Jag har funnit min inre frid

Detta brev skrevs av den filippinske senatorn Ninoy Aquino under den tid han satt i fängelse.

Den filippinske senatorn Ninoy Aquino, make till nuva¬rande presidenten Corazon Aquino, mördades när han återvände till sitt hemland efter många år i exil. Detta brev, som tidigare har publicerats av ’MENSAJE ’, sän¬de han från fängelset 1973 efter en lång tid i isolerings¬cell. I brevet visar han oss hur hans tro växte genom lidandet, tog hela hans personlighet i besittning och hur den hjälpte honom att tolka sina erfarenheter och att ge dem en mening.

19 juni 1973 Fort Bonifacio k122.00 Personligt brev

Till Senator Francisco (Soc) Rodrigo!

Min bäste ”Monsignore”!1

Jag har just avslutat min kvällsbön. Ja, tro det eller ej, men jag har bett omkring 1 200 ”Ave Maria” om dagen sedan jag kom från Laurfängelset. Idag är det min 270:e dag i fångenskap, utan att jag kan se ett slut på det. I morse fick jag håret klippt för första gången på tre månader. Sedan när jag var på väg att lägga mig, kom jag plötsligt ihåg våra kvällar i byggnad nr 3.

För närvarande sitter jag i den cell där du och Mon¬ching tidigare var placerade. I vår stora sovsal befinner sig nu konspiratörerna Genny Lopez, Serge Osmena, med flera. Jag får varken träffa dem eller tala med dem, därför att jag är inspärrad i isoleringscell, men jag kan höra deras sång och skratt då och då.

Pepe (Diokne) och jag fördes med flyg till Fort Mag¬saysay i Laur den 12 mars förra året. Vi fördes sedan tillbaka hit till Manila den 11 april, efter 30 fasansfulla dygn i isoleringscell – eller kanske ”minimal bastu¬bur” vore en bättre beskrivning av den där cellen. Jag gick ned 12 kilo i Laur. Nu väger jag ca 73 kilo. Det är verkligen inte mycket jämfört med de 95 kilo jag väg¬de när jag blev tillfångatagen. Jag vägde knappt 80 kilo när du släpptes i december förra året.

För det första, låt mig säga att du ständigt har funnits i mina tankar under alla dessa månader. Kommer du ihåg ditt krucifix som du placerade i närheten av kar¬toteket. När vi fördes till Laur blev alla våra personliga tillhörigheter överlämnade till våra familjer. På påsk¬dagen förra året (den 22 april) fick våra familjer till¬stånd att träffa oss. Det första jag bad Cory om var att ge mig krucifixet tillbaka. Lyckligtvis hade hon av nå¬gon anledning inte kunnat återlämna det till dig. Detta krucifix, tillsammans med ett par andliga böcker, var det första föremål som militärerna lät mig få, och det finns nu bredvid min säng – och nu ber jag alltid inför det.

För det andra vill jag också berätta om min kristna övertygelse och mitt beslut att göra som du och sprida det glada buskapet, om och när jag nu blir fri igen. Gud har varit god nog att ge mig makten att kunna övertyga och övertala andra, något som varit mig till stor hjälp i min politiska karriär. Nu vill jag bruka just dessa gåvor för att sprida hans ord. Jag är säker på att min mamma kommer att bli överlycklig över detta.

Det hela började den 12 mars förra året. Jag hade nyss avslutat min regelbundna eftermiddagsmotion på korgbollsplanen, när en av de unga officerarna kom fram och sade till mig att jag skulle klä mig snabbt, ”därför att vi skall åka någonstans”. Snabbt tog jag en dusch och var färdig på några minuter. Det var då jag såg att en blå liten Volkswagen-buss stod och väntade på mig och att Pepe satt inuti. Och i nästa ögonblick satt Pepe och jag ombord på en blå-vit helikopter försedd med presidentens sigill. Då band de för ögo¬nen på oss och satte på oss handbojor. Helikoptern lyfte och satte fart mot nordväst.

