Islams uppsving i Egypten

I slutet av 1992 inträffade två mycket olikartade händelser som riktade det internationella strålkastarskenet mot Egypten. Den 12 oktober skakades Kairo av en jordbävning. Aven om den var måttligt kraftig begravdes mer än 500 människor under spillrorna av de gamla skröpliga husen och tvingades tusentals andra att ta skydd i närheten. En månad senare, den 12 november, angrep ett litet kommando på fyra muslimska ”extremister” i Övre Egypten en bil med tyska turister och sårade fem av dem. Den händelsen framställs i pressen som ett skalv som skakar landets ekonomi mer än det i Kairo. Den framställs som något som hotar att göra mycket fler människor arbetslösa än det antal som blivit hemlösa genom jordbävningen. Dessa två händelser kan stå som symboler för bräckligheten i ett land som ändå har rykte om sig att vara förhållandevis stabilt i en mycket känslig del av världen där det har ett avsevärt inflytande.

Ingen observatör vågar yttra sig säkert om vad som ligger bakom denna bräckliga situation. De bakomliggande faktorerna är komplexa, ja, självmotsägande. Situationen kan tolkas på många sätt, och det gäller att det perspektiv man väljer att betrakta den ur åtminstone är rimligt. I valet mellan ett politiskt, ett samhällsekonomiskt och ett kulturellt, i synnerhet religiöst, perspektiv föredrar jag det sistnämnda. Det beror inte på att de återkommande problemen för Egyptens kristna kopter – en minoritet som varken är arabisk eller muslimsk – kräver större uppmärksamhet i Europa. Det beror på att den stora majoriteten egyptier i första hand definierar sig genom sin religiösa identitet. Därför kommer varje förändring på det religiösa området att påverka hela det nationella livet, liksom varje rörelse i riktning mot en ”sekularisering” av samhället och de politiska strukturerna provocerar fram en religiös reaktion.

Sekulariseringens gränser

Det är förvisso så, både i Egypten och på andra håll i den muslimska världen, att stora livsområden i själva verket har undandragits den religiösa traditionens inflytande och ”moderniserats”. De politiska, ekonomiska, administrativa och övriga strukturerna kan jämföras med dem som finns i vilket land som helst i Västerlandet. Lagstiftningen rymmer ingenting specifikt islamiskt, utom i fråga om individens ställning. Men just detta undantag – man åberopar sig formellt på mycket generellt formulerade islamiska principer som inleder författningen – kan mycket väl motiveras rationellt med det ofrånkomliga förhållandet att landets överväldigande majoritet tillhör den islamiska kulturen.

Till skillnad från vad som skett i Västerlandet har den praktiska sekulariseringen i samhällslivet genomförts utan att man rört vid, och än mindre ifrågasatt, den religiösa institutionens grundvalar. I den muslimska kulturen finns ingen reell ”korankritik” som kan jämföras med den kritik av de kristna skrifterna, eller av de på dessa skrifter byggande kyrkliga institutionerna, som präglat vår kultur i modern tid. Lika litet har det skett någon radikal förändring av den mycket oklart definierade roll som det muslimska prästerskapet spelar i rättsliga sammanhang; deras instämmande far ofta fortfarande rättfärdiga tvivelaktiga beslut. Resultatet blir att ”modern” praxis och den religiösa sedvanan på något sätt fungerar sida vid sida, vilket leder till att moderniseringen kan framstå som oäkta. Den hotas ständigt av den grava anklagelsen för att vara ”importerad”, utländsk.

Den urbana livsstilen är det tydligaste exemplet på denna tudelning, som man kan ge många exempel på: ungdomen strömmar både till de mest vågade filmerna och till moskéerna där man fördömer dem; allt fler religiösa publikationer ges ut, men också mode- och sporttidningar och triviallitteratur; predikningar, religiösa samtal och rituella böner på TV varvas med avsnitt ur populära såpoperor.

I den ytterst känsliga kvinnofrågan är motsättningarna allra skarpast. Kvinnan har lämnat hemmet och trätt ut i det offentliga livet, på universitetet, på arbetsmarknaden. Frågan om könen skall blandas eller skiljas åt, frågan om modern eller strikt islamisk klädedräkt är föremål för heta strider.

