Katolsk kris i 200-årigt USA

För USA:s katolska kyrka, som nu genomlider en svår identitetskris, kanske den enda förnuftiga, hoppingivande strategin ligger i en nyskapande återgång till den katolska erfarenhetens rötter.

Jag använder begreppet ”kris” i den klassiska bemärkelsen av en avgörande vändpunkt i ett folks eller en institutions tillblivelse. Ett utvecklingsstadium kommer till en avslutning, historiens lopp hänger på en tråd, och man kan ännu inte se vad som skall komma. David O’Brien fångade den innebörden i uttrycket när han fastslog: ”Striden och förvirringen inom den katolska kyrkan i USA … rymmer ett löfte om livskraft och hängivelse som skulle kunna ha en väldig slagkraft både på kyrkan och på det amerikanska samhället, men de rymmer likaväl möjligheten av misslyckande, förslösande av krafter och nedbrytning bit för bit av institutionellt inflytande och personligt engagemang.”

John A Coleman, jesuit och sociolog, undervisar vid Jesuit School of Theology, Berkley, Californien. Artikeln från America 1976.25.

Jag kommer här att anknyta till dem som har talat om ett krisläge i den amerikanska katolicismen.

Det relativa lugnet i den amerikanska kyrkan under det senare 70-talet, jämfört med den ”strid och förvirring” som O’Brien tog upp, gör på mig intryck av ett kanhända illavarslande tecken på de dunklare möjligheter som ligger slumrande i krisen. Den livskraft och hängivelse som fortbestod som en rest av den kollektiva schvungfullheten under invandrarkyrkans sista år var nämligen något tidseget. Ifall det beredvilliga engagemanget hos den generation, som red på vågtoppen av rekordåren inom den prekonciliära invandrarkyrkan med dess minst sagt iögonfallande katolska självkänsla, inte utnyttjas och kanaliseras, finns det ingen garanti för att efterföljande generationer kommer att ha motsvarande krafter och hängivelse att falla tillbaka på. Mycket av den varan blev liggande oanvänd när rätta ögonblicket var inne. Ja, somliga talar redan om den kyrka de flesta av oss över 30 växte upp i som ”slut-amen”.

Men inga vemodiga tirader om den tidens käcka laganda är oss till någon hjälp vid kartläggningen av krisen. Vi behöver nu inte svartmåla de uttryck en äkta tro tog sig bland katolikerna under åren 1930-1960 för att ändå erkänna skuggsidorna i detta frodiga katolska liv. Lång är dess syndakatalog: prästvälde, revanschanda, sexuellt pryderi, historielöst renlärighetsnit med skyggande för öppen forskning, ett ytligt självbeskådande, en brist på uppriktigt engagemang för de medborgerliga friheterna, frånvaron av symboliska hjärtpunkter för en katolicism på riksplanet, institutionell uppsplittring i enheter på församlingsnivå utan samordning och slagkraft, misslyckandet med att skapa kritiska alternativa modeller vare sig till det kalla kriget eller till USA:s bornerade konsument- och statussamhälle. T.o.m. om mycket som var storartat under denna katolska epok – god sammanhållning, generöst utgrenade lojaliteter, en vision av hög idealism parad med en hälsosam dos verklighetssinne, en rik känsla för de sakramentala uttrycksmedlens förmåga att skänka varje årstid och levnadsålder dess särskilda prägel, ett grundmurat sinne för jämnmod och gott humör vid konfrontation med livsmotsägelserna, ett oberört trotsande av tillvarons tragiska sidor, en frihet från moralklankande, en bred uppslutning kring förnuftet och en omisskännlig smak för kontinuitet och tradition – om allt detta måste man säga att det aldrig mer kan återfås i de gestaltningar det då hade. Man reser inte hemåt, när huset är rivet.

Diagnos av krisen

Jag tror inte det är riktigt att jämställa den katolska krisen i USA med brytningsföreteelser inom katolicismen i stort. Den amerikanska katolicismen skiljer sig både kulturellt och strukturellt från andra nationella kyrkor. Dess historia har varit särpräglad och unik. Lika lite kan man skylla krisen på Andra Vatikankonciliet därför att det skulle ha kommit ”för sent” eller ”alltför snart och oförberett”. Medan det är uppenbart att konciliet fick krisen att flamma upp genom att USA:s katoliker med sådan plötslighet kastades in i ett helt nytt skede, så står det samtidigt klart att den amerikanska katolicismen vid tiden för konciliet stod på randen till en kris med rötter i den egna marken.

