Kristen i Peru – att stå på de fattigas sida

När det gäller oroligheterna i Lima i februari 1975 bör vi åtminstone påminna oss det tragiska slutet. De strejkande poliserna hade förskansat sig i en kasern. Mot dem slog armen till med det mest brutala våld. Resultatet blev att hundratals dödades, många saknas än i dag . . . och ”ordningen hade återställts”. Men den egentliga frågan kvarstår: Vad kommer att hända med Peru?

I det följande vill jag försöka belysa den politiska bakgrund, som huvudsakligen är skuld till dessa uppskakande händelser. Det kommer också att framgå av de exempel som jag anför på oroligheter och på hittillsvarande resultat av jordreformen var Velascos regering och det peruanska folket står i dag. I anslutning därtill vill jag också ställa den frågan: Vad kräver evangeliet om Kristus av ställningstagande i denna konkreta och historiska situation. Mina redogörelser stöder sig på personliga studier, många diskussioner och särskilt på vissa prästers offentliga ställningstagande. De har letts av kompetent fackfolk, när de grundligt gjort upp med februarihändelserna. Jag vill inte gå in på den militära interventionen, eftersom det då är stor risk att man stannar kvar i känslomässiga omdömen. Många detaljer är säkerligen bättre kända i Europa än för de personer det här gäller. Tryckfrihetslagen från ifjol möjliggör nämligen för staten bland annat fullständig kontroll över dagstidningarna, något som vid februarihändelserna hade till följd att alla informationer blev ensidiga och bagatelliserande. Hittilldags har regeringen vägrat att tillkännage vare sig namnen på eller det exakta antalet av dödade och saknade.

Vad har jordreformen uppnått?

Det är riktigt att Juan Velascos regering sedan sju år anstränger sig att gå en medelväg. Man vill bygga upp ett slags socialism som varken är kommunism eller kapitalism. Den nuvarande militärregimens troligen mest betydande insats för att nå målet är den i juni 1969 påbörjade jordreformen. Efter jordreformen skall ”genom förändring av landets ekonomiska, sociala och kulturella struktur de eftersatta grupperna av befolkningen bibringas en levnadsstandard som motsvarar mänsklig värdighet” (ur texten om jordreformen).

Man har visserligen gjort vissa framgångar, framför allt när det gäller uppdelningen av jorden och bildandet av kooperativa sammanslutningar, men trots det måste man i dag, kort innan jordreformen avslutats, säga att jordreformen inte på långa vägar nått sitt mål. Många bönder framför allt vid kusten och i de fruktbara dalarna har visserligen fått det bättre men det gäller inte för det stora flertalet. Framför allt gäller det inte för dem som en gång fördrevs från de rika dalarna upp i bergen, där de endast hade ofruktbar och karg jord att bruka.

Huvudorsaken till misslyckandena är markens ”avkapitalisering”. De fattiga områden, där de flesta bönderna bor, ränterar sig inte ekonomiskt. Varken industrin eller storstadsmarknaden har här mycket att hämta. Regeringen har nu beslutat att använda största delen av det kapital som var avsatt till jordreformen på jätteanläggningar för konstbevattning. Men av dessa anläggningar planeras inte en enda i Sierra eller på den karga Altiplano. Detta bevisar att den fattige bonde, som bäst behöver städ, trots allt vackert tal inte kommer att omfattas av jordreformen. Storstädernas in- och utländska marknad, industrin, kapitalet utgör värdemätaren även i den peruanska jordreformen. Människorna, de fattiga, föraktade och ”oräntabla”, de som befinner sig i utkanterna av dagens samhälle, de hungrande och utsugna bryr sig regeringen inte om. Den lyder blint de rent kapitalistiska värderingarna: vinst, avkastning, produktion, nytta. Följaktligen är Perus politik klar för dagens betraktare: Velascos regering har svängt av mot neo-kapitalistiska lägret. Att skriva detta är svårt. Jag är nämligen helt och fullt övertygad om president Velascos storhet och uppriktighet. Det är också ett faktum att Juan Velascos regering inom en bred världsopinion har många sympatisörer. Jag tillåter mig dock påstå att många av dem har sin kännedom om Perus regering snarare från de goda lagarna än från den konkreta tillämpning de fått som ofta är något helt annat. Velasco och hans regering förtjänar vårt erkännande till och med bara därför att de lyckats tillkämpa sig ett visst oberoende gentemot Förenta Staterna och det kapitalistiska västblocket. Jag är också medveten om att all kritik av den nuvarande regeringen medför en risk för att den kan komma att utnyttjas av ”högerkrafterna” och att den kan börja spela deras spel. Jag måste dock här en gång för alla fastslå att det vad mig beträffar varken rör sig om ”vänster” eller ”höger”, varken om den eller den ismen utan enbart om de fattiga, den ”klass” om jag dagligen konfronteras med. Det betyder på intet sätt att ”höger” och ”vänster” skulle innebära samma sak för mig. Eftersom jag är en kristen människa och samtidigt har läst evangeliet på ett politiskt sätt vet jag att jag är mycket mer förpliktad till marxismens ”nej” till det privata ägandet och ”ja” till klasskampen än till varje form av kapitalism, som av begripliga skäl för lång tid framåt kunde och kan räkna med stöd från den katolska hierarkien. Det är sorgligt att tvingas konstatera att så många motståndare till klasskampen aldrig vill göra klart för sig att denna klasskamp trots allt kommer att fortsätta och att deras teoretiska ”nej” i praktiken innebär ett ”ja” och ställer dem på de härskandes sida. En neutral hållning finns det lika lite här som i politik i allmänhet.

