Ögonens språk hos Marcel Proust

Gunnel Vallquist har redan i titeln till sin översättning av Marcel Prousts A la recherche du temps perdu funnit en lyckad interpretation, nämligen ”På spaning efter den tid som flytt”. För detta är vad det handlar om. Prousts medvetna seende bakåt innebar ett återupplevande av redan timade händelser, med som följd en fördjupad insikt om människor och orsakssammanhang . . . med en slutlig försoning med livet självt.

Ger denna erfarenhet en grundton av glädje åt verket? Där går meningarna i sär. För kritikern Claude Mauriac framstår metoden som en väg tillbaka till ett förlorat paradis, med ”la joie”, glädjen, som belöning. Samuel Beckett, en av de finaste Proustuttolkarna, understryker att det finns en sorts ”decalage” mellan det Proust skriver och den verklighet som ligger till grund. Ett frö till främlingskap i tillvarons labyrinter och inte minst . . . kunskapen om de människor Proust älskat, känt, umgåtts med, snuddat vid uppenbarar mestadels sidor för sökaren som visserligen berikar hans syn på dem, men samtidigt avslöjar nya tragiska djup.

Låt oss illustrera med ett exempel bland många riktigheten i denna Becketts uppfattning. Jag väljer bilden av den kvinna som betydde så oändligt mycket för honom, som han älskade gränslöst . . . och egocentriskt: mormodern. Där sitter de bägge på väg till Balbec, tåget har just lämnat Paris, det smärtfyllda avskedet från modern, som Marcel var sjukligt bunden till, har kunnat överlevas av den nära nog vuxne sonen på väg till badorten vid Engelska kanalen, tack vare att han av mormodern lyckats utverka tillstånd att få gå till restaurangvagnen och styrka sig med någon dryck, som enligt vad han själv uppgav, skulle ”lindra kväljningssymptomen”. När han återtagit platsen, något salongsberusad, mitt emot mormodern, utspelar sig följande scen: ”När min mormor trodde att jag blundade såg jag hur hon emellanåt kastade en blick tvärsigenom sitt prickiga flor, för att därefter ånyo titta åt ett annat håll och återigen på mig, som om hon velat tvinga sig till något som var henne plågsamt, men som hon måste vänja sig vid” (Ortnamn, orten 214). När de direkta sinnesintrycken blev allt färre på grund av sjukdomen blev den inre blicken den egentliga vägen till skapandet för Proust. Vad kunde ske i dylika stunder? ”Mina nedslagna ögonlock släppte endast igenom det ”rosafärgade ljuset från ögonhålans inre väggar. Så slöt de sig helt och hållet. Då fick jag se min mormor sittande i sin fåtölj” (Sodom och Gomorra 173). Kärleken är alltid förbunden med lidande och minnet försonar en sällan med det förflutna. Skaparprocessen måste ha varit i dubbel mening smärtsam. Nu ser han åter scenen framför sig och under skrivandets gång har ytterligare en dimension lagts till insikten om mormoderns kval den där gången. ”Jag som förr i världen icke kunnat tåla att se henne plågas av att morfar drack cognac, hade själv pinat henne, och inte bara genom att låta mig bjudas på en dryck som hon trodde var farlig för mig, utan därtill genom att få henne att låta mig dricka så mycket jag ville: inte nog med det: genom mina vredesutbrott och kvävningsanfall hade jag tvingat henne att själv skaffa mig att dricka, att råda mig därtill, en yttersta resignation som jag nu såg för min inre blick, en bild av stum förtvivlan, med slutna ögon för att slippa se” (Sodom och Gomorra 178).

Scenen med mormodern som vandrar i trädgården efter middagen och som bara kan drivas tillbaka i lampans sken av oron för mannens överdrivna cognacskonsumtion till kaffet, återuppstår för läsaren … där den ligger alldeles i början av verket, då mera som en första introduktion för läsaren i husets ”mysterier”.

Allt går igen . . . så är det ofta i livet och i mycket hög grad i Marcel Prousts värld. Swan genomled alla svartsjukans kval till följd av Odettes frivola leverne innan hon gjorde slag i saken och äktade den raffinerade israeliten. Det dubbla arvet skulle så småningom göra sig påmint i dottern Gilbertes ögon, hon hade ”faderns ärliga, rättframma blick” säger Proust och tillägger: ”Men om man ställde en fråga till Gilberte om hennes förehavande framträdde strax i dessa samma ögon den förvirring, osäkerhet, föreställning och sorgsenhet som fordom gripit Odette då Swann frågat henne var hon varit . . .” och samma oro som Swan känt, samma oro griper berättaren när han möter blicken: ”Så syntes M. och Mme Swanns båda naturer bölja, växla och parvis ta överhand i denna Melusinas kropp (Kring Madame Swann 132).

Prousts verk blir på detta sätt arkitektoniskt till sin uppbyggnad, läsaren erfar hur varje del har sin plats, hur motiv lämnas för att återkomma och bidra till den successiva insikt författaren själv återerövrat. Vi har bilden av baron de Charlus, en amper, outspoken grand seigneur med diverse later, ja rent ut, rätt skandalomfluten. När Proust i vännen Robert de Saint Loups sällskap varseblir dennes köttslige farbror är det just i Dalbec och han känner sig träffad av en blick som ”genomträngde mig med blixtens hastighet”. Men samtidigt är det en blick som ”enbart uttrycker tillfredsställelse över att känna sig omgiven av ögonfransar, som den spärrar upp med en skenhelig rundhet” (Ortnamnen, orten 306). Proust ger ännu ingen egentlig ledtråd, är det ”den fromma och gudliga blick man finner hos vissa hycklare eller den självbelåtna blick som uttrycker en del enfaldigt folk”? Det är därtill en blick som irrar, som pendlar mellan fixering och flykt. Några sidor längre fram får denna blick ännu en underton: ”det är blicken hos ett skrämt djur, eller hos vissa gatuförsäljare vilka, medan de ropar ut sin reklam och breder ut sina olagliga varor utan att vända på huvudet spanar i alla väderstreck efter eventuella poliser” (Ortnamn, orten 312). Därtill fanns det ”djupa trötthetsringar” kring denna blick. Porträttet av Saint Loups onkel kompletteras successivt . . . och det är hela tiden blicken som får tala, röja, ge den successiva insikten. Scenen pekar fram mot Sodom och Gomorra, där allt dubbeltydigt blir mer utsagt. På en bakgård spelar Charlus och västskräddaren Jupin upp en pantomim där blickarna inte tycks syfta till något bestämt, och därav skönheten i scenen.

