Lutzendimman skingras

”Gustav Adolf, kristen och hjälte, räddade vid Breitenfeld trosfrihet åt världen.” Så står det (på ryska)på den minnessten vid Lutzen, där Sveriges nuvarande konung lade ner en krans för en tid sedan. Scenens omfång lär menligt ha påverkats genom souvenirjägares aktivitet.

Något förminskad är väl även hjältekonungens gloria. Som problematisk gestalt i Sveriges historia har han de senaste åren överskuggats av Karl XII. För de allra flesta lekmän på området är nog Gustav II Adolf ändå ett ganska ljust inslag i den svenska historien, låt vara att det är en överdrift att säga, att han räddade trosfriheten åt världen (det europacentrerade perspektivet i inskriften är i sin oskuld betagande). I själva verket tycks det bland svenska historiker råda ett ganska markant ointresse för hjältekonungen. Sedan Andra världskriget har det inte kommit en enda svensk biografi över Gustav Adolf, medan det i Tyskland och Storbritannien har utkommit hela åtta. Den främste specialisten på Gustav Adolf är för närvarande en engelsman, Michael Roberts.

Attityden till hjältekungen

Det kan alltså vara tid att sammanfattande skildra de olika växlingar som bilden av kungen har genomgått. Har det i äldre tid alltid rört sig om beundran eller har också mera kritiska röster hörts? Och framför allt: Hur har man besvarat de båda grundläggande frågorna i detta sammanhang? Varför ingrep Sverige i kriget? Vad blev resultatet av det svenska ingripandet?

Lundahistorikern Sverker Oredsson har gripit sig an med att svara på dessa frågor i boken GustavAdolf, Sverige och trettioåriga kriget. Historieskrivning och kult. Det är ett synnerligen rikt källmaterial som har stått till förfogande. Mängden av äldre svenska böcker och artiklar är imponerande, men även tyska historiker har gärna kastat sig in i Lutzens dimma, helt naturligt med tanke på den betydelse kriget har haft för Tyskland. En katastrof över alla gränser var kriget: riksenheten slogs sönder, den materiella förödelsen var enorm och man räknar med att befolkningen gick ner med 15–20 % eller 3–4 miljoner människor. Vinnarna blev Frankrike, som kunde avvärja en hotande habsburgsk hegemoni, Sverige med dess – visserligen begränsade – territoriella vinster, och – nog mest – de reformerta, som fick en med katoliker och lutheraner jämlik ställning. Det senaste kan omöjligen ha tilltalat ortodoxt lutherska teologer hemma i Sverige, som ansåg att de stod närmare katolikerna än de reformerta. En stor del av Oredssons framställning består av långa referat av andra historiker och är kanske mindre omedelbart givande. Författaren indelar de undersökta historikerna i tre grupper: en protestantisknordgermansk grupp, en katolsk grupp och en antikrigsgrupp. Till den senare hör bland andra några marxistiska historiker. Till den första gruppen räknas bland andra Alf Åberg, vars kyrkliga hemvist författaren inte tycks känna till (det noteras dock att Åberg har en kluven inställning till Gustav Adolf, vilket man väl förstår).

Under hela 1800-talet tycks det i Sverige ha funnits en enda dissident i denna monotona hyllningskör. Hans namn förtjänar att räddas undan glömskan. Han hette Julius Mankell och var liberal politiker, kapten och militärhistoriker. Av de etablerade historikerna, särskilt Odhner, föraktades han som en outsider, men hans i en rad skrifter framförda synpunkter om Gustav Adolf och kriget är väl värda att lära känna ännu i dag. Mankell är djupt kritisk mot kungen och ser Sveriges ingripande som ett oberättigat anfallskrig. Gustav Adolf var för övrigt inte mer anhängare av samvetsfrihet än att han lät avrätta två katoliker under sin regering. Förbluffande moderna klingar dessa ord: ”Statens ide och samhällets ändamål är icke att föra krig och göra erövringar eller att sträva efter yttre ära och storhet, särdeles om ej krafterna medgiva dess upprätthållande, utan den består i samhällsmedlemmarnas lycka och välstånd, som kan förvärvas endast genom yttre och inre fred.” Men Mankell förblev en ropande röst i öknen, och fram till och med Nils Ahnlunds biografi förblev de svenska historikernas bild av Gustav Adolf ensidigt ljus. Sedan upphörde intresset.

