Intervju med Sveriges nye Vatikanambassadör

–Vad fick du för intryck av påven som person?

–Påven utstrålar en stark andlig kraft. Fysiskt vet vi att han på grund av Parkinsons sjukdom, flera operationer, ett attentat och hög ålder är en bräcklig man. Men påven gjorde intellektuellt ett vitalt intryck. Dessutom visar han varje dag prov på en enastående viljestyrka. Han välsignade alla oss närvarande och hela hans personlighet utstrålade värme, lugn och trygghet under den halvtimme som den högtidliga audiensen pågick.

–Påven har just kommit tillbaka från sin resa i Azerbajdzjan och Bulgarien den 22–26 maj.

–Det är en oerhörd kraftansträngning för honom att genomföra de här resorna. Men jag vet från mina kontakter i Vatikanen att det var mycket framgångsrika besök både i Azerbajdzjan, som är muslimskt och där det finns bara 120 katoliker, och i det ortodoxa Bulgarien. Av de ortodoxa länderna återstår egentligen bara att besöka det största av dem, nämligen Ryssland. Där vet jag genom kontakter med ryska kolleger här vid den Heliga stolen att president Putin och den politiska ledningen skulle välkomna ett besök av påven i Ryssland, men hittills har patriarken i Moskva av olika skäl motsatt sig ett sådant besök.

–Firandet av 700-årsminnet av den heliga Birgittas födelse stod på dagord-ningen när du mötte påven. Ditt uppdrag som ambassadör inleds i Birgittas tecken, och du själv är född i Birgittas stad Vadstena och är också engagerad i Birgitta på många olika sätt.

–Jag är vice ordförande i Birgittastiftelsen, som söker bevara det rika kulturarvet efter Birgitta Birgersdotter. Det är framför allt klosterområdet och de byggnader som finns där som Birgittastiftelsen, som bildades 1920, har ansvaret för på regeringens uppdrag. Lars Bergquist, som är en av mina företrädare vid den Heliga stolen – han var vår förste fast bosatte ambassadör här 1988–1993 – är vår ordförande. Vidare är han generalsekreterare för hela 700-årsjubileet.

Dessutom är ju Birgitta, oavsett jubileer, en viktig brygga mellan oss i norr och det södra Europa. Påven har många gånger pekat på Birgitta som en brygga mellan Nord- och Sydeuropa och mellan den evangelisk-lutherska kyrkan och den katolska kyrkan. Att jag blir så väl omhändertagen och kan utföra en stor del av mitt arbete just från Birgittas hus vid Piazza Farnese och vidare att det sedan snart 30 år finns ett kapell för Svenska kyrkan här som heter Katarinakapellet, allt detta visar att man menar allvar från katolskt håll när man talar om ekumeniskt samarbete.

–Sedan 1999 är Birgitta också skyddshelgon för Europa tillsammans med Katarina av Siena och Edith Stein.

–Det tror jag många svenskar, och framför allt katoliker ute i Europa, känner väl till. En del tror att hon blivit skyddshelgon för EU, men det har det aldrig varit tal om. Birgitta Birgersdotter hade en paneuropeisk vision, och hon är med rätta hela Europas skyddshelgon, ett av de tre första kvinnliga. Vad få svenskar känner till är att hon redan vid Arboga möte år 1396 blev det dåvarande svenska rikets skyddshelgon, och det inkluderade både Finland och Norge på den tiden.

–När en ambassadör överlämnar sina kreditivbrev till påven utväxlas tal. Era tal handlade mycket om gemensamma värden, som förenar Vatikanen och Sverige, som exempelvis samarbete och solidaritet, och det är värden som har tagits upp vid liknande tillfällen tidigare. Var det något särskilt som du tycker man skall lägga märke till i era tal?

