollera att de tillämpas. Den första punkten innebär inga större svårigheter, och man har rentav fått uppleva att en stark majoritet bland nationerna har bekräftat att det finns en jus cogens av mera grundläggande slag än de allmänna rättsprinciper som fastställdes vid Wienkonferensen 1969. Den största svårigheten i dag beror på de skilda uppfattningarna om arten av den internationella moraliska auktoritet som är i stånd att skapa en metod att tolka de principer och regler som styr de olika folkens liv. Så snart en nation anser att ett beslut innebär ett hot mot dess samhällspolitiska institutioner, tenderar det att i den kritik som riktas mot det, och i de fördömanden det fruktar att bli utsatt för, se ett försök att få sig vissa principer påtvingade, speciella för en grupp stater, som enligt deras åsikt inte är något annat än ett underordnat system i världssamhället. Men dessa spänningar är inte desto mindre ett uttryck för det som alla inser vara nödvändigt: att finna ett gemensamt språk för att tillfredsställa världens längtan efter enhet.

I vilken utsträckning kan de internationella institutionerna bidra till detta? Är deras ambition på det området legitim? På vad sätt kan kyrkan delta i dessa ansträngningar? Och mera speciellt: har de kristna massrörelserna någon betydelse i sammanhanget?

Dialogen, en empirisk metod för omstrukturering

De spänningar som uppstått därför att några av den internationella gemenskapens medlemmar har ifrågasatt den rådande ordningen måste antingen leda till öppen konflikt eller också till att alla accepterar nya förhållningsregler, som till en början är uteslutande empiriska, men till sist kommer att återge en annan uppfattning om vad som är rätt och rimligt i förbindelserna mellan folken. I ett tal till de delegater som samlats i Geneve på femtioårsdagen av Internationella arbetsorganisationens bildande, har Paulus VI på ett utmärkt sätt analyserat denna inställning: ”Allteftersom ni själva får större förståelse för vad arbetarnas bästa kräver, gör ni dem också medvetna om detta och framställer det som ett ideal. Ni omsätter det också i nya regler för socialt beteende, lika tvingande som rättsliga föreskrifter . . . Ni utvecklar på så sätt mänsklighetens moraliska medvetande.”

Detta är de korta stegens metod. Människorna är alltjämt så okunniga om och rädda för varandra, att det är omöjligt för de olika ländernas politiska organ att med hjälp av en uteslutande rationell metod komma fram till det som är sant och rätt. Denna empirism utesluter inte en sådan metod, men misstroendet mellan olika stater eller grupper av människor, bristen på gemensamt språk, skilda uppfattningar om vad rättvisan kräver i en bestämd situation gör den omöjligt att använda vid internationella sammankomster. Detta är anledningen till att det vid dessa tillfällen aldrig förekommer någon filosofisk debatt.

Varje deltagare redogör för det han själv uppfattar som rätt och riktigt, och därefter accepterar han att, med utgångspunkt i de övrigas krav, fråga sig vilka eftergifter han kan göra utan att uppoffra något av det han finner vara väsentligt. Denna omstrukturering är i själva verket den funktion som är mest utmärkande för de internationella institutionerna. De utgör framför allt ett forum, den plats där människor som hittills varit främmande för varandra enas om att mötas med jämna mellanrum för att diskutera sådant som de har upptäckt vara gemensamma problem. De utgör den permanenta mekanism vars syfte är att besvara de spörsmål som den internationella gemenskapen efterhand ställs inför.

Kyrkans nuvarande ställning på det internationella planet

För att närmare bestämma kyrkans ställning i förhållande till de tre funktioner inom de internationella organisationerna som vi just analyserat, måste vi först fråga oss efter vilka kriterier kyrkan skall bedöma den situation som hon befinner sig i för att därpå välja det beteende som är bäst anpassat efter denna.