Först trodde jag att vi naturligtvis skulle föras till Pang¬aray, fort Aguinaldo eller till Crame. Jag räknade tyst för mig själv till 900 (- detta motsvarar ungefär 15 minuter -), men helikoptern fortsatte att flyga. Jag visste att vi redan hade åkt förbi Manilas stadskärna. Jag började grubbla. Kunde det vara Corregidor, Ba¬taan, Sablayan eller Mindoro? Jag var säker på att vi åkte mot nordost när vi lyfte. Kunde det vara tränings¬lägret för specialstyrkorna eller Fort Magsaysay eller Aquino? Jag bad rosenkransen (tre hemligheter), nå¬got som normalt tar mig ca 15 minuter, men helikop¬tern fortsatte att flyga. Jag antar att vi hade flugit i uppemot 35 minuter, när vi äntligen landade. Jag hade fortfarande ögonen förbundna och var fortfaran¬de fastkedjad vid en av våra vakter när jag placerades i en mini-buss med mycket hårda säten.

Landningsbanan låg mycket nära vårt resmål. Jag kän¬de lukten av målarfärg närjag fördes till vadjag trodde var en byggnad av något slag. När bindeln för mina ögon togs bort, befann jag mig i en nymålad cell, som mätte ungefär 4 x 5 meter och som hade gallerförsed¬da fönster, förspikade utifrån med brädor. Det fanns en springa på 15 cm mellan brädorna och fönsterra¬men, för att släppa in litet luft. Inuti cellen fanns ett mycket skarpt lysrör, som var tänt dygnet runt. Det fanns inga strömbrytare i cellen och dörren hade var¬ken handtag eller lås på insidan. Cellen var fullkomligt tom, så när som på en järnsäng utan madrass. Inte en stol, inte ett bord, ingenting.

De klädde av mig. Min vigselring, klocka, glasögon, skor, kläder – allt tog de bort. Senare kom en civilklädd vakt med en potta och sade till mig att jag skulle få lov att gå till badrummet en gång om dagen för att duscha, borsta tänderna och tvätta mina kläder. I yt¬tersta nödfall fick jag lov att kalla på en vakt.

De gav mig ett par kalsonger och en vit undertröja och sade till mig att tvätta mina kläder varje morgon. Un¬der alla dessa 30 dagar gav de mig endast två par kalsonger och två undertröjor, som jag fick byta varje dag. Vakterna behöll våra tandborstar och tandkräm och vi var tvungna att be om dem varje morgon. Tydli¬gen var det meningen att vi skulle känna oss totalt försvarslösa och beroende av vakterna.

Jag visste inte var vi befann oss. Jag kunde höra Pepe snarka då och då, eftersom han var placerad i en cell i närheten. De sade åt oss att vi inte fick tala med var¬andra, så för att försäkra varandra om att vi fortfarande var vid liv, sjöng jag ibland Ang Bayan Ko och Pepe sjöng Bayang Megiliw som svar. Vi hade inget att läsa eller något annat att göra, och vi fick aldrig lov att gå ut ur byggnaden.

När de tog mina glasögon ifrån mig, fick jag en fruk¬tansvärd huvudvärk. De första tre eller fyra dygnen trodde jag att jag skulle bli dödad vilket ögonblick som helst. Jag misstänkte att vakterna var de där fruktade ”specialagenterna” med rätt att döda. Jag misstänkte t.o.m. att de lade gift i mina knappa matransoner. Det¬ta fick till följd att jag vägrade att äta. Efter en tid gav vakterna mig sex kex om dagen. På dessa och vatten klarade jag livhanken under resten av tiden jag var där. Jag blev mycket deprimerad och tappade modet helt. Jag plågades av tanken på min familj, som jag inte har sett sedan den 24 februari.

Min omvändelse

När jag kände mig som mest övergiven och förtvivlad, började jag ifrågasätta Guds rättvisa. Jag kommer ihåg dina välkända ord: ”Hindi natutulong ang diyos…” Z, men då kändes det som om Han tog sig en rejäl tupp¬lur, och jag var rädd att när Han äntligen vaknade så skulle jag redan ha gått bort!

Jag bad rosenkransen, men mer mekaniskt än med inlevelse. Skulle Gud låta mig dö utan att jag fick träffa min familj? Vilka fruktansvärda brott hade jag begått för att förtjäna detta öde? Tjuvar och bedragare klarar sig minsann, men jag som har försökt gå den smala vägen och leva som en hederlig statstjänsteman, skulle jag nu gå ett så ovisst öde till mötes? Dessa frågor plågade mig och fick mig att ligga sömnlös om nätterna.

