Italien religiöst sett

När utlänningar ägnar sig åt den italienska kyrkan tänker de nästan undantagslöst på Vatikanen och dess inflytande. Det sker i regel på bekostnad av en mer ingående rapportering om landets kyrka och katolicismen i dess nationella och lokala tappning. En sådan värdering är begriplig ty påvedömets närvaro har alltid varit närmast förkrossande i Italien och kyrkans självständighet mycket ringa.

Den italienska biskopskonferensen (CEI) blev först efter andra Vatikankonciliet en självständig inrättning, som en av de sista i raden av västeuropeiska biskopskonferenser. Påven Paulus VI antog dess statuter i december 1965, då för tiden ad experimentum och första plenum ägde rum i juni 1966. Uppenbarligen önskade Paulus VI episkopatets självständighet gentemot Vatikanen och han inledde därmed en ny period i den italienska kyrkans historia. Femton år senare kunde den första grunden läggas för en gemensam själavårdsplan för de lokala kyrkorna, något som knappast varit möjligt under tidigare villkor. På så sätt kunde också de stora klyftorna mellan nord och syd och mellan de stora och de många små stiften åtminstone delvis överbryggas.

Katekesreformen

Av alla de ansträngningar till förnyelse som episkopatet gjort gemensamt är katekesreformen utan tvekan den mest lyckade. Man började redan 1967, mindre än ett år efter biskopskonferensens inrättande. Reformen är ännu inte helt genomförd men med beslutet att speciellt anstränga sig inom detta område och genom att energiskt ta till vara den italienska kyrkans rika katekestradition har här biskopskonferensen för första gången visat sin ”kollegiala struktur” och även att den är i stånd att omsätta konciliets anvisningar i praktiken och detta originellt och uppslagsrikt.

Hela detta reformarbete utgick från två principer: 1. Den traditionella katekesen skulle utbytas mot flera texter anpassade till olika åldersgrupper. 2. De olika texterna skulle förutskicka ett ”basdokument”. Det senare avsåg inte att vara en katekes i sig eller ett slags anvisning för kateketer. Snarare skulle det vara en text med utgångspunkt i biskoparnas pastorala läroämbete och med målsättningen att systematiskt framställa en syntes av teologiska och pastorala riktlinjer och att ge klara anvisningar för författande och konception av nya katekeser. Efter basdokumentet kom katekesen för barn (1973) tre band för yngre ungdomar (Jag är med er, 1974; Följ mig, 1975; Ni skall vara mina vittnen, 1976; ungdomskatekesen Inte bara bröd, 1979) och i maj 1981 vuxenkatekesen (Till vem skall vi gå?). Alla texterna bygger på principerna från basdokumentet. Här finns de riktlinjer inom vilka den yngre generationen får sin trosundervisning. I sin helhet är verket uttryck för en mycket förändrad pedagogik liksom även en mycket förändrad religiös attityd. Om texten i praktiken verkligen tas på allvar måste nästa generations troende italienare bli mycket olik de katoliker som växt upp på 50och 60-talet.

Självklart saknas inte kritik. Bevis för detta är de nytryck av mycket formella katekeser från 50-talet som några religiösa förlag utgivit samt även det ytterst tveksamma accepterandet av den nya katekesen i många stift. Huvudproblemet var och förblir fortfarande att prästerskapet inte fått tillräcklig förberedelse för omställningen. Detta inverkar många gånger menligt på bruket av de nya texterna som är avsedda för själavården och inte för skolmässigt bruk i religionsundervisningen.

Evangelisation och socialt samvete

I november 1976 hölls i Rom en nationalkongress för evangelisation och befrämjande av människans villkor. Den bestämdes redan 1973. Förberedelserna visade sig p g a temat emellertid ganska besvärliga. Biskopskonferensens sekretariat syftade till att göra lokalförsamlingarna mer medvetna om i hur hög grad befrämjandet av människans totala villkor och kampen för större rättvisa är en nödvändig del av förkunnelsen.

