Sahlins väska och Swedbergs skägg

I januari 2010 utbröt en debatt om en röd handväska i svenska medier. Det handlade om ett foto av riksdagens alla partiledare där Mona Sahlin (S) sitter på första raden med sin röda handväska från Louis Vuitton bredvid sig. Väskan bedömdes kosta cirka 6 000 kr att skaffa. En rad debattörer hade synpunkter på det olämpliga och omoraliska i att Socialdemokraternas partiledare avbildades med en sådan lyxvara. Andra menade att det inte var ett problem, och upp till var och en om man vill skaffa en dyr, lyxig accessoar. Överlag saknades historiska perspektiv helt i denna debatt, tidningen Expressen härledde diskussionen till våren 2007 då Sisela Lindbloms bok De skamlösa publicerades (Expressen 22/1 2010). Mona Sahlins handväska var dock inte den enda väska som kritiserades, även journalisten Susanne Ljung som påstods ha köpt en för 70 000 kr och kronprinsessan Victorias Birkin-väska från Hermès stod i fokus vid ungefär samma tid. De som ådrog sig kritik var alla kvinnor, några debattörer pekade på att även män i offentligheten använder mycket dyra accessoarer som klockor eller väskor, men att de inte kritiseras för det på samma sätt som kvinnor. Det visade sig också att Mona Sahlin fått väskan i födelsedagspresent, och möjligen hade den hamnat i bilden på fotografens initiativ. Likväl pågick debatten i de flesta större dagstidningar, på nätet och i andra forum. I själva verket var många av argumenten som framfördes i debatten varianter av argument som förekommit i liknande debatter vid ett antal tillfällen i historien tidigare. Frågan om vad som å enda sidan är onödig, dålig eller oacceptabel konsumtion eller lyx, eller å andra sidan är nyttigt, gott eller acceptabelt är ett återkommande tema åtminstone sedan antiken och framåt. Vid olika tidpunkter har ämnet aktualiserats och varit särskilt frekvent och kraftfullt. Håkan Möllers bok Lyx och mode i stormaktstidens Sverige. Jesper Swedberg och kampen mot perukerna (Atlantis 2014) är en studie av en sådan period. I boken berör Håkan Möller ett antal områden som präglade debatten under 1600-talet, men många av dem har en äldre historia och några förekommer på sätt och vis fortfarande i vår samtid. På det sättet är boken inte bara en intressant historisk studie utan också en text som ger perspektiv på debatter och ämnen som är högst relevanta än i dag.

Jesper Swedberg (1653–1735) fungerar som ett slags nav i boken, hans syn på och kritik av mode och lyx är utgångspunkten för analys av andra källor som överflödsförordningar, stridsskrifter, poesi, tillfälleslitteratur och annat. Swedberg blev 1694 förste teologie professor vid Uppsala universitet, och senare blev han utsedd till biskop i Skara. Han arbetade med och intresserade sig för språkfrågor på olika sätt: bibelrevision, psalmbok och psalmförfattande, författande av språkhistoriska och grammatiska verk. Jesper Swedberg var gift tre gånger, och hans barn från första äktenskapet adlades med namnet Swedenborg (ett av dessa barn är för övrigt Emanuel Swedenborg). Det är tydligt att Swedberg konsekvent argumenterat för ett enkelt sätt att klä sig och leva, och i alla fall i sitt vuxna liv själv efterlevt dessa råd. På de porträtt som finns av Swedberg är han alltid i prästdräkt, utan peruk och med skägg. Håkan Möllers avsikt är dock inte att ge en biografisk presentation av Swedberg, i stället är det idéer och tankar inom det studerade området som är i fokus.

