Kyrkan som rusade iväg

Åren sedan slutet av det Andra vatikankonciliet har varit en tid av förvirring och oklarhet för de flesta av katolska kyrkans medlemmar. Nu tio år efter Konciliets slut (december 1965) kommer en bok som försöker finna röda trådar i förvirringen, som försöker upptäcka vad som har hänt under dessa år. ”The Runaway Church” av Peter Hebblethwaite (Collings, London 1975. 256 s.) har som sin tes att sedan 1965 har kyrkan ”rusat iväg”. Den springer inte bort från någonting särskilt; den bara springer, utanför all mänsklig kontroll. De som håller tyglarna, särskilt i Rom, kan inte längre på något effektivt sätt bestämma vart deras hästar skall ta vägen. Helt och hållet utan kontroll är kyrkan emellertid inte, får vi lära oss i sista kapitlet, eftersom det är den Helige Ande som fortfarande leder henne.

Peter Hebblethwaite är en erfaren journalist. Han har haft en filosofisk och teologisk utbildning, är f.d. jesuit och redaktör i The Month. Han var journalist vid andra Vatikankonciliets sista session och vid samtliga biskopssynoder sedan dess. Han har skrivit ingående om den romerska kurian och Vatikanens östpolitik för London-tidningen The Observer. Han ger nu en översikt över de sista tio åren inom kyrkan på ett klart och precist sätt, men samtidigt med humor och liv.

Han börjar med de liturgiska förändringar som troligen för ”vanliga katoliker” var de mest märkbara, och fortsätter med allas ansvar för kyrkan, inte bara prästens och biskopens. Vi får en inblick i prästernas ”identitetskris” och biskoparnas nya roll som ”den främste bland likar”, som den som skall inspirera och leda, men som inte längre kan stöda sig på en auktoritär struktur.

Det finns ett kapitel om den nuvarande påven som är sakligt och kritiskt, men som samtidigt visar medlidande med och beundran för honom. Kapitlet som handlar om teologer drar ut många av de stora teologiska linjerna från de sista tio åren, men teologerna själva kommer lätt under Hebblethwaites annars kritiska öga. Han tar upp de ekumeniska problemen och sitt eget speciella område – Vatikanens östpolitik, dialogen mellan marxister och kristna, och kyrkans politiska roll i världen. Den sistnämnda har med tiden blivit mer och mer profilerad, särskilt i Syd-Amerika, Spanien och vissa delar av Afrika. Det finns ett kapitel om äktenskap (som handlar mest om födelsekontroll) och ett annat om ”communautes de base”, de många små grupper som växer lite varstans (också i Sverige) inom kyrkan.

Vi får m.a.o. en imponerande överblick av de sista tio årens stora rörelser inom katolska kyrkan sedda med en journalists ögon. Och trots att det kan förefalla som om kyrkan ”rusar iväg” utan mänsklig kontroll, så kan man upptäcka vissa gemensamma drag som ligger under de olika disparata händelserna.

Det finns inte längre en enda teologi i kyrkan som många trodde tidigare, men flera sådana. Den ”kontinentala” teologin (huvudsakligen tysk och fransk) som dominerade de första åren av perioden har givit plats åt en anglosaxisk teologi som är intresserad av praktiska aktuella samhällsfrågor, och sydamerikansk teologi intresserad av revolution, våld och befrielserörelser.

Den tyske teologen Johannes Baptist Metz är någon som ofta förknippats med ”politisk teologi”, men hans radikalism är ofta akademisk och abstrakt. Durgen Moltmanns skrifter om hoppet som kan jämföras med Metz och som har en liknande praktisk inriktning tar ingenstans upp någon precis politisk inställning till en konkret kontroversiell fråga. Dessa två framstående teologer hör till vad ovan kallats den ”kontinentala” teologin. Kriget i Vietnam tvingade den amerikanska (och därmed den engelsktalande) världen att ta ställning till en konkret politisk situation.’ Påvens rundskrivelse om födelse-kontroll, Humanae Vitae, hade ungefär samma effekt i Storbritannien. Dessa händelser satte igång en teologisk reflexion utifrån en konkret situation som hade som målsättning, inte att klargöra principer, utan att finna ett svar till praktiska frågor.

