Jean Vaniers ark

Allt som kommer från Gud börjar med ett frö. Det sås ut i en människas hjärta, och om hon är lyhörd och villig att öppna sig får det fäste och slår rot. Grodden blir till en obetvinglig kraft, en växtprocess som man måste hänge sig åt, en utveckling man aldrig helt kan kontrollera. Ett litet frö, det enda nödvändiga, som växer och blir ett träd, vars grenar sträcker sig över hela jorden.

Så var det för den 36-årige Jean Vanier när han i augusti 1964 flyttade in i ett litet hus i en fransk by tillsammans med två mentalt handikappade män för att bilda familj med dem. Leva tillsammans helt enkelt som vänner. Han drevs förvisso av viljan att ge dessa män en värdig tillvaro utanför de opersonliga institutioner där de tillbringat en stor del av sina liv. Men det var mer än så: Jean erfor denna oemotståndliga inre röst som manade och tvingade, ett frö som grodde och ville komma i dagen. Han visste att han skulle göra det här. Tidigare hade han varit sjö­officer på engelska krigsfartyg, men nu klev han ombord på en annan farkost: en ark. I dag, när den arken hunnit fylla 50 år, har senapskornet vuxit upp och blivit till ett träd. L’Arche finns i dag i nära 40 länder på världens fem kontinenter och samlar mer än 150 kommuniteter med sammanlagt cirka 5 000 medlemmar.

Jean Vanier växte upp i en katolsk familj där tro och engagemang var oskiljaktiga. Hans far var diplomat, och Jean tillbringade sin barndom i Frankrike och England. Men före det andra världskrigets utbrott var familjen tillbaka i hemlandet Kanada. År 1942, mitt under kriget och bara 13 år gammal, ber Jean om att få börja på Den kungliga brittiska flottans college. Efter att först ha försökt hindra honom säger hans far: ”Om du tror att det är det här du ska göra, så gör det. Jag litar på dig.” Dessa ord innebar ”en andra födelse” för Jean, ord som gav honom det okuvliga självförtroendet att axla ett uppdrag och segla ut i världen. Det blev åtta år av utbildning och tjänst på haven, år under vilka en ny kallelse började ge sig till känna. Han lade märkte till att han var annorlunda än sina kollegor. Medan de ägnade sig åt nöjesliv i hamnstäderna drogs han till tysta kyrkor. Han lyssnade till något som spirade. År 1950 lämnar han in sin avskedsansökan. Det är Gud som kallar, men han vet inte till vad. Han måste bara överlämna sig radikalt åt ett okänt skapelseverk. Utsädet skulle vila många år i jorden innan det bröt fram i ljuset.

Jean Vanier beger sig till Paris där han ansluter sig till en studentgemenskap vid ett center för teologisk och andlig utbildning, lett av dominikanen Thomas Philippe. Mötet med denne präst skulle bli avgörande för hans kallelse. Jean studerar filosofi och disputerar på en avhandling om Aristoteles. Därefter undervisar han en tid i Toronto. Men växten inombords lämnade honom ingen ro och kunde inte slå rot i den akademiska världen. År 1964, fjorton år efter att han lämnat flottan, hoppar han av ännu en lysande karriär för att söka en mer andlig uppgift. Exakt vad vet han inte, men det är fader Thomas Philippe som kallar.

Dominikanen hade anförtrotts själavården på en institution för mentalt handikappade i byn Trosly norr om Paris. Dit inbjuder han Jean. ”Kan du inte göra någonting för dessa människor?” Jean får möta en helt ny värld än de framgångsrika miljöer han vistats i alltsedan uppväxtens diplomatliv, i militären eller bland de akademiska kretsarna på universitetet. Han vandrar genom stora, kala, överbelagda salar, där patienter ligger apatiska och slutna inom sig själva och slår sina huvuden mot väggen eller skriker rakt ut. Övergivenheten slår emot honom som en stöt. Detta är kallelsen. Fröet börjar röra på sig: vill skjuta skott. Efter att ha knutit en vänskap med två mentalt handikappade män, köper Jean ett enkelt gammalt hus i Trosly. Dit bjuder han sina två nya vänner, Raphaël och Philippe. När han gör det vet han att det inte finns någon återvändo. Han kan inte svika det förbund han sluter med dessa två. Nu är det för alltid. Kornet har dött och kan skjuta skott.

