Livskultur och dödskultur

För första gången har man firat den katolska kyrkans internationella ungdomsdag i en modern storstad i den industrialiserade västvärlden. Mer än 350 000 ungdomar, minst hälften från USA, mötte påven Johannes Paulus II i Denver (Colorado) 12–15 augusti 1993 under temat ”Födda till nytt liv i Kristus”. Händelsen är intressant i sig själv men ger också tillfälle att reflektera över den inställning till liv och död som sprids av moderna massmedia och denna kulturs förhållande till den allmänna opinionen.

Dystra spådomar

Man hade fruktat det värsta. Under flera veckor före påvens ankomst hade amerikansk press och tv informerat framför allt om väntade demonstrationer till förmån för homosexuella eller kvinnliga präster. Det publicerades opinionsundersökningar som visade att de flesta katoliker föredrog att följa sitt eget samvete framför påvens auktoritet i moralfrågor. Påvens besök i USA innehöll alltså flera osäkra moment. Hur skulle det gå med hans möte med Clinton, en president som tagit flera steg för att göra det lättare att fa abort och som lättat på restriktionerna för homosexuella i armen? Skulle påven kunna samla så stora entusiastiska skaror som mött upp vid de tidigare ungdomsdagarna i katolska städer och vallfartsorter som Rom 1985, Buenos Aires 1987, Santiago de Compostela 1989 och, framför allt, det historiska mötet i Czestochowa 1991, när nästan en och halv miljon ungdomar från västvärlden men också från de länder som just lämnat kommunismen mötte påven i ett möte som tycktes vara början på ett nytt Europa (Signum: 1991, 184)? Och, slutligen, hur skulle påvens möte med den nordamerikanska opinionen i allmänhet utfalla?

Mötet med Clinton

Redan när USA:s president Bill Clinton tog emot påven på Denvers flygplats stod det klart att detta påvebesök inledde en ny fas i Amerikas förhållande till den katolska kyrkan och Vatikanen.

I sitt välkomsttal tackade Clinton påven för att ha förlagt ungdomsdagen till USA, och lovordade därefter den katolska kyrkans moraliska auktoritet.

”Alla amerikaner, oavsett religion, är tacksamma mot katolikerna i det här landet för de ideal de satt upp för medborgarskap och tjänande, för att stödja familjerna och för att hjälpa de mindre lyckligt lottade.”

Men Clinton berömde påven också som person: ”Och alla amerikaner, oavsett religion, är tacksamma gentemot Ers Helighet för ert moraliska ledarskap. Vi vet att ni var den kraft som mot kommunismen tände frihetens gnista i ert hemland Polen och i Östeuropa, att ni har varit en förespråkare för fred och rättvisa bland folken […] Amerika är en bättre, starkare och mer rättvis nation tack vare ert inflytande på världen de senaste åren och tack vare katolikernas inflytande på vårt land ända från början.”

Om presidentens tal blev inledningen till amerikanernas oväntat hjärtliga mottagande av påven, så var också påvens tacktal första signalen på ett nytt sätt att möta de moraliska frågorna i västvärlden. Påven talade om Amerikas tradition av försvar för individens rättigheter och anknöt till temat för årets ungdomsdag: livet. ”Om du vill skapa rättvisa, äkta frihet och varaktig fred för alla, försvara då livet, Amerika! Alla de strider du utkämpar i dag far en mening bara om du garanterar rätten till livet och skyddar individen”, sade påven. Orden var ett citat ur ett tal han höll i Detroit 1987, men denna gång valde han att stryka de avslutande provocerande orden ”från befruktningen till den naturliga döden”. Att påven valde att stryka den delen av meningen uppfattades mycket positivt av amerikanerna, och från detta ögonblick var pressens beskrivning av påvens vistelse i Denver positiv på ett sätt som överraskade många bedömare, även om vissa katolska röster klagade på att tv-bolaget CBS inte gav utrymme åt dem som faktiskt var överens med påven. Att påven inte på något sätt velat ändra sitt moraliska budskap betonades av Vatikanens presstalesman Joaquin Navarro Valls, men de flesta bedömare ansåg att påven denna gång förstått att den emanciperade västvärlden inte är mottaglig för förbud men väl för positiv argumentation.