Håkan Möller ger en översiktlig bakgrundsteckning till lyxkritikens historia i det västerländska tänkandet, ett ämne som även studerats av andra forskare som också refereras (t.?ex. John Sekora, Christopher J. Berry och Leif Runefelt). Tanken, att ett naturligt sätt att leva är normen och att överdriven användning av fin mat, dyrbara kläder eller accessoarer är lyx eller överflöd, finns redan hos antika tänkare. Lyx och överflöd ansågs ha olika negativa effekter, till exempel menade vissa att lyxen gör särskilt män svagare och feminiserar dem. Kvinnan däremot hade större benägenhet att bruka lyxvaror, och att påverka andra att göra detsamma. Kritiken av lyx berör viktiga aspekter av hur man bör leva ett gott och dygdigt liv, och hur man håller sig frisk och sund både kroppsligt och själsligt. Debatten fördes bland annat av antika historieskrivare som Livius och Sallustius, men även olika filosofer och författare som Platon eller Seneca. Ytterligare ett återkommande tema i debatten är att det som anses vara skadlig lyx är förknippat med ”det främmande”, med sådant som påverkar den egna kulturen och levnadssättet utifrån. Under antiken kunde en romare till exempel hävda att lyxen kom från Asien, i 1600-talets Sverige är det bland annat franska vanor som är problematiska.

I Håkan Möllers framställning är det lyxkritiken från kyrkligt håll som står i fokus. De antika dragen i lyxkritiken kommer också att förändras i en kristen kontext. Augustinus och Prudentius är exempel på tidiga kristna tänkare som utvecklar synen på lyx. Kopplingen mellan lyx och synd eller last blir tydligare, och kvinnan som ”motor” till lusten för överflöd accentueras. Om lyxen i någon mening ansågs bryta mot en naturlig ordning, så ligger det också nära till hands att den bryter mot en gudomlig ordning. Ett vanligt sätt blev att beskriva människans förhållande till lyx som en själslig kamp, där lyxen är på den onda sidan och dygden och måttfullheten på den goda sidan. Saken framställs också ofta i allegorisk form. I Prudentius dikt Psychomachia framträder exempelvis Luxuria som en vackert klädd kvinnofigur som gör entré i en smyckad vagn och strör väldoftande blommor kring sig. Hon har ett följe som består av personifikationer av bland annat Pompa och Njutning. Dygderna faller till föga för Luxuria och underkastar sig henne, men Måttfullheten kommer till deras undsättning. Måttfullheten håller upp ett kors framför Luxurias hästar som stegrar sig så att Luxuria krossas under de praktfulla hjulen på sin egen vagn. Guldet och juvelerna kastas kring på marken och förstörs. Slutet på fantastisk njutning blir smärta. Psychomachia får stort genomslag och utkommer i nya upplagor och översättningar långt in på 1700-talet (bland annat finns en engelsk översättning från 1743). Ett svenskt exempel på en liknande allegori är karaktärerna Fru Lusta och Fru Dygd i Georg Stiernhielms dikt Hercules (1658).

Jesper Swedberg och många med honom hämtade givetvis också argument och tankar från Bibeln. I Jesajas tredje kapitel hittade de bland annat en katalog luxuösa företeelser som alla var onödig lyx och därmed tecken på olydnad mot Gud. Här gällde det främst kvinnlig fåfänga. Kvinnor benämndes ofta ”Evas döttrar” eller ”Sions döttrar” när kritiker ville framhålla att de vara svaga för lyx, mode och fåfänga, men också att de frestade andra (främst män) att hänge sig åt det onödiga eller förbjudna. Håkan Möller visar att Swedberg ansåg kvinnan vara ”… en svag punkt i försvaret mot främmande dräktskick. Hon är ett offer för det senaste modet, hon som med flärd och lättsinne dessutom förför mannen.” (s. 141–142). Den modeintresserade kvinnan som ansågs svag förknippas också särskilt med stadsmiljöer, både hos Swedberg och hos andra svenska präster. Möller beskriver exempelvis verket Biblisk Qwinnospegel av Olof Kolmodin, en bok som baserade sig på ett oavslutat arbete av Petrus Hesselius. Skriften utkom i två delar 1732 och 1750. Här återfinns ett exempel som utgår från Första Mosebok. I den svenska tappningen handlar exemplet om en bortskämd, sysslolös högreståndskvinna som bestämmer sig för att åka till storstaden. Hon klär sig i det bästa hon har och kommer till en plats full av frestelser. Hon är intresserad av stadens modeyttringar, men blir snart offer för en illasinnad ung furste som våldför sig på henne. Kvinnans lastbara yttre förhöjer risken för att hon råkar illa ut, men att klä sig i onödigt lyxiga och modemässiga plagg ökade också risken för omoraliskt beteende i allmänhet. Exemplet visar hur central just klädedräkt är i debatten om lyx och dygd. Det förenar även de tre aspekter av lyxkritiken som Håkan Möller pekar på som centrala och typiska för 1600-talets svenska kontext; urbanitet, mode och kvinnan.