Fader Thomas hade uppmuntrat honom att ta steget. Han blev den nya fadersröst som bekräftar Jean i hans slutgiltiga uppdrag. När man talar om l’Arche nämns alltid Thomas Philippe som medgrundare. Han skulle stanna i Trosly och förbli en grundpelare för kommuniteten intill sin död, 1993. ”Efter många olika apostolat förde Gud mig till de mentalt handikappade, det vill säga till dem som är fattiga i sitt huvud och på många andra sätt, men som har en så stor kärlek till Jesus”, berättar han långt senare. Men Jean Vanier insisterar på att det varken är han eller fader Thomas som grundat l’Arche utan de handikappade själva. Utan deras nödrop hade det aldrig blivit någon kommunitet. ”L’Arche är inte mitt verk”, säger han. ”Det är något mycket större, det kommer från Gud.”

Huset i Trosly saknar el och har stora behov av reparationer. De tre vännerna lever ett enkelt liv där de delar vardagliga sysslor som att göra inköp, laga mat, äta, diska, städa, reparera saker och så vidare. Det handlar inte om att göra stora saker för Raphaël och Philippe, utan att ge dem känslan av tillhörighet. Visst ville de skapa en sorts familj, men de handikappade var inga barn. De behövde få känna att de hade en uppgift och ett ansvar. Medan Jean skulle återupptäcka sitt barnasinne tillsammans med dem, återgav han dem de vuxnas värdighet.

De hade inga särskilda framtidsplaner eller strategier, ”bara att ta emot varje dag och varje människa med kärlek i detta lyc­kans hus”. De lever av Jesu ord i evangeliet. Det här är i en tid då myndigheter inte hunnit sätta upp normer för allting. Därför kan man leva så enkelt och spartanskt och ändå få statliga subventioner.

Till en början bär Jean Vanier på övertygelsen att det är han som ska ”göra” något för Philippe och Raphaël. ”Jag var mycket styrande i början”, säger han. Men det dröjer inte länge förrän han upptäcker att det är de två vännerna som ger honom något. De avslöjar vad han bär djupast inom sig: längtan att bli älskad och att älska. ”De handikappade förvandlade mig fullständigt. De är de verkliga grundarna av l’Arche för de väcker våra hjärtan och lär oss att leva i förbund med varandra.”

Steg för steg upptäcker han de handikappades särskilda gåva, deras oöverträffade förmåga att relatera till andra människor. Raphaël kunde inte säga många ord, men han hade fler kontakter i byn än någon annan, blev bästa vän med slaktaren som gav honom lök och lärde honom att göra fransk blodkorv! Livet bestod av sådana enkla detaljer, utbyten, gester av generositet. Inte mer än så, men ändå stort. Jean går från ett liv av effektivitet och framgång till att ödmjukt dela livet med de fattiga. ”När det gäller att tävla med andra har de handikappade inte en chans; de är inte bäst på någonting. Men de som gett upp behovet av makt och av att bevisa att de är bättre än alla andra kan i stället fira tillsammans, skratta och ha roligt.” Detta var vad Jean fick ta emot, och inte bara han, utan även alla andra som började hitta vägen till huset i Trosly. Det var unga av alla slag, politiskt engagerade och socialt utslagna, välsituerade eller de som var på drift, troende, sökande och tvivlande. Tack vare närvaron av de utvecklingsstörda upptäcker de att de alla är handikappade, att vi sitter i samma båt. Detta var hemligheten bakom kommunitetens framgång; det är fortfarande dess djupaste intuition.

Redan året därpå har l’Arche spritt sig till flera hus i byn. Jean söker assistenter som kan engagera sig för en längre tid. De kommer från Europa och Nordamerika. Vissa blir kvar för livet.

