Shusako Endo och ”Tystnad”?

Shusako Endo är idag en av Japans främsta författare. Här i Sverige har vi lärt känna honom genom hans roman ”Tystnad”‘. Den handlar om katolska missionärer och deras svårigheter att missionera i Japan under 1600-talet. Kristendomen var under denna tid förbjuden i Japan och förföljelserna av det fåtal kristna som fanns var fruktansvärda. I Sverige är Endo inte mycket känd och om hans person vet vi knappast något och än mindre om hans produktion förutom ”Tystnad”. Men vi kommer med säkerhet höra mer om honom då några av hans verk nu översätts till engelska – förhoppningsvis senare också till svenska – och väntas bli publicerade till hösten.

Att med några enkla klichéaktiga fraser karaktärisera Endos person är svårt att göra. Det första intrycket man får då man möter honom är att han är en sällskapsmänniska, en pratsam, gladlynt och ytlig natur. Men under denna jovialiska yta döljer sig dock starka spänningar och inre strider. För den breda japanska publiken är han känd som en författare vars verk mest har för avsikt att roa och underhålla. De verk som han skrivit i den lätta underhållande genren är de som främst blivit lästa. De verk däremot, som speglar hur det är att vara en japansk kristen, är mindre lästa av den breda publiken. Endo har därför två ansikten mot världen; det glada underhållande och det mer djupa som speglar hans kristna tro och dess problem. I Sverige har vi genom ”Tystnad” lärt känna det senare ansiktet. Det är också detta ansikte som han helst vill visa utåt mot världen, då det är genom detta han fått sin ställning som en av Japans främsta författare.

De övriga verken, som han skrivit i den underhållande genren och som populariserat hans namn, är något som han varit tvungen att skriva, enligt kritikerna, för att säkra sin ekonomiska ställning. Därmed är det inte sagt att dessa inte skulle ha ett litterärt värde. Men de ämnen som där tas upp är inte av något större intresse utan är mer avsedda att roa än att förmedla ett budskap. Det centrala budskap som Endo vill framföra i sin bok ”Tystnad” är inte lätt att upptäcka om man ej känner hans personhistoria och de händelser, som ligger bakom detta verk.

Tre händelser har haft stort inflytande på Endos skriftställning och personliga utveckling: att han blev döpt som liten, hans studietid i Frankrike och att han led av en långvarig sjukdom. Shusako Endo föddes 1923 i en relativt förmögen familj. Familjen flyttade till Manchuriet då Endo endast var fem år gammal. Hans far var upptagen av arbete och syntes sällan i hemmet. Modern blev därför allt för honom. Den bild som Endo har av henne från denna tid är hur hon övar sig i fiolspel. ”När hon inte gjorde det, satt hon still som en staty”, berättar Endo, ”och barn som jag var kunde jag inte se henne sitta så med ansiktet i händerna för att dölja sitt lidande.” Familjesituationen var mer än tragisk. Hans föräldrar gled ifrån varandra och skilsmässan var nära förestående. Han kunde inte se sin mor lida och han stängde sig därför inne i sitt rum och låtsades läsa sina läxor. En kväll frågade fadern för ovanlighetens skull om han inte ville följa med på en promenad. När de gått en stund sade fadern: ”Din mor måste återvända till Japan i ett viktigt ärende. Har du någonting emot att följa med henne?” Endo kände på sig att detta var en lögn, som de vuxna ofta tar till för att dölja något för ett barn. Endo svarade naturligtvis ja, och nästa dag återvände han och hans mor med båt till Japan.

Endos föräldrar skilde sig senare. Det var inte lätt för en ensam mor att klara sig själv under dessa svåra tider. Hon tog sin tillflykt till och fann styrka i katolicismen.

Endo berättar att han kunde se henne sitta på kvällarna och även under de kalla vintermånaderna och be med ett radband i händerna. Hon var en djupt troende människa och en hängiven katolik. Hon ville att Endo skulle studera katolicismen. Han tvingades därför att gå till kyrkan två gånger i veckan och få undervisning i den katolska läran. Efter ett års undervisning blev han döpt. När prästen frågade honom om han trodde på den katolska läran och Kristus, svarade Endo ja. Vid den tiden hade han ingen föreställning om vilken betydelse detta ja skulle få för hans framtid. Under flera år besökte han regelbundet kyrkan med sin mor. Han hade egentligen ingen religiös tro utan gick till kyrkan endast därför att hans mor uppmanade honom till det. Når han bad sina böner gjorde han det slentrianmässigt medan hans tankar uppehöll sig vid andra saker. Han kunde inte förstå hur hans mor kunde tro på katolicismen. Prästens ceremonier och berättelserna ur Bibeln syntes honom föråldrade och döda. Men han kände på ett vagt sätt skuldkänslor över dessa tankar gentemot sin mor. Han bad därför till Gud och menade att om han verkligen existerade, varför gav då inte Gud även honom tro. Endo säger själv att han inte valde kristendomen efter intellektuella spekulationer, utan därför att hans mor ville det och han behöll sin tro på grund av sin emotionella bindning till henne.