Påfallande vid kongressen var frånvaron av biskopar liksom även närvaron av ytterst aktiva och kompetenta lekmän. Varje stift hade sänt representanter. Märkbar var också viljan till självkritik framför allt beträffande katolikernas sociala och politiska förhållanden i kyrkan. Att biskoparna nästan helt saknades berodde inte på någon överlagd boykottaktion utan var snarare ett uttryck för att biskoparna själva blev överraskade av kongressens utveckling. Man hade uppenbarligen inte räknat med en så klar framgång och ett så starkt eko. Mycket snart under kongressdagarna visade det sig att de katolska lekmännen hade ett uppdämt behov av att uttala sig om sin kyrkas situation kanske för att stiftsråd och lekmannasynoder inte uppfyllde denna funktion och pastoral- och prästråd hade trasslat in sig i den byråkratiska proceduren. Frågorna gällde den totala själavården och kyrkans ställning i det politiska och offentliga livet. Kritiken riktades framför allt mot vad man kallade ”kollateralism” och härmed menade man kyrkans traditionella uppslutande kring Democrazia Cristiana som politiskt parti.

”Scelta religiosa”

Under efterkrigstiden fanns ett likhetstecken mellan kyrkan och DC politiskt kulturellt och i stor omfattning också organisatoriskt. Ledningen för DC kom nästan uteslutande ur katolska föreningar och liknande. Kyrkan understödde DC vid valen och bistod partiet med att klargöra principfrågor. Biskoparna försummade inte inför något val att för de troende betona vikten av ”katolsk enhet” inför den kommunistiska faran.

Under de mer än trettio åren som DC hade relativ majoritet kunde man inte höra minsta kritik mot partiets politiska beslut. En kristdemokraterna närstående historiker, Pietro Scoppola, påstod nyligen att den italienska kyrkans fiende bräckt den tidigare enhetsfronten. Medan kyrkan och DC ägnade sina krafter åt kommunistfaran och i marxismen såg roten till allt ont skakades landets kulturella och moraliska grund av djupgående sociala förändringar utan att man överhuvudtaget uppfattade processen och än mindre tänkte på följderna.

Vad detta kom att kosta själavården framstod allt tydligare mot slutet av 60-talet. Paulus VI hade intuition nog att dra konsekvenserna. Redan 1964 framställde han för de italienska biskoparna den religiösa och kyrkliga verksamhetens prioritet över möjligheten till politiskt inflytande från kyrkans sida. Samma synpunkter hävdade han i sina tal 1965, 1966, 1967 tills han 1968 fann en formulering för detta. I ett brev som skrevs av kardinalstatssekreteraren till den italienska biskopskonferensen i februari 1968 riktas uppmaningen till det organiserade lekmannaapostolatet i allmänhet och ”katolsk aktion” i synnerhet till medarbete under den programmatiska principen ”scelta religiosa” (avgörande för det religiösa) och scelta associativa (avgörande för förbunds- respektive föreningsprincipen). Avgörande för det religiösa betyder – detta var något nytt – att förnyelse av kristendom och evangelisering är syftet med lekmannaapostolatet och det omedelbart politiska i synnerhet det partipolitiska arbetet hör inte till dess uppgift. Avgörandet för förbundsprincipen hade däremot framför allt organisatorisk betydelse och skulle försäkra en planerad verksamhet avhängig av hierarkin. Ända till slutet av sitt liv höll Paulus VI fast vid denna prioritering av själavården och förkunnelsen framför det politiska i den katolska aktionens verksamhet trots det förändrade samhället. ”Scelta religiosa-linjen” stadfästes också i den katolska aktionens nya statuter 1969.