Françoise kom dit 1966, och ville först springa därifrån när hon mötte en stor och burdus man som skrämde livet ur henne. Men Jean erbjöd henne att komma för några veckor. Françoise blev kvar för livet. ”Jag kände omedelbart att det var min plats.” Hon berättar om de fantastiska skämten under måltiderna. ”Vi skrattade som galningar.” Det var helt barnsliga hyss som att artigt och med största allvar servera ostbricka med Camembert till en nykommen assistent, där plötsligt en tjutande maskot hoppar fram ur osten. Sådana påhitt kunde få den mest osäkra nykomling att känna sig välkommen. Oftast var det de handikappades geni som låg bakom upptågen. Till efterrätt åt man ofta apelsin – ”det var inte så mycket variation” – och då utbröt i­bland apelsinskalskrig. Den som inte kunde få kontakt med ord kunde få det genom att kasta ett apelsinskal mitt på näsan på sin granne. Just de handikappade var särskilt lyhörda för om någon verkade ledsen eller instängd i sig själv. Då kunde apelsinskalet bli ett sätt att säga: ”Hej, jag ser dig och tyc­ker om dig.”

Men allting var inte bara solskenshistoria. Skämten och skratten var också ett sätt att lätta på trycket, eftersom många här bar på myc­ket ångest. Det tar tid för dem som redan som barn känt sig förkastade och värdelösa att bli trygga i sig själva – och inte bara för dem. Spänningar och konflikter var oundvikliga. Det krävdes uthållighet, mod och villighet att axla ett kors för att våga gå vidare. Befolkningen i byn blev rädda när det hela växte snabbt och de handikappade inte längre var inlåsta. Rädslan var heller inte helt obefogad, som exempelvis när två nakna män sprang skrikandes genom byn.

Jean hade kontakt med psykologer, läkare och socialassistenter för stöd och vägledning. Han fick myndigheternas uppbackning eftersom de konstaterade att han skapat en idealisk miljö för handikappade. Ett särskilt råd kom på plats där man satte upp målsättningar som utvärderades efterhand. I dag finns verkstäder, ateljéer, trädgårdar och arbetsplatser i anslutning till l’Arche-hemmen, där många av de handikappade har ett avlönat arbete. Man tillverkar konsthantverk i metall, keramik, mosaik, stearinljus, tvål med mera. Assistenter får en fortlöpande medicinsk och social utbildning.

Men i råden ingår även en präst, därför att den andliga dimensionen är grundläggande i l’Arche. Det var ingen institution Jean Vanier startat utan en familj, som är en del av kyrkan. Utan kyrkan skulle l’Arche aldrig ha funnits. ”L’Arche är inte bara en sympatisk grupp, det är mycket mer än så. Det är ett nytt sätt att leva kristen gemenskap där den fattige står i centrum.” Denna andliga dimension betyder inte att assistenter eller handikappade måste vara kristna. Var och en respekteras i sin tro. L’Arche-hem har bildats i olika religiösa och kulturella sammanhang, som i Indien, och man är mån om att låta varje medlem fördjupa sig i sin egen andliga tradition. Men kommuniteten skulle inte kunna leva vidare om inte en kärna av fasta medlemmar vore förankrade i ett kristet liv. Hur det gemensamma bönelivet gestaltas beror på varje hems sammansättning och profil. Själva arbetet och kontakten med de svaga och sjuka är också en form av bön. ”Här kan man röra vid Gud”, säger Valéry, ansvarig för ett av l’Arche-hemmen i Trosly-Breuil. ”Han är närvarande i allt vi gör.”

De professionellas närvaro och kompetens är oumbärlig för l’Arche, men det djupaste helandet för var och en äger rum på en annan nivå än den medicinska eller psykologiska. Det är ett ömsesidigt helande där de handikappade är lika mycket terapeuter som någon annan. ”Vilken religion vi än har kan vi låta oss förvandlas genom relationen med de svagaste. De skapar enhet och frid i våra kommuniteter. Samma sak gäller för de medlemmar som inte har någon tro alls, men som här upptäcker att de tror på livet och på människorna.”

Alain, som levt större delen av sitt liv i l’Arche, kom dit av en slump på 1960-talet. Först trivdes han inte alls. ”Jag tappade fotfästet helt. Vem är vem här? Jag tyckte inte om det här spartanska livet, ville äta god mat och ha det bekvämt. Och jag kände av spänningar och våld, vilket jag definitivt inte tyckte om. Jag var rädd för det.” Men samtidigt upplevde han något djupt på en ny nivå. ”När det gäller relationer var jag inte så säker som jag ville verka. Genom min uppfostran och mina studier hade jag lagt mig till med en social ’fernissa’, men mötet med de fattiga uppenbarade mitt sanna jag.” Det var särskilt en av de handikappade som hjälpte honom att bli sig själv. George var instängd i sig själv, led av tvångstankar. ”Jag klarade att inte vara rädd för hans nöd, att ta emot den. Det blev början på ett helt nytt liv för George. Men också för mig! Det hjälpte mig att acceptera min egen sårbarhet och att leva utan mask.”

