Italienska bilder

Den 20 och 21 juni avgjordes ett av detta års många storpolitiskt betydelsefulla val, det italienska. Sällan har ett val i ett så relativt avlägset land fått en så intensiv förhandstäckning i svensk press som detta. Men som vanligt är analyserna i efterhand betydligt knapphändigare än förhandsspekulationerna. Särskilt när valutfallet blir ett annat än det som förespeglats läsare och lyssnare, måste det vara en stor risk för felinformation: det är lättare att komma ihåg hur det skulle ha gått än hur det egentligen gick.

När det gäller italienska val är detta uppenbarligen regeln. Förra gången, 1972, skulle som vanligt regeringspartiet Democrazia Cristianadrabbas av ett förödande nederlag, men då var det nyfascisterna som genom en väldig valframgång skulle undergräva den italienska demokratin. I år var också DC nederlagstippat, men de givna segrarna var kommunistpartiet och den övriga vänstern. Det framställdes allmänt som troligt att PCI skulle passera DC som största parti och som självklart att den samlade vänstern skulle erövra majoritet i valmanskår och parlament.

Om man tillbringade en vecka före och under valet i en mindre stad i Norditalien och kunde följa kampanjen och resultaten i Italiensk press och tv, blev man minst sagt betänksam vid hemkomsten. Samma skeende såg helt annorlunda ut i svensk press. En vecka före valet trodde uppenbarligen ingen initierad italiensk bedömare att PCI skulle bli största parti, eller att vänstern skulle få majoritet. I Sverige dog inte hoppet så lätt.

En realistisk bedömning fanns självfallet hos en gammal Italienkännare som Agne Hamrin i Dagens Nyheter. Men just valdagen den 20 juni innehöll DN endast en kort rapport av Hamrin. En utsänd medarbetare presenterade däremot de tävlande partierna på en hel sida. Ultravänstern, Democrazia Proletaria, fick därvid lika stort utrymme som de två största partierna tillsammans. Kärleksfullt uppräknades de sekter med grandiosa namn, vilka aldrig spelat tillnärmelsevis samma roll i Italien som t ex i svensk radio och tv. Utan reservationer framfördes uppfattningen att ultravänstern skulle få en dryg miljon röster och mellan 15 och 20 mandat i kammaren. (Det blev hälften så många röster och sex mandat.)

Samma dag uppfylldes DN:s kultursida av en gigantisk artikel av konstprofessorn Torsten Bergmark, ”Kompromiss, kaos, revolution”, och som av dessa alternativ kraftigt förordade det sista, och kraftfullt uppmanade sina italienska partivänner att inte rygga tillbaka för bagateller som otillräckligt väljarstöd. Det förefaller dock som om Berlinguer inte brydde sig om rådgivningen i DN.

Också i andra hänseenden fanns egendomliga luckor i rapporteringen. T ex Giorgio La Piras återkomst till den aktiva politiken efter elva år. Den f d borgmästaren i Florens är dock den enda levande italienska politiker som ägnats en biografi på svenska, Gunnel Vallquist 1959. Nu invaldes han till senaten för DC. I svensk huvudstadspress var det Amintore Fanfani som dominerade DC:s valkampanj, men i Italien var det partisekreteraren Benigno Zaccagnini, trots att han låg på sjukhus under större delen.

En presskonferens i italiensk tv några dagar före valet lämnade inget tvivel om vem som avgjorde DC:s politik. Zaccagnini liksom kommunistledaren Berlinguer gjorde i dessa långa utfrågningar ett starkt intryck genom den sakliga och lågmälda stilen, som starkt avviker från politiker som Fanfani eller den nu avgångne socialistledaren de Martino.

Den katolska kyrkans agerande under valkampanjen hade varit värt en något mer ingående skildring. Att kyrkan skulle ha intervenerat kraftfullare än någonsin sedan 1948, är knappast hela sanningen. Riktigt är att påven och Osservatore Romano i påfallande skarpa ordalag angrep de katolska lekmän som lät sig uppställas på kommunisternas listor, och att varningarna för samarbete med trons fiender var tydliga. Men det verkligt nya var att de italienska biskoparna vid sin årliga konferens 18 maj inte var benägna att följa upp påvens uttalande med en resolution från episkopatet. Därmed visade de en förut okänd självständighet gentemot Vatikanen och stödde i realiteten de krafter inom DC som önskar partiets oavhängighet från kyrkligt förmynderskap. I DC:s historia finns sedan Pius XII:s och de Gasperis tid och krigsslutet en spänning mellan synen på DC som ett folkparti och som kyrkans ”värdsliga arm”.

Någon kyrklig intervention på gräsrotsnivå var svår att upptäcka. Valsöndagens predikan om de förskräckta lärjungarna på Gennesarets sjö och Jesus stillande stormen kunde passa lika väl som någon text för en politisk tillämpning. Men lika litet som Corriere della Seras utsända rapportörer i romerska högmässor hörde jag någon anknytan i predikan till det aktuella valet.