I Syd-Amerika, har den politiska situationen lett till en reflexion över befrielserörelser, våld, osv, ofta med inspiration från marxisterna. Typisk för denna riktning är Juan Luis Segundos arbete.’ Han är jesuit från Uruguay, och väljer en klar socialistisk teologi för att tolka den sydamerikanska situationen. Medan vi nu har kommit långt ifrån Metz ”politiska teologi”, kan vi dock i samtliga tre riktningar som nämns här, se ett försök att komma till rätta med dagens värld.

Marcel Legaut, en fransk katolsk lekman, har sagt att de olika smågrupperna (communautes de base) är framtidens hopp för att kyrkan skall överleva. Hebblethwaite diskuterar ingående deras funktion men finner det svårt att ännu urskilja åt vilket håll strömmen skall gå. Han kan bara konstatera att sådana grupper finns, för att be tillsammans, fira eukaristin tillsammans, att diskutera och att helt enkelt vara tillsammans. Grupperna formas spontant ofta med bara fem eller sex personer, sällan mer än trettio. Medlemmar är präster, systrar och lekmän, katoliker och andra kristna. Det är bl.a. härifrån som rörelserna för utvidgning av prästämbetet till gifta män och kvinnor har kommit. Det är också här som interkommunionen har blivit en aktuell fråga, och ofta en verklighet, trots förbud från Kyrkans ledning. Här, inte minst i Sverige, har vi fått en gräsrotsekumenik som vill undvika publicitet.

Interkommunionsfrågan är tecken på ett annat fenomen, nämligen tendensen att diskutera olika uppfattningar i stället för att fördöma eller söka lösa frågan på ett auktoritativt sätt. Denna förändring är inte alltid lätt att se. Men den finns tydligast i alla de olika råd och kommissioner som biskopar och kyrkoherdar får räkna med. Denna tendens har slagit rot i kyrkan, vilket framgår när man på vissa håll försöker återgå till den gamla auktoritära modellen. Det mest berömda exemplet är säkert diskussionen kring Humanae Vitae (1968), som fortsätter lika intensivt idag som för åtta år sedan.

Sista kapitlet i boken heter ”Krisen och den fjärde mannen” (The Crisis and the Fourth Man). Den fjärde mannen är varken den konservativa eller den progressiva, inte heller den tredje mannen som finner diskussionen i kyrkan helt ointressant och irrelevant och därför helt faller bort.’ Den fjärde mannan är den som medvetet bestämmer sig för att stanna inom kyrkan trots att han vet att han är i konflikt med henne på viktiga punkter. Han stannar inom kyrkan därför att för honom är kyrkan platsen där mänskligheten i någon mån har upptäckt ”sin kallelse i Kristus.” Att lämna kyrkan skulle vara att ”lämna mänskligheten”, ”att begå andligt självmord”.

Den fjärde mannen heter bl.a. Peter Hebblethwaite, men man misstänker att han har många andra namn i olika länder. Kyrkan är inte längre en monolit även om enhet fortfarande finns. Det finns idag inom kyrkan ett rikligt utbud av teologier, av gemenskapsformer, av andliga riktningar. För ögonblicket finns det kanske spänningar mellan lära och liv, mellan normer och värderingar, mellan institution och den enskildes erfarenhet. Dessa spänningar finns också i vårt samhälle och i många andra. Kyrkan speglar dessa och det i sin tur kunde innebära, att kyrkan har blivit mer mänsklig under de sista tio åren därför har kommit närmare den fjärde mannens situation.

Noter

1. Cf t.ex. Berrigan, Daniel, S.J.: No Bars to Manhood, New York 1970 och America is Hard to Find, New York 1973.

2. Segundo, Juan Luis, S.J.: A Theology for Artisans of a New Humanity, New York 1973.

3 Cf. Francois Roustang: ”Le troisieme Homme”. Christus. Oct 1966. s. 561–567