Assistenterna som kom från hela världen spred i sin tur l’Arche till nya länder. Ett l’Arche-hem startar i USA 1969, ett i Indien 1970 och på Elfenbenskusten 1974. Varje hem är en självständig enhet, men de förenas genom ett internationellt nätverk, l’Arche international. I och med denna spridning börjar Jean Vanier ett liv på resande fot där han hjälper kommuniteter att starta, undervisar, predikar reträtter, skriver otaliga böcker och blir en enande länk i denna nya, stora familj. L’Arche international är ett organ som värnar om att l’Arche-hemmen alltid anpassas till lokal tradition och religiös kontext. Det handlar inte om att exportera en färdig modell. Det frö som såtts av Jean blir en planta med sin egen inneboende växtkraft. Exakt hur det skulle växa kunde han inte styra. Allt han kunde göra var att vattna och ge näring, beskära och kanske ympa – och skörda dess frukter.

Jean Vanier är en ledargestalt. ”Han hade en extraordinär ledarbegåvning”, berättar Alain, som tidigt kom med i rådet. ”Han visste vad han ville. Det var inte så lätt på rådsmötena, eftersom det fanns många spänningar. Men Jean kunde övertala. Jag tror att alla grundare är likadana. De vet mycket väl hur de ska få oss dit de vill, men med mycket charm och ’stil’. Jag beundrade honom för det. Det var behagligt att samarbeta med honom.”

Ett annat tecken på hans ledarskapsbegåvning är förmågan att delegera. Redan från början såg han till att varje l’Arche-hem hade en viss autonomi med ett eget råd, och efter bara tio år kom han att lämna över det övergripande administrativa ansvaret. Vid sidan om honom värnade han om prästens specifika ansvar. Äkta par har också anslutit sig till l’Arche, och de har eget boende med en nödvändig autonomi. Hela strukturen är smidig och anpassningsbar. Medlemmarna avlägger inga högtidliga löften. L’Arche utgör ett nätverk av enheter där Jean snarare varit hjärtat än huvudet. Som profet kommer han naturligtvis att förbli den självklare ledaren intill sin död – och säkert även därefter.

Den andra självklara polen i det profetiska ledarskapet för l’Arche var fader Thomas Philippe. Han blir andlig vägledare, inte bara för Jean utan även för oräkneliga assistenter och handikappade, liksom för många människor i nöd. Många som hamnat ordentligt på glid utanför samhället och står främmande för kyrkan finner vägen till honom. År 1971 skapar han ett andligt center med gästhem som kallas Gården mitt i byn Trosly. Hit kan man dra sig tillbaka för tillbedjan inför sakramentet eller för att delta i den dagliga mässan. Gården tar också emot reträttgäster utifrån.

Många präster har anslutit sig till l’Arche och lever där permanent eller har regelbunden kontakt för att förmedla sakramenten. Prästen bor för det mesta lite vid sidan om, är inte alltför involverad i de dagliga rutinerna, även om han delar de gemensamma måltiderna – och den gemensamma disken! Prästen finns med i gemenskapen för att påminna om evangeliet och hjälpa var och en att upptäcka sin unika gåva. ”Det är genom att helt enkelt vara närvarande hos sitt folk som prästen lär känna dess glädje och sorg, och han finner tusen tillfällen eller möjligheter att låta Guds ljus stråla över kommunitetens medlemmar”, skriver Jean Vanier.

Prästens viktigaste uppgift är att ge näring åt kommuniteten genom att förmedla sakramenten. Men prästen är inte heligare än någon annan. ”Den heligaste är den som tar emot Kristi kropp med störst kärlek. Det kan vara den mest handikappade.”