Det påföljande privata samtalet mellan påven och Bill Clinton i Regisuniversitetet i Denver kom att handla mycket om Amerikas betydelse och ansvar för resten av världen. Navarro Valls hade redan några dagar tidigare sagt att USA:s ansvar i dag var tydligare än när påven senast besökte landet 1987. ”Då stod fortfarande Berlinmuren. I dag är situationen annorlunda i Amerika på många sätt. Det gäller inte bara militära frågor utan också beträffande frihet, värderingar, tolerans och ledarskap.” Clinton själv sade efter det enskilda samtalet att de talat mycket om problematiska länder som Bosnien, Somalia, Kambodja och före detta Sovjetunionen. ”Det var ett hjärtligt och givande möte, och jag tror att vi lagt grunden för ett produktivt och konstruktivt samarbete i framtiden”, kommenterade han.

Mötet med ungdomarna

Den åttonde ungdomsdagen hade inletts redan några dagar före påvens ankomst genom att hundratals ungdomar från hela världen deltog i vad som kallades Ungdomsforum, enligt en modell som tillämpats också vid tidigare ungdomsdagar. En intensiv serie föredrag, vittnesbörd och diskussioner med viktiga kyrkoledare som kardinalerna Law, Bernadin, Hume, Martini, Pironio, Lustiger, Gantin, Daly, Laghi, O’Connor, Rodriguez, Etchegaray och Ruini (bland andra) och biskopar som Kasper och Kondrusiewicz och ungdomarna själva. Man beräknar att 90 000 ungdomar slöt upp vid det första mötet med påven den 13 augusti – ett möte som enligt många överträffade alla tidigare ungdomsdagar i entusiasm. ”Syftet med detta första möte”, sade Johannes Paulus II, ”är att be er gå in i djupet av er själva och att uppleva de kommande dagarna som ett verkligt möte med Kristus (applåder) […] Ungdomar i Amerika och världen, lyssna till vad frälsaren säger till er: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn’ (Joh 1:12). Ungdomsdagen utmanar er att bli fullt medvetna om vem ni egentligen är som Guds älskade söner och döttrar.” Applådåskor följde på dessa ord, liksom när påven föreslog att alla på fredagen skulle hoppa över lunchen och skänka motsvarande summa pengar till ett sjukhus för AIDSsjuka i Uganda.

Firandet fortsatte med en vaka på lördagskvällen med 250 000 personer, varav flera tiotusental vandrat till fots, mässa på morgonen den 15 augusti med 350 000 personer, en mässa som skämtsamt kom att kallas ”Popestock”, en allusion på hippiemötet i Woodstock som för tjugofem år sedan blev livsavgörande för en annan generation av ungdomar och som den gången samlade lika många. Påven var uppsluppen som alltid när han möter ungdomar direkt och skämtade på sin stapplande engelska. Predikan kretsade kring temat för årets ungdomsdag, livet. Här var det uppenbart att påven inte undvek de brännande etiska frågor där den amerikanska opinionen sällan är överens med honom, men också att han valde att presentera sitt budskap på ett positivt sätt och att tala mer om en övergripande inställning till livet än om enskilda problem.

Icke-katolska pressröster

Påvens besök i USA avlöpte utan den typ av demonstrationer som under tidigare besök åstadkommits av aktivister av olika inriktningar. Tvärtom var det en stor respekt för den 73-årige påven som kom till uttryck i massmedias kommentarer under och efter besöket, även om fa ledarskribenter i den icke-katolska pressen var överens med påvens moraliska budskap. ”Vad man än själv har för åsikt, är det klart att Johannes Paulus 11 är en kraft att räkna med”, skriver en tidning, och en annan fyller i: ”Ingen kan tvivla på hans uppriktighet.” Entusiasm betyder naturligtvis inte att de som hyllar påven också gör som han säger: flera tidningar betonande att religionstillhörighet i den moderna världen ofta är något som mer ger en känsla av identitet än något som påverkar det egna livet. Men bland presskommentarerna kan man som avslutning välja The Times. ”Påven Johannes Paulus II kan fa vilken guru för religionsmarknadsföring som helst att bli galen. Han ändrar inte på sitt budskap för att sälja, och räknar inte med framgång i antalet personer. En sådan envishet och karaktärsstyrka står i bjärt kontrast till en kultur som är full av flumteologi.”

Våldet i media

Ungdomsdagens tema var ”Födda till nytt liv i Kristus”. Liv var alltså ämnet för ungdomarnas reflektioner, och påven uppmanade flera gånger de unga att gå emot vad han kallar en dödskultur. Det är en företeelse man ser alltmer och inte minst i det nordamerikanska samhället. Av påvens USA-besök kunde man i amerikanska och internationella massmedia fa intrycket att påven bara var motståndare till abort, men man gör både påven och ungdomarna i Denver orätt om man inte ser frågorna i ett vidare sammanhang.

