Kyrkans identitet idag

Utan tvekan är den Stora boken om kristen tro (Verbum 1993) – en jubileumsgåva till Svenska kyrkans jubelår från Svenska kyrkans centralstyrelse – en betydelsefull publikation. En katolsk läsare finner mycket att glädjas över. Boken avstår från all den reformatoriska polemik som en gång präglade Uppsala möte och den ger prov på en ny och frisk ekumenisk öppenhet. Åtskilliga lästips som tillfogats textregistret i slutet av boken hänvisar även till katolsk teologisk litteratur på svenska.

Detta innebär visst inte att Svenska kyrkan i boken, som bär titeln Befrielsen, gör avkall från sitt evangeliskt-lutherska arv. Hon vill framhäva det i synnerhet med anknytning till Luthers katekeser och till den Augsburgska bekännelsen. Den senare var ju Uppsala mötes bärande trosbekännelse 1593. Men uppenbart försöker Svenska kyrkan tolka detta arv för dagens människor och deras situation och med hänsyn till vår tids enhetssträvanden.

Bokens tillkomst

I förordet påminner bokens redaktion (Hilda Lind, Eva Block, Bo Larsson och Carl Åkesson som bildredaktör) om tillkomsthistorien: ”Ett förnyat bekännelsearbete är […] en uppgift att utifrån det ursprungliga evangeliet avge ett autentiskt Kristusvittnesbörd om befrielse, in i de krafter och villkor som håller människor bundna i dag.” Och redaktionen tillfogar: ”Så stod det i en motion till det kyrkomöte 1983 som tog initiativ till att Svenska kyrkan under tio år mera koncentrerat skulle arbeta med frågorna om hur kristen tro kan gestaltas och formuleras i dag. Den visionen har funnits med som grund för arbetet med denna bok.” I slutordet till boken nämns den ledningsgrupp som på uppdrag av Svenska kyrkans centralstyrelse haft ansvar för det omfattande arbetet: Ärkebiskop Bertil Werkström som ordförande, biskoparna Jonas Jonson och Claes-Bertil Ytterberg som vice ordföranden, samt Eva Block, Eskil Franck, Gunvor Hagelberg, Bo Larsson, Hilda Lind, Erik Petren och Gösta Wrede. Här antyds också medverkan och samverkan av många kvinnor och män från olika håll och sammanhang samt fackgranskning både av teologer och andra sakkunniga som bidragit till att boken blivit till.

Utan tvekan vittnar boken om en stor satsning både till innehåll och form. Svenska kyrkan har lagt ner mycket möda på att göra denna bok levande.

Ett slags ”narrativ” teologi

Befrielsen gör inte anspråk på att utveckla en ”katekes” i Luthers och i den kristna traditionens klassiska bemärkelse. Den har valt en annan väg som antyds av omslagsbilden – en ledmarkering – där existentiella frågor om kristen tro skall belysas på ett sätt som inbjuder till ställningstagande. I baksidestexten uppmanas därför läsaren att bejaka eller ta avstånd, bli tröstad eller upprörd. ”I ett ömsesidigt och fördjupande samtal kan vi hjälpa varandra med livet, det korta och dyrbara.” Hela framställningens genre och egenart kännetecknas på så vis av något som vi kunde kalla en ”berättande teologi” som inbjuder till samspråk.

Glädjande nog kan vi i flera hänseenden konstatera något av en klar markering i Svenska kyrkans bekännelse. Klart bekänner sig Svenska kyrkan här i ett viktigt kapitel till Jesu Kristi uppståndelse från de döda som den kristna trons centrala budskap och bärande verklighet. Hon tar därmed avstånd från all avmytologisering och bekänner: ”Denne uppståndne och levande Kristus kan också i dag befria och skapa nytt.” Klart erkänner hon även dopet som vägen in i Kristi kyrka, ty ”dopet förenar människor med Kristus, för att de med honom och hans folk […] skall dela nedstigningen i mörkret och uppstigningen i ljuset”. Överraskande är också erkännandet: ”Kyrkans bikt och avlösning bygger på uppdraget från Jesu till lärjungarna: Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden. Jesus har åt kyrkan överlämnat det oerhörda förtroende att […] ge förlåtelse för hennes synder.” Inte heller avstår Befrielsen från att ta upp ett eljest så tabubelagt ämne som helvetet. På ett klarsynt sätt fastslår den: ”Kristen tro är väsentligen hopp. Men detta hopp bekänner den kristne vid randen av misslyckandets bråddjup. Att tala om helvetet betyder dock inte att vi i vår uppmärksamhet skulle fastna vid detta bråddjup.”

Ett särskilt beröm förtjänar ett rikt bildmaterial med många vackra fotografier, litterära stycken och faktatexter, lyrik och prosa, och i synnerhet talrika intervjuer där troende ger vittnesbörd om sin personliga tro. Redaktionen redogör öppet för sin evangelisk-lutherska målsättning: ”Vår förhoppning är att mångfalden ska ge möjligheter till befrielse och fördjupning- bort från enkelspårighet och ytlig förtröstan på auktoriteter.”

Dialogberedskap

Vid sidan av allt positivt ger den Stora boken om kristen tro en katolsk läsare även anledning till några kritiska ekumeniska reflexioner som vi i ärlighetens namn inte vill dölja. Dessa reflexioner riktar sig inte mot det autentiska Kristus-vittnesbördet som Befrielsen vill förmedla utan först och främst mot den metodologiska väg som författarna har slagit in på.