Valets förlorare

Det kan synas vara egendomligt att tala om ett överraskande resultat, när det största och det tredje partiet i storlek erhöll på tiondelen samma röstandelar som vid valet 1972. Men i förhållande till regionalvalet förra året var onekligen utslaget oväntat.

De partier som i stort sett fick de röster som förutsagts var PCI och nyfascisterna, MSI. Kommunisterna gick fram något i förhållande också till regionalvalen och fick ca 34% av rösterna, något mer i valet till kammaren, något mindre i senatsvalet. MSI förlorade rejält i förhållande till 1972, men gick från regionalvalen tillbaka endast från 6,8% till 6,1.

Förlorarna var inte minst socialisterna, PSI, som provocerat nyvalet genom att undandra regeringen sitt stöd, och som uppenbarligen hoppades att fortsätta frammarschen från 1975 års 12%. Nu fick man nöja sig med 1972 års 9,6%. 1 siffror drabbades de små mellanpartierna ännu hårdare. De storborgerliga liberalerna, PLI, förlorade två tredjedelar av röstandelen från 1972, och fick 1,3% och fem mandat. Socialdemokraterna, PSDI, var också nederlagstippade, även om ingen förutsett förlusten av en tredjedel av röstunderlaget 1972. Från regionalvalen var tillbakagången katastrofal; från 5,6% till 3,4. Det republikanska partiet, PRI, som förutspåtts en vacker framgång, fick nöja sig med ett resultat, 3,3% och 14 mandat, något bättre än 1972, men sämre än 1975.

Men värst var slaget för tanken på alleanza laica, ett förbund mellan de antiklerikala mittpartierna, som skulle bli en maktfaktor mellan DC och vänstern. Tanken backades upp av inflytelserika industrikretsar, t ex ordföranden i Confindustria, det italienska industriförbundet och av Corriere della Sera. I de regioner där man i senatsvalet gick fram med en gemensam lista blev bakslaget ännu större än där partierna uppträdde var för sig. (Alleanza laica bör inte översättas ”lekmannaförbund”. Laico betyder ung. antiklerikal eller icke-konfessionell.)

På grund av PSI:s relativa misslyckande och ultravänsterns, DP:s måttliga resultat, liksom radikalernas, ett nytt starkt kulturradikalt parti, 1,5% resp. 1,1%, erövrade vänsterna, den eventuella folkfronten endast 46,5% av rösterna och ung. lika stor del av mandaten, alltså en bra bit från de beramade 51 %.

Segrarna

PCI vann alltså den fortsatta terräng som förutsagts, men passeringen, ”sorpasso”, av DC uteblev. Det senare partiet var valets verkliga segerherre; inte ens dess egna företrädare hade hoppats på en upprepning av 1972 års resultat, 39%. Vinsten i förhållande till 1975 kan inte tillskrivas Fanfanis, också inom partiet omtvistade, taktik att söka dra till sig nyfascistiska röster. Den ojämförligt största delen av de nytillkomna väljarna kom från mellanpartierna.

Liberalernas katastrof och republikanernas stagnation visar sannolikt att DC gjort inbrytningar i den traditionellt antiklerikala storindustriella borgerligheten. Umberto Agnellis inval som DC-senator i Rom markerar denna utveckling. Allmänt hade förutspåtts att vänstern i förhållande till DC skulle göra ett mycket bättre resultat i valet till kammaren än i senatsvalet, där rösträttsåldern är 25 år mot 18 i det förra. Skillnaden i antal röster blev emellertid t o m en aning större för DC än för PCI.

Två betydelsefulla majoritetsförhållanden i det upplösta parlamentet har försvunnit i det nya. DC har inte längre majoritet tillsammans med mellanpartierna och Sydtyrolska Folkpartiets SVP, (tysktalande). Inte heller finns längre den mycket knappa majoriteten för de partier som kunde förväntas stödja katolska intressen i viktiga kulturpolitiska frågor, bestående av DC, MSI och SVP.

Valets geografi

Eftersom svenska tidningar fortfarande i ord och bild vidareför folktron om det utvecklade och radikala Norditalien och det efterblivna och katolska Syditalien, kan en blick på den italienska valgeografin vara av intresse. Man brukar särskilja fyra områden med var sin sociala och kulturella profil. I nordväst ”den industriella triangeln”, (Milano-Torino-Genova), Piemonte, Ligurien och sv Lombardiet, i nordöst, ”de vita provinserna”, zone bianche, Venetien, Friuli-Venezia Giulia, Trentino Alto Adige och nö Lombardiet. Söder därom det bekanta ”röda bältet”, cintura rossa, omfattande Emilia-Romagna, Toscana och Umbrien. Dessa områden innehåller en dryg femtedel av invånarna resp. en knapp sjättedel för vardera av de två senare. Resten av Italien med öarna har ca 45 % av befolkningen och är också relativt politiskt enhetlig. I det högst industrialiserade nordvästra hörnet av Italien är DC och PCI ung. jämnstarka, med någon övervikt för kommunisterna. Det katolska Italien ligger i nordöst, där DC fick hälften av rösterna, dubbelt så många som kommunisterna. I cintura rossa däremot var nästan hälften av rösterna kommunistiska och DC fick ung. 30%. Resten av Italien ger DC och PCI ung. samma röstandelar som landet som helhet. PCI har en relativt jämn geografisk fördelning, något starkare i de tre nordliga områdena än i södern och på öarna. Socialdemokraterna har någon avsevärd styrka endast i Friuli och södra Piemonte. PRI är starkt i sitt gamla fäste kring Ravenna, där man samlar drygt 10% av rösterna. Nyfascisterna är koncentrerade till de södra delarna av landet.