Cory, mina barn, vår vistelse i Bonifacio, våra samtal och livliga diskussioner till långt in på nätterna for genom mitt huvud. Jag kunde inte blunda, därför att varje gång jag gjorde det, såg jag med ens ansiktena på mina barn, som snart skulle vara utlämnade till en grym värld utan en far som kunde hjälpa dem. Och jag såg ansiktet på min arma maka Cory, som helt ensam skulle få axla min mantel.

Jag bad rosenkransen – alla hemligheterna. Jag kom ihåg hur du brukade påminna mig om den ärorika rosenkransens hemligheter. Jag såg dig tydligt framför mig när du, för att förklara, pekade uppåt och nedåt – Uppståndelsen då pekade du uppåt – Kristi himmels¬färd, då pekade du nedåt – Pingst, då pekade du nedåt igen – Jungfru Marie upptagning, sedan Kröningen. Jag har aldrig glömt dessa livfulla tecken.

Rosenkransens hemligheter ledde mig fram till medi¬tationer över Kristi liv, från födelse till himmelsfärd. Plötsligt blev Jesus en livslevande människa. Hans liv blev min inspirationskälla. Här fanns människosonen som predikade kärlek och ingenting annat, och som belönades med döden. Här fanns gudamänniskan som hade makt över hela skapelsen, men som ödmjukt och tålmodigt utstod hånet med törnekronan. Och för sina goda avsikters skull fick han lida smälek, och blev förnedrad, förtalad och förrådd.

Då stod det klart för mig hur litet mitt lidande var jämfört med Hans – Han som endast hade för avsikt att frälsa världen från evig fördömelse.

Då var det som om jag hörde en röst säga till mig: ”Varför gråter du? Jag har skänkt dig mycken tröst, heder och ära, något som har förvägrats miljoner av dina landsmän. Jag gjorde dig till den yngste krigskor¬respondenten, assistent till en president, borgmästare, viceguvernör, guvernör och senator av Republiken, och jag minns att du aldrig tackat mig för alla dessa gåvor. Jag har givit dig ett rikt liv, en fin maka och friska och älskvärda barn. Nu när jag hemsöker dig med litet bedrövelse, gråter och jämrar du dig som en bortskämd barnunge.”

När jag förstod detta föll jag på knä och bad om förlå¬telse. Jag vet att jag bara prövades, kanske som förbe¬redelse för en annan uppgift. Jag vet att allt som sker i denna värld sker med Hans vetskap och samtycke. Jag förstod att Han inte skulle lägga på mig bördor jag inte kunde utstå. Därför överlämnade jag mig åt Hans vit¬ja.

Tänka sig att jag har bett Herens bön under 35 långa år, utan att egentligen ha förstått de ord jag mumlade. Jag upprepade denna bön så mekaniskt att jag aldrig visste vad jag sade:

Ske Din vilja på jorden!

Och Din vilja kommer att ske!

Dessa ord ryckte mig ut ur dödens käftar. I Laur gav jag mitt liv som offer till Honom. Jag tog mitt kors och följde Honom.

”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.”

Guds vrede

Jag mindes våra samtal om Riza13 (…). Minns du hur Simon också ifrågasatte Guds rättvisa?

Fader Florentinos oförgätliga ord kom att hålla mig uppe under min själs dunkla natt i Laur. Han sade: ”Jag kan inte läsa den Ouppnåeliges tankar, men jag vet att Han inte har glömt sitt folk, som i avgörande skeden anförtrott sig åt Honom och som har överlåtit till Honom att döma dess förtryckare. Gud är själv rättvisa och kan inte ge upp sin egen sak, frihetens sak, utan vilken rättvisa inte är möjlig…”

Men Simon fortsatte envist: ”Vad är det för sorts Gud som låter hederliga och rättfärdiga människor lida, och som, utan att lyfta ett finger, njuter av dessa män¬niskors lidande? Vill Han verkligen att dessa öar skall bestå i denna misär?” Det var Fader Florentinos svar som blev mitt stöd: ”De rättfärdiga och aktningsvär¬da”, sade han, ”måste lida så att deras ideer kan bli kända och spridas. Parfymflaskan måste öppnas eller krossas för att släppa ut doften. Stenen måste slås för att ge gnistor. Det finns något förutbestämt med ty¬rannernas förföljelser.”