Med Johannes Paulus II:s pontifikat står utvecklingen åter inför en skiljeväg. För påven Woityla gäller att kyrkan helt uppenbart är en samhällelig kraft som påverkar politiken i första hand. Därvid visar sig paralleller som är typiska för hans polska erfarenheter men fjärran från en västlig sekulariserad samhällssfär. Man inser efterhand att påven Woityla uppmuntrat ledningen för det italienska episkopatet att satsa på kyrkliga förbund och föreningar med offentlig slagkraft. Det är känt att påven hyser sympati för Comunione et Liberazione och Opus Dei i den mån dessa är instrument för att utöka kyrkans inflytande ekonomiskt, kulturellt och politiskt. En sådan modell är mycket annorlunda den genom övertygelsearbete och dialog genomförda ”uppfostran av samvetena” som Paulus VI avsåg med sitt sätt att öva inflytande på den ”religiösa optionen”. Dessa olika konceptioner framstod tydligt under valkampanjen om abortlagen, då påven intervenerade direkt, vilket, utan att han därmed förmådde övertyga, ledde till en häftig polemik mot landets icke-katolska krafter.

Andliga smågrupper

Men det som här har sagts om biskoparnas påbörjade reformarbete och utvecklingen av den katolska lekmannarörelsen utgör endast en del av den samtida utvecklingen inom den italienska katolicismen. Under de senare sju, åtta åren ligger styrkan framför allt i en rad nya andliga rörelser. Dessa skiljer sig från de traditionella kyrkliga ”förbunden” i synnerhet från katolska aktionen genom sin ringa grad av organisation. De är mindre institutionaliserade och därmed också mindre avhängiga av hierarkin. De präster som medarbetar i dessa bestämmer sig för det av personliga skäl och inte p g a ett mandat från biskopen. Hittills saknas också officiella och formella erkännanden från biskoparna.

Dessa rörelsers storlek, inflytande och räckvidd är svårt att uppskatta. De erbjuder en mycket varierad bild och har ingen gemensam nämnare. Alla har inte sina rötter i Italien. Men säkert är att de tillsammans omfattar mer än 100 000 katoliker. De viktigaste är Comunione e Liberazione (CL), Focolarini, den karismatiska rörelsen, Neokatekumenalerna och Cursillos. Olika basgemenskaper bör också nämnas i sammanhanget, sådana som framför allt uppstått vid tiden för de omfattande katolska protestaktionerna i slutet av 60-talet. Nästan alla här nämnda rörelser har egen tidskrift.

CL tillkom i Milano på 60-talet och uppbärs i huvudsak av universitetsfolk och studenter. Rörelsen har ett förlag, Jaca Books. Från CL utgick en politisk rörelse Movimento popolare som på sin tid när Benigno Zaccagnini var generalsekreterare i kristdemokratiska partiet verkade för en förnyelse av DC och som vid de senare valen haft några egna kandidater på DC:s valsedlar.

En viktig princip för CL är att ”communio”, kristen gemenskap också omfattar en bestämd politisk åskådning; ”communio” förstås som befrielse i betydelsen att den i gemenskapen upplevda tron förmedlar en erfarenhet av övergripande karaktär. Den kyrkliga gemenskapen blir så till kultur, till samhällelig och politisk aktivitet. Biskopskonferensen har inte erkänt CL trots att rörelsen ansträngt sig för detta i åratal. Ett skäl till detta kan vara den starka ”korporationsandan” som förbinder medlemmarna med ledarna. Det är också tveksamt om CL:s folk kan uppbåda tillräckligt med flexibilitet för ett effektivt samarbete med den övriga kyrkan inklusive biskoparna. Men medlemmarnas kampanda – de flesta är unga – deras engagemang vid universiteten och inom andra kulturella områden, deras trosliv inriktat mot det offentliga och den politiska förlängningen av deras verksamhet i Movimento popolare ger CL en ansenlig tyngd i den offentliga opinionen. Detta ger rörelsen rubriker även i den politiska dagspressen. Därvidlag handlar det mest om polemik med andra kyrkliga rörelser.