Det huvudintryck som Befrielsen förmedlar är att man i Stora boken om kristen tro vill väcka en trosupplevelse. Visst finns det något viktigt i en sådan målsättning. Hela den stora traditionen i kristendomen talar om den andliga erfarenhet som kristen tro skall förmedla och om de kristnas uppgift att särskilja den från rent mänsklig konstruktion och troget förmedla den vidare.

I dag förutsätter och kräver denna troserfarenhet emellertid även reflexion, ett sökande efter trons grund, efter dess inre halt. Först därefter kan den vidareförmedlas trovärdigt. Tron är inte enbart en andlig upplevelse eller en känsla. Varför och på vilka grunder tror vi? Varför kan vi anförtro vårt liv helhjärtat åt den Gud som uppenbarar sig för oss? Med rätta kräver dagens människor skäl för tron. Genom Befrielsens narrativa karaktär träder en sådan reflexion tyvärr nästan helt tillbaka.

Ett efterkristet samhälle

Den Stora boken om kristen tro vänder sig efter allt att döma till människor som uppenbart ännu har en folkkyrklig anknytning till Svenska kyrkan. Ärkebiskop Gunnar Weman skriver i sitt förord att han vill se denna bok och dess läsare som ett ”kärnhus” fyllt av livskraftiga kärnor. Intrycket blir att ateister och icke-troende i grund och botten står utanför bokens tilltänkta läsekrets.

När en hel generation – inte minst en ung och intellektuell generation – tycks ha förlorat kontakten med kyrkan och då kunskapen om kristen tro blivit allt svagare är detta allvarligt. Är det inte en dialog med icke-troende och ateister som skulle behövas, kanske i första hand? Är bokens författare och redaktörer verkligen medvetna om samhällets sekularisering? Ett konfessionellt och kyrkligt präglat samhällsmönster har utan tvekan definitivt upplösts. All annan beskrivning av det religiösa etablissemanget är nostalgiskt önsketänkande. Därmed förändras emellertid också förutsättningen för en kristen kyrka som trosgemenskap och för hennes vittnesbörd i vårt land. Vi lever i ett slags ”efterkristet” samhälle. Kristet vittnesbörd i denna situation blir då först och främst en förmåga att förstå och möta de andra, att visa sin livs- och ödesgemenskap med andra, sitt solidariska deltagande i de andras strävan efter allt som är rätt och gott. Påven Paulus VI har på ett klarsynt sätt beskrivit denna situation och dess konsekvenser: ”De kristna väcker oemotståndligt frågor hos dem som ser deras liv: Varför är de sådana? Varför lever de som de gör? Vad är det – eller vem är det – som driver dem? Varför finns de här bland oss? Dessa frågor blir kanske de första som många icke-kristna ställer […] eller människor som med smärta söker något eller Någon som de anar men inte kan nämna vid namn. Här börjar det som vi brukar kalla världens evangelisation.” Man skulle ha önskat att Stora boken om kristen tro hade vidgat och fördjupat perspektivet för att mera kunna solidarisera sig med ett ”efterkristet” samhälle.

En kristen fostran av samvetet

En tredje reflexion gäller bokens elfte kapitel, ”Tro i handling”, som belyser etiska frågor som den kristne brottas med. Under rubriker som ”Alla de svåra valen”, ”Idealet och verkligheten”, ”Att förvalta… [jorden] ”, ”… och tjäna [skapelsen]” i ett människovärdigt och solidariskt arbete, berörs aktuella problem. Det talas om ”Kärlekens verkligheter” (i äktenskap) och att ”Jorden ska brukas av alla”. Här finns ansatspunkter till ett kristet etiskt handlande. Men borde man inte ha frågat: Var finns en nyckel i dessa ofta så komplicerade etiska frågor, där den kristne kan söka hjälp och orientering?

En framställning av det kristna samvetet som nyckel för allt moraliskt handlande hade varit väl motiverad. Andra vatikankonciliet har försökt att beskriva detta: ”Det är genom troheten mot samvetet som de kristna förenas med alla övriga människor i att söka sanningen och i att i sanningen söka lösa de moraliska problem som uppstår såväl i de enskildas liv som i den sociala gemenskapen.” Ty samvetet är ju människans hemligaste centrum, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd. Denna röst manar människan att göra det goda och undvika det onda, och den ljuder, när så är nödvändigt, i hennes hjärta och säger: Gör detta! Låt bli detta!

Under denna infallsvinkel ter sig en kristen fostran av samvetet som en av vår tids nyckelfrågor för en trovärdig ansvarsetik. Genom sitt förnuft upptäcker människan omistliga mänskliga värden och rättigheter både i sitt personliga liv och i det offentliga livet. Hon skall sedan väcka och utveckla sin etiska urskillningsförmåga i de invecklade situationer som uppstår och i sitt liv söka lösningar för att praktiskt kunna handskas med problemen. En sådan tro och den människosyn som den speglar tycks kunna ge den yttersta motiveringen för vår insats för mänskliga och etiska värden.

Vägen till kristen enhet i vårt land kan ännu vara lång och besvärlig, men Stora boken om kristen tro är ändå ett tecken som inger hopp för framtiden.