Italien och sjunde budet

Sedan hösten 1991 domineras nyheterna från Italien av den korruptionsutredning som går under namnet ”Rena händer” (mani pulite). Italienarna har alltid vetat att landet de senaste decennierna har styrts av de politiska partierna och att företagare måst betala dryga mutor för att få på entreprenad de uppdrag som de ändå skulle ha vunnit. Men de inblandade hade byggt en mur av tystnad, och det var en ren slump som för snart två år sedan gav Milano-åklagaren Antonio Di Pietro den första ledtråden. Om det i ett inledande skede inte handlade om några större namn, har utredningen på sista tiden kommit att kasta misstankar – i de flesta fall bekräftade – på högt uppsatta politiker och stora företag. Utan att ens försöka vara fullständig kan man nämna politiker som kristdemokraterna Giulio Andreotti och Ciriaco De Mita och socialisten Bettino Craxi (alla tre premiärministrar vid olika tillfällen, Åndreotti rentav sju gånger) och företag som den statliga koncern som kontrollerar tv och Alitalia (bland mycket annat) och vidare FIAT och Olivetti. En av de i Milano verksamma åklagare som arbetar med ”operation rena händer”, Colombo, tror att de kommer att ha fullt upp åtminstone fram till 1995. Varje dag görs nya avslöjanden och arresteringar och hålls nya parlamentsdiskussioner om man skall häva den parlamentariska immuniteten för den ena eller andra parlamentsledamoten.

Man måste alltså vänta flera år för att med säkerhet kunna säga hur Italien egentligen styrts under de senaste decennierna. Än så länge måste var och en skapa sin egen uppfattning. Man kan dock göra vissa påpekanden.

De flesta misstänkta har ägnat sig åt den typ av korruption som bäst symboliseras av den förre socialistiske partiledaren Bettino Craxi, som finansierat sitt parti – och sig själv – genom att kräva mutor av företagare vid entreprenadfrågor eller helt enkelt för att över huvud taget få ett ärende genom den fruktade italienska byråkratin. För sådan korruption står medlemmar och före detta ledare för samtliga partier anklagade – även kommunistpartiet, som länge byggt sina framgångar på att allmänheten trodde att det var landets enda okorrumperade parti.

Giulio Andreotti förtjänar att behandlas separat. Denne man som från 1950-talet och framåt varit Italiens viktigaste politiker är misstänkt för samröre med maffian. Anklagelserna bygger på uppgifter från de s.k. ”pentiti”, tidigare medlemmar av maffian som nu samarbetar med polisen mot att de hjälps till ett nytt liv. Dessa uppgifter är dock motstridiga och delvis absurda, och ännu är det oklart vad domarnas slutsatser kommer att bli.

Det står dock klart att misstankarna mot Andreotti är av en annan art än de som riktas mot de övriga politikerna. Andreotti hade redan stor makt när den riktiga korruptionsvågen började under 1970- och 1980-talen. Han behövde inga mutor för att skapa sig en ställning och sitter nu som senator – medlem av överhuset – på livstid. När underhuset skulle ta ställning till om åklagarna skulle få fortsätta sina utredningar om Craxi röstade parlamentsledamöterna nästan som en man för att skydda honom och gav åklagarna ytterst litet spelrum. Resultatet blev en skandal och omfattande demonstrationer över hela Italien. I det läget beslöt Andreotti, som länge motsatt sig åklagarnas utredning, att tvärtom uppmuntra att senaten hävde hans egen immunitet. Det var en genialisk manöver: i ett kritiskt läge valde han att handla mot sitt eget intresse, och på så sätt lyckades han, som är så gammal att han kunde vara far till de flesta nu aktiva politiker, överleva dem. Än har vi inte sett åklagarnas slutsatser, men om man skall försöka bedöma fallet Andreotti är det nog riktigare att se honom som en lärjunge till Macchiavelli – allt är tillåtet så länge det sker i statens intresse – än en like till Craxi: allt är tillåtet så länge det sker i mitt eget intresse.

Alla de stora partierna, de som styrt landet, är nu i djup kris. Kommunistpartiet bytte namn och program för några år sedan. Nu tänker både kristdemokraterna och socialisterna, de viktigaste partierna, göra det samma. Nya politiska krafter är ”Ligan” i Norditalien, förre kristdemokraten Leoluca Orlandos ”Nätet” på Sicilien och förre kristdemokraten Mario Segnis ”Demokratiska allians”. Alla dessa rörelser har valt att inte framträda som partier utan som folkliga rörelser.

Folket har också sagt sin mening i en folkomröstning den 18 april. Landets medborgare fick då ta ställning till åtta frågor, varav de viktigaste var att genomföra ett majoritetssystem i parlamentet, för att i framtiden få handlingskraftiga regeringar, och att avskaffa det statliga partistödet.

De italienska partierna tycks alltså för närvarande vara så gott som döda. Man vågar inte fortsätta mutsystemet och far inte heller några statsbidrag.

Så långt en översikt över de stora dragen i det senaste årets händelser. Man säger ofta att detta är Italiens mörkaste stund sedan Andra världskriget, men vid närmare eftertanke borde det tvärtom vara ett stort ögonblick: korruptionen fanns ju redan före ”Operation rena händer”, nu kan vi däremot hoppas att det politiska systemet kan rensas upp. Det italienska folket gick också till valunorna med entusiasm den 18 april. Folket hoppades på en vår i den italienska politiken.

Det italienska folket har nu initiativet. Och det bör minnas, att om de nu har röstat för ett nytt valsystem så innebär inte det att det var något fel på det gamla. Det var tvärtom en genialiskt uttänkt konstruktion för att förhindra maktkoncentration som kunde leda till att fascisterna återtog makten under den första efterkrigstiden. Att byta formel är i sig inte något framsteg. Missbruk och korruption är möjliga i alla system. Man måste istället söka efter roten till det onda.

Italienarna har aldrig haft någon stark känsla för det gemensamma ansvaret för samhället. Deras stat skapades 1870 över deras huvuden efter det att de under många århundraden levt under främmande herrar. Under de senaste decennierna har italienarna blivit mer och mer främmande för den kristna samhällsmoralen och detta har i ett första skede främst kommit till uttryck i ett totalt amoraliskt förhållande till det gemensamma, till samhället. Om italienaren ännu är mycket lojal mot sin familj och mot sina vänner, så förlorar även framstående personer känslan för ”Du skall icke stjäla” när det handlar om främmande, om företag eller institutioner eller om staten.

Italienarnas verkliga problem i dag kanske är att de förväntar sig att få se en ny generation av hederliga politiker som skall förvalta samhället utan att man riktigt förstår att dessa politiker inte kan plockas som äpplen från trädet. Politiker är sällan moraliskt bättre än sina väljare. En kontorsanställd som stjäl från kontoret och ägnar sina dagar åt privata telefonsamtal på arbetstid blir inte hederlig för att han väljs till parlamentet. Signor Rossi, motsvarigheten till Medelsvensson, skulle handla exakt som Bettino Craxi om han fick tillfälle. Risken är stor att det nya Italien blir förvånansvärt likt det gamla. Som Fursten säger i Tomasi di Lampedusas roman Leoparden (1957): ”Allt måste förändras, för att allt skall kunna förbli som förut.” Vid folkomröstningen den 18 april uttryckte italienarna sin vilja till förändring. Om denna förändring börjar på allvar bland väljarna kan också politikerna i framtiden handla med större ansvar för samhället.