Människans djupaste instinkt har alltid varit att leva och att ge liv. I vårt moderna samhälle ser vi tvärtom hur man ofta i stället inriktar sig på att hjälpa eller tvinga människor att dö eller att inte födas alls (jfr Signum 1991, 234–235).

Det är knappast någon tillfällighet att president Clinton gjort det lättare att göra abort samtidigt som man allt oftare tillgriper dödsstraffet i Amerika. När detta skrivs (24 augusti) har man på bara en veckas tid utfört den 212:e, 213:e, 214:e och 215:e avråttningen i USA sedan man återinförde dödsstraffet 1976. Samma dödskultur påverkar i flera länder debatter i om dödshjälp, något som kan öppna vägen för att eliminera långtidssjuka människor som man tycker ligger samhälle och familjer till last.

Ett unikt exempel på knattejournalistik visar hur några barn i Denver intervjuat påven brevledes inför dennes besök. I deras frågor läser man främst av allt en önskan att fa ett råd om hur man kan stoppa våldet. Också Denvers ärkebiskop Francis Stafford säger att det ökande våldet är ett av de stora problem som möter amerikanska ungdomar: ”Det är som om vi amerikaner var förälskade i våld.”

Men varifrån kommer våldet? I Los Angeles finns i dag ett tiotal ligor med flickor i de tidiga tonåren som rånmördar sina offer, vilka är helt oförberedda på att se trettonåriga flickor använda pistoler och stiletter. ”Inspirationen kommer från tv och film”, säger Mike Rustigan som är professor i kriminologi vid California State University i San Jose. ”Kvinnor som utövar våld är i dag en vanlig företeelse i filmer, tv-serier och musikvideor.”

Men det är inte alla som accepterar denna dödsoch våldskultur. Det kan man se av något så enkelt som vad folk tycker om tv-programmen. Den amerikanska kabel-tv-kanalen Family Channel har undersökt vad folk tycker om dagens amerikanska program jämfört med förra årets, och allt fler tycker illa om att det visas allt mer våld. Allt fler, nästan 80 procent, var övertygade om att våldet i tv bidrar till att öka våldet i samhället. Nästan 60 procent tyckte tv-programmen i allmänhet försämrats det sista året. Många menar också att tv sprider dåliga värderingar i stället för goda. För två år sedan, 1991, var det bara hälften som tyckte det, men i år, 1993, var det två tredjedelar. I år var det också fler människor som sade att deras egna värderingar inte alls kom till uttryck i tv. Denna undersökning tycks bekräfta misstanken att vålds- och dödskulturen är något som till stor del sprids genom massmedia av kommersiella skäl, men att människor i allmänhet är motståndare till den. När påven besökte Denver för att propagera för en livskultur i stället för en dödskultur, uppträdde han som den normala människans försvarare gentemot de intressen som vill att folk skall förneka den djupaste mänskliga instinkten, att leva och ge livet vidare. Det behövs uppmuntran i kampen för mänskliga värderingar så att de som vill tjäna pengar på våld till slut inser att de tjänar mer på att sprida bättre och mer mänskliga värderingar – ett memento för den inflytelserika amerikanska kulturen.

I dag ser vi tydligt att de som bestämmer över populärkulturens utveckling avlägsnar sig allt mer från människors normala känslor. Kanske är det dags att människor i gemen tar sig ton och säger att de står på livets sida.

Men kan evenemangen i Denver, som handlade om livet, påverka den amerikanska kulturen? Låt oss göra en räkneövning. Omkring trehundrafemtiosen ungdomar deltog i den avslutande mässan den 15 augusti. USA har närmare en kvarts miljard invånare. Det betyder, att mer än en på tusen deltog i mässan i Denver, men en på 2 500 var med under alla dagarna av detta intensiva andliga träningsläger tillsammans med påven. Det är inte lite, och om tjugo år kommer det att vara denna generation som bestämmer. Det kan vara en viktig signal att en del av dem som skapar den allmänna opinionen i Amerika medger att Johannes Paulus 11:s budskap till förmån för livet är mer logiskt konsekvent och dessutom mer uppriktigt än många andra budskap som samma opinionsskapare sprider.