–Det var intressant hur påven i sitt anförande framhåller den europeiska enhetstanken och att det då inte bara är fråga om ekonomiskt samarbete utan att det också gäller andliga värden. Utan den andliga grunden faller nämligen alla de andra värdena samman. I sitt tal framhöll påven de många likheter som finns i vår syn på omvärlden, och han nämnde särskilt också kampen för nedrustning, arbetet för en bättre miljö, synen på mänskliga rättigheter och internationell solidaritet samt biståndssamarbete. Vidare sade påven: ”När friheten är skild från tron, blir den till en ny form av fångenskap.” Man måste ha en fast bas, framhöll påven, en tro, annars har man ingen grund, och då faller det andra samman. Sedan talade påven med glädje om sitt besök i Sverige och kungaparets besök i Vatikanen både år 1991, i samband med 600-årsminnet av helgonförklaringen av den heliga Birgitta år 1391, men också år 1999, när Birgitta blev ett av tre nya kvinnliga skyddshelgon för Europa.

I mitt tal betonade jag att vi har en överensstämmande syn när det gäller internationell solidaritet, tolerans och respekt för den enskilde individen, och att detta utgör en grund för att uppnå en långsiktig och rättvis fredlig värld och säkerställa mänskliga värden i världssamfundet.

Påven framhöll att 70o-årsjubileet av den heliga Birgitta utgör ”ett lysande tillfälle att koncentrera uppmärksamheten tydligare på Sveriges kristna arv och att se att de värden, som är centrala i detta arv, också är centrala i den nya enhet som Europa försöker bygga.” Han fångade upp vad jag hade skrivit i mitt anförande att man måste ha känsla just för universaliteten när det gäller den mänskliga värdigheten, annars blir allt letande, all strävan efter europeisk enhet en besvikelse.

I mitt tal till påven tackade jag honom för att han nu i höst kommer att leda en ekumenisk Birgittavesper i Peterskyrkan, som därmed inleder 700-årsjubileet av Birgitta Birgersdotters födelse. Det sker här i Rom den 4 oktober, och vid detta tillfälle kommer kronprinsessan Victoria att representera Sverige. Det är vi mycket glada och stolta över. Dessutom deltar två biskopar från Svenska kyrkan, biskopen i Linköping, Martin Lind, och hans kollega i Strängnäs, Jonas Jonsson, plus ett tiotal andra personer från Svenska kyrkan, så det blir en mycket fin uppslutning i sann ekumenisk anda.

–Har påven inbjudits till firandet i Vadstena?

–Ja, han inbjöds redan för flera år sedan. Den första inbjudan sände vår landshövding i Östergötland, Björn Eriksson, tillsammans med jubileets generalsekreterare Lars Bergquist. De fick ett svar genom kardinal Edward Cassidy, dåvarande ordförande för påvliga rådet för kristen enhet, som svarade att det var för tidigt att säga något, men att påven hoppades kunna delta. Genom olika källor, bland annat Moder Tekla Famiglietti (Birgittasystrarnas ledare), har jag också muntligen fått veta att påven hoppas komma till Vadstena ännu en gång.

–Vad är meningen med att Sverige har en ambassad vid den Heliga stolen?

För det första är det naturligt att man har relationer mellan två självständiga stater, och den Heliga stolen har en dignitet som vida överskrider dess yta. Det är fråga om en miljard katoliker, men också om ett oerhört inflytande som man har i olika sammanhang: i internationella konfliktlösningar, i konfliktförebyggande verksamhet, i biståndsverksamhet genom Caritas, i kampen för mänskliga rättigheter osv. Det är klart att Sverige, som på många områden har en liknande syn som Vatikanen i de här grundläggande frågorna, är angeläget om att ha goda och nära förbindelser. På en mottagning på Finlands ambassad i slutet av april mötte jag advokat Claes Palme, som påminde mig om hur viktigt Olof Palme tyckte det var med kontakterna med den Heliga stolen. När han blev statsminister år 1982 gick hans två första utlandsresor till Bryssel och till Vatikanen.