Det aktuella resultatet av jordreformen har visat att regeringen i sitt handlande inte har avgjort sig för de fattigas sak, annars skulle dess ansträngningar i första hand ha gällt de karga områdena av Anderna och Altiplano. Den skulle ha gjort allt för att skapa bättre villkor för den kapitalistiska utsugningens offer: de massor som lever i yttersta armod och under omänskliga förhållanden. En kapitalism utan sådana utsugbara massor är här nämligen otänkbar. Om kapitalismen å ena sidan skapar olika villkor bland människorna, så är å andra sidan olika villkor människor emellan en förutsättning för kapitalismen. Det faktum att dagens Peru återigen har en borgerlig, neo-kapitalistisk regering skulle kanske också kunna vara den djupare förklaringen till februarioroligheterna.

Omedelbar anledning till de fruktansvärda februarioroligheterna var de lägre polisernas legala strejk. De hade för tiden 1975/76 fått en skrattretande löneförhöjning med 200 soles (ca 19 sv Kr) i månaden. I det sammanhanget måste också nämnas att månadslönen för en polis då endast var 8 000 soles med avdrag av 4 000 soles och det motsvarar ungefär 380 kr. Detta ekonomiskt svåra läge hos landets bredaste befolkningsskikt är symptomatiskt för många andra av Perus befolkningsområden. En herde i till exempel Puno i de sydligaste bergstrakterna i Peru med en familj på 8 å 10 personer, som enligt senaste lagbestämmelser är jordägare, förtjänar mellan 1200 och 1500 soles (cirka 112–140 kr) i månaden. Detta gäller dock bara för de ”privilegierade” som i egenskap av delägare har kommit i ”åtnjutande” av jordreformen. För att ge mina läsare en uppfattning om vad en bonde i Putina kan köpa för sina 1200 soles anför jag priserna på de viktigaste, här tillhandahållna livsmedlen:

1 kg socker8 soles

1 kg mjöl10 soles

1 kg ris20 soles

1 kg potatis11 soles

1 ägg3 soles

l liter olja40 soles

1 kg fårkött44 soles

3 rovor1 sol

Dessutom måste vi ha klart för oss att det alltid är de fattigaste som dyrast får betala de kriser, som i dag skakar den kapitalistiska världen.

I samband med februarioroligheterna utbröt också plundring av affärer. Det rörde sig här om de breda massorna som å ena sidan dukat under som offer för den kapitalistiska konsumtionspropagandan och som å andra sidan frustrerats av regeringens oförmåga att tillfredsställa deras mest elementära behov. Man skulle missta sig om man antoge att Perus beroende av kapitalistisk-imperialistiska krafter är en långsökt förklaring till de hemska februaridagarna. Det tydliga försöket från högerkrafternas sida att vända kaossituationen till sin fördel, de politiskt färgade anslagen på olika förstatligade, tidigare högerägda tidningar så väl som på andra offentliga byggnader, lämnar inget tvivel om den politiska bakgrunden till dessa händelser. Så står då fast att även februarioroligheterna klart pekade på den allt tydligare skillnaden mellan klasserna, de kapitalistiska minoriteternas ansträngningar i in och utlandet att vidmakthålla den ekonomiska och politiska makten i landet ekonomiskt genom att på de breda massorna av fattiga vältra över följderna av den internationella krisen; politiskt genom att motsätta sig deras krav och självständiga organisationer.