Ty i och med att John F. Kennedy tillträdde posten som USA:s president hade den amerikanska katolicismen uppnått sin historiska målsättning. I stort sett hade katolikernas uppgående i den amerikanska historien skett såsom en kringränd skara av invandrare satta på svältkost i fråga om kultur, religion och samhällsställning. Under 175 år hade deras främsta mål varit att överleva och att enskilt och som grupp göra en insats. Sedan biskop John Hughes’ dagar hade katolikerna med kraft bekämpat den amerikanska självporträtteringen som ett protestantiskt land, varvid de föredrog och t.o.m. genomdrev en sekularisering av det offentliga skolväsendet för att slippa godta dess protestantiska prägel.

Trots vad ett visst slags kunskapsspridare inom folkgrupperna vet att högljutt berätta, så kunde den genomsnittlige invandraren med framgång bevara sin tro. I själva verket var kyrkans kapacitet så till den grad tagen i anspråk för tillväxten i följd av invandring och höga födelsetal, att den amerikanska kyrkan knappast orkade med att sända ut egna missionärer. Vidare var undantagsställningen utpräglat lindrig i jämförelse med andra länder. Grundlagen garanterade fri religionsutövning och förbjöd varje politiskt överhandtagande av någon särskild protestantisk kyrka. Samfundenvar talrika, deras inbördes skiljaktighet betydande, och grälandet dem emellan hela 1800-talet igenom verkade mildrande på den katolskprotestantiska kapplöpningen. Därtill saknade USA sådana traditioner av antiklerikalism eller inomvärdslig kultbildning som t.ex. den kyrkofientliga liberalismen i Europa och Latinamerika under 1800-talet eller de marxistiska socialistiska rörelserna under 1900-talet.

Trots gettokyrkans belägringsanda var den amerikanska omgivningen ingalunda solitt fientlig, vare sig religiöst eller socialt. En del material man nu har pekar snarare på att mycket av gettomentaliteten var självförvållad genom inomkatolska strider mellan folkgrupperna. Den territoriella och ekonomiska tillväxten, liksom det politiska systemets öppenhet, gav katolikerna rikliga tillfällen att på lika villkor ta för sig av den ständigt växande kakan. Följden har blivit att den katolska ledningen alltid varit ganska välvilligt inställd och, emellanåt, överdrivet entusiastisk inför USA:s politiska, sociala och ekonomiska etos. I Amerika såg kyrkan till att ligga lågt med kritiken. Den sorts kritik som släpptes fram, sköt mest in sig på uppluckrande medborgerliga friheter – särskilt som det påverkade censuren, familjelivet eller sexualiteten – eller på frågor om distributiv rättvisa för katoliker.

Den starka och livaktiga katolska subkulturen – särskilt som den tog gestalt i församlingsskolan, tätortsgrannskapet och storstadens politiska maskineri – tjänade som rulltrappa för katolikernas ekonomiska och sociala avancemang, så att de frampå 60-talet hunnit bli mera benägna än protestanterna att vara prestationsinriktade, tillfreds med den puritanska arbetsmoralen och stadigt inrättade i medelklassens respektabilitet. Man ser alltså att gettokyrkans dagar, då man slogs för jämlikhet och rättvisa i en fientlig omgivning, var överståndna redan före konciliet. Men segern förde med sig en fadd smak i munnen när det stod klart exakt hur flatbottnat den amerikanska kyrkans klassiska program faktiskt hade varit.

Att komma sig upp och bli godtagen av den amerikanska kulturen, det var de oförblommerade riktpunkterna för invandrande katoliker och deras ledare. Samtidigt har de amerikanska katolikerna, med alla sina insatser, ”blivit påverkade av den amerikanska omgivningen i betydligt högre grad än de har påverkat den ” – enligt Richard Hofstadter. Fast riktigt så enkelt var det inte; det anförda omdömet nyanseras på avgörande punkter av en nyare forskning, vilken påpekar den ensidiga belysning utifrån en engelskrivande assimilationsståndpunkt som belastar citatet. Så har Michael Novak visat hur den katolska kvarterspolitiken mildrade de omänskliga ekonomiska och politiska realiteterna i ett ogästvänligt storstadsliv genom ett slags delaktighetsdemokrati – inte delaktighet i fastställandet av regler, men delaktighet i ett nätverk av människor som utväxlade tjänster. Jay Dolan har dokumenterat i vilken utsträckning de katolska tätortsgrannskapen utgjorde de mest allsidigt sammansatta befolkningskoncentrationerna i fråga om klass- och folkgruppstillhörighet på det amerikanska fältet. I sitt vardagsliv och sina institutioner kan katolicismen mycket väl ha varit den bästa enskilda gestaltningen av det f.ö. åtskilligt vårdslösade nationella idealet av enhet mitt i all pluralistisk kulturmångfald.