Jag ser tre viktiga saker i mitt arbete. Det första är förbindelserna mellan den Heliga stolen och Sverige. Det andra är tredjelandsrapporteringen: att fånga upp informationer, få kommentarer och göra analyser av hur Vatikanen ser på olika konflikter och krisområden ute i världen och framför allt i områden där Sverige inte har någon egen representation. Vi vet att Vatikanen har kontakter ända ned på bynivå genom katolska kyrkans finmaskiga nät. Dessa informationer samlas in i Vatikanen där de analyseras och studeras. Vi som är ackrediterade där har möjlighet att ösa ur detta informationsflöde. Det tredje är det stora 700-årsjubileet, som vi från svensk sida tog initiativ till redan för fem år sedan, och där vår egen statsminister Göran Persson är ordförande i den internationella hederskommitté som har tillsatts.

–För snart ett år sedan stängde Sverige sin Vatikanambassad i Rom. Vill du förklara varför?

–Det var av rena besparingsskäl. Regeringen hade lagt ett mycket kraftigt sparbeting på Utrikesdepartementet, så vi tvingades lägga ned fem ambassader, varav den Heliga stolen var en. Men det innebar inte på något sätt att vi klippte av våra kontakter och förbindelser med dessa länder. Däremot flyttades ambassadörstjänsten i Vatikanen hem till Stockholm. Jag själv sitter på kansliet för Stockholmsbaserade ambassadörer (UD-KSA) tillsammans med fyra andra kolleger som bevakar andra geografiska områden, men också UNESCO.

–Har du hört några kommentarer i Vatikanen om att ni stängde ert ambassadkansli här?

–Vid samtliga samtal som jag har haft, och det är en diger lista som börjar med protokollchefen Tommaso Caputo och som hittills har fört mig till kardinalen Angelo Sodano, motsvarande regeringschef och påvens andreman, har man beklagat att den svenska regeringen såg sig nödsakad att vidta denna åtgärd.

Samtidigt har den apostoliska nuntiaturen för Norden, som tidigare låg i Köpenhamn, flyttats till Stockholm. Det skedde i mitten av april. Det för mig som Stockholmsbaserad ambassadör närmare Vatikanens man, som är monsignore Piero Biggio, och det är naturligtvis en fördel för mig. Han var den förste som kontaktade mig när det blev klart med utnämningen i december förra året. Sedan har vi haft en tät kontakt. Han har förmedlat informationer inför min Romresa, han har också förmedlat kontakter med olika personer i kurian inför möten osv., och gett mig goda råd. Det har varit mycket nyttigt och värdefullt för mig att ha honom som kollega inte bara i Köpenhamn utan också nu när han har flyttat upp till Stockholm. Det underlättar våra kontakter i allra högsta grad.

Men sedan är det också så, att jag till skillnad från mina nordiska kolleger som bor i Bern, och där huvudsakligen ägnar sig åt schweiziska politiska och ekonomiska frågor, kan ägna större delen av min tid åt Vatikanen. Det faktum att jag fem till sex gånger per år besöker Rom och i övrigt bor i Stockholm innebär också att jag kan hålla en nära kontakt med mina kollegor i regeringskansliet i Stockholm. Jag vet vad de önskar och vad de behöver för informationer, och det underlättar självfallet mitt arbete och gör det mer fokuserat.

–Kommer du att vara här halva året?

–Det är svårt att säga på rak arm, det här är min första resa, men jag har stor valfrihet när det gäller att avgöra hur mycket jag vill vara här. Vi har talat om jag att jag fem till sex gånger per år skall vara här två till tre veckor i taget.

–Förre Vatikanambassadören Bo Henrikson var på avskedsbesök hos påven i augusti i fjol och du överlämnade dina kreditivbrev den 17 maj. Det har gått lång tid mellan de här två besöken. Varför det?