Focolarini grundades under efterkrigsåren av Chiara Lubich. Rörelsen är känd även i andra länder. Den äger ett förlag, Citta Nuova, utger en månadstidskrift med samma namn och är utbredd i hela Italien. Till skillnad från CL har denna rörelse inget nedtecknat självständigt politisksamhälleligt program. Men med anledning av abortlagsomröstningen våren 1980 understödde man eftertryckligt ”rörelsen för livet”. Förlagsverksamheten omfattar till övervägande del religiös litteratur. Med en rad publikationer i aktuella frågor har Focolarini emellertid försökt vinna insteg i det sekulariserade samhällets kultur. Focolarini uppskattas i allmänhet för sin andlighet och sin nästankärlek. De förebrås ibland för sin tafflighet när det gäller att handskas med kulturella och sociala problem liksom också sina bedömningar av den kyrkliga situationen.

Neokatekumenalerna och den karismatiska rörelsen och Cursillos är andliga rörelser i trängre bemärkelse, sinsemellan mycket olika men alla tre förekommer i hela Italien. Gemensamt för dem är deras bestämda bönemetoder och asketiska övningar men även ett särskilt ritual som de värderar högt. Alla tre har en exklusiv gemenskapsanda som försvårar samarbetet med andra riktningar och lokala församlingar. Den känslomässiga upplevelsen har här företräde framför det rationella. Hos Cursillos och Neokatekumenalerna kan man konstatera ett avsevärt beroende av ledarpersonligheten. Cursillos är fortfarande präglade av en ganska förkonciliär och endast ytligt reformerad teologi.

De kyrkliga basgemenskaperna är som rörelse relativt unga. Den uppstod i huvudsak i södra delen av landet framför allt på Sicilien. Den vill fylla lokalförsamlingarna med nytt liv och utgår därför från de lokala sociala och religiösa behoven på orten och vill väcka medvetande hos den enskilde. Den ordnar årligen en rikskongress i Catania. Månadstidskrift är Comunita..

En mer eller mindre självständig grupp vid sidan om dessa basgemenskaper bildar de olika ”katolska dissensgrupper” som uppstod på 60- och 70-talen. De utgör visserligen ett starkt ferment för inomkyrklig kritik men härifrån utgår också impulser för kyrklig förnyelse. Så småningom har det politiska och kyrkliga klimatet som befrämjade uppkomsten av ”dissensgemenskaper” åter förändrats. I jämförelse med den nästan explosionsartade utvecklingen av olika andliga rörelser har dissensgrupperna (p g a sympati för det utomparlamentariska) och basgemenskaperna båda förblivit relativt små minoriteter kyrkligt. För närvarande samlar man vid sina årskongresser c:a 2000 personer totalt.

Vi skall här inte gå förbi enskilda personligheter och religiösa centra med stark utstrålning. I Spello nära Assisi och i Bose i Piemont har framförallt ungdomar funnit friska källor till ett personligt trosliv. Spello leds av den kände lekmannen och författaren, f d representanten för den politiserande katolska aktionen på 50-talet, Carlo Carretto, och präglas av den spiritualitet som Charles de Foucauld representerar. Bose står framförallt för en andlig läsning av den Heliga skrift i en monastisk och därtill ekumenisk miljö. Dessa två centra avvisar tanken på organisation och egna tidskrifter. De vill uteslutande vara ett erbjudande på ort och ställe. Tiotusentals ungdomar besöker årligen dessa centra.

Om man vill rätt värdera alla dessa den senaste tidens rörelser historiskt och aktuellt kan man inte bortse från att sådana andliga rörelser alltid hört till den italienska katolicismens speciella rikedom. Dess traditioner sträcker sig från franciskanernas och dominikanernas tredje ordnar via lekmannagrupper med stark lokal prägel och grupper i konvent eller Mariarörelser, som ledda av enskilda ordnar eller kongregationer burit upp vallfartsorter av nationell rang eller i folklig anda, till lokala traditioner så speciella att de kan överraska även italienska experter på fromhetsliv.

