Krig och kristendom

Den katolske filosofen Joseph de Maistre skrev: ”Kriget är i sig heligt, ty det ingår i världsalltets ordning. ”Sedan dessa raders skrevs för drygt hundra år sedan har världen genomlidit två världskrig och ett antal internationella strider. I dag pågår cirka sextio väpnade konflikter runt om i världen; enbart i Afrika hela tjugofem. Sjutton miljoner människor har fallit offer för dessa konflikter sedan 1945, fyra miljoner sedan 1980. Och krigskonsten har raffinerats till den grad att den numera äventyrar hela vår planets överlevnad och därför också Skaparens suveränitet över världsalltet.

Detta århundrade kommer att gå till historien som det mest brutala, ett århundrade då krigets maskineri orsakat miljoner människor lidande och död, inte minst civila, och som med industriell effektivitet främjat det mest djävulska av syften: folkmord, massutrotning och också etnisk rensning. Sverige har lyckligtvis förskonats från krigets fasor men vårt land är varken en passiv eller oskyldig åskådare. Vi är duktiga på att tillverka och exportera vapen. Mitt under pågående krig i Bosnien, och med hjälp av en mycket påkostad reklamkampanj introduceras i dessa dagar vapentillverkaren Celsius på Stockholms fondbörs. Mäklarna jublar och talar redan om en ”folkaktie”. Köpintresset hos allmänheten har varit överväldigande och aktien lär redan vara övertecknad. Tydligen lönar det sig, även i Sverige, att investera i krig.

Och frågan ställs på nytt. Vilket ansvar bär religionerna, och kristendomen i synnerhet, för detta sakernas tillstånd? Fostrar religion till att acceptera och till och med rättfärdiggöra våldet i dess olika skepnader? Det är ett ovedersägligt faktum att religion och våld, kult och blod, krig och Gud hört samman och att de utgör mänsklighetens kanske mest bedagade atavismer. Inte heller Guds uppenbarelse har motverkat denna böjelse för brodermord, snarare tvärtom. Den brittiske författaren J. R. Ackerley skrev till en vän: ”Jag har nu läst hälften av Första Mosebok och är synnerligen upprörd över allas vanhederliga uppträdande, inklusive Guds.”

Alla de stora monoteistiska religionerna har sakraliserat kriget; judarna genom ”det heliga kriget” som skulle befästa den politiska ställningen som Guds utvalda folk, de kristna genom korstågen som skulle återerövra de heliga platserna åt Gud, och muslimerna genom den ”lilla strävan” eller ”jihad” i avsikt att utrota hedningarna och därmed främja Guds rättigheter på jorden. I alla dessa olika sammanhang ses kriget inte som något ont i sig, utan tvärtom som en förpliktelse för dem som vill göra Guds vilja.

Jesus inför en ny ordning: nådens ordning som upphäver lagens välde. Freden människor emellan blir nådens frukt i samhällsordningen. Ett nytt sätt att handla föreskrivs. ”Ni har hört att det blev sagt: Oga för öga, tand för tand. Men jag säger er: Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” Men trots dessa ord förbjuds inte krigföring uttryckligen. Johannes Döparen ber inte soldaterna att lämna sitt yrke utan att uppföra sig anständigt, dvs. att inte pressa pengar av någon med våld och hot och att vara nöjda med sin lön (Luk 3:14). På liknande sätt begär Jesus inte av den romerske officeren att han lämnar sin tjänst, utan prisar tvärtom hans tro (Matt 8:10). Alltså kan vi säga att Nya testamentet skärper kravet på fred, utan att för den skull uttryckligen förbjuda eller utesluta användningen av vapenmakt.

Så har också den katolska kyrkan tolkat evangeliet och därför har teologerna formulerat tanken – inte om ett heligt – utan om ett rättfärdigt krig. Tre kriterier måste uppfyllas. Först och främst måste det förklaras av en erkänd politisk myndighet. Kriget är alltså en offentlig angelägenhet som förklaras och förs av dem som ansvarar för folkets välgång; numera också de internationella instanserna. Men ett rättfärdigt krig måste också grunda sig på rättmätiga skäl. Det vill säga att kriget måste ha som syfte att antingen straffa det onda, försvara de fattiga eller värna om det allmänna goda. Krigets avsikt kan inte vara att ta hämnd eller utrota fienden. Till sist stipuleras att ett rättfärdigt krig måste ha en god avsikt, nämligen att främja en varaktig fred.

I modern tid har kyrkan genom Andra vatikankonciliet uppställt ytterligare tre krav: 1. Stater far tillgripa vapenmakt endast i självförsvar och när hotet blir aktuellt. 2. Vapenmakten måste begränsas till det som är absolut nödvändigt för att säkerställa segern. 3. Och till sist måste principen om proportionaliteten observeras vilket innebär att den skada som tillfogas inte far vara större än det goda som försvaras.

Kriget som härjar i före detta Jugoslavien är varken heligt eller rättfärdigt. Det förs inte av en erkänd myndighet med internationellt ansvar, det grundar sig inte på rättmätiga skäl, och förs inte heller med god avsikt. Istället är den bosniska befolkningen utlämnad åt lokala krigsherrars nycker och vansinne, vilka i sin tur manipuleras av starka nationalistiska intressen. Detta krig syftar inte till att etablera en varaktig fred i området. Tvärtom ödelägger det – för en oöverskådlig framtid – en ömtålig social struktur som trots alla sina brister, spänningar, ouppklarade orättvisor och totalitära styre faktiskt gjort det möjligt för många olika befolkningsgrupper att leva i sämja och samförstånd under många år. Som ett tecken på detta samförstånd kan nämnas att man i dag räknar med hela 700 000 blandäktenskap i före detta Jugoslavien.

Vi bevittnar inte ett religionskrig, utan ett krig som utkämpas med religiösa förtecken. De religiösa ledarna i området har konsekvent uttalat sig mot kriget och kyrkorna anses fortfarande vara en fredsbefrämjande faktor i samhället. Nien frågan är om det inte är för sent, om kyrkorna inte redan spelat ut sin roll i och med att de kapitulerat för krigets främsta orsak, nämligen nationalismen.

Är kriget inte den yttersta konsekvensen av att ländernas kultur jämställs med nationalism och identifieras med ett politiskt program?

Religionen har historiskt sett varit den starkaste sammanhållande faktorn i många europeiska länder och därför också nationalismens naturliga bundsförvant. Inte minst de lokala kyrkorna har betytt mycket för många länders befrielse och politiska upprättelse. Men när nu den blinda nationalismen är den främsta orsaken till allt detta ohyggliga lidande, till så mycket orättvisa och hat är det lägligt att fråga sig om inte denna allians är till mer skada än nytta.

Krigets rötter måste angripas, och här i Europa är dessa inte fattigdom. Därför bör kyrkorna göra sitt bästa för att betona den kristna kärlekens universella dimension och dess politiska konsekvenser.