Jerusalem – nyckeln till fred

Den 13 september 2000 har passerat utan att någon palestinsk stat utropats. Den palestinska ledningen tvingades än en gång att dra tillbaka sitt hot om att unilateralt utropa en självständig palestinsk stat, om inte en slutlig fredsöverenskommelse träffats före denna ”ultimativa” deadline. Den israeliska förhalningstaktiken segrade än en gång i den psykologiska och politiska tvekampen. Orsakerna är uppenbara. För det första förefaller Israels Ehud Barak fortfarande angelägen om att nå en uppgörelse. Vidare riskerade en ensidig aktion från Yassir Arafats sida att leda till en allvarlig väpnad konflikt som kunnat sluta i ett veritabelt blodbad. Vid en ny intifada kommer palestinska ungdomar att ha inte bara stenar att ta till mot de israeliska styrkorna, utan risken finns att de tiotusentals handeldvapen som disponeras av palestinsk polis och milis kan komma till användning, liksom de många illegala vapen som ironiskt nog till stor del köpts av israeliska bosättare. För det tredje är det ytterst ovisst vilket internationellt mottagande en ensidig palestinsk aktion hade fått. Sannolikt hade bara en handfull arabstater erkänt en ensidigt utropad palestinsk stat.

Diskussionerna i Camp David gav uppenbarligen en del öppningar som betraktas som positiva av palestinierna, även om Israel klart deklarerade att förhandlingsbuden endast skulle vara bindande om en slutlig överenskommelse uppnåddes där. Israels öppnande slutbud beträffande Jerusalem inger också hopp, även om innehållet i budet inte på långa vägar var tillräckligt för att tillgodose palestiniernas krav. Men budet om visst palestinskt inflytande i Östra Jerusalem var snarast avsett att förbereda den israeliska hemmaopinionen på att ett odelat Jerusalem under full israelisk kontroll inte är ett möjligt resultat av en varaktig fred med palestinierna.

Det har under det senaste året gjorts vissa små framsteg i fredsprocessen. En del nya områden på Västbanken har ställts under palestinsk kontroll, även sådana områden som av Ariel Sharon, infrastrukturminister i den förra israeliska regeringen, betecknades som omöjliga att avträda om Israels säkerhet skulle kunna garanteras. Det märkliga med dessa ”säkerhetszoner” var att de nästan helt sammanföll med vattentillgångarna på Västbanken! Flygplatsen i Gaza har öppnats efter att ha stått färdig i tre år och gett palestinierna ett andningshål mot omvärlden. Även om den fortfarande står under full israelisk kontroll har trafiken kommit igång och numera finns flygförbindelser även med icke-arabstater. Vidare har en ”safe road” öppnats som gör det lättare att ta sig mellan Gaza och Hebronområdet för dem som lyckas förvärva israeliskt tillstånd att företa denna fyramilaresa.

Västbanken – Gaza

Jerusalem är nu det hetaste ämnet på dagordningen. Det återkommer jag till. Men frågan är om det över huvud taget blir möjligt för ett framtida Palestina att fungera som en självständig stat. Västbanken kommer, som det verkar nu, att förbli sönderstyckat av ett stort antal judiska bosättningar, där majoriteten av invånarna tillhör de ivrigaste motståndarna mot ett fredsavtal och kommer att göra allt för att sabotera det. Bosättningarna har sina egna vägar som förbinder dem sinsemellan och som livlinor med Israel, vägar som är avlysta för palestinierna och står under israeliskt militärt beskydd. Vad gäller de 5 000 bosättare som ockuperar 40 % av arealen i Gaza – den bästa jordbruksmarken – har det antytts att Israel skulle vara berett att flytta bort dem, men de kommer uppenbarligen inte att ge sig av frivilligt. Och de är väl beväpnade. Men hur skall det sedan bli möjligt att effektivt knyta samman Gaza och Västbanken, när den enda förbindelsen blir en 4 mil lång korridor genom israeliskt område?