. . .”deras överflödiga blickar tedde sig som ritualenliga preludier av samma typ som de festligheter man ger före ett uppgjort giftermål” (Sodom och Gomorra 13). Bit för bit fogas puzzlet samman, han som till en början tycks ådagalägga en sådan skärpa i blicken att droskan blott därav höll inne är egentligen . . . en kvinna. ”Den bild som var och en bär inristad på pupillen i det öga varmed han skådar världen omkring sig, är hos detta släkte inte en nymf utan en efeb” (Sodom och Gomorra 218).

Proust tecknar därtill miljöer och människor impressionistiskt. Andre Gide har mycket träffande sagt: ”Proust är en människa vars blick är så oändligt mycket känsligare och uppmärksammare än vår egen och som lånar oss sin blick så länge vi läser honom.” Han besatt ett spontant seende; där finns ingenting av mödosamt iakttagande. Jag tänker på Balbec igen och mötet med flickorna vid havet. Det första mötet är ett flytande kollektiv, de svarta, de gröna ögonen kan ännu inte förknippas med någon viss person. Nästa fas blir grupperingen, även om de fortfarande är anonyma så grips han av längtan att känna den värld som döljer sig bakom ett par gröna ögon som avtecknar sig mot havet, få bekräftat att de är något förmer än blanka glimmerkulor och han säger som inför en belägring: ”Jag visste att jag aldrig skulle äga denna nya cyklist, om jag inte också fick äga det som fanns i hennes ögon” (Ortnamn, orten 344). Så blir just ögonen för Proust till en spegel, en väg in i den andres själ.

I menageriet av aristokrater som befolkar Prousts värld säger ofta ögonkast, förstulna blickar, aimabla blickar, nedlåtande blickar, långt mer än ord. Proust kände detta språk utan och innan och har tydligen fascinerats … som utomstående och ändå som förtrogen, för det var Prousts särställning. Liksom tidigare Saint-Simon, när denne avslöjar de motstridiga känslor furstens död väckt bland ministrar och kurtisaner ”så att man undvek att se på varann under begravningsceremonin”, inregistrerar Proust hur spänningar, oro, tragedier ryms bakom ögonens språk. ”Tvivlande spefull, ganska obarmhärtig”, ”mild, tjusande … vars blåa färg började verka en smula nött.” ”Genom ett misstag i justeringen tycktes hennes blick av en sådan mildhet att jag såg det ögonblick närma sig då hon skulle börja klappa oss som två snälla djur som stack ut huvudena mot henne genom gallret i en bur på Jardin d’Acclimatation”. Ett par likgiltighetens glasögon kan plötsligt förses med ett glas med kraftigt förstorande verkan så att synskalan helt förändras och en enda person plötsligt framstår i sådan förstoring att hon helt skiljer sig från mängden. Mellan madame de Marsantes och berättaren utspinner sig ett samtal där omsorgen om en person anger den uppriktiga tonen. Men så upphör hon att vara ärlig för att åter bli världsdamen, ”the leading lady”. ”Det har varit så roligt, så intressant, så smickrande för mig att få tala med er en stund, tack tack”, och med ödmjuk uppsyn fäste hon en blick, berusad av tacksamhet, som om samtalet med mig varit ett av de största glädjeämnen hon haft i sitt liv. Denna förtjusande blick gick utmärkt väl ihop med de svarta blommorna på den vita blommiga klänningen. Det var en mycket yrkeskunnig världsdams blick” (Kring Guermantes, 263). Till intet förpliktande … en praktisk blick att anlägga under en promenad för att undvika personer man inte vill bli bekant med, som skymtar ”likt hotande blindskär” (Sodom och Gomorra 73).

Som avslutning återknyter vi till det andra registret, det som ger verket dess djup, dess eviga giltighet … Proust inför sin mormors definitiva uppbrott, som ger en underbar inblick i Prousts sätt att skriva, sensibelt, exakt … och elegant återgivit av Gunnel Vallquist, som fått mången Proustälskare att återuppleva, stanna upp inför en passus, en formulering, ja, kanske rent av för första gången i vissa fall helt vara i stånd att ta vissa detaljrika, syntaktiskt knepiga passager till sig helt och fullt.

”Men i det bleka, ånyo fridfulla och rörliga ansiktet såg jag hennes underbara ögon från förr stå vidöppna och lugna (kanske ännu mera fyllda av klokhet och intelligens än de var före sjukdomen, ty eftersom hon inte kunde tala och inte fick röra sig var det endast åt ögonen hon anförtrodde sin tanke, den tanke som liksom kan återfödas liksom en självalstring bara man drar ut några droppar blod) hennes ögon milda och flytande som olja (doux et liquides comme de 1’huile) där den eld brann som återupplyste den pånyttfunna världen för den sjuka” (Kring Guermantes 2:a delen s 312).