Därifrån kommer två tredjedelar av deras röster, och där är de starkare än socialisterna med bortåt 10% av väljarna.

Sedan fjolårsvalet är DC:s framryckning i procentenheter likformig över hela landet, men i jämförelse med 1972 har man tappat något i högborgarna i nordöst, och vunnit något i det röda bältet. PCI:s framryckning i jämförelse med 1975 kommer huvudsakligen i söder, där ökningen från 1972 till 1975 var mindre än på andra håll. I cintura rossa har kommunisterna stått stilla sedan i fjol. Bologna, omtyckt vallfartsmål för radions konst- och samhällsredaktioner, visar t o m någon tillbakagång för PCI. De kommunistiska vinsterna i söderns större städer kommer till stor del från nyfascisterna, t ex i Neapel och Brindisi. Men överallt samma tendens till ett tvåpartisystem. Medan i tidigare val DC och PCI tillsammans samlat knappt två tredjedelar av rösterna, fick de nu nästan tre fjärdedelar.

Regeringsutsikter

Att hitta ett regeringsunderlag är i det nya parlamentet svårare än någonsin. Den rena DC-regering som bildats är beroende av mellanpartiernas eller kommunisternas passiva stöd. Flera av DC:s ledargarnityr, som uppfattades som förbrukade och fick minskat antal personliga röster i valet, som Aldo Moro och Mariano Rumor, har ställts utanför regeringen, och Fanfani har gjorts till talman i senaten. Veteranen Giulio Andreotti leder regeringen, och där finns Forlani och den kommande starke mannen i DC, inrikesministern Cossiga.

De förlorande partierna har genomgått inre konvulsioner med avsägelser och avskedanden, och förefaller inte angelägna att ingå i någon regering.

Italienrapporteringen

Vi har anledning att vara tacksamma för kännare av landet som Agne Hamrin eller Gunnar Kumlien. Dessvärre vanpryds rapporteringen i huvudstadens kvällstidningar av en genomgående skrytsam okunnighet om katolska kyrkan. Personliga värderingar och övertygelser är en sak, men när de uppenbarligen förhindrar sakligheten och viljan att förstå och förklara är det något annat. Hur skulle bilden av svensk politik och svenskt samhällsliv te sig om utländska journalister år efter år framhärdade i att betrakta t ex LO som ett dåligt skämt, vars organisation, målsättning och verksamhet man inte behövde sätta sig in i, och lösa rykten, allmänt skvaller och rena missförstånd kunde ersätta journalistisk ambition. Men ännu värre är att fördomarna sätter skygglappar för den kritiska blicken, när den katolska kyrkan på något sätt kan anses vara inblandad.

Inte endast Stockholms kvällstidningar utan också radions samhällsredaktion brukar med jämna mellanrum ge spridning åt påståenden om att de illegala aborterna i Italien årligen skulle skörda 20, 30 eller 40 000 kvinnors liv. Om man i stället vänder sig till internationell statistik, t ex Demographic Yearbook 1973, Unesco, finner man att 1970 avled 10 138 italienska kvinnor i åldrarna 15–45 år. I samma åldrar var antalet avlidna män drygt 19 000. Mortaliteten i denna åldersgrupp är obetydligt större än den svenska. (Sid. 308–309.)

Hur skall vi egentligen förstå att välkända journalister i press och radio år efter år sprider uppgifter som överdriver de reella siffrorna med kanske hundra gånger? Finns det andra påståenden som också är lika illa grundade? Och vilket är allvarligast, att reportrarna är så oskickliga att de i god tro återger uppgifter som enklaste kontroll eller eftertanke skulle avslöja som groteska eller att de är så oförskämda att de avsiktligt vilseleder läsare och lyssnare?

Svenska massmedias rapportering från Italien präglas (med ovannämnda undantag) ofta av en storsvensk etnocentrism, som förefaller att allvarligt hindra en klar och kritisk uppfattning av vad som sker och vad som påstås. Om den bild av katolska kyrkans roll i det italienska samhället som svenska rapportörer förmedlar, antingen som murken antikvitet eller maktlysten polyp, är korrekt, måste t ex det italienska kommunistpartiets strategi te sig helt obegriplig. Men som vi redan antytt, förefaller inte Berlinguer att läsa svenska tidningar.