Andra stora och ännu olösta frågor är makten över vattentillgångarna på Västbanken och i Gaza, de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, om palestinierna skall få disponera de bördiga områdena i Jordandalen och få tillträde till Döda havet med dess turistiska och ekonomiska potential. Vattnet kontrolleras idag helt av Israel, och deras vilja att släppa ifrån sig kontrollen förefaller inte särskilt stor. Därom vittnar de resultatlösa förhandlingar som pågått sedan 1995. Israel lär heller inte vara särskilt intresserat av att, utöver den redan kraftiga judiska invandringen, tillåta palestinierna i flyktinglägren i grannländerna att återvända till sina byar i det egentliga Israel.

Jerusalem, den heliga staden för tre religioner

Huvudorsaken till sammanbrottet i Camp David II-samtalen mellan Israel och palestinierna var Jerusalem, en stad som betraktas som helig av 1 miljard kristna, 1 miljard muslimer och 14 miljoner judar. USA och internationella medier har framställt den israeliske ledaren Ehud Barak som angelägen om att kompromissa, och kritiserat den palestinske ledaren Yassir Arafat som omedgörlig och ansvarig för att samtalen bröt samman. Men efter att redan ha kompromissat bort så mycket till israelerna sedan Osloavtalet 1993 skulle Arafat ha varit en död man om han accepterat de små eftergifter om Jerusalem som Barak hade att erbjuda.

Vad Israel erbjöd palestinierna var inte palestinsk suveränitet över det arabiska Östra Jerusalem och den alltjämt huvudsakligen arabiska Gamla staden, som Israel ockuperat sedan sexdagarskriget 1967, i strid med internationella överenskommelser. Centrum för hela Östra Jerusalem är den Gamla staden med sin ottomanska mur från 1500-talet och sina många högt emotionellt laddade monument, al Aqsa-moskén och den gyllene Klippmoskén för hela världens muslimer och nedanför klippan Västra muren eller Klagomuren för världens judar och i deras närhet Heliga Gravens kyrka, symbolen för kristendomens långfredags- och påskdagsdrama. Gamla staden är fortfarande en i huvudsak arabisk stad med ett orientaliskt affärsliv och full med utsökt vackra kyrkor, trots ökande intrång av judiska nybyggare som till fantasisummor köper upp arabiska hus där.

Israel har föreslagit att palestinierna som ersättning för Östra Jerusalem skulle få kontroll över vissa ”jerusalemitiska förorter” till Jerusalem som Beit Hanina – en by som redan i realiteten är en förort till den palestinska staden Ramallah – och några andra liknande byar som länge varit under palestinsk de facto-kontroll. Att erbjuda dem till palestinierna som ersättning för Östra Jerusalem upplevs givetvis som ett hån.

För att förstå problemet är det värt att erinra sig Jerusalems senaste historia. 1917 förklarade den brittiske utrikesministern Arthur Balfour att den brittiska regeringen med gillande såg fram mot ”etablerandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina”. Vid första världskrigets slut gav Nationernas Förbund England ett temporärt mandat att styra en region som inkluderade Palestina, dagens Israel och Västbanken. Under andra världskriget ledde förföljelserna av judar i Europa till massimmigration till Palestina och slutligen med FN:s gillande till skapandet av staten Israel 1948. När de israeliska styrkorna började inta landet flydde de flesta palestinierna i panik i vad de kallar ”nakba” (katastrofen). Västbanken liksom Östra Jerusalem, inklusive Gamla staden, förblev under jordansk kontroll och intogs inte av israelerna förrän under sexdagarskriget 1967. Dagens legala verklighet avspeglas i FN:s resolutioner 242 och 338, som kräver full reträtt av Israel från Västbanken och Gaza och från Östra Jerusalem, inklusive Gamla staden. Dessa områden skall återföras till palestinsk suveränitet i utbyte mot fullt palestinskt erkännande av staten Israel. Osloavtalet av 1993 antogs bli baserat på dessa resolutioner. Men realiteterna ”on the ground” som under tiden skapats av Israel, i strid med folkrätt och FN-resolutioner – framför allt etablerandet av de stora och spridda israeliska bosättningarna – gör nu genomförande av FN-besluten till en illusion. Västra Jerusalem, som en gång hyste flertalet av Palestinas fashionabla och huvudsakligen kristna hem, har blivit helt judiskt sedan det ockuperades 1948. Östra Jerusalem förblev däremot helt palestinskt (arabiskt muslimskt – kristet) tills det erövrades från Jordanien 1967. Det införlivades formellt med det israeliska Jerusalem 1980. Idag omringas dess lilla arabiska kärna av judiska områden och bosättningar. Israeliska ändringar av kommungränserna har manipulerats så att Östra Jerusalem nu även innefattar bosättningar som ligger långt ifrån staden.