Kriterier för politiska bedömningar

Kännetecknande för vår tid är ett introspektivt och kritiskt tänkande. Människan har i dag en tendens att inte ta för givet något av de sätt att bete sig som hon ärvt från det förflutna. Vetenskaper med anknytning till psykoanalysen har lärt henne att många attityder som hon trodde att hon lagt sig till med ”frivilligt” i själva verket var beroende av en mängd olika sociala och individuella betingelser. Genom sin längtan efter äkthet och verklig frihet riskerar hon att bli allmänt misstänksam, eftersom hon inte är i stånd att exakt bedöma vilka inflytelser hon omedvetet blivit påverkad av. Men eftersom världen tillhör dem som handlar i enlighet med ett visst tolkningsschema står valet mellan en allmänt kritisk attityd som leder till handlingsförlamning och en ”absurd” syn på världen, och att acceptera ett tolkningsschema med obegränsade utvecklingsmöjligheter. Det är trots allt de som ger sig i kast med detta arbete som i dialogen bidrar till att forma morgondagens värld. Det svar vi skall söka ge på frågan om vilka kriterier som skall vägleda kyrkan i hennes bedömningar, kommer inte att bli ett teoretiskt svar utifrån en förklaring av allmänna principer. I stället utgår det från en analys av en historisk situation då kyrkan har gjort denna politiska bedömning och det kommer också att inledningsvis belysa den internationella betydelse som den väldiga resandeströmmen till Rom kan tänkas ha. Det exempel vi kommer att anföra är så känt att vi bara helt kort behöver påminna om det. Det handlar om encyklikan Rerum novarum som utfärdades av Leo XIII 1891. Vi har redan besvarat invändningen från dem som förebrår kyrkan att hon dröjde ända till artonhundratalets slut med att uttala sig om de sociala frågorna, trots att Karl Marx’ Kommunistiska manifest kom ut redan 1848. Det kan vara lämpligt att här ta upp frågan på nytt för att visa den förvirring som kan uppstå om man använder ordet ”kyrkan” utan att ta hänsyn till på vilka auktoritetsnivåer som dessa bedömningar kommer till uttryck. Flera kristna tänkare lade ungefär samtidigt som Karl Marx fram sin historiska tolkning av den industriella revolutionen.

Dessa socialistiska eller kristna initiativ låg med diverse tillägg till grund för två olika tankeriktningar som mot århundradets slut svällde ut till att bli verkliga makter i samhället. Hela allmänna opinionen fick de emellertid inte med sig. Inom kyrkan uppstod en skiljelinje mellan dem som talade för en liberal uppfattning av industrisamhället och förespråkarna för en uppfattning inspirerad av ”kristligt-sociala” principer. De förra utgjorde en riktning som strävade efter att stärka institutionernas sammanhållning och orubblighet, medan de senare krävde reformer för att lösa de mänskliga problem som industrialiseringen givit upphov till, samtidigt som de slog vakt om och rentav förnyade det religiösa arvet. Det var dessa meningsbrytningar som så småningom skulle ta sig uttryck i öppen konfrontation. Det var också då – och bara då – som påven, som ansvarig för den katolska trosgemenskapen och därmed också för de direktiv som var nödvändiga för att denna gemenskap skulle kunna leva efter sin tro, kunde ingripa och mana de troende till kamp för en ”social” kristendom.

Man kan alltså säga att det är de kristna som bedömer när kyrkan som sådan befinner sig i en period som till övervägande delen är präglad av sammanhållning, ifrågasättande eller omstrukturering, och att denna bedömning så småningom sanktioneras av kyrkans olika hierarkiska myndigheter. Detta är, för att begagna samma uttryck som Octogesima adveniens ett ”resultat av en bedömning” som anses riktig, dels därför att den är kollektiv eller gemensam, dels därför att man tror på den Helige andes hjälp under hela den tid processen har varat. Här finner vi åter en bekräftelse på att allt kristet socialt handlande har en religiös dimension, att det lyder sina egna lagar, och att man, för att rätt förstå dess innebörd, inte kan behandla det som ett uteslutande socialt fenomen.

Den process som leder fram till politiska beslut inom de lokala kyrkorna och den universella kyrkan tillgår alltså ungefär på följande sätt: med utgångspunkt i breda debatter i basgrupperna accepteras (eller tillbakavisas) vissa ideer eller tankegångar av ett växande antal kristna människor, för att slutligen sanktioneras av auktoriteten, som kräver att de troende skall organisera sin verksamhet i samhället efter vissa linjer.