Endo måste senare förbereda sig för att klara inträdesprovet till gymnasiet och det var en ursäkt för att slippa gå till mässan. Modern började få besvär med sitt hjärta, men troget gick hon upp alla morgnar för att ensam gå till kyrkan. Moderns sjukdom som senare skulle ta hennes liv, började nu göra sig påmind. Men en pojke på 16 år kunde inte förstå eller känna rädsla för döden. Endo var som alla andra pojkar i denna ålder, nyfiken på livet och hans känslor och intressen stod många gånger i strid med moderns strängt religiösa attityd. En dag då han var hos en kamrat, vilken modern hade förbjudit honom att träffa, då dennes fader drev en bordell, ringde några anhöriga efter honom och sa att hans mor fått en hjärtattack. Denna hjärtattack släckte hennes liv. Efter begravningen delades hennes tillhörigheter ut bland släktingar och vänner, men de föremål som varit moderns käraste ägodelar; den gamla fiolen, den slitna böneboken och radbandet ville ingen ha. Dessa föremål blev nu istället Endos käraste ägodelar.

Endo stod nu ensam och kontakten med fadern var endast ytlig. Han kom dock senare in vid det kända Keiouniversitetet och studerade där fransk katolsk 1900-talslitteratur. Han läste bl a Mauriac, Claudel, Julien Green och Bernanos. Vid studiet av dessa författares verk insåg han den stora skillnaden mellan honom och dem. På något sätt kände han att de återvände till sitt ursprung genom sin kristna tro, men Endo hade inte några sådana känslor. Kristendomen innebar för honom inte en resa hem. Ju mer han studerade den kristna litteraturen, ju mer upptäckte han de kulturella skillnaderna. Kristendomen innebar inte bara en religiös tro utan även en främmande kultur. Efter att ha utexaminerats från universitetet reste han till Frankrike som första utlandsstudent efter kriget för att lära känna den främmande kulturen. Japan och Frankrike hade då inte skrivit något fredsavtal och ingen japansk ambassad hade därför öppnats. Så i Lyon, där han slog sig ner och studerade, hade han inte något tillfälle att träffa någon landsman utan fick klara sig på egen hand. Han kände sig vilsekommen och kulturen, som han försökte lära känna, upplevde han som en hög mur, vilken var omöjlig att ta sig över. Innan han reste till Frankrike hade han tänkt sig att i framtiden bli universitetsprofessor i litteratur. Men han upptäckte snart sitt unika dilemma som kristen. Hur skulle han kunna få denna avlägsna kristendom att bli något nära. Han upptäckte de psykologiska skillnaderna mellan de franska och japanska folken och han blev övertygad om att det japanska folkets psykologi ej passade för katolicismen.

Efter tre års studier i Frankrike återvände han till Japan på grund av att han insjuknade i tuberkulos. När han kom hem började han skriva och kom i kontakt med en grupp unga litteraturkritiker, av vilka många idag tillhör de stora författarnamnen i Japan. Varje författare hade naturligtvis ett speciellt tema och Endos problem var kristendomen, och hur han som japan skulle komma i harmoni med denna. Han var därför tvungen att utveckla en stil skild från de övriga. Han skrev en roman ”Den vite mannen”, vilken blev belönad med ett litterärt pris. Detta gjorde det möjligt för honom att träda in i den litterära världen. Han skrev sedan ”Den gule mannen” och i dessa två romaner försökte han behandla sitt dilemma. Efter dessa verk blev Endo allvarligt sjuk i tuberkulos och fick tillbringa tre år på sjukhus.

Efter tillfrisknandet reste han ner till den lilla hamnstaden Nagasaki, dit de första kristna missionärerna anlänt och där kristendomen hade haft sitt starkaste fäste. Det viktigaste intrycket från denna resa var en liten s k fumie, en bronsplakett, föreställande Kristus ansikte. Denna bronsplakett användes av de makthavande under 1600-talet för att utröna om en människa var kristen eller inte. De som var misstänkta måste sätta sin fot på denna bronsplakett för att avsvära sig sin kristna tro. Den fumie som han såg i Nagasaki var nött av alla fötter som stampat på den. Endo frågade sig om han själv skulle ha trampat på den om han levt vid denna tid och vilka känslor skulle han då ha haft. Endo började studera den första kristna missionen i Japan vid Sofia-universitetet i Tokyo. Han hade blivit intresserad av de människor som hade tvingats trampa på bronsplaketten och därmed kompromissat med sin tro. Vad för slags människor var det?

Endo började skriva på sin bok ”Tystnad”. Huvudpersonens föreställning om Kristus, som den majestätiske och maktfullkomlige Guden, såsom han framställdes av de västerländska målarna tog han med sig till Japan. Det var från detta starka ansikte han fick mod att sprida evangeliet. Efter mycket lidande och motgångar blir huvudpersonen tillfångatagen och tvingad att avsvära sig sin tro genom att trampa på bronsplaketten. Då hjälten står inför denna, ser han en bild av Jesus som han tidigare aldrig sett. Det är en bild som de japanska konstnärerna skapat. Det var inte det starka ansikte som utstrålade en gudomlig kraft han här såg och som han var van vid att se, utan det var ett lidande och förnedrat ansikte.