Även om lyxkritiken i hög grad är fokuserad på urbanitet, mode och kvinnan är den inte begränsad till detta. Den företeelse som gett undertitel till Håkan Möllers bok är också framträdande, särskilt när det gäller prästerskapets lyxkritik; kritik av manliga modeattribut och främst av dem: peruken. Jesper Swedberg tycks själv ha varit modemässigt klädd i sin ungdom och som student men sedan lagt av detta för att klä sig enkelt och på det sätt som han förespråkade: enkel prästdräkt, eget hår och skägg. Den tid det handlar om är en brytningstid när det gäller den manliga klädedräkten. På 1670-talet i Sverige var det manliga högreståndsmodet fortfarande dominerat av knälånga, vida byxor (ungefär av den typ som kommit att kallas rhengreve-byxor) med ett slags kort väst buren över vid skjorta, och i regel med kort, vid kappa över. Tjugo år senare är bilden en annan, just-au-corps, eller på svenska: livrocken, har kommit. Det blir allt vanligare att män bär en tredelad dräkt med väst, åtsittande knäbyxor och lång, figurnära rock. Till båda dessa dräkttyper kan en lång, lockig peruk bäras: allongeperuken. Peruktypen kunde också friseras så att två hornartade torn bildades på ömse sidor om mittbenan. Den exakta stilen på peruken skiftade ganska snabbt; hur stora lockarna skulle vara, hur den friserades, längden etc. varierade.

Klagomål på peruken återfinns i den psalmstrof som är ett av upphoven till hela Håkan Möller studie. Peruken var också ett vanligt föremål för satir i både ord och bild. Swedberg berörde bruket av peruk i flera sammanhang, i sin Lefwernes Beskrifning är han kritisk mot att man ser peruker i varje hörn, och han oroar sig för att han kan ha lagt sina händer på ”horohår” vid prästvigningar. Här är peruken inte bara något som feminiserar mannen, Swedberg tänkte sig också en risk att håret faktiskt kom från kvinnor som levt ett allt annat än dygdigt liv. Idealet var att ha sitt egna hår kortklippt, och detta förmanar Swedberg alla präster. Det är av särskild vikt att prästerna lever som föredömen, det gäller alla vanor, men inte minst hur de klär sig. De har en särskild roll som förebilder för församlingen, och det gäller även prästfruarna och hela familjerna. Swedberg konstaterar med belåtenhet att hans andra hustru Sara gick i sin mors brudklänning som var mer än 60 år gammal. Ett centralt problem med den manliga flärden var att den utmanade gränsen mellan kvinnligt och manligt. Även om Thomas Laquers enkönsteori fått myc­ket kritik och har problem, ligger det också något i att man såg de två könen som varianter på ett kön. Kön konstituerades i hög grad av kläderna, och den som utmanade det vedertagna sättet att klä sig för respektive kön utmanade också en naturlig ordning. En viss form av ordning låg också i att olika funktioner i samhället och olika stånd klädde sig på olika sätt. Därför var peruken i sig inte nödvändigtvis en onödig lyx, den kunde också vara nödvändig i ett visst socialt sammanhang. Det kritiken ofta handlade om var överdrifter och omåttlighet. Peruken blev en statusmarkör, men den blev också ett av de främsta föremålen för satir och löje. Kritiken av den överklädde mannen som den framförs av Swedberg och flera av hans samtida kommer att få en direkt fortsättning under 1700-talet. ”Sprätthöken” är en karaktär som har stor släktskap med de ynglingar som enligt Swedberg tar alltför stort intryck av franskt mode vid universiteten och till exempel bär ”långa och höga peruker” eller ”lång spetshalsduk med röd bandros”. Det faktum att det klandervärda modet ofta betecknas som utländskt är också karakteristiskt.