Ytterligare exempel kunde också nämnas för att belysa denna tes. Alla skulle bekräfta det felaktiga i att se kyrkan som en diktatur där de styrande har full handlingsfrihet. I verkligheten är det helt annorlunda. Där är auktoriteten en serviceanordning som hjälper de kristna att komma fram till konsensus då det gäller deras ansvar i samhället. Det är nödvändigt att denna konsensus finner ett offentligt uttryck. Den har en dubbel funktion, dels att bevara enheten trots alla olikheter, dels att garantera att kyrkan som helhet håller fast vid den linje hon en gång valt. Denna funktion har särskilt stor betydelse i tider av nationell och även internationell kris. Då människor i tusental eller hundratusental sluter upp kring sina biskopar eller kring påven, är detta i första hand ett bevis på massornas religiösa mognad och deras önskan att fortsätta på den inslagna vägen, även om de inte kan förutse allt vad detta i praktiken kan innebära. Detta är en väsentlig del av den religiösa friheten. Varje människas individuella val är betingade av en gemensam bedömning och det är därför nödvändigt att offentligt ge uttryck åt den djupa endräkten mellan alla.

Villkoret för kyrkans aktiva deltagande i den internationella gemenskapen är att processen verkligen försiggår inom de kristna leden. Utifrån den enkla synpunkten är det heliga året en viktig händelse, eftersom det tydligt visar katolicismens förmåga att uppbåda breda folklager genom att ge allmänmänskliga tankegångar en religiös dimension av inre förnyelse och försoning.

Detta får ännu större internationell betydelse då det blir möjligt för kyrkan att anpassa sina former av deltagande och engagemang till det som i dag utmärker den internationella situationen.

Kyrkans nuvarande situation på det internationella planet

De tre situationer vi här skildrat är i själva verket ytterst sällan entydiga. Men det är ändå möjligt att under de senaste femtio årens historia urskilja perioder då kyrkan i sitt handlande givit företräde åt den ena eller andra aspekten.

A. I regel har det internationella samhället beskrivits med jämviktstanken som utgångspunkt. Detta gäller också Internationella arbetskommissionen under åren 1920-1939, markerade av encyklikan Quadragesimo anno 1931, och perioden från 1944 ungefär fram till 1954, som dominerades av Pius X1I:s tal till ILO:s administrativa råd (november 1954). I båda fallen har påvarna understrukit sambandet mellan de normer som tillämpas av FN och katolska kyrkans sociala principer. De konsekvenser de drog av detta och som Pius tillämpade på samtliga organ inom FN, var att katolikerna, och framför allt de internationella katolska organisationerna (OIC), borde samarbeta med dessa organ, så ofta som möjligt rådgöra med dem, stärka deras anseende hos allmänheten världen över, och så långt som möjligt fostra de kristna till medvetenhet om den internationella innebörden av deras tro.

B. Förutsättningen för detta samhällspolitiska engagemang hos kyrkan är att den rådande internationella ordningen inte på allvar sätts i fråga. Men ur jämviktens år spirade just det ifrågasättande, den ”kontestation” som är så utmärkande för vår tid. Om de kristna erkänner att dessa nya strävanden är en ofrånkomlig rörelse i tiden, så är kyrkan skyldig att ta sig an dem. Det har hon också gjort. Utmärkande för vår epok är att kyrkan med risk att bli missförstådd tar avstånd från det som en gång var det etablerade samhället och ”tar till sig” den verklighet och de värderingar hon möter i nuet. I dem ser hon nya krav som måste tillgodoses för att det skall bli mera rättvisa i världen.