Ja, Soc, det finns något förutbestämt med tyrannernas förföljelser. Om det så bara vore för min omvändelse, borde jag vara vår tyrann evigt tacksam.

Jag hör den store hjälten och martyren tala till mig från sin grav. Rizal var inte bara profet, utan även en stor realist. Han pekade tydligt ut för filippinarna de fel som bör undvikas. Olyckligtvis, så som var fallet med de bibliska profeterna, var det många som läste det han skrev men få som verkligen förstod vad han menade.

Rizals gudstro var orubblig. De människor som sakna¬de heder och samhällsansvar och som blundade för ondskan, men också de som gjorde sig till dessa männi¬skors medbrottslingar, varnade han för Guds vrede.

Nu förstår jag varför Rizal sparade Thomas Kempis’ lilla bok ”Kristi efterföljelse”åt sin älskade Josefina. Denna lilla bok, hyllad som en av de stora andliga böckerna genom tiderna, av människor av alla olika trosbekännelser under de fem sista århundradena, gjorde ett djupt intryck på Rizal. Det var från denna lilla bok som han hämtade sin andliga styrka och inre frid. Denna talisman lämnade han Josefina i arv.

Och Rizals skrifter, liksom Kempis’, är alltid nya efter¬som de är evigt kristna, men på samma gång är de genomsyrade av alla de urgamla sanningar som Kyrkan bekänner. Liksom Kempis, trodde Rizal att Han är frihetens Gud – Han, som får oss att älska friheten och att stå ut med tyngden/av oket på våra skuldror. Och Han är också barmhärtighetens och rättvisans Gud (…).

Att förkunna rätten till sitt eget liv

Klart och tydligt sade Rizal att vi kan få frihet bara genom att förtjäna den, och att vi då måste förbättra vårt sinne och prisa den enskildes heder – ”älska det som är rätt, gott och stort så mycket att vi är beredda att dö för det”.

”Och”, sade han, ”när man har kommit så här långt, då skaffar Gud vapen, och avgudar och tyranner faller som korthus, och med den nyvunna friheten börjar livet på nytt för oss alla.”

Soc, vi filippinare har det felet att vi alltid anklagar andra för våra brister. Vår hjälte förebrådde oss detta.

Han sade att ”Om Spanien såg att vi var mindre toleranta mot tyrannin och mera beredda att slåss och lida för våra rättigheter, skulle Spanien vara det första land att skänka oss frihet. Ve den moder som försöker hålla livsfrukten tillbaka, när tiden för att föda är inne?”

Rizals sista förmaning genljuder av den universella och tidlösa sanningen, som gällde på hans tid och som gäller ändå mer idag. Jag måste citera allt han sade om detta för att göra honom rättvisa.

”Så länge filippinarna inte har kraft nog att frimodigt våga förkunna rätten till sitt eget liv här i världen, och att gå i god för den genom sina offer och sitt blod; så länge vi ser att våra medborgare skäms i smyg, på samma gång som de tiger offentligt och rent av slår sig ihop med förtryckaren för att håna den förtryckte – allt eftersom vi ser hur de blir mer och mer insnärjda i sin egoism och med falska leenden prisar de mest avskyvärda gärningar och stumt tigger en del av bytet – varför då skänka dem självständighet?”

”Vad är det för mening med självständighet om dagens slavar kommer att bli morgondagens tyranner? Och det finns inget tvivel om att de kommer att bli det, därför att den som underkastar sig tyranniet, älskar det. Varför ge brudgummen bruden om han inte älskar henne så mycket att han är beredd att dö för henne?”

Soc, som jag sade, hörde jag vår hjältes röst i Laur. Hur många av våra högaktade kolleger skäms inte i smyg för vad som sker, men trots det öppet hyllar diktatorn i radio och television, som om han vore den störste filippinare som någonsin blivit född? Hur många av våra medborgare har inte slagit sig ihop med förtrycka¬ren för att håna den förtryckte? Hur många känner inte avsky inför de skriande orättvisor som begås ge¬nom tyrannens ohämmade makt, men som på grund av sin egen maktlystnad, trots att de har tillräckligt inflytande för att hejda tyrannens maktmissbruk, inte gör det därför att de föredrar att ”stumt tigga en del av bytet”?