I mode- och lyxkritiken finns ett tydligt inslag av oro eller rädsla för främmande element som ska påverka de egna traditionerna och levnadssätten negativt. Det som Leif Runefelt kallar ”det götiska argumentet” används, under såväl 1600- som 1700-talet. Gamla, svenska seder och bruk hotades av ett inflöde av utländska manér. Det är främst mot franskt mode man riktar sig, men även företeelser från Holland, England eller Tyskland kan kritiseras. De enkla, ursprungliga svenska vanorna idealiseras, och så framhölls till exempel att det tillhör de egna, gamla sedvänjorna att bära väl tilltaget skägg. Håkan Möller föreslår att en förklaring till den tilltagande lyxkritiken är att den är en reaktion på förändringar i samhället, där några exempel är att unga män (främst adelsmän) reser mer frekvent i Europa och tar med sig intryck och moden tillbaka, att den sociala rörligheten ökar och att konsumtionsmarknaden växer. Inte minst växer Stockholm till en mer urban miljö av internationellt snitt, och de sociala koderna förändras. Vissa ser på dessa förändringar med oro, det kan lika väl vara tecken på ett förfall som på utveckling. Under 1600-talet finns eskatologiska tankar i omlopp och Möller sätter delvis Swedbergs lyxkritik i ett sammanhang där man ansåg det moraliska förfallet vara ett apokalyptiskt tecken. Även på andra sätt kunde modeattributen tolkas som tecken, eller i vissa fall närmast järtecken. Den kvinnliga motsvarigheten till peruken, den kombination av hårfrisyr och hårprydnad som kallas fontang förekom i sådana sammanhang. Fontangen var föremål för stridsskrifter mot den fåfänga företeelsen, men den förekom också som varnande exempel i en ”Fontange-Predikan” som Jesper Swedberg infogade i sitt språkvetenskapliga verk Schibboleth. Denna predikan ska ha hållits av en Martin Seth i Habo, men spreds även som skillingtryck. Det är en spektakulär beskrivning av ett missbildat spädbarn som haft en fontang-liknande utväxt på huvudet. Barnet har dött vid födseln, men får nu ge röst åt ett slags botpredikan. I trycket finns även en bild av barnets egendomligt formade huvud. Denna monstruitet blir till ett budskap för åhörarna, de högmodiga bör se det som ett tecken för bättring, fontangen är förkastlig och bör inte användas och själva missbildningen är ett tecken på Guds vrede.

Ett intressant förhållande är att lyx- och modekritiken förekommer i olika språkliga sammanhang vid tiden. Håkan Möllers språkliga och litterära analyser av källtexterna ger också en ny infallsvinkel på hur mode- och lyxkritiken kan studeras. Det genomförs konsekvent i hela studien och ger den en avgjort egen karaktär jämfört med andra analyser av fenomenet. Ett exempel på detta är Möllers analys av det han kallar ”stilsortsvariationers ideologiska laddning” i några texter. Det är visserligen brukligt att vissa utländska låneord sätts i antikva, medan den löpande svenska texten är bruten (fraktur). De modeord som har utländska namn får ändå på det sättet ett grafiskt utseende som avviker, och Möller talar om en negativ förstärkning där det grafiska, det lexikala och det semantiska samspelar. Det finns också ett exempel hos Stiernhielm där själva språket ”Svenskan” framställs som en fru som klär sig efter den gamla klädedräkten, och hur skulle det se ut om hon styrde ut sig med modemässiga plagg, det vill säga utländska glosor? Den språkliga analysen av modekritiken hade gärna fått ta ännu mer plats i studien, det känns som ett nytt område där det möjligen finns ännu fler texter och exempel att utforska.

