Malinessamtalen

Den ekumeniska rörelsen kan i år fira ytterligare ett 50-årsjubileum till minne av sina pionjärer och profeter. I september förra året samlades den internationella ekumenikens förgrundsgestalter – kardinal Willebrands, dr Philip Potter, W.A. Visser’t Hooft – i Stockholm med Nathan Söderblom och 1925 års möte i tacksam hågkomst. I juli i år firades i Belgien 50-årsminnet av samtalen i Malines (Mecheln) som hölls med kardinal D. Mercier och lord Halifax som initiativtagare. Som jubileets viktigaste tilldragelse har ansetts öppnandet av arkivet i Malines genom den nuvarande ärkebiskopen av Malines-Bryssel, kardinal Suenens. Den kände kyrkohistorikern, Louvainprofessorn Roger Aubert, har åtagit sig att ge ut materialet. Nedanstående framställning bygger på en redogörelse i KIPA (Katholische Internationale Presseagentur).

Bakgrunden

1920 utfärdade Lambethkonferensen, dvs det anglikanska biskopsmötet, ett upprop om kristen enhet. Det gjorde starkt intryck på den franske lazaristbrodern pater Fernand Portal, sedan många år god vän med lord Halifax, som var ordförande i de högkyrkliga anglikanernas organisation Church Union och liksom pater Portal engagerad i frågan om de kristnas splittring. Portal vidarebefordrade det anglikanska uppropet till ärkebiskopen av Malines i Belgien, kardinal D. Mercier, som var en internationellt välkänd teolog och kyrkopoliker (jfr Signum 1975, sid 34 f.).

För kardinal Mercier var tanken på de kristnas enande ingen nyhet. Han hade bl.a. nära kontakt med de ortodoxa. Mercier hade för övrigt i december 1920 sänt ett brev, nu för första gången offentliggjort, till påven Benedikt XV med begäran om förbön för privata samtal med en anglikansk och en ortodox teolog i Malines. I januari följande år fick han i sin hand uppropet från de anglikanska biskoparna, och i oktober 1921 träffades Mercier och Portal i Malines. Nu förbereddes de överläggningar, fem till antalet och spridda över åren 1921-1926, som blivit kända som samtalen i Malines.

Första samtalet

6–8 dec. 1921 ägde det första samtalet rum i ärkebiskopsgården i Malines. Vid sin sida hade kardinalen sin generalvikarie och senare efterträdare Van Roey och pater Portal. Från anglikanskt håll deltog lord Halifax, likaså med två rådgivare: dr Frere, senare biskop av Truro, och dekanen A. Robinson. Samtalet hade karaktären av en inledande kontakt: anglikanerna ställde frågor om Trient- och Vatikankoncilierna, katolikerna om de 39 artiklarna.

Eftersom sammankomsten var helt privat, hade kardinal Mercier inte bett Rom om tillstånd. Han höll emellertid Vatikanen fortlöpande underrättad om det skedda, och i Rom avgav han muntlig rapport i början av 1922 till den nyvalde påven Pius XI och hans kardinalstatssekreterare P. Gaspari, som var särskilt intresserad av dessa frågor. Ärkebiskop Davidson av Canterbury var beredd att ge samtalen sitt stöd men ville förvissa sig om att även Vatikanen var positiv. Det gjorde han genom sin sekreterare K.A. Bell, sedermera domprost i Canterbury, delegat vid Stockholmsmötet och biskop av Chichester. Resultatet blev en skrivelse från Gaspari till Mercier i november 1922: ”Den helige Fadern ger Er i uppdrag att meddela anglikanerna att han godkänner Era samtal, uppmuntrar Er därtill, och av allt hjärta ber Gud välsigna dem.” Därmed hade påven gett sitt bifall till den första kontakten sedan reformationen mellan katoliker och anglikaner.

Andra samtalet

Det andra samtalet i början av 1923 ägnades inte åt lärofrågor utan åt praktiska och kyrkorättsliga problem: användandet av modersmålet i liturgin, sättet att utnämna biskopar, frågan vilken ställning ärkebiskopen av Canterbury skulle ha (i händelse av återförening med Rom: pallium från påven, men största möjliga självständighet). Denna inriktning på det praktiska var ett önskemål av lord Halifax. Kardinal Mercier liksom ärkebiskop Davidson hade hellre velat börja med lärofrågor, t ex påvens primat. Detta framgår av den nu publicerade brevväxlingen mellan deltagarna. Samtalsgruppen utökades med några fackmän: biskop Gore och Oxfordteologen Kidd på den anglikanska sidan, patristikern Hemmer och kyrkohistorikern Battifol på den katolska.