Det är eukaristin som djupast bygger upp kommuniteten. I Kristi kropp och blod blir man en enda kropp. ”När man firar eukaristin samlas alla medlemmar i gemenskap med varandra. Med Sonen överlämnar de sig till Fadern för att kommuniteten ska bli en plats för himmelrikets närvaro på jorden”, skriver Jean Vanier. Mässorna i kapellet på Gården är animerade och livfulla. Man sjunger för full hals. De handikappade har ingen svårighet att uttrycka sig i bön, okonstlat och spontant. Några av dem som är ministranter, och tjänar vid altaret, anförtros heliga uppdrag.

Jean Vanier är uppmärksam på kroppens betydelse: ”Det är bara när man ätit av Kristi kropp som man själv kan ge sig för andra och bli bröd för andra. Kristi brutna kropp i eukaristin kan bara tas emot om man ser den i relation till de fattigas brutna kroppar och hjärtan. Och deras brutna kroppar och hjärtan finner sin mening i Kristi brutna kropp.” Många handikappade kan inte tala, men alla uttrycker sin kärlek eller sin rädsla genom kroppen. ”Kroppen är mer grundläggande än ordet”, säger Jean. ”Kristi kropp är mer grundläggande än hans ord. Många handikappade kan inte förstå ordet, men de kan äta hans kropp. Och det verkar som att de har en djup förståelse för vad kommu­nionen betyder. Eftersom de lever av gemenskapen mellan människor är de i högsta grad förberedda att ta emot Kristi kropp och blod.”

Men mässan är också orsak till lidande. Det sakrament som skapar enhet, uppenbarar samtidigt de kristnas splittring. Det var inte ett mål för Jean Vanier att l’Arche skulle bli ekumenisk, men det blev så genom att man tog emot handikappade och assistenter som tillhörde andra kyrkor. Man fick då börja söka hur man kunde hjälpa var och en att växa i sin egen tradition, tog kontakt med andra församlingar och insåg att de inte kunde dela samma eukaristi. I och med det blev lidandet uppenbart.

”Vissa tyckte att det var väl bara att praktisera interkommunion. Det skulle vara så mycket enklare. Är inte de mentalt handikappade profetiska? Hur skulle de kunna förstå alla dessa skillnader? Dessa argument har tyngd. Men ändå, hur kan man tillhöra en kyrka om man vägrar att vara trogen dess tradition och lagar? Vilket beslut vi än fattar kommer vi att lida. Vi har valt att bära detta lidande i kommunitetens hjärta och inte skilja någon från deras kyrka.”

På detta sätt blir kyrkans splittring fruktansvärt närvarande. Jean Vanier talar om nödvändigheten att upptäcka ett annat bröd som också skapar enhet: lidandets bröd. Allt lidande på grund av splittringar mellan kyrkor kan bli ett närande bröd. ”När splittringen blir till ångest och smärta kan man frambära sig själv som ett offer för enheten. Genom att törsta efter enhet, verkar man för enhet.”

Äkta ekumenik består inte i att ta bort alla skillnader utan i att respektera och älska dem, menar han. Där man inte kan dela eukaristin får man samlas kring Jesu närvaro på andra sätt. Det finns mycket som förenar alla kristna: dopet, Guds Ord, Jesu kors, livet i Anden. ”Om vi inte kan äta vid samma eukaristiska bord, så kan vi äta tillsammans vid den fattiges bord. Om vi inte kan dricka ur samma eukaristiska kalk, så kan vi dricka ur lidandets kalk.” Den fattiga öppnar en ny väg mot enhet. ”Vi kallas att älska dem och bli älskade av dem, och så leds vi, på ett hemlighetsfullt sätt, in i Jesu hjärta.”

År 2010 lämnade Jean Vanier alla åligganden inom ledningen för l’Arche. Men han förblir kommunitetens själ. Han lever sina sista år helt enkelt bland de sina i byn Trosly. ”Tidigare var det han som tog hand om oss, nu blir det vi som får ta hand om honom”, säger Nicole, en av de handikappade. Så förblir Jean Vanier vittne om en särskild helighet för vår tid. ”Vår svaghet och bräcklighet ’tvingar’ Gud att vara närvarande”, säger Valérie, en av de ansvariga i Trosly.

Det är just så som l’Arche kan vara profetisk för alla former av kommunitetsliv, kloster och gemenskaper i kyrkan.

Sofie Hamring är dominikansyster i Sankt Dominikus kloster i Rögle utanför Lund.