Idag gränsar Östra Jerusalem till Ramallah och Betlehem i norr respektive söder och till Zariyeh (Betania), Abu Dis, al Ram, Kalandia och Kufr Akab i öster. De obebodda delarna av dessa städer har emellertid ”återförenats” med det israeliska Västra Jerusalem. I Osloavtalet senarelades frågan om Jerusalem medvetet till slutförhandlingarna som skulle ha startat i maj 1997! Avtalet fastlade att under interimsperioden 1993–99 skulle status quo råda tills en överenskommelse träffats beträffande Jerusalem och bosättningarna. Men Israel har använt interimsperioden för att systematiskt skaffa sig full kontroll över Jerusalems omgivningar och därigenom förstärka sin position så att de kunnat hävda full kontroll över hela Jerusalem för egen del som ett oeftergivligt krav i förhandlingarna. Beslutet att konfiskera jerusalemistiska identitetskort från palestinska invånare som inte kunde bevisa ett ”permanent” boende inom stadens gränser började tillämpas 1995. Idag hotas tiotusentals palestinska invånare i Östra Jerusalem att mista rätten till sin stad, innefattande rätten att över huvud taget komma in i staden. De flesta av dem härstammar från släkter som bott i staden i århundraden. Eftersom de inte beviljats byggnadstillstånd för att bygga nya hem i Jerusalem för sina växande familjer hotas också 3 000 ”illegala” hus av rivning. Genom militära avspärrningar mot de palestinska områdena isoleras Östra Jerusalem från resten av Västbanken och dör sakta som dess huvudstad. Knesset har dessutom röstat igenom en lag som förbjuder all palestinsk aktivitet i Östra Jerusalem. Beslutet om att stänga Orient House, palestiniernas politiska högkvarter i Östra Jerusalem, har emellertid inte verkställts, ännu. Men palestinska regeringskontor har tvingats etablera sig i förstäderna Ramallah eller Abu Dis. Det fanns f.ö. palestinier som fruktade att Arafat skulle låta sig nöja med att han från sitt kontor i Abu Dis kunde se Klippmoskens gyllene kupol.

Så snart som Camp David-samtalen hade misslyckats gick Clinton ut i israelisk TV och talade om för israelerna att han alltid förordat att amerikanska ambassaden skulle flytta till de gamla Allenby-kasernerna i Västra Jerusalem, och på så sätt erkänna Israels krav att det odelade Jerusalem är dess huvudstad, tvärt emot all internationell opinion. En besviken reaktion från en man som misslyckats med att kröna sitt presidentskap med fredsmäklarrollen? Den palestinska reaktionen blev naturligtvis utomordentligt häftig.

