Islam och fundamentalismen i Centralasien

En följd av kriget i Afghanistan är att man i den övriga världen blivit mer intresserad än förut av de centralasiatiska staterna. Det rör sig om fem stater som fram till 1991 tillhörde Sovjetunionen: Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan. Det bör inte råda något tvivel om att världspolitiken i framtiden kommer att ha större inflytande över den inre utvecklingen i de här länderna och då framförallt på regeringarnas inställning till militanta islamiska rörelser.

Det är dock fortfarande svårt att i detalj överblicka konsekvenserna, något som främst gäller Tadzjikistan, där inbördeskriget mellan fundamentalisterna och regeringen kunde avslutas 1997 sedan man kommit överens om en kompromiss, som i praktiken handlade om en maktfördelning. Men det är också svårt att bedöma situationen i Uzbekistan, det land där framför allt alla de som tillhör moskéer som inte står under regeringens beskydd, måste räkna med att bli förföljda.

En kort återblick på historien: En avgörande händelse i Centralasiens historia är slaget vid Tala 751, ett av världshistoriens kanske viktigaste slag. I det segrade araberna över kineserna och följden blev att det arabiska herraväldet sträckte sig ända från Spanien i väster till det nuvarande Kinas nordöstra hörn. Än idag följer gränserna för den islamiska tron i Centralasien i grova drag de gränser som då drogs upp på kartan. Viktiga stadier i historien var uigurernas (östturkarnas), kirgisernas och kinesernas herravälden, liksom mon-golernas under Djingis Khan och Timur Lenk. Den senare gjorde Samarkand till huvudstad. Från och med 1830 började det ryska riket breda ut sig in i det nuvarande Kazakstan och 1881 tillhörde alla de fem centralasiatiska staternas områden det ryska herradömet. Efter oktoberrevolutionen fick staterna för en kort tid autonomi eller till och med oberoende.

Gränsdragningen i Centralasien ändrades åtskilliga gånger under sovjettiden och är delvis godtycklig. Makthavarna i Sovjetunionen hade uppenbarligen intresse av att gränserna inte exakt följde etniska kriterier. I Tadzjikistan finns till exempel en minoritet bestående av 23 % uzbeker, och i Kirgizistans södra del dominerar uzbekerna på samma sätt. De inomsovjetiska gränserna övertogs oförändrade efter självständigheten 1991.

I dag är de fem staterna nominella demokratier. I praktiken styrs de av starka presidenter. Kazakstan är det till ytan allra största landet, medan Uzbekistan med sina 24 miljoner invånare har den största befolkningen och den rikare kulturella traditionen.

Det övervägande antalet muslimer i regionen följer den sunnitiska traditionen och den hanafitiska rättsskolan. Av tradition anses islam i Centralasien vara tolerant, och sufiska brödraskap har funnits på många håll. Kirgiser och kazaker blev muslimer rätt sent, och en följd är att islam sägs vara mindre djupt rotad hos dem än till exempel i Uzbekistan.

Det sovjetiska förtrycket av islam följde ungefär de mönster som av hävd också har gällt för förhållandet till de kristna konfessionerna. Alltså gjordes stora inskränkningar i religionsutövandet, och det fanns ett nät av halvstatliga strukturer med syftet att organisera och kontrollera det religiösa livet. I praktiken avbröts den religiösa traditionen genom sovjettidens förtryck.

Med perestrojkan vaknade det religiösa livet i Centralasien på nytt. Framför allt mellan åren 1989 och 1991 kunde man hos folket iaktta en iver att återuppväcka islam. Utländsk hjälp och utländska missionärer strömmade in i länderna, religiös litteratur spreds, muslimer erbjöds att resa till utlandet för att studera och islamiska ungdomar agerade för att sharia skulle återinföras. Mot slutet av Gorbatjovs era bildades också partier, som ville återuppliva islam. Alla stater reagerade på den återuppståndna religionen med repressiva mått och steg. Inget land tillät partier som stod på islams grund.

Det är ändå omöjligt att inte lägga märke till att det religiösa livet har vaknat till liv igen. Uzbekistan talar stolt om att landet har renoverat eller byggt åtskilliga tusen moskéer. I Kirgizistan fanns det år 1990 bara 200 moskéer och nu finns det mer än 2 000. Också intresset för det andliga livet har alldeles tydligt ökat. Iakttagare pekar dock på att det knappast existerar någon kunskap om islams troslära på grund av förbudet mot att undervisa om religionen under sovjettiden. Ändå kan man se att många människor personligen är mycket hängivna sin religion. Sufismen verkar också vakna till liv igen. Framför allt i Uzbekistan har åtskilliga nya sufiska broderskap grundats. I Tadzjikistan spelar dervischer en viss roll.