När Kennedy blev president, hade katolikerna fått sin fulla andel av det sociala avancemang, den status och respektabilitet de så länge och envetet hade eftersträvat. Den omedelbara följden av deras genombrottsskede i den ifrågasättande koncilieatmosfären blev ett katolskt fyrverkeri på det politiska firmamentet när katolska namn som Eugene McCarthy, James Groppi, bröderna Berrigan och Sargent Shriver slog igenom i det allmänna medvetandet. I de svartas kamp, i Vietnamrörelsen och i ”kriget mot fattigdomen” spelade katoliker en framträdande roll och gav ett skede dess tidsfärg. Men snart hade denna än så kortvariga katolska renässans sugit musten ur sin tunna jordmån – och missräkning, institutionella bakslag i form av sjunkande mässbesöksfrekvens, minskande antal elever i församlingsskolorna, en halsbrytande nedgång av präst- och ordenskallelser och en urgröpning av gemenskapsmedvetandet blev de utslag aggiornamento fick på amerikaniseringen.

En kyrka på drift?

Hur goda skäl historikerna än må ha att nyansera Hofstadters omdöme om katolikerna visavi Amerika, så måste man fastslå att katolikerna, under det postkonciliära skedet med dess löslighet, på få undantag när, verkligen har blivit mera formade av sin amerikanska omgivning än de i gengäld har påverkat den. Ty det är ironiskt nog så, att många som ivrigt förespråkade mönstret gemenskap/folk framför den institutionella modellen för kyrkan, till stor del har förbisett den elementära sociologiska sanningen att ett folk blomstrar endast när det lever på grundval av rikt utformade gemensamhetssymboler och utbildar sitt eget unika sinne för historien, hjältarna och gemenskapens legend – vad vi i korthet kan kalla dess tradition och säregna språk. Men idag är det katolska Amerika, liksom nationen i stort, utan motsvarande symboler.

Jag sammanfattar mina påståenden. De amerikanska katolikerna uppnådde medelklassens respektabilitet vid en tidpunkt då deras egen särskiljande identitet sattes i fråga utan att de hade något klart program som kunde vare sig utmana eller åtminstone komplettera det större amerikanska samhällets etos och institutioner. De flesta av dess ledare och intellektuella började sedan åsidosätta eller kasta bort mycket av historisk katolsk tradition och sensibilitet varpå ett sådant program kunde ha grundats. Gensvaret på den katolska identitetskrisen har varit sammansatt.

Mycket få personer inom den amerikanska kyrkan har riktat in sig på vad som för mig framstår som den enda förnuftiga och hoppingivande strategin för att rida ut stormen med identiteten någorlunda i behåll, nämligen ett djupsyftande och klart förutsättningslöst återvändande till källorna och återanvändande av resurser, där man får vara beredd på en nyskapande hantering av de vedertagna katolska symbolerna i ett dialektiskt bemödande att först bryta upp dem för nya syften, erfarenheter och frågor, och att sedan tillåta dessa senare att i sin tur utmana traditionen.

En dialog måste ha två parter om den alls skall till. Rama mottagligheten duger inte, lika lite ett genomtrumfande av ens egen önskelista. Dialogen innebär att bägge parter omvänder sig till ett förlopp av tillväxt och förvandling. Men därmed behöver man inte uppge släktdrag sådana som ett folks förflutna, myter och symboler. Öppenhet betyder inte profillöshet. Och ändå är de flesta amerikanska katoliker barbariskt okunniga om sin egen historia. USA:s katolska historia lyser med sin frånvaro i församlingsskolorna, kyrkliga colleges och t.o.m. prästseminarier.

Det är på sin plats att här se närmare på några av kulturparadoxerna inom USA:s katolicism av idag. I en nation känd för sitt ensidiga, nära nog sjukliga betonande av handling, tillämpad förnuftsmässighet och yster beställsamhet tycks de katolska intellektuella ha fått solsting och glömt bort sin klassiska visdom i ämnen som kontemplation, mystik, passivitet och fogligt godtagande av naturnödvändiga och oundvikliga begränsningar. Kyrkan, som för C.G. Jung – djuppsykologins skapare – framstod som den förnämsta bäraren av den feminina komponenten i det kristna västerlandet, har i sin amerikanska utstyrsel blivit nästan restlöst maskulin med sitt genomgående sysslande med handling, framgång, byggandet av en ny jord, resultat.