Påven Johannes Paulus II har föreslagit en speciell internationell status för Jerusalem för att lösa problemet. Påven tror att bara en speciell statut, internationellt garanterad, effektivt kan bevara de heligaste platserna i den Heliga staden ”för att tillförsäkra religionsfrihet och frihet att tillbedja för alla de troende, i regionen och i hela världen, som betraktar Jerusalem som mötesplatsen för fred och samexistens”. Israel har förkastat förslaget med argumentet att friheten att komma och tillbe aldrig varit större än efter 1967. För judar världen över stämmer det säkert, för den majoritet av palestinier som nekas tillträde till sin heliga stad är påståendet en förolämpning. Palestinierna välkomnade å sin sida Johannes Paulus’ förslag, eftersom de i detta såg ett förnekande från Vatikanens sida av Israels krav på suveränitet över den heliga staden.

Palestinska problem olösta

Genom att plötsligt överge sitt sedan länge upprepade mantra att Jerusalem är ”Israels odelade och eviga huvudstad” har Israel framställt sig för världen som generöst och flexibelt. Palestiniernas lidanden sedan de undertecknade det förödmjukande Osloavtalet 1993 – något som bittert beklagas av många palestinier idag – har tagits bort ur ekvationen. På marken måste palestinierna tåla de stora judiska bosättningarna som nu kröner Västbankens kullar och de vägar, reserverade för bosättarna, som sammanbinder dem och de graderade identitetskort (liknande apartheid-passen i Sydafrika) som håller Västbankens palestinier fångna i sina getton, och ändringarna av de kommunala gränserna så att många jerusalemaraber utestängs från sin egen stad. När Östra Jerusalem annekterades 1980 gick gränsändringarna ut på att komma åt maximalt territorium med minsta möjliga arabiska befolkning. Även om Israel idag skulle återlämna 90 % av Västbanken till palestinierna skulle det vara så fullt med bosättningar och israeliska säkerhetsarrangemang för att försvara bosättarna, så balkaniserat, att ingen verklig palestinsk stat skulle kunna blomstra. Israel skulle kontrollera även en sådan stats yttre gränser mot Jordanien och Egypten. I det förflutna erkände israeliska ledare som Shimon Peres att det var nödvändigt att skapa ett sunt, välmående och demokratiskt Palestina gränsande till en fullt erkänd israelisk stat. Det förefaller som om den visdomen har övergivits sedan Oslo.

Om man lyckas nå en fredsöverenskommelse är problemen för den palestinska ledningen långt ifrån över.

De ekonomiska problemen kommer att vara gigantiska för den nya staten. Men förhoppningen är att fred och stabilitet skall locka palestinier i USA och Europa att börja investera i den nya staten. Infrastrukturen som försummats under 35 års ockupation kommer att kräva stora resurser för att kunna återställas i acceptabelt skick.

De politiska spänningarna i det palestinska samhället, som nu tonas ner för att stödja Arafat i fredsarbetet, kommer med säkerhet upp till ytan på ett helt annat sätt än hittills. Spänningar mellan Gaza och Västbanken ligger latenta. Men viktigast för framtiden blir relationerna mellan de palestinier som trots allt åtnjutit en hel del demokratiska friheter under israelisk överhöghet och den politiska överklass, i stort sett uppfostrad i det forna Östeuropa, som kom in i landet från Tunis i samband med Osloavtalet, och som med stundtals brutala medel undertryckt dem som haft avvikande åsikter. Godtyckliga fängslanden av oliktänkande och kritiker har varit legio, liksom anklagelserna om tortyr av fångar. Inte minst skymtar den motsättningen i Jerusalem.

Många av Jerusalems palestinier, kanske en majoritet, ser med mycket blandade känslor fram emot Arafats intåg. Inte bara för att de då mister de sociala och andra förmåner som de nu har under israelisk ockupation, men också för att de fruktar att demokratiska principer kommer att sitta trångt i en självständig palestinsk stat. Samtidigt är en fredsöverenskommelse en förutsättning för att man på allvar skall kunna att ta itu med dessa problem.