Genom att acceptera dessa förändringar har kyrkan kommit att anpassa sig, både i fråga om sina institutioner och om sina olika sätt att finnas till i världen. Hon har accepterat de krafter som försöker komma till uttryck och släpper också fram dem inom sig själv. Hon har därför decentraliserat sin egen styrelse alltmedan hon upprätthåller den inre enheten, tack vare de relationer hon förmått skapa mellan biskopskonferenser och biskopssynoder; hon har internationaliserat sin centrala styrelse, och inom sig upprättat ett organ som har till uppgift, både att ta reda på de särskilda åsikter som kommer till uttryck inom de olika regionerna och att samla dem till en enhet. Detta var i själva verket den roll konciliet tilldelade den påvliga kommissionen för Rättvisa och fred och som även givits åt sekretariaten för De kristnas enhet och för relationerna med de icke kristna religionerna resp. med de icke troende. Utan detta väldiga interna tankearbete skulle det ha varit omöjligt för den Heliga stolen och påven att för världens folk lägga fram en förkunnelse eller ens en tankegång som bygger på erfarenhet om det universella. Det starka gensvar de stora encyklikorna väckt under detta senaste decennium, liksom det varma mottagande påven rönt i internationella sammanhang, är ytterligare exempel på en ny form av delaktighet i en föränderlig värld. Det går inte att förneka den roll kyrkan har spelat och alltjämt spelar då det gäller att bana väg för en ny ekonomisk världsordning, att sammanbinda befolkningsproblem med utvecklingsfrågor, och även när det gäller allmänhetens fortsatta stöd åt de internationella organisationerna, trots den kritik dessa utsätts för.

Det bör framhållas att denna utveckling har inneburit vissa problem för OIC. Samtidigt som den Heliga stolen skaffat sig ökat gehör ute i världen har det varit svårt för en del av den katolska opinionen att acceptera dessa nya riktlinjer, och även att föreställa sig nya former för OIC’s deltagande i den internationella gemenskapen. Det krävs både en speciell filosofi och en speciell utbildning för att OIC och de kristna organisationerna skall kunna spela sin oumbärliga roll som kraftcentra när det gäller dels att informera massorna om det nya i de situationer som uppstått, dels att hjälpa dem att se de därav följande problemen ur kristen synvinkel, från Octogesima adveniens’ perspektiv. Det kan tänkas att den manifestation av kristen tro som det heliga året utgör, för hela kyrkan blir till en inspiration att söka utröna varför de kristna bör handla gemensamt och hur detta bäst skall ske.

C. En ny internationell ordning kan inte införas utan ideologiska konflikter. Bakom strävandena efter en ny fördelning av makten och de materiella fördelarna finns en önskan att ställa en viss samhällsordning i tjänst hos den syn på människan och familjen som är utmärkande för de olika staterna. För närvarande råkar det vara så att många av dessa är starkt bundna till det kulturarv inom vars ram kyrkan har överfört sitt budskap. Båda har sin rot i den abrahamitiska traditionen, och har därför många beröringspunkter, vilket gör att de när de beträffar människan talar nästan samma språk. Det är alltså knappast förvånande att kyrkan har funnit sin plats i den internationella gemenskapen, och att folk och regeringar är beredda att acceptera att hon där spelar en roll.

Att bygga upp en ny grund för den internationella gemenskapen blir under de kommande åren ett alltmer differentierat företag. Genom sitt växande inflytande kommer den asiatiska världen att få en mer jämlik eller rentav dominerande ställning i förhållande till övriga folk. Men tyvärr är det så att det aldrig har slagits någon bro mellan de folk som utvecklats under Medelhavskulturens inflytande och folken i Fjärran Östern. Det finns heller inga förutsättningar för en dialog så länge de senare anser sig förtryckta och föraktade av de förra, som de dessutom beskyller för att inte erkänna deras uråldriga och ytterst högtstående kultur. I deras ögon är kyrkan en del av denna värld. Ett sådant omdöme ställer kyrkan i en prekär situation då hon ju gör anspråk på att vara universell, och en av parterna i dialogen uppfattar henne som bundsförvant. Kyrkan kommer före århundradets slut att utmanas visa sitt rätta ansikte. Det tillkommer inte denna artikels författare att dra upp riktlinjerna för det svar hon då måste ge. Det räcker med att påpeka att den hängivenhet som massorna under det heliga året

har visat påvestolen vittnar om att denna inte är ett huvud utan kropp, utan att de kristna tvärtom har förutsättningar att bli ställda inför nya uppgifter och nya val som kommer att få ett visst inflytande på den framtida internationella gemenskapens utveckling.

Vilka metoder kyrkan än må använda då hon bidrar till den internationella gemenskapens återuppbyggnad måste detta, liksom de katolska organisationernas förnyelse, leda till att hon själv förnyas både på det läromässiga och det praktiska planet.