Det som här anförts belyser att det finns klasser i landet som bekämpar varandra och hur nödvändigt det är att på folkklasshåll organisera sig självständigt och utan statligt eller annat inflytande. En sådan organisation inom klasserna torde vara den enda framkomliga vägen till verklig befrielse för dem. Men så länge den nuvarande regeringen häftigt värjer sig mot sådana självständiga organisationer inom klasserna och bara tillåter de av den ledda och kontrollerade lantbrukarföreningarna, så länge ställer den sig när allt kommer omkring inte aktivt på de fattigas sida utan förblir – trots alla muntliga antikapitalistiska försäkringar – i kapitalismens tjänst.

Var står Petrus’ kyrka i denna klasskamp?

Kyrkan finns där, där kristna engagerat försöker att leva enligt sin tro på Jesus, befriaren. Sådana kvinnor och män finns det överallt, också bland de fattiga. Män och kvinnor som i dag mer än någonsin är övertygade om att evangeliet är ett glatt meddelande, ett budskap om befrielse i första hand för de fattiga och de förtryckta.

Till de viktigaste lärdomarna som de tre åren i Sydamerika gett mig, hör den, att vårt samhälle är uppdelat i grupper eller klasser som bekämpar varandra inbördes och att evangeliet fordrar ett entydigt ställningstagande för de fattiga grupperna eller klasserna i samhället.

En sådan inställning till de fattiga i samhället får emellertid inte inskränka sig till att man ”går in i sin kammare och ber i det fördolda” och till allmänna, till intet förpliktande ord, inte till rundskrivelser, synoder och de tusen slag av församlings- och pastoratsråd, från vilka de vanliga människorna är uteslutna. Om inställningen vill vara ett effektivt tecken på hopp för de fattiga och förtryckta, så är det just där den måste verka, där besluten som är avgörande för de fattigas liv fattas, i politiken, i näringslivet, i det offentliga livet. Här borde man väl också söka efter en öppning till förståelse för den sydamerikanska befrielseteologin.

Man förebrår mig ofta, att jag inte bara skall söka efter de goda bland de fattiga och fördöma de rika över en kam. Klasskampen bryter också mot den allmänna av evangeliet krävda kärleken till nästan.

Denna utläggning av evangeliet skulle enligt mitt förmenande redan rent exegetiskt sett behöva några allvarliga frågetecken. Då Jesus enl Matt 5:44 kräver av sina lärjungar att de skall älska till och med sina fiender, förutsätter detta att jag har fiender, att jag älskar dem som sådana och inte estetiskt, filantropiskt eller rent allmänt utan i den helt bestämda, konkreta, historiska situation jag befinner mig i. Den kände italienske experten på marxistiska frågor, Giulio Girardi, anmärker träffande å propos temat om kärleken till nästan: ”Man måste älska alla människor, men det är omöjligt att älska alla lika mycket. Man älskar de förtryckta medan man befriar dem, man älskar förtryckarna medan man bekämpar dem. Den ene älskar man genom att befria honom från hans elände, den andre älskar man genom att befria honom från hans synd.”

Bibeln, jag tänker framför allt på Gamla Testamentet, visar oss en Gud med en mycket radikalare och bestämdare hållning till förmån för de fattiga än många kyrkliga dokument, med sin ofta alltför diplomatiska och anonyma stil, som är så balanserad att dokumenten över huvud taget inte betyder någonting. Säkert fanns det på den tiden då israeliterna måste utstå hårt slavarbete under farao även snälla och rättskaffens egypter. Och ändå tog Gud entydigt ställning till förmån för Israels barn. Och Judith, skriven för ungefär 2500 år sedan, sammanfattar kanske Gamla Testamentets Gudsföreställningar mest precis då hon ber till Gud: ”Du är de betrycktas Gud, de svagas hjälpare, de maktlösas försvarare, deras beskyddare, som ansågs förlorade, deras räddare som man hade uppgivit hoppet om” (Jud. 9:11). Jesu hårda inställning mot de rika, framför allt hos Lukas, är alltför känd för att behöva omnämnas här. Det påståendet kan tyckas paradoxalt att den älskar de rika och mäktiga mer, som klart distanserar sig från dem och gör dem uppmärksamma på orättvisorna med deras rikedom än den som flirtar med dem och fyller deras öron med fromt tal om välsignelsen av att ge allmosor. Det gäller i första hand inte den enskilde utan gruppen, klassen. Varje omfamning, klapp på axeln eller fridskyss som växlas mellan rika och fattiga är en fars så länge dessa klasskillnader består och upprätthålls av stater eller kyrka. Jesus har kommit för att visa oss och för att bevisa att alla människor har samme Fader. Därför uppenbarar han sig och blir närvarande där människorna förverkligar sig som bröder och som söner till samme Fader. Det är evangeliets budskap om befrielse.

Övers. Barbro Thorell