–Främsta skälet till det är mycket enkelt. Den svenska regeringen sökte agremang för mig, alltså godkännande av min person i Vatikanen, redan i mitten av november, och det beviljades efter några veckor, men då var det för sent att komma med bland den grupp ambassadörer som skulle få lämna sina kreditivbrev till påven i december. Nya icke fast bosatta ambassadörer får bara lämna sina kreditivbrev till påven vid några få tillfällen per år. Nästa tillfälle efter december för de nya sidoackrediterade ambassadörerna råkade vara den 17 maj. Så enkelt är det.

–Så man kan säga att det var en följd av att du inte är resident i Rom?

–Ja, annars hade jag fått överlämna dem tidigare. Men det brukar normalt ta två till tre månader under alla omständigheter.

–Nu sitter vi hos Birgittasystrarna i Birgittas hus vid Piazza Farnese. Under den gångna veckan har du haft ett nära samarbete på det rent praktiska planet med Birgittasystrarna, och deras gästhem har i princip fungerat som kansli för dig. Är detta en engångsföreteelse eller kommer det att fortsätta?

–När min företrädare reste härifrån i höstas fanns kanslilokalerna kvar, och man har ännu inte definitivt bestämt vad man skall använda dem till. Jag har möjlighet att använda dem, men det är osäkert på sikt. Det gör att vi undersöker olika alternativ. I dessa sparbetingens tider får det inte vara dyrbara lösningar. När Moder Tekla generöst meddelade mig att jag inte bara var välkommen att bo på Birgittasystrarnas gästhem här vid Piazza Farnese utan att jag också kunde få hjälp av en av de språkkunniga systrarna som känner kurian väl, syster Karin från Polen, och dessutom därigenom kunde få gångavstånd till mina samarbetspartners i Vatikanen, då var det med väldig glädje som jag tackade och tog emot detta generösa erbjudande. Jag ser det som en vacker gest från Moder Tekla i sann ekumenisk anda.

–Det är mycket närmare till Vatikanen härifrån än från den andra ambassaden?

–Ja, det är det i dubbel bemärkelse. Jag hoppas tillsammans med UD kunna lösa det så i framtiden, att jag får en deltidsanställd italiensk-svensktalande lokalanställd person här, som på deltid hjälper mig framför allt inför och under mina besök, och det kan väl bli fem, sex gånger per år. Men med de vänskapsband jag knutit med Birgittasystrarna kommer jag nog alltid med tacksamhet att ta del av deras kunskaper, erfarenheter och kännedom om kurian. Det var för övrigt i detta hus som de första svenska diplomaterna bodde redan på 1450-talet. Så cirkeln sluts nu efter 550 år. Här träffar man ju inte bara journalister från olika länder inklusive svenska korrespondenter, utan man träffar också ledande kyrkliga företrädare från Sverige, Italien och andra länder. Moder Tekla har också presenterat mig för olika kardinaler och ärkebiskopar som besökt henne här i huset.

På uppdrag av Katolska kyrkan besökte moder Tekla Kuba i november förra året och i mars i år. Syftet var att förbättra relationerna mellan den Heliga stolen och Fidel Castros regim på Kuba men också att få tillstånd att upprätta ett kloster, ett gästhem och en replipunkt för den Heliga stolen i Havanna. Dessa tre mål lyckades Moder Tekla uppnå. Man har fått hyra tre fastigheter, som ligger bredvid varandra, för en tid av 99 år.

–Birgittasystrarna är själva en del av den katolska kyrkans nätverk som är viktig för tredjelandsrapporteringen?

–Absolut, här finns systrar från Mexiko, Indien, Italien, Sverige, Danmark osv. Det är en multikulturell miljö, men framför allt är det en mycket starkt andlig miljö som är stimulerande. För en man som jag som kommer från den svenska utrikesförvaltningen är det mycket berikande att få tala med dessa systrar och höra om deras erfarenhet både från deras hemländer men också från de olika länder där de har tjänstgjort under årens lopp.