Kyrkan och feminismen

Som ett facit till kvinnoåret har den teologiska tidskriften Concilium ägnat januarinumret 1976 åt kvinnans ställning i kyrkan. I en inledning av dr. A. Benz presenteras för en europeisk läsekrets grundtemat för dessa uppsatser av vid olika amerikanska universitet verksamma kvinnliga teologer och vetenskapskvinnor. Uppsatserna utgår från ett kunskapssociologiskt perspektiv, vilket också determinerar de slutsatser om kvinnans ställning i kyrkan som blir följden. Redan vid denna programförklaring blir läsaren något skeptisk, och denna skepsis växer när man tar del av innehållet, även om man som kvinna borde känna sig solidarisk. Den kunskapssociologiska ansatsen sådan den här presenteras med utgångspunkt i Mannheims teorier utgår från premissen att kunskapen om omvärlden och värderingarna betingas av den position i samhället subjektet intar. Om detta av Mannheim formulerats i enlighet med positivismens numera övervunna ståndpunkt på ett mera försiktigt sätt, går detta nummer av Concilium så långt att radikalt förklara att skillnaden i manligt och kvinnligt intellekt betingar totalt olika uppfattningar av världen och berättigar till en helt subjektiv omtolkning av evangeliet från kvinnlig synvinkel. Hittills har män med manligt intellekt formulerat det teologiska tänkandet. Om man nu tillåter kvinnor att formulera teologi måste resultatet på grund av deras radikalt annorlunda intelligenskonstitution bli ett helt annat. Det patriarkaliskt och androcentriskt formulerade gudsbegreppet kommer då lämpligen att vika för ett matriarkaliskt och gynocentriskt gudsbegrepp. Efter att ha skärskådat den av fördomar och förtryck präglade historien om kvinnans förhållande till kyrkan som framför allt yttrar sig i diskrimerande kanoniska lagar som av kvinnoförakt vägrar henne tillträde till prästämbetet utmynnar numret i ett feministiskt stridsrop.

Att denna på positivismen grundade metateori för länge sedan förlorat sin avgörande betydelse i den vetenskapliga diskussionen och ingen längre på allvar bekänner sig till absolut värderelativism, förefaller dessa bildstormare obekant. Man frågar sig vad kyrkan rent konkret skulle vinna av att vi i stället ber ”Moder vår” och den Helige Ande tillskrivs kvinnlig natur. Att projicera in könsrolltänkandet i den teologiska hermeneutiken och den filosofiska epistemologin förefaller inte särskilt fruktbart. Betydelsen av dikotomin manligt/kvinnligt förefaller överdriven, även om den för Thomas och Augustinus teoretiskt betydde mycket vid försöken att formulera den antropologiska exegesen av frälsningsverket. Orimligheterna i detta perspektiv som här anläggs framgår med all evidens av slutsatserna.

Om man nu från ett mera sansat perspektiv vill undersöka kvinnans roll i kyrkan utan att projicera feminismens patologiska, något paranoiska mönster på tolkningen, vilken ju som bekant slutar med mottot ”ned med männen” och nu även inom kyrkan, kommer man kanske till något andra slutsatser. 1 kyrkan är ju inte man eller kvinna, vare sig här på jorden eller i evigheten. Alla är vi ett i Kristus. Att männen institutionellt redan från början fått bära huvudansvaret, vilket i och för sig inte var något att avundas, kan naturligtvis i efterhand förklaras med hänvisning till det judiska samhällets patriarkaliska natur. I sista hand måste man ju fråga sig varför Kristus själv endast utsåg manliga lärjungar, trots att en rad kvinnor följde honom. Det är en hemlighet som undgår oss. Att våga påstå att det kunde vara av omtanke om kvinnan i en tid då förföljelsen var svår, med hänsyn till hennes roll som mor vore en positiv förklaring. Inget tyder i och för sig, hur man än läser Skriften, att detta var ett utslag av en undervärdering av kvinnan. Att kvinnan sedan alltid uppvärderats och försvarats av kyrkan och den ensamma kvinnans ställning stärkts av kyrkan, för att i mariologin nå sitt högsta uttryck, är kanske värt att beakta. I konsekvens av det feministiska synsättet skulle man annars behöva tolka det som en diskriminering av manskönet att Maria som jungfru bar Gud i sitt sköte, att den Helige Ande gick omvägen om manskönet och lämnade detta helt utanför delaktigheten i Guds Sons tillblivelse.

Det är symtomatiskt att dessa feministiska forskare attackerar modersrollen och mariologin. I sin analys av kvinnans förtryckta ställning som nunna, angrips också de fundamentala kristna dygderna som hör ihop med detta liv, nämligen lydnaden och ödmjukheten. Om man är rättrogen marxist kan man se uttryck för klasskampen överallt och detsamma tycks gälla feminismens företrädare. På kontinenten där kvinnorörelsen liksom i USA vaknat relativt sent, och kanske därför går till så groteska överdrifter, framställs ofta den emanciperade kvinnan som ett könlöst väsen som enbart ser till sin egen personliga (?) och ekonomiska vinning och avvisar männen på alla områden inklusive det erotiska. Vad detta väsen får ut av livet måste man fråga sig.

De två första uppsatserna förefaller mest läsvärda och någorlunda objektiva i sin information. ”Kvinnans roll i den urkristna gemenskapen” av professor Elisabet Schlässer Firenze och ”de antropologiska fundamenten för förhållandet mellan manligt och kvinnligt i den klassiska teologin” av Kari Elisabeth Börresen, litteraturhistoriker och teolog. Kvinnan och det kyrkliga ämbetet ur historisk och samhällelig synvinkel behandlas av Rosemary R. Ruether, professor i kyrkohistoria. Hon avslöjar sin bristande metodiska hederlighet genom att påstå att det faktum att kvinnor inte deltog i den sista nattvarden innan Kristi lidande började endast är ett argumentum e silentio mot att kvinnan också skulle ha kallats till apostel. Joan Arnold gör i en behandling av Marias gudsmoderskap och kvinnoroll upp räkningen med mariologin. Ida Raming synar i sin undersökning av kvinnans underordnade ställning enligt gällande kyrkorätt, det förtryck som yttrar sig i brist på tillträde till prästämbetet. En uppsats om industrialismens inverkan på kvinnorollen är av mera allmänsociologisk natur. I Elisabet Carrols behandling av kvinnor och klosterliv lyser en fundamental oförståelse för denna livsform igenom. Efter att ha tagit del av denna bitvis skakande läsning, lika skakande som den fornjudiska kvinnosynen med sin föreställning om rent-orent, frågar man sig vad det tjänar till att dela in mänskligheten i dikotomin manligt/kvinnligt. Som om det inte funnits lika många skrämmande exempel på manligt förtryck av män inom kyrkan, såväl som av judar, hedningar och heretiker.