Teologerna

I den berömda intervjun med kardinal Michele Pellegrino, publicerad bl a i tidskriften Il Regno 1981 (jmf Signum 51 81 sid 138) klagade den förre ärkebiskopen av Turin och internationellt kände professorn i fornkyrkans historia, över att biskoparna misstror teologerna. Detta är faktiskt ett mycket besvärande problem för den italienska teologin. Teologerna åstadkommer idag på alla områden och nivåer ett självständigt arbete men de erkänns knappast av biskoparna snarare misstros de och i vart fall uppmuntras de inte. Det italienska episkopatet utmärker sig bland alla europeiska biskopskonferenser för ett ovanligt stort antal offentliga uttalanden. Men till grund härför finns få utredningar med en klar intellektuell profil. Man må tycka att teologerna borde vara biskoparnas riktkarlar just vid avfattandet av sådana dokument. I verkligheten uppskattas teologerna mer av kyrkans kropp än av dess huvud i Italien. Situationen är än mer obegriplig då det bland italienska teologer knappast förekommit fall av läroavvikelser. Rädslan för teologerna är alltså mer psykologiskt än reellt betingad.

Den offentliga moralen

Sammanfattningsvis måste två förhållanden nämnas som är skäl till speciellt bekymmer. Först gäller det den moraliska frågan. Landet hemsöks av en ändlös kedja skandaler. Mer eller mindre alla områden av det offentliga livet berörs: partierna (DC i första hand), militären, domstolsväsendet, bankerna, industriföretagen. Det politiska ledarskiktet för kristdemokraterna föregår med ett moraliskt nedslående exempel som sprider oro bland de enskilda medlemmarna. Denna situation, som nu pågår sedan år och säkert också är en bidragande orsak till den ökande terrorismen, har kyrkan i landet aldrig kunnat påverka med sin auktoritet eller genom att uttala några bibliskt motiverade klara verba.

Till det moraliskt explosiva som också massmedia gärna behandlar hör framställningen och försäljningen av vapen. (Italien ligger på femte plats som vapenhandlare.) Hit hör också fångarnas situation, migrationen både i syd-nordlig riktning inom landet och utvandringen men också invandringen från Nordafrika, Etiopien och Filippinerna (det lär finnas inte mindre än 700 000 invandrare i Italien), den alltmer märkbara arbetsmarknadskrisen, ungdomsrevolter och dess ideologiskt-antropologiska bakgrund, en individualism som bygger på ren konsumtion och utesluter varje solidaritetstänkande och det enklaste kristna eller rent mänskliga medansvar.

Upplösningen av den offentliga hederskänslan och slutligen den alltmer krympande samhällsandan är väl den egentliga arvsynden i italienarnas kultur och livsstil. I alla dessa frågor är kyrkan inte någon ledande opinionsbildare utan hon tiger återhållsamt. Det kommer att bli mycket komplicerat att utreda och byka en så tilltrasslad och smutsig härva och åter få det offentliga livet friskt och sunt.

En del av detta oroväckande panorama utgörs av krisen inom DC. Den är så djupgående att man 1981 för första gången på 35 år inte förmådde att själv bilda regering. I en intervju i Il Regno strax efter abortlagsomröstningen talade Pietro Scoppola – en profilerad företrädare för en grupp intellektuella som sedan år kämpat för en grundläggande förnyelse av DC – för första gången om möjligheten att dela partiet för att förhindra att de sista friska krafterna skulle gå till spillo. Scoppola uttryckte sig: Jag tror att man nu inte längre kan utesluta den hypotesen att en förnyelse av partiet måste ske genom en traumatisk process, en kris i enheten. Scoppola är känd för sin utomordentliga trohet mot partiet. Dessutom är han en behärskad person. Om han drar sådana konsekvenser vet man att situationen i grund och botten är ohållbar.