Låt oss kalla allt det som blir föremål för islamiska protester för ”sekulariserat”, eller på väg att sekulariseras. Grundvalen för protesterna är bred: alltifrån Muslimska bröderna med deras nu redan gamla slagord – ”Koranen är vår författning”, på deras mest spridda valaffisch moderniserat till ”Islam är lösningen” – till vissa sekters förbud mot bio och TV.

Vilka faktorer har medverkat till att på relativt kort tid – en genomsnittlig mansålder – en allmän strävan mot modernisering har kunnat avlösas av misstänksamhet mot moderniseringen och förkastande av den i breda befolkningsskikt? Några etapper i denna utveckling kan skönjas.

Till att börja med var nationalismen egyptisk och riktade sig mot den brittiska närvaron. Man kämpade med fiendens vapen: kravet på oavhängighet vilade på gemensamma värden som medborgerlig frihet och demokratisk jämlikhet. Sedan kom den nasseritiska etappens arabiska nationalism, populistisk, vädjande till övernationell samling. Den muslimska och potentiellt antivästerländska tonen blev allt tydligare.

I dag har landets ledning inte längre någon tydlig ideologi, utan den nöjer sig med hoplappade fragment från det förflutna. I sina försök att möta de enorma problemen hos en befolkning som har tredubblats på femtio år handlar den framför allt pragmatiskt. Här som på andra håll har man övergått från övertygelser till tekniker, från ideologiska program till ekonomiska målsättningar. Dessa processer går över huvudet på massorna som lider av allt svårare problem i vardagslivet. När det gäller att möta dessa problem och ge mening åt livet finns det fritt spelrum för de religiösa krafterna, som ligger latenta i det sociala livet.

Islamiseringens vägar

Det har blivit vedertaget att mot den forcerade moderniseringen uppifrån sätta nyislamiseringen nedifrån. För att kunna mäta omfattningen av denna motrörelse måste man bestämma dess metoder, dess möjligheter och dess omfattning.

Den viktigaste metoden är skolutbildningen. Ansträngningen att avskaffa analfabetismen i landet var omfattande och effektiv, men lärarnas status och bildningsnivå förblev låg. Till yrket rekryterades, genom seminarier och pedagogiska institutioner, endast de som på grund av dåliga betyg inte hade kommit in på någon mer eftertraktad yrkesutbildning. Lärarnas sociala bakgrund är alltså ganska folklig. Detta har i praktiken lett till att två typer av undervisning, som för femtio år sedan var inte bara åtskilda utan direkt motsatta varandra, har förenats: å ena sidan den som gavs vid en traditionalistisk religiös azjar, å den andra den man fick i det moderna statliga skolväsendet. Man har helt enkelt sammanställt, och jämställt, naturvetenskap, arabisk litteratur och historia – starkt präglade av en ärorik islam – och den religiösa muslimska undervisningen. Man bör inte bli förvånad om islamisterna tar hem segern vid kårvalen på universiteten och om de sedan tar ledningen i ingenjörs-, läkar- och advokatsamfunden. (Ännu har de dock, anmärkningsvärt nog, inte lyckats få makten i journalistförbundet.) Den militanta islam har koloniserat utbildningen och även den sociala verksamheten. Under de kärva ekonomiska villkor som råder – när staten inte längre har finansiella resurser att i stor skala trygga denna verksamhet – tas den mer och mer över av frivilliga men välorganiserade religiösa sammanslutningar. Kring moskén – och kyrkan – byggs en rad aktiviteter upp som syftar till att tillfredsställa de sociala behov som lämnats otillfredsställda: gratiskliniker, sjukhus, dagis, bibliotek och stödundervisning, arbets- och bostadsförmedlingar. Den lågavlönade personalen rekryteras bland ungdomar som annars skulle ha gått arbetslösa. De som inte tillhör den religiösa gemenskapen är uteslutna.