Några av dess teologer tycks ha bantat ner teologin till etik och har på så sätt utarmat dem båda. I stället för att på ett nyskapande sätt återgestalta Mariafromheten – om vilken måste sägas att den, annat att förtiga, belastade utövaren med en tung känsla av passivitet inför Gud – utlämnar kyrkan denna andaktsform åt ett slags välvillig ringaktning utan att uppbringa något motsvarande underlag för den troendes mottaglighet inför Gud. I en tid då miljöförstörningens vådor sätter stopp för en industriell utbyggnad och man som svar återupplivar måttfullheten och begränsar onödiga inlärda behov, förefaller de amerikanska katolikerna ha egendomligt dålig hand med en äldre katolsk motivering av askesen, nämligen påståendet att ”utbildandet och ökandet av behov är motsatsen till visdom; det är också motsatsen till frihet och fred”. Till sist och framför allt: kyrkan tycks ha gjort bakrutt i den andliga vägledningen med en specifikt religiös agenda i en tid då ett slags religiöst återupplivande av det inre livet försiggår utanför kyrkan.

USA:s katoliker har tagit i arv en flerhundraårig tradition av socialkatolicism. Faktum är att den amerikanska kyrkan på ett särskilt sätt gav ny fart åt den linjen på 30-talet genom tänkandet inom kretsen kring Msgr John A. Ryan och på 50talet genom John Courtney Murrays verk. Med alla sina skavanker rymmer ändå socialkatolicismen rika resurser för att finna en medelväg mellan å ena sidan den måttlösa individualism, vinningslystnad och oproportionerliga rivalitet som uppammas av kapitalismen, och å andra sidan det starka samhällets bryska kollektivism. På fronten mot kapitalismen går därför socialkatolicismen i bräschen för det allmänna bästas förtursrätt och för den trängande nödvändigheten att uppleta kriterier för etiska valprocedurer i det skymningsland bortom praktiska syften där det mänskliga samhällets tangerar ytterlinjen för sina egna hemvana målsättningar. Man har också vägrat att rättfärdiga obegränsad ekonomisk maktkoncentration på den premissen att varje skäl till stöd för privategendom vilket kan godtas av det kristna samvetet, också är ett skäl för största möjliga fördelning av enskild egendom.

För att åt andra hållet gardera mot oförmedlad statlig kontroll av det ekonomiska systemet, lanserade socialkatolicismen en statsteori där tonvikten var jämnt fördelad dels på den statliga kompetensens räckvidd och göromål, dels på statens verkställningsskyldighet visavi en djupare grundad rangskala av medfödda och oförytterliga mänskliga fri- och rättigheter. Enligt en skarpsinnig tillämpning av sociologisk insikt kom den socialkatolska subsidiaritetsprincipen vidare att automatiskt befordra sådana små, lättskötta och naturliga enheter som familjen, primära nätverk av vänner och arbetskamrater, grannskapet och trakten framför kolossala byråkratiska enheter utan ansikte.

”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut.” – Med Lord Actons ständiga varning i minnet har socialkatolicismen tveklöst graviterat åt decentralisering och maktbalans inom det ekonomiska resp. politiska systemet.

Under 1900-talet har en ny känsla för historien såsom något som utvecklas, frikopplat socialkatolicismen från skolastikens kosmologiska grundtankar om en statisk prägel på världsalltet och samhället. Om inte annat så har Emmanuel Mounier med sitt banbrytande livsverk längs denna linje berikat socialkatolicismen med ett välbehövligt engagemang för personalism och mänsklig tillväxt.’

Med denna riktning i tankarna har den protestantiske socialetikern John C. Bennett påpekat: ”Till skillnad från protestantismen har katolicismen alltid hållit ett visst avstånd till kapitalismen.” När den engelske ekonomen E.F. Schumacher utvecklar sina tankar i den alternativkulturella klassikern Small is beautiful (1973; sv. övers. Litet är vackert, 1975), så sker det med ett överlägset etiskt omdöme väsentligen baserat på katolska begrepp omdet allmänna bästa, moralisk styrka och subsidiaritetsprincipen. Trots allt detta behandlar man inom USA:s postkonciliära kyrka i gemen denna riktning som om den aldrig hade funnits eller var helt och hållet underhaltig. Bland dagens katolska socialetiker är Ivan Illich kanske den ende som arbetar vidare på den linjen med nya och medryckande grepp för att vi skall få en skymt av vad en human socialism – eller som han kanske lyckligare formulerar saken: ”ett sällskapligt samhälle” – skulle innebära.

Not

1 Jfr Regis Boyer, Människan – vem är hon? Uppsala 1973.