Två händelser en kyrklig och en politisk har dock lyst upp den mörka bilden något:

1. Biskopskonferensen publicerade i oktober 1981 en ovanligt optimistisk text om Italiens kyrka och landets framtidsutsikter. Övertygelsen att man måste ta ställning till det speciella samhälleliga tillståndet i landet hade mognat redan vid plenum 1980. Man ville emellertid uppskjuta genomförandet till 1981. I maj förra året fick tre biskopar uppdraget att göra ett utkast. Efter ett antal försök kom det vid plenum 1981 till den godkända texten. Kärnpunkten i detta programmatiska ställningstagande utgörs av erkännandet att dagens egentliga problem i Italien är befolkningens brist på ansvarstagande, flykten från det offentliga in i privata intressen, resignationen. Kyrkan vill i denna situation hänvisa till det som är samhälleligt sett specifikt kristet, med en förnyelse av de etiska principerna i den förpolitiska sfären. På så sätt vill kyrkan framför allt, verka uppfostrande och stärka samvetena och inte endast öva inflytande över det borgerliga livet.

2. En motverkande kraft till de sedan årtionden förhärskande politiska tendenserna var DC:s riksmöte i november 1981 i Rom. Initiativet härtill kom från olika grupper inom och utom DC, från folk som var övertygade om nödvändigheten av en grundläggande förnyelse och ett personalskifte i partiets ledning. Det ursprungliga förslaget att nybilda partiet hänsköts visserligen av partiets notabiliteter till en kommittéberedning. Men externerna (företrädare för kultur och katolicism som inte är medlemmar i partiet men företräder dess ide och program) fick plats i rådslagen. Visserligen var de delvis besvikna efter kongressen eftersom deras förslag inte vunnit bifall rakt igenom. Men årets kongress måste ta ställning till olika förslag om stadgeändringar. Oberoende av nästa partikongress är det klart att november 1981 var en vändpunkt i krisen då förutsättningar skapades för att det politiska initiativet skulle kunna återvinnas. Nu måste partiapparaten bekänna färg och lämna de politiska seder bakom sig som ledde till en total resignation och vara beredd på uppbrott.

Katolicismen i minoritet

En anledning till oro är kyrkans förändrade ställning i samhället. Vid abortlagsomröstningen fick det katolska alternativet, som DC understödde svalt, blott 33 procent av avgivna röster, dvs 23,6 procent av de röstberättigade. Bara i en enda region Trentino Sydtirol blev det en knapp majoritet för förslaget. Enligt den allmänna meningen var valresultatet ett skolexempel på landets sociala och religiösa status. Man är enig om att detta andra nederlag – det första var omröstningen om skilsmässolagstiftningen 1974 – framställer slutet för Italien som ett av kristendomen präglat samhälle. Fr.o.m. nu måste kyrkan utgå ifrån att den är i minoritetsställning också i Italien. Även det katolska Italien har blivit ett land där flera och motstridande etiska föreställningar och livsformer existerar. Den organisatoriska apparat som Italiens kyrka till slutet av 70-talet byggt sin själavård på var tidigare ännu den logiska och effektiva produkten av landets liv, mer eller mindre bestämd av katolsk kristendom, en kyrka som ännu naturligt nog återspeglade befolkningens livssyn. Men denna apparat motsvarar inte längre en minoritets behov inom en andligt heterogen totalbefolkning som alls inte själv längre erkänner det som kyrkan lär. Lyckligtvis har de nya ansträngningarna för en lokal och folknära evangelisation under 70-talet hindrat att kyrkan i och med en sluten kristendoms nedgång fullständigt förlorat möjligheten att påverka den enskildes samvete och de samhälleliga förhållandena. Det betyder en ny väg för framtiden. De nya fenomenen inger ett visst hopp. Därmed är ingalunda sagt att övergången till en politisk och kyrklig minoritetssituation kommer att bli enkel och smärtfri för den italienska kyrkan.

Sammandrag o övers. Anna Maria Hodacs