Utveckling påverkar de religiösa relationerna djupt. Den gamla ”lokala” sammanhållningen, grundad på grannskap, på det goda förhållandet mellan inflytelserika familjer i en region och på samlande rituella sedvänjor – en rad hävdvunna bruk som upprätthöll banden mellan kristna och muslimer – har mer och mer ersatts av en landsomfattande sammanhållning. Denna riskerar att ställa kopter och muslimer mot varandra.

Att vara kristen i Egypten

Den inhemska kristna kyrkan, den koptiska, har också tvingats anpassa sig till de nya villkoren. Det kopterna kallar sin ”förnyelse” har också lett till ett uppsving inom utbildningen, i söndagsskolorna: en rörelse av unga kristna som vigt sina liv åt att vidarebefordra sin tro till de koptiska eleverna i de offentliga skolorna, som riskerar att bara få en sekulariserad utbildning som dessutom är islamiserad. De aktiva i rörelsen grupperar sig också i ”familjer” inom fakulteterna och vidmakthåller banden sinsemellan i bön och i studiet av sin religiösa tradition.

Denna rörelse har i sin tur medfört en förnyelse av klosterväsendet, som fött och bevarat den kristna identiteten i Egypten. Många unga akademiker har låtit sig vigas till munkar och ger nytt liv åt kloster som stått nästan tomma långt ute i öknen. Klostren blomstrar och sprids längs hela Nildalen, och monastiska centra som varit övergivna i sekler är nu befolkade. Av tradition brukar den koptiske patriarken och hans biskopar rekryteras bland munkarna. Denna nya generation hjälper alltså till att hålla den kyrkliga institutionen vid liv.

Denna utvecklas avsevärt: 26 biskopar 1970 motsvaras i dag av 70, eftersom nya stift har upprättats i syfte att bättre sörja för och beskydda de trogna, som lever utspritt och ofta isolerat. Kopterna är nämligen inte jämnt spridda över landet. De är mycket få i Nildeltat och finns framför allt i Övre Egypten, från Al Minya och söderut, och i synnerhet i trakten kring Asyut, där vissa byar är nästan rent koptiska. Denna situation gör det osäkert hur många kristna som finns i landet. 10 miljoner, eller 20 procent av befolkningen, säger gärna kopterna. Som alla minoriteter vill de gärna överskatta sig själva. I själva verket är de cirka 6 procent, och den siffran hotas dessutom av en stor utvandring. (De koptiska invandrarna är många särskilt i USA. Där har de ett femtiotal församlingar. Kopterna i USA är föremål för patriarkens särskilda omsorger; deras privilegierade position ger dem möjlighet att ingripa till förmån för sitt hemlands kyrka.)

Den religiösa kultur som kyrkans nya monastiska elit sprider är ganska fundamentalistisk. Även den är inriktad på att återuppliva ett ärorikt förflutet – det förislamiska Egyptens med sina martyrer, helgon och munkar. Otaliga små uppbyggelseskrifter som sprids ger kopterna förebilder att leva efter. De ofta förekommande pilgrimsfärderna ger dem tillfälle att känna sig hemma, tillsammans, på sina egna traditionsrika platser. Församlingarna organiserar social verksamhet bland sina trogna, som känner sig diskriminerade av den omgivande islamiseringen

Islam och våldet

Som väntat har strävan efter islamisering sökt och funnit politiska uttryck. 1930 framträdde Muslimska bröderna. Organisationens snabba tillväxt hotade mindre än tjugo år senare makten: en grupp aktivister mördade premiärministern och förberedde sedan ett attentat mot Nasser. Den nasseristiska regimen lät polisen skoningslöst förfölja organisationens medlemmar. Men följden blev bara att fängelserna blev grogrund för olika subversiva grupperingar som nu är aktiva.