Efter det andra samtalet förekom det kontroverser om påvens primat och biskoparnas jurisdiktion ”iure divino”, huvudsakligen mellan Gore och Battifol.

Tredje samtalet

Vid det tredje samtalet 7–9 nov. 1923 framlade dr Robinson en utredning om Petrus ställning. Han betvivlade att Petri primat hade stöd i Nya testamentet, men måste medge att Petrus uppträder som apostlakollegiets ledare. Dr Kidd däremot visade sig stå överraskande nära monsignor Battifol i denna fråga. Båda stödde sig i sina inlägg på kyrkofäderna (Ireneus och Tertullianus), och båda kom till slutsatsen att biskopen av Rom måste tillräknas primat över kristenhetens övriga biskopar.

Efter det tredje samtalet sände ärkebiskop Davidson av Canterbury en skrivelse till de anglikanska biskoparna med en hänvisning till samtalen i Malines, en skrivelse som efter överenskommelse med Mercier publicerades julen 1923. En storm i pressen på båda sidor blev följden. Det påstods exempelvis att den Heliga Stolen aldrig underrättats, respektive att den känt till saken men varit emot den. Kardinal Mercier avgav i ett herdabrev till sitt prästerskap i januari en förklaring: han hade handlat utan uppdrag, men hade ej heller anhållit om något sådant. Dock hade han inte agerat utan den Heliga Stolens kännedom, beviset härför var Gasparis brev i november 1922.

Då emellertid den katolska ”Tablet” och andra katolska organ fortsatte att angripa Mercier, såg sig Gaspari föranlåten att avge en ny skrivelse till Mercier, där det bl a heter: ”Den helige Fadern känner till våra överläggningar med anglikanerna; han har aldrig gett uttryck för det ringaste ogillande, vilket för mig betyder ett stillatigande uppmuntrande.” Protesterna tystnade dock ej. Mercier bad Rom om ytterligare bekräftelse. I februari 1924 svarade Gaspari: ”Vad Ni sagt i brevet till prästerskapet är mer än tillräckligt som förklaring till samtalen i Malines: privata samtal med Er som ansvarig, men med påvens kännedom och välsignelse.”

Saken var klar, samtalen kunde fortsätta, men som privata och utan någon officiell karaktär. Inte ens detta senaste brev från Vatikanens statssekretariat kunde emellertid tysta protesterna. Även ärkebiskopen av Canterbury fick svårigheter och såg sig nödsakad att iaktta större försiktighet.

Fjärde samtalet

De olika protestyttringarna var orsaken till att den fjärde sammankomsten i Malines inte ägde rum förrän 19–20 maj 1925 – bara ett par månader före ekumeniska mötet i Stockholm. Det kom till en ny duell mellan Gore och Battifol om påvens primat. Monsignor Van Roey höll inledningsföredraget om förbindelserna mellan påven och episkopatet. Hans framställning var ytterst nyanserad och föregrep i viss mån Andra Vatikankonciliets ställningstagande 40 år senare. Men Gore hävdade att Första Vatikankonciliets beslut berövat biskoparna allt inflytande. Meningsutbytet mellan deltagarna blev synnerligen livligt.

I detta sammanhang hänvisade kardinal Mercier till en skrift av dom Lambert Beauduin: L’Eglise anglicane unie non absorbee (om den förenade men ej absorberade anglikanska kyrkan). Det var ett explosivt ämne. Författaren tillmötesgick den anglikanska kyrkans krav att i händelse av återförening få behålla sin struktur, sin hierarki och sin liturgi. Hans motivering var att det inte är fråga om enskilda personers konversion till den romersk-katolska kyrkan, utan ett återvändande ”i sluten formering”.

Femte samtalet

Det föregående samtalet blev det sista under Merciers ordförandeskap. När man samlades i januari 1926 var det vid kardinalens dödsbädd. Han sade några ord om det som hittills uppnåtts och vad som återstod för framtiden. Så inträffade en anmärkningsvärd händelse. Han pekade på sin biskopsring och bad lord Halifax ta hand om den efter hans bortgång. Senare applicerades ringen på en kalk i domkyrkan i York – en av anglikanismens högborgar. Denna kalk har sedan använts vid ekumeniska gudstjänster, bl a fördes den till Malines i år i samband med 50-årsjubileet.

På sätt och vis var det fjärde samtalet det sista. Merciers bortgång sammanföll med en ändring i Pius XI:s inställning till de och dessutom oroad över den liberala teologins utbredning. Han intog en bestämdare hållning; 1928 kom hans rundskrivelse Mortalium animos. Även ärkebiskopen av Westminster, kardinal Bourne, var missnöjd; delvis kan det ha berott på att han ansåg sig sämre underrättad om den löpande utvecklingen än ärkebiskopen av Canterbury. Kardinalerna del Val och Gasquet vid kurian i Rom delade Bournes missnöje.