Under självständighetens första tid var friheten att praktisera sin religion faktiskt ganska stor. Islam sågs som en del av den nationella kulturella förnyelsen. Moskéer utanför de halvstatliga religiösa organisationerna tolererades åtminstone. Men under senare år är det lätt att se att regeringarna försöker kontrollera religionsutövandet liksom konfessionernas sociala och politiska verksamhet. Motiven för detta är av politisk natur – man oroar sig för att den här sortens verksamhet skulle kunna vara farlig för den härskande eliten. Från och med år 1993 förbjuder regeringarna i framför allt Uzbekistan och Turkmenistan rörelser som står utanför de erkända strukturerna. Också i Kirgizistan och Kazakstan förföljs de religiösa samfunden. Ett av skälen till förtrycket var inbördeskriget i Tadzjikistan, som pågick mellan 1992 och 1997.

Kazakstan är den stat som hittills haft det minsta antalet konflikter av religiös natur. Av oro för ett växande inflytande från religiösa rörelser har man dock arbetat för att få fram kompletteringar av religionslagen i syfte att inskränka religionsfriheten. I Kirgizistan uppmanar det ”islamiska frihetspartiet” genom flygblad folket att upprätta ett på sharia grundat kalifat, något som enligt partiets åsikt skulle lösa alla samhällsproblem. Flygbladen har framför allt spridits i de regioner, där majoriteten av befolkningen är uzbeker. Partiet förkastar våld mellan muslimer men för övrigt har man ungefär samma förhållningssätt som i Uzbekistan, fast i mindre radikala varianter.

Uzbekistan är idag det land, där regeringen går hårdast åt religionen. Dess president och statsgrundare Karimov betraktade 1990 islam som ett stöd och företog 1992 till och med en kort pilgrimsfärd till Mecka. Men redan samma år ändrade han sin politik. Anledningen var ett uppror av islamistiska fundamentalister i Ferghana i östra Uzbekistan. De islamistiska fundamentalisterna hade för en tid den faktiska rege-ringsmakten i regionen och deras mål var att återupprätta den moraliska ordningen genom summariska gatuprocesser.

Överdrivet förtryck gagnar i slutänden fundamentalisterna

Karimov reagerade med att förbjuda och förfölja inte bara just den här rörelsen utan också andra, icke-militanta, muslimska rörelser. Männi-skor som tillhörde icke officiellt godkända moskéer eller vars klädsel visade att de var muslimer tvingades till exempel av polisen att raka av sig skäggen. De konfronterades också med olika slags hot eller fängslades och misshandlades. Några religiösa ledare försvann spårlöst, till exempel en av Centralasiens mest kända imamer, Abduvali Qori Mirzoev från Andidzjan. Han fängslades först flera gånger och försvann sedan 1995, när han tillsammans med sina assistenter var på väg till Moskva.

Regeringen håller noga reda på vilka människor som tillhör de av den halvofficiella religiösa förvaltningen godkända moskéerna och skolorna. Praktiskt taget alla andra behandlas som statsfiender. 1997 fick förföljelsen formen av en massiv kampanj, som ledde till tusentals fängslanden. Redan det faktum att någon ägde icke tillåten islamisk litteratur kunde leda till långa fängelsestraff. Följden blev att den fientliga inställningen till staten blev starkare hos islamisterna, och också bland de muslimer som dittills hade förhållit sig välvilliga eller neutrala.

Uzbekistans fortsatta utveckling är ett tydligt exempel på vad som blir konsekvensen av en alltför stark reaktion mot islamistiska rörelser. I februari 1999 exploderade under en och en halv timme sex bomber i Tasjkent. Attentaten var framför allt riktade mot symboler för staten. President Karimov överlevde genom att han blev försenad. 16 personer dog. Attentaten har aldrig klarats upp. Enligt den officiella uzbekiska utredningen var de skyldiga islamistiska extremister, som var aktiva i Afghanistan, Turkiet, Tadzjikistan och andra grannländer men också i Ferghanaområdet i själva Uzbekistan.