Endo vill indela kristendomen i två dominerande grupper, den faderliga och den moderliga, två begrepp som han lånat av Erich Fromm. Den faderliga innebär att man fruktar Gud, en Gud som dömer och straffar och den moderliga innebär att Gud är som en mor för sitt barn och förlåter och lider med människorna. Endo säger att kristendomen alltid har synts japanerna fjärran då de kristna missionärerna genom historien och fram till idag endast har betonat den faderliga aspekten av kristendomen. Hjälten i ”Tystnad” genomgår en förvandling från att vara en troende med den faderliga aspekten till att mer omfatta den moderliga. ”I Japan har alltid den moderliga toleranta uppfattningen varit rådande vad gäller religionen och kommer inte kristendomen”, säger Endo, ”att ge avkall på denna faderliga aspekt, kommer den aldrig att kunna vinna spridning i Japan.” Detta är den viktigaste och mest grundläggande tanken han velat ge uttryck för i ”Tystnad”.

Man skall här komma ihåg det faktum att kristendomen aldrig lyckats vinna någon framgång i Japan. En av de viktigaste orsakerna till detta är att den japan som omvänder sig till kristendomen tvingas av kyrkan att avsvära sig alla andra religioner. Detta, att vara den enda utvalda religionen, är i Japan en mycket främmande tanke. Alla religioner, anser man, leder till samma mål och ingen är bättre eller sämre än någon annan. Då religionen inte är ett fenomen som är skilt från den övriga kulturen, innebär det flera svårigheter för den enskilda människan om han antar kristendomen. Han kanske utesluts ur sin grupp som i Japan är så viktig och han kan ej längre deltaga i släktens traditionella bönestunder framför husaltaret.

Endo berättar: ”Det är mycket svårt för en kristen författare i Japan att skriva romaner som behandlar kristna föreställningar. Exempelvis i slutet av romanen Tystnad, då prästen sätter sin fot på bronsplaketten, lyder den sista meningen: och långt borta gol hanen. De japanska läsarna kom säkert inte att tänka på det kända motivet i Bibeln där Petrus förnekar Jesus. De har därför kanske tagit denna symbol som en naturlig händelse. Många av mina läsare har kanske därför känt sig vilsna.” Endo måste således många gånger brottas med stilistiskt/tekniska svårigheter i form av skilda symbolspråk mellan öst och väst.

Efter ”Tystnad” blev hans stora fråga: hur ser den Jesus ut som det japanska folket kan förstå och tro på utan främlingskänsla.

Endo reste därför till Israel för att få en bild av landet där Jesus och kristendomen hade fötts. Under sju års tid besökte han varje år Israel och studerade samtidigt Bibeln. Endos bild av Kristus, som han fått när han var liten, var bilden av en upphöjd och ouppnåelig Gud. Men i sina Bibelstudier upptäckte han att Kristus var en lidande Gud och kunde bli var människas vän.

Jesu lärjungar förrådde honom och lämnade sitt smutsiga fotmärke på hans ansikte, precis som de kristna japanerna gjorde under 1600-talet. Efter Jesu död blev hans lärjungar män av övertygelse och tro och spred hans evangelium. Detta var hemligheten med förvandlingen. Efter ”Tystnad” försökte Endo beskriva varför dessa fega människor, som stampade på Jesus ansikte, blev män med en övertygad tro och Endo skrev romanerna ”Runt Döda havet” och ”Jesu liv”. Dessa romaner har dock ännu ej översatts till engelska, men de väntas till hösten 1976 utkomma i engelsk översättning.

En jämn ström av romaner och noveller har de senaste åren getts ut av Endo och åtminstone en av hans böcker, vid något tillfälle två eller tre, har varit på Japans best-sellerlista. Men många av dessa arbeten har främst varit av det underhållande slaget och Endo förklarar varför han började skriva dessa böcker: ”Under min långa sjukdom”, säger han, ”roade jag mig med att läsa humoristiska böcker från 1800-talets Japan och de inspirerade mig att skriva liknande historier. Jag är inte allvarlig när jag skriver dessa romaner, jag skriver dem för att det är roligt och bara ungefär vart tredje år skriver jag en allvarlig roman. Det är nödvändigt för min mentala hälsa att skriva dessa humoristiska böcker.”

Inför framtiden tror Endo att katolicismen fortfarande kommer att vara hans centrala författartema. Endo säger att han inte främst skriver för att han är katolik, utan för att han är en författare, men då han med sin speciella kulturella bakgrund som japan står i ett icke-harmoniskt förhållande till kristendomen, kommer han att fortsätta skriva om sin tro.

Not

Shusaku Endo, Tystnad, Forum 1971.