Dessa grupperingar framträdde än en gång under Sadat. Han gynnade till att börja med de islamiska krafterna mot den nasseristiska vänstern, men till slut föll han själv offer för dessa krafter. De ledande klasserna har aldrig erkänt att ett politiskt parti som har sitt ursprung i den islamiska religionen och hämtar sin ideologi därifrån har något existensberättigande. Officiellt motiveras detta med att ett sådant parti hotar enheten i ett land som befolkas av både muslimer och kristna. En viktigare orsak är nog att det skulle åstadkomma social och ekonomisk frustration hos ett befolkningsskikt som är på uppgång i skolor och universitet, men som knappast har några möjligheter på arbetsmarknaden. (Man beräknar att 400 000 ungdomar årligen söker sig ut på arbetsmarknaden men att bara cirka hälften far arbete. De flesta av dessa blir dåligt avlönade. 65–75 % av dem som avslutar sina studier är arbetslösa i fem till sju år i väntan på statlig anställning.)

När det gäller den islamiska rörelsens politiska uttryck finns fortfarande öppna frågor. Skall man vid nationella val ansluta sig till ett erkänt parti? Det gjorde den moderata grenen av Muslimska bröderna när de gick med i Arbetarpartiet, ett parti vars namn inte alltför väl döljer i vilken miljö dess medlemmar rekryteras. Man går med en sådan linje, liksom i de fackliga valen, in i det demokratiska spelet för att – en dag, om Gud vill! – gripa makten med fredliga medel.

Den andra utvägen, som är mer frestande för dem som känner sig särskilt utstötta, är att bli dissidenter och försöka destabilisera makten genom våldshandlingar. Så har ett antal grupper som i dag tävlar om uppmärksamheten tillkommit.

Vi behöver här inte räkna upp dessa olika organisationer eller fästa oss vid i vad mån de har kontakt med varandra eller om de far stöd och pengar från utlandet och i så fall från vem. I vilket fall som helst säger de alla samma sak: att den muslimska lagen skall tillämpas bokstavligt. Måltavlorna för deras aktioner är också desamma. För att destabilisera makten på en särskilt känslig punkt angriper man först av allt icke-muslimerna, kopterna, och de synligaste tecknen på deras närvaro, till exempel kyrkor och butiker, i de trakter där de är flest – i Övre Egypten, runt Asyut. Där lever fortfarande vendettan, banditismen och stamrivaliteten, som är lätta att utnyttja. Eller också i Kairos och Alexandrias monstruösa förorter, överbefolkade, nätt och jämnt stadsbebyggda, mycket svåra att kontrollera. Där kan försöken att genomdriva den islamiska ordningen stödja sig på en folklig tradition med djupa rötter (se Naguib Mahfouz’ romaner). Man angriper de kvarter där kopterna fruset tyr sig till varandra.

När det blir bråk mellan konfessionsgrupperna tvekar polisen i allmänhet att ingripa. När den sedan gör det, för sent och därtill nödd och tvungen, uppträder den våldsamt och blir i sin tur direkt måltavla för islamiska repressalier. På dessa repressalier reagerar den lika mycket för att hämnas sina döda som för att återupprätta ordningen: människojakt å ena sidan, minigerilla å den andra. (I en detaljerad kommunike, som spreds 1992, fördömer Egyptiska organisationen för de mänskliga rättigheterna både extremisternas attentat och ordningsstyrkornas undanflykter och övergrepp, samt räknar upp offren.)

Vad turisten beträffar, så förenar han i sig allt det som islamisten tar avstånd från: han är utlänning och inkräktare, han har en slapp moral (se bara på hans klädedräkt!), han uppvaktas och skäms bort för sina pengars skull, han är en uppenbar symbol för landets beroende av det bortskämda Västerlandets rikedom och makt. Det är ingen slump att turismen i Egypten fick ett tvärstopp under gulfkriget. Folkopinionen hade ingen större förståelse för att USA:s arme sattes in där, trots att den stöddes av egyptiska styrkor.

I dag – och i morgon

Processen har sitt ursprung långt tillbaka i tiden, och historien upprepar sig. Men den har också vissa nya inslag. Det som först slår en är de extremistiska terroristernas fulländade och högmoderna beväpning: kalasjnikov har ersatt den gamla bössan och dolken, och de använder sig av hemmagjorda bomber och molotovcocktails. Detta förklarar det dramatiskt ökade antalet offer. Aktivisternas djärvhet och beslutsamhet är också påfallande. De tvekar inte att sprida hotfulla kommunikeer där de anger sina måltavlor eller kräver att verksamhet som de fördömer skall upphöra. När de sedan går över till handling blir genklangen därför så mycket större. Det är risk för att en atmosfär av rädsla sprider sig, i synnerhet bland kopterna.