Efter attentaten ökade antalet fängslade troende muslimer dramatiskt. Mest utsatt för förföljelser från statens sida var det ”Islamiska frihetspartiet”, som har kalifatets återupprättande som uttalat mål. Enligt vad de själva uppger är mellan 50 000 och 100 000 muslimer internerade i koncentrationsläger i västra Uzbekistan. Västerländska observatörer anger ett något mindre antal men uppskattar ändå antalet fångar till flera tusen. Uzbekistan har bekräftat att lägren existerar men har hittills inte låtit utländska observatörer komma in i dem.

Enligt uppgifter från den internationella krisgruppen (The International Crisis Group) finns i praktiskt taget varje religiös församling, ja, i nästan varje familj, någon som känner människor som hotats, anhållits, häktats eller anklagats. Grunden för en häktning kan vara att någon tillhör en icke godkänd moské eller äger icke-officiell religiös litteratur. Också muslimer tillhörande godkända moskéer utsätts för hot, kanske bara för att de bär traditionella kläder eller har skägg.

Staten försöker numera också att påverka imamerna och ge dem instruktioner om vad som ska predikas vid fredagsbönen, till exempel lovord över regeringen och kritik över oppositionen. Men fundamentalisternas reaktion har inte låtit vänta på sig. Sommaren 1999 väckte Uzbekistans islamiska rörelse (IMU) för första gången internationellt intresse. IMU har som mål att upprätta ett kalifat i delar av Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan och de södra delarna av Kazakstan. 1999 blev det uppror i östra Uzbekistan och år 2000 följde en större revolt i Uzbekistan och Kirgizistan.

Att det uzbekiska IMU har knytningar till Afghanistan är helt uppenbart

Man väntade sig att det år 2001 skulle bli ett tidigare, starkare och farligare uppror än tidigare. Men än så länge har det varit lugnt. Ryska medier rapporterade i slutet av oktober att ungefär 9 000 beväpnade anhängare till IMU hade samlats vid gränsen mellan Afghanistan och Uzbekistan. Uzbekistan förnekar sanningen i dessa rapporter. När det var dags att lämna den här artikeln till tryckning var det omöjligt att förutse den vidare utvecklingen. På grund av Nordalliansens senaste framgångar har hotet om en invasion från IMU:s sida med Afghanistan som bas blivit ännu mer osannolikt.

Det står utom allt tvivel att det uzbekiska IMU har nära förbindelser med Afghanistan. Av allt att döma utbildades en del IMU-anhängare i Afghanistan. Deras ledare, Dshuma Namangani, erhöll för inte så länge sedan hög militär rang hos talibanerna enligt uppgifter i en rysk tidning.

Hur man uppskattar hotet från centralasiatiska fundamentalister varierar mycket. Enligt uzbekiska uppgifter till exempel har IMU mycket svagt stöd hos befolkningen. Men de överdrivet repressiva åtgärderna, det uppenbarligen stora (men inte obetingat politiska) intresset för religionen och den katastrofala ekonomiska situationen skulle utan vidare kunna driva också måttfulla muslimer över till det fundamentalistiska lägret.

Tadzjikistan är det land som har drabbats hårdast av konsekvenserna av religiösa motsättningar. Det inbördeskrig som utbröt i landet 1992 hade religiösa grunder och varade till 1997, då det avslutades med en överenskommelse som i allt väsentligt fastställde en maktfördelning mellan de båda partier som var inblandade i inbördeskriget. Men säkerhetsläget är fortfarande mycket instabilt på grund av de självständigt agerande ledarna för olika rövarband, som reagerar mot att inte alla rebeller fick ta aktiv del i fredsavtalet 1997. Regeringen och oppositionsalliansen, det vill säga huvudaktörerna i inbördeskriget, slog sig samman i september 2000 och gick till väpnat angrepp mot den radikale islamisten Mullo Abdullo, som vägrade att upplösa sina beväpnade styrkor.

Begränsad religionsfrihet i Turkmenistan

Faran för ett nytt inbördeskrig anses av observatörer vara liten, även om säkerhetsläget försämrades under sommaren 2001. Orsaken till detta var nog främst IMU:s verksamhet. IMU har delvis tadzjikiskt territorium som bas för sina militära aktioner. Samtidigt som det alltså råder en osäker fred i själva Tadzjikistan, exporterar landet en religiöst grundad instabilitet, eftersom IMU tillåts att uppehålla sig där. Relationerna till Uzbekistan och Kirgizistan är alltså dåliga på grund av detta.