Fördjupandet av läran

Det är utifrån sina egna övertygelser man gör de bedömningar som krävs för ett socialt handlande. Otillräckliga kunskaper om de grundläggande begrepp som kyrkans sociallära stöder sig på gör detta till en svår uppgift för många kristna.

I de senaste årens stora encyklikor framstår människans totala utveckling som det viktigaste i kyrkans sociallära. Detta påstående kan synas banalt men i själva verket går det tvärtemot den vedertagna uppfattningen. Vad det här gäller är synen på människan. Västerlandet ställer människan-individen i centrum för samhället. Det vill att hon ensam skall bedöma vad som är bra och inte bra för hennes totala utveckling, betraktar henne som en autonom varelse och ser varje tvång som ett hot mot hennes frihet.

Även om det västerländska samhället och de kristna på grund av ett gemensamt kulturarv använder samma språk för att uttrycka sina strävanden, så skiljer de sig ifråga om sättet att analysera människans situation i världen. För den kristne är människan-personen det viktigaste i samhället. Människan existerar endast i relation till andra människor. Hon uppfyller sin personliga bestämmelse genom att acceptera det nät av medmänskliga relationer hon lever i och genom att välja ut dem hon önskar främja eller styra. Den sociala utvecklingen ses också som en kollektiv företeelse; den kräver att sådana ekonomiska och politiska mått och steg vidtas att olika grupper kan integreras som sådana i ett samhälle som önskar vara solidariskt.

Denna grundläggande lärouppfattning förklarar varför den Heliga stolen och de lokala hierarkierna sedan ungefär tjugo år tillbaka har gjort sig till förespråkare för en ny ekonomisk världsordning, en förnuftig samexistens, världsomspännande organisationer där alla folk kan göra sina röster hörda . . . liksom för att befolkningsfrågan skall sättas i samband med den ekonomiska; en synpunkt som vi vet har väckt ett visst eko i Bukarest. – Exemplet visar hur brådskande det är att kyrkan gör ansträngningar att fördjupa sin lära, så att hon kan visa de väntande mässorna vägen till en sannare universalism än den världen förordar.

I strävandena efter en ny maktfördelning har den politiska kampen kommit i förgrunden, och för att nå snabba och effektiva resultat har vissa av dessa organisationer klippt av banden med kyrkan. Några av dem ställer sig rentav frågan om de kristna organisationerna överhuvudtaget har en framtid på det sociala området. Min uppfattning är att de katolska organisationerna kommer att omvärderas och forma sig enligt följande riktlinjer:

a) Medan man tidigare först och främst insisterade på att försvara och lägga fram en viss lära, kommer den tid som nu börjar att utmärkas av en vilja att lösa konkreta problem, t.ex. den outhärdliga fattigdom som vissa folk lever i.

b) Samtidigt som det tar hänsyn till den individuella nöden kommer det katolska samhällsintresset att inriktas på den kollektiva fattigdomen. Det kommer att förorda lösningar som söker råda bot på denna, oberoende av det politiska sammanhanget.

c) Som en följd av denna omedelbara insats för de fattiga kommer den samhällsinriktade katolicismen att omvärdera OIC:s internationella verksamhet (OIC = Organisations internationales catholiques). Den kommer att för dem påvisa behovet av en strategi för ett aktivt deltagande i de internationella angelägenheterna, byggt på kritik och samarbete. Den Heliga stolen har redan börjat påverka dem i denna riktning med hjälp av den påvliga kommissionen för Fred och rättvisa, Lekmannarådet och Cor unum. På samma sätt har så gott som varje biskopskonferens tillsatt en socialpastoral kommission med uppdrag att studera de lokala kyrkornas olika engagemang i världen tillsammans med de många grupper som tillkommit på privat initiativ och tjänar samma syfte.

Katolikernas deltagande i återupprättandet av enheten i den internationella gemenskapen kommer att ta sig nya former. De lokala samfunden kommer mer och mer att rikta in sig mot vissa fastställda mål. De kommer att vägra att låta sig identifieras med de politiska rörelserna, eftersom dessa med naturnödvändighet bortser från det sociala arbetets religiösa dimension. I sina krav på kärlekens universalitet kommer de att inta en kritisk hållning gentemot dessa rörelser.

Övers.: Anne-Marie Edéus