Även om kritiken var omfattande, och ökade under 1600-talet är frågan komplex, vilket också framgår i Håkan Möllers bok. Det är inte alltid självklart vad som är oacceptabelt, och även om stridsskrifter och predikningar mot modeföreteelser var frekventa, så finns det också de som försvarar modeuttrycken. Vad som är acceptabelt eller inte är situationsberoende, men kanske framför allt beroende på vem i samhället det handlar om. En stor del av kritiken handlar om problemen med att människor klär sig över sitt stånd. Här fanns också ett inslag av statlig reglering då överflödsförordningarna vid tiden syftade till att reglera vem som kunde bära vad. Det ansågs vara av stor vikt att det gick att se skillnad på olika grupper och stånd i samhället, och på ganska detaljerad nivå bestäms vilka (och ibland hur mycket) tyger, färger, band eller spetsar som får förekomma i olika stånd. Det rör sig i viss mån om överhetens vilja att kontrollera och motverka förändring och nymodigheter. Samtidigt som denna vilja att disciplinera och kontrollera finns pekar Möller också på andra förhållanden som delvis motverkar eller komplicerar detta. Den tilltagande viljan att följa modet, och att uppvisa egen identitet är ett sådant. Ett annat är theatrum mundi-tanken. Idén att världen är en teater hade fått fäste i till exempel hovkulturerna vid tiden. Enligt denna tanke gäller det att spela sin roll väl, allt beroende på situation och sammanhang. Det yttre – klädedräkten, kroppshållning, sättet man för sig på – är viktiga delar av hur man lyckas. Det anses som en slags kompetens att kunna växla mellan roller, och imitation är kanske den främsta metoden genom vilket man lär sig det sociala spelet. Den ökade sociala rörligheten gör att större grupper tillägnar sig adelns sätt att bete sig och markera status, men det utvecklas också nya, egna koder i olika grupper. Att bära peruk, eller fontang, kunde på så sätt närmast vara ett socialt krav, förväntat, kanske till och med en dygd. Beroende på vem användaren är kan samma accessoar eller plagg vara en socialt förväntad ståndsmarkör, eller ett tecken på moraliskt förfall och odygdigt beteende. Kritikerna tog även fasta på att det fanns negativa aspekter av imiterandet, och särskilt kvinnan karikerades som ”ap-liknande”. Viljan att följa modet kritiserades som ett efterapande, men den förmågan visade sig snarare vara en tillgång i det sociala spelet.

Här någonstans kan det vara passande att återvända till Mona Sahlins handväska. Den kritik hon ådrog sig handlade i någon mening om att hon förhävde sig, hon skickade fel signaler och att hon valde en accessoar som inte passade i hennes ställning och funktion. Självklart hade den debatten inslag som var helt främmande i ett svenskt 1600-tal, men en gemensam nämnare är att det är i första hand en kvinna som får kritik för opassande lyxig konsumtion. Mode-accessoaren används också som symbol för något mer, för personlig moral och för hur kompetent en person är. I vissa avseenden fyller Vuitton-väskan samma funktion som fontangen gjorde på 1600-talet. Håkan Möller skriver om fontangen:

”Fontangen blev omstridd för att den betecknade något väsentligt, den hade ett värde värt att strida om. Den var inte nyttig, men klassades som en lyxvara. Den kunde ses som ett hot mot inhemska seder och bruk, och mot ekonomin. Den kunde vara en symbol för högfärd och högmod, men bara om den bars av ’fel’ kvinna.”

Kanske inte Mona Sahlins röda väska sågs som ett hot mot inhemska seder och bruk i första hand, men många av de andra aspekterna känns igen i 2000-talets kontext. Den blev en symbol för högmod, för att en företrädare för arbetarklassen konsumerade på för hög nivå, den ekonomiska aspekten är i hög grad närvarande. Frågor om hur vi klär oss och beter oss är tillräckligt viktiga och har ett värde som gör att de blir omdebatterade, då såväl som nu. Håkan Möllers studie av Jesper Swedbergs kamp mot peruker ger en god och gedigen överblick över lyx- och modedebatten under 1600-talet. Litterär och språklig analys ger nya och spännande infallsvinklar, och bättre förståelse för hur frågan behandlades vid tiden. Det finns inget uttalat syfte att studien ska ha dagsaktuell relevans, men flera gånger vid läsningen dyker associationer till samtida diskussioner och debatter upp. På så sätt är Håkan Möllers bok både en givande och intressant historisk studie, samtidigt som den ger fördjupad förståelse av och perspektiv på dagsaktuella ämnen.

Annika Windahl Pontén är doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.