Turkmenistan är den stat som slagit in på den mest självständiga vägen av alla de centralasiatiska staterna. Dess president Nijazov (som går under namnet Turkmenbashi) är de facto diktator. Hans mål är att upprätta en stat med islams grundläggande värderingar som bas, en stat som ska bli lika rik som Saudiarabien. Grundvalen för den senare förhoppningen är att det finns råolja och naturgas i regionen. Men man har inte undersökt hur stora de faktiska tillgångarna är. Turkmenistan hade tills helt nyligen goda förbindelser med talibanregimen.

Turkmenbashi har uppmärksammats för sitt sätt att styra staten vilket står på religionens grund. Han har försökt återupprätta sharia och gav nyligen ut en bok (Rukhname), som är avsedd att vara en turkmenisk moralkodex och den viktigaste boken efter Koranen. Nijazovs undersåtar har erbjudit honom att bli upphöjd till profet, ett erbjudande som han tills vidare tackat nej till. Om stängningen av balett, opera och den klassiska orkestern i huvudstaden Ashgabat har religiösa eller nationella motiv är oklart. Det nationella motivet skulle vara en önskan att främja turkmenisk kultur. Religiöst motiverad är en ny bestämmelse, i vilken utlänningar endast tillåts att gifta sig med kvinnor från Turkmenistan, om de betalar 50 000 USD. Beloppet ska tillfalla kvinnorna i händelse av skilsmässa.

I Turkmenistan råder religionsfrihet. Men endast två religionssamfund är officiellt erkända, nämligen det sunnitiska islam och den rysk-ortodoxa kyrkan. Alla andra samfund har enligt officiella uppgifter inte de 500 medlemmar som krävs – ett påbud som myndigheterna tolkar som att det måste finnas 500 medlemmar på en och samma plats. Men inte heller de samfund som kan uppvisa 500 medlemmar har fått tillåtelse att registreras. Utan registrering har man inte rätt att hålla gudstjänster. En följd av detta är att åtskilliga gudstjänster störts och många kyrkor förstörts eller exproprierats.

Det är framför allt nyare kristna samfund (till övervägande del baptister och pingstvänner) som drabbats av förföljelser från statens sida. Kulmen nåddes när den adventistkyrkan i Ashgabat förstördes 1999, och när baptistpastorer deporterades och många församlingsledare häktades. Det finns också rapporter om att medlemmar av Jehovas vittnen torterats, när de vägrat att göra militärtjänst. Alternativ till militärtjänst saknas i Turkmenistan. Myndigheterna anger som skäl för sitt agerande att en mångfald trosriktningar skulle splittra samhället. De ungefär 400 katolikerna har än så länge inte råkat ut för några svårigheter. De står under nuntiaturens beskydd. Armeniernas, judarnas och shiiternas samfund är i vilket fall som helst för små för att kunna registreras och har alltså inga tempel.

Den islamiska fundamentalismen i Centralasien har flera orsaker. Här vill jag främst nämna en, nämligen att människor har en stor hänförelse för islam men inte den kunskap som motsvarar hängivenheten. Liksom i den rysk-ortodoxa och delvis också i den ukrainska katolska kyrkan saknas religiös bildning nästan helt. De flesta präster har bara genomgått en högst tvåårig ”snabbkurs” efter grundskolan.

Ett symptom på den religiösa kunskapsbristen är diskussionerna om Kazakstans nya mufti. Denne tillsattes av regeringen mot det religiösa etablissemangets vilja med motiveringen att han var den ende i landet som kunde läsa Koranen på arabiska. När något sådant händer är det lätt att förstå hur illa det är ställt med den religiösa bildningen i den här regionen. Med lämpliga utbildningsmöjligheter, kanske vid statliga högskolor, som inte bara skulle ge en religiös utan också en vetenskaplig känsla för islam, skulle man kunna motverka fundamentalismen. Åtminstone lika betydelsefull vore en sansad och nyanserad reaktion på religiösa fanatikers agerande. För närvarande är de militanta fundamentalisterna sannolikt en minoritet, som nog kan utöva terror men knappast hota de centralasiatiska staternas stabilitet. Men om de möts av alltför starka motåtgärder kan de bli ett allvarligt hot.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2001.

Översättning: Birgitta Carlquist