Jag tvivlar inte på att Rizal skulle ha varit den förste att bli arresterad om han hade levat idag, och vi skulle kanske ha fått se en ny version av hans martyrium i Bagunbayan.

Han var offer för den Nya världen. Hans öde skulle säkert ha varit det samma i ett annat samhälle …

Jag vet inte vad som kommer att ske med mig. Jag har inte blivit anklagad för något brott och jag är nu inne på min nionde månad i fångenskap. Men jag har inget hopp om att bli frigiven, för jag vet att jag inte kom¬mer att vara fri någon längre tid så länge den nuvaran¬de diktaturen sitter vid makten.

Inre frid

Jag vet att de skickar mig tillbaka till min cell i samma ögonblick som jag blir frigiven och förhörd, för att jag är själv min värste fiende, eftersom jag inte har lärt mig att hålla tungan i styr.

Jag förundrade mig över ditt sinneslugn under de må¬nader vi var tillsammans. Jag tror jag har kommit på din hemlighet. Du har länge funnit dig i Hans vilja. Nu har jag också funnit mig i Hans vilja. Nu litar jag helt på Honom och förväntar Hans barmhärtighet.

Liksom du, hörde jag Honom säga: ”När du tror att allt är förlorat, dyker ofta den största av alla belöningar upp. Allt är inte förlorat, bara därför att du råkar ut för några motgångar. Du skall inte tro att du är helt bort¬glömd av Mig, bara därför att jag under en tid hemso¬ker dig med lite smärta och obehag, för detta är den säkraste vägen till Himmelriket.”

Och när Han sände ut sina lärjungar i världen, gjorde Han det inte för att de bara skulle ut i stormvindar, utan för att de skulle möta svåra drabbningar; inte för att de skulle få ära, utan för att lida; inte för att de skulle sitta med händerna i kors, utan för att arbeta hårt; inte för att de skulle vila, utan för att deras möda och tålamod skulle bära rik frukt; så som Kempis har sagt.

Och dessa ord är sanna och kan inte förnekas.

När jag satt ensam och var som mest bedrövad i min isoleringscell i Laur under dessa långa timmar av me¬ditation, fanns jag min inre frid. På så sätt ställdes jag öga mot öga med mig själv och tvingades att betrakta den totala tomhet som omgav mig. Och det hjälpte mig då att upptäcka Honom, som egentligen aldrig hade lämnat min sida, men som jag hade slutat lägga märke till, på grund av den stolthet som förblindade mig och det begär efter jordisk och världslig makt, ära och njutning som förgiftade mitt sinne.

Som Paulus skrev till korintierna: ”Jag gläds åt svag¬het, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd, när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark”. Till detta säger jag -Amen.

Förlåt mig för att ha tagit upp så mycket av din tid med detta långa brev. Men med inget annat att göra och med all tid till mitt förfogande, är frestelsen stor att skriva alldeles för mycket, be alldeles för mycket och att tänka alldeles för mycket.

Om jag har varit lite hård när jag skrev om våra kolle¬ger, ber jag dem om förlåtelse. Men om jag har under¬skattat den tragiska verkligheten i vårt land, och inte har varit hård nog i min anklagelse av den tyrann, som har förslavat vårt moderland och dess folk, hoppas jag att Gud förlåter mig för att inte ha varit situationen vuxen.

Jag hoppas innerligt att du är frisk, att Ate Meding och familjen inte längre behöver leva i ständig oro. Jag vet inte när du får tillfälle att läsa detta brev, men jag kunde inte vänta med att i skrift uttrycka min tack¬samhet mot den man som ingav mig hopp, när allt tycktes förlorat – den ”Monsignore”, som styrkte mig med en tro som blivit ”mitt stöd och min tillflykt”.

Farväl, min käre vän. Jag är säker på att vi kommer att mötas igen. Om inte här, så i det rike där kärleken är evig.

Tillgivne vännen

Ninoy

Noter

1. Aquino kallar sin vän för ”Monsignore” på skämt.

2. Gud slumrar inte.

3. Rizal var en filippinsk patriot och författare som blev mördad, liksom Camilo Henriques i Chile.

Övers. Maria Kinde