Det femte samtalet liknade inte de föregående. Mercier var död, hans efterträdare Van Roey satt ordförande. Pater Portal och dr Gore var också döda. Samtalen i Malines blev egentligen aldrig avslutade, men man kan se två korta texter som uttryck för andan vid dem. Den första texten är en anteckning av en av de anglikanska deltagarna. Det heter häri: ”Det torde vara första gången på 400 år som lärda män, protestanter och katoliker, helt fritt och öppet under en längre tid kunnat överlägga om de svåraste av de frågor som intellektuellt skiljer dem åt. Detta har kunnat ske utan att det hjärtliga förhållandet mellan dem ens ett ögonblick blev lidande.” Den andra texten är ett citat ur ett brev från kardinal Mercier till lord Halifax 1925: ”Ett faktum är att Englands kyrka har utgjort en enhet med roms kyrka från den helige Augustinus’ till 1500-talet. Är den inte än idag impliciter förbunden med Rom?”

Samtalens betydelse för vår tids ekumenik

Som sagt, samtalen i Malines är inget avslutat kapitel med synligt resultat. De utgör snarare en skiss till den kommande ekumeniska rörelsen. Betydelsen de haft för denna torde vara odiskutabel. Mycket av det som anfördes vid samtalen och då verkade närmast revolutionärt har sedan tagits upp av Andra Vatikankonciliet. Man kan tänka på kravet på kyrkoprovinsers självständighet och decentraliseringsåtgärder på den praktiska sidan, kyrkosynen i Lumen gentium på den teologiska. Vad Van Roey sade om biskoparna som apostlarnas efterträdare och inte påvens delegater tedde sig på den tiden ytterst radikalt. Idag är det kyrkligt allmängods.

De kontakt- och arbetsmetoder som utvecklades under Malinestiden återfinner man 35 år senare vid bildandet av Vatikanens sekretariat för de kristnas enhet. Kanske har vänskapen mellan dom Beauduin och ärkebiskop Roncalli, senare Johannes XXIII, här spelat en roll. Ännu en parallell: Merciers hjärtliga och försynta vänskapskontakter med anglikanerna går igen i förhållandet mellan konciliefäderna och de icke-katolska observatörerna och gästerna.

Omedelbart efter det romerksa enhetssekretariatets inrättande 1960 uttryckte den dåvarande ärkebiskopen av Canterbury, Geoffrey Fisher, sin önskan om ett sammanträffande med påven Johannes, vilket förverkligades i december samma år. Den anglikanska kyrkan utsåg en ständig representant i Rom. Av alla inbjudna kyrkosamfund var den först att anta erbjudandet att sända observatörer till konciliet.

Efter Fisher kom Ramsey. Genast efter sin utnämning uttryckte han sin önskan att besöka påven. I mars 1966 möttes Paulus VI och den anglikanska krykans primas. Efter en ekumenisk gudstjänst i patriarkatsbasilikan San Paolo fuori le muras utfärdade de båda kyrkoledarna en deklaration av följande innehåll:

– Evangeliet fördes till England från Rom.

– Mötet 23 mars 1966 betyder en ny fas i utvecklingen av broderliga förbindelser.

– Båda samtalsdeltagarna uttrycker sin vilja att ledas av kärleken och be Gud om förlåtelse för allt i gången tid som ej motsvarat kärleksbudet.

– De båda samtalsdeltagarna har kommit överens om att inleda en fördjupad dialog grundad på evangeliet och de gamla gemenskapstraditionerna.

– Till denna dialog hör teologiska frågor; särskilt beträffande bibeln, traditionen och liturgin, liksom frågor som på bägge håll utlöst praktiska svårigheter.

– Påven och ärkebiskopen av Canterbury är medvetna om de hinder som står i vägen för den fullständiga tros- och sakramentsgemenskapen. Trots detta vill de söka vidareutveckla kontakterna mellan de båda samfunden.

1966 innebar en milstolpe i utvecklingen, men ingen avslutning. Nu följer dialogen på det officiella planet, vilket på många sätt underlättar. En gemensam katolsk-anglikansk arbetsgrupp har tillsatts. Den utgav 1971 ett betänkande om eukaristin, 1973 ett om det kyrkliga ämbetet, och arbetar nu på frågan om auktoriteten i kyrkan.

Övers. o. bearb: Rune P. Thuringer

Not

1 Benediktinmunken Augustinus som av påven Gregorius den Store 596 sändes med en grupp munkar att missionera i England; han blev den förste ärkebiskopen av Canterbury.