När det så gäller den muslimska befolkningen – i praktiken nästan hela landet – tvingas dess kvalificerade representanter till ett svårt men nödvändigt ställningstagande: Förråder den islamiska radikalismen den sanna och sunda islam? Eller uttrycker den tvärtom riktiga krav som ännu inte har uppfyllts? Eller innebär den kanske att religionen till slut gör intrång på områden där den inte längre hör hemma?

Inför sådana frågor kan makten och den allmänna opinionen inte ställa sig likgiltig. I synnerhet inte i dessa tider när den arabisk-muslimska världen ser ut att färdas mot osäkra horisonter, i Gulfstaterna, i grannlandet Sudan, i Palestina genom det islamistiska Hamas’ uppgång, i Algeriet … Det är därför som de ansvariga ibland intar tvetydiga positioner. Man vill inte klandra den islamiska förkunnelse som sprids i de arabiska grannländerna, av rädsla för att isolera sig. A andra sidan befarar de att de kristna medborgarna skulle marginaliseras allvarligt om den islamiska förkunnelsen fick fritt spelrum. Och man kan inte heller ansluta sig till en rörelse som skulle beröva landet alla moderniseringens fördelar.

Man bör dock inte överdriva oroligheterna och framställa situationen som om den vore densamma som i Algeriet – eller i Iran. Våldshandlingarna är lokala, även om de gång på gång sprids från förort till förort i Kairo, från en stad i Övre Egypten till den omgivande landsbygden. Extremismen far långt ifrån något samstämmigt bifall, även om en muslim alltid tvekar att fördöma en engagerad religionsfrände. Man gråter framför TV:n när den lägligt visar sorgen hos de anhöriga till en mördad polis eller dödskampen när någon har blivit ohyggligt bränd. Man kan, även om man är utlänning, flanera fredligt i Kairo eller i byarna kring Asyut utan att märka någonting av stridigheterna. Man kan mötas av den sedvanliga välviljan hos befolkningen; befolkningen är inte lika nervös som polisen.

Att den mest inkomstbringande sektorn i den egyptiska ekonomin, turismen, påverkas negativt leder med nödvändighet till aggressioner och protester från dem som lever på den. Det är turismen som, med god marginal, drar in mest utländsk valuta, cirka tre miljarder dollar. Den ger sysselsättning åt en miljon egyptier, vilket gör summan fem till tio gånger så stor. Men i dag uppges den ha minskat med fyra femtedelar.

Förr eller senare gör dessutom överdrifterna i de extremistiska aktionerna att många märker den potentiella extremismen i den religiösa förkunnelse som har lett dithän. Mordet nyligen på en välkänd ”sekulariserad” publicist, Farag Foda, väckte till exempel pressen till allmänt medvetande om riskerna i utvecklingen.

Den repression som upprätthållit den offentliga ordningen har ständigt fatt rätt i att den islamiska rörelsen utgör ett permanent hot mot den offentliga makten. Ändå kvarstår att den offentliga makten inte har gått till roten med dessa hot. Det onda som det egyptiska samhället lider av, och botemedlen mot detta onda, är ständigt föremål för offentlig diskussion: galopperande folkökning, vild urbanisering, fattiga skolor, religiös fanatism, korrumperad byråkrati, ökande ekonomiska klyftor … Orden skulle behöva följas av handling, men det skulle naturligtvis hota mäktiga intressen.

Man klandrar den islamistiska ideologin för att inte presentera någon effektiv modell för social reform, och detta är sant. Men kommer det islamiska våldet att övertyga dem som äger medlen att åstadkomma denna reform om hur bråttom det är att använda sig av dessa medel, snabbt och effektivt? Den frågan återstår att besvara.

Övers. Gunnar Gällmo