Inom de tre grupperna, särskilt den första, finns det mängder med variationer från en ren och oförställd hjältedyrkan till en något mer kritisk inställning. Inom de båda senare grupperna finns dock ingen entydigt positiv bild av Gustav Adolf. Intressant är att se att en liberal övertygelse inom politiken ingalunda automatiskt ledde till en religiös tolerans. Hans Forssell var en framstående liberal politiker under senare hälften av 1800-talet, professor och rekordung finansminister. I samband med 300-årsjubileet 1894 av Gustav Adolfs födelse skrev han bland annat följande: ”Något värre ont än den katolska vidskepelsens, det påvliga väldets återinförande kunde de knappast tänka sig, och detta onda hotade dem nu. […] Så skulle Baals präster åter böja allt folket till avguderi och, i stället för rättfärdighet genom levande tro på Kristi förtjänst, förkunna försoning genom döda gärningar och kyrkans förböner – allt till själarnas eviga förtappelse. Sannerligen: döden var att akta ringa där, det gällde att mot sådan satans förförelse bevara evigt liv och evangelii frihet.” Så skrev för mindre än 100 år sedan grundaren av ekonomiskhistorisk forskning i Sverige.

Varför ingrep Gustav II Adolf i kriget?

Oredsson nöjer sig inte med att referera olika historiker, han tar även ställning i sakfrågan. Det gäller främst anledningen till kungens ingripande i kriget. Här tycks han mena att den främsta anledningen faktiskt var ärelystnad (samma uppfattning framställer han i artikeln ”Gustav 11 Adolf” i Nationalencyklopedin). Handelspolitiska och ekonomiska orsaker spelade säkert in, men var underordnade. Någon marionett för högadeln var han alls inte, och de båda främsta adliga rådgivarna, Axel Oxenstierna och Johan Skytte, avrådde för övrigt från kriget. Om försvar av protestantismen var ett motiv (vilket är osäkert), misslyckades han grundligt. ”I ett geografiskt område utrotades i huvudsak protestantismen, och det var i Böhmen. Där räddades den alltså inte av svenskarna. Möjligen bidrog den svenska armens framfart under 1640-talet till att ta bort de sista resterna av sympatier för den evangeliska saken” (s. 248). ”Gustav Adolf och Sverige har inte räddat protestantismen, än mindre tanke- och trosfrihet åt världen. Kraftigt har man däremot bidragit till att öka krigets längd och krigets fasor” (s. 257). Mycket talar för att det svenska ingripandet förlängde kriget och gjorde det trettioårigt. Annars hade det förblivit ett internt tolvårigt tyskt krig.

Oredssons framställning är mycket lärorik och läsvärd. Källorna och litteraturen förefaller att ha inventerats grundligt. Möjligen skulle något fler kyrkohistoriska verk ha kunnat medtas, t.ex. Erik Petrens Kyrka och makt (1990 – anmäld i Signum 1991:2).

Den okritiska kulten av Gustav Adolf är naturligtvis inte något nöjsamt, men det skall inte förnekas att det hos Oredsson finns enstaka nöjsamma inslag, framför allt i skildringen av den mera folkligt förankrade kulten av Gustav Adolf. Sällsamt otursförföljd verkar den berömda statyn av Gustav Adolf i Göteborg att ha varit. Konstnären Bengt Erland Fogelberg, själv från Göteborg, började arbetet i Rom, men kom att störas av revolutionsåret 1848. Vid gjutningen fick han endast kristidsmetall, varför gjutningen blev helt misslyckad. Arbetet fortsatte i Munchen. Då statyn på svensk köl skulle forslas från Cuxhaven till Göteborg, led skutan skeppsbrott utanför Helgoland. Kungen bärgades av öborna, som sedan ville ha en så hög ersättning att Göteborgs stad vägrade betala. Statyn såldes i stället till Bremen (vars biskopsdöme svenskarna fick i westfaliska freden!). Där stod kungen till Andra världskriget, då han smältes ner till ammunition.

Böcker har sina öden, så även kungastatyer. Det är att hoppas att denna bok far ödet att läsas av många.