Jordan Peterson i en värld utan nåd

Är unga mäns problem att de inte i tillräckligt hög grad beter sig som humrar? Ett sätt att tolka den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Petersons enorma popularitet, inte minst bland unga män, är att svara ja på den frågan. I det första kapitlet av sin storsäljande bok 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos, som nu också kommit i svensk översättning (12 livsregler: ett motgift mot kaos), skriver Peterson att människan, och kanske i synnerhet män, borde lära sig av hummern som stolt och stark försvarar sitt revir. Nej, det handlar inte om någon halvfascistoid främlingsfientlighet. Det är hållningen Peterson vill poängtera. Stå, likt den segrande hummern, rak i ryggen och med axlarna bakåt. Att stå på det sättet är enligt Peterson att acceptera Varats tyngd, att utan fruktan ta sig an livets kaoskrafter. Att stå på det sättet, skriver den bibliskt belästa Peterson, är att bygga arken som räddar världen undan syndafloden, att leda folket genom öknen och att tala profetiska ord till dem som försmår änkorna och barnen. Hummerns hållning borde vara vår.

Fenomenet Jordan B. Peterson kan knappast ha undgått någon. På YouTube ses hans föreläsningar av hundratusentals, ja rent av över miljonen, hängivna följare. Hans bok 12 Rules for Life säljer i jätteupplagor över hela världen. Alla stora tidningar, även i Sverige, har skrivit om honom. Ibland kan det dock vara svårt att skilja hans egna ord från åsikterna om honom. Intresset exploderade på allvar efter en famös intervju där journalisten Cathy Newman lägger ett antal uttalanden och åsikter i munnen på Peterson. Och det är framför allt hans mer politiska uttalanden som renderat honom störst uppmärksamhet. Hans stundtals mycket skarpa kritik av postmodernism, feminism och den ideologiska styrningen av många universitet har gjort att han kapats av alt-rightrörelsen och hamnat i det mer än tröttsamma amerikanska kulturkrigets skyttegravar (må Herren snart göra slut på detta destruktiva krig). Även om kritiken mot marxism/postmodernism/feminism också finns i 12 Rules for Life, så blir det när man läser boken uppenbart att Peterson i första hand är en psykoanalytiskt inriktad tänkare som med avstamp i mänsklighetens stora myter och berättelser försöker att skapa mönster för människan att leva efter. Han vill ge läsaren en karta för att hjälpa henne navigera genom detta oändligt svåra liv. En realistisk och lagom intellektuell självhjälpsbok.

Livet är skitsvårt

Peterson har som sagt blivit många unga mäns rådgivare, om än inte bara unga mäns, jag vet flera kvinnor som uppmärksamt lyssnar till hans råd. Och även om det finns flera problematiska aspekter av hans ”lära” (jag kommer till dem) måste man ändå säga att man skulle kunna tänka sig betydligt värre lärare för ungdomen att upphöja till guru. Flera av de grundläggande dragen i Petersons livskunskap är sådant som människor, i synnerhet ungdomar, verkligen behöver höra i dag. Ta bara en sådan elementär sak som att livet är genomsyrat av mening, att det finns en struktur och ett mönster i tillvaron som människan har förmåga att, åtminstone delvis, förstå och upptäcka. För många av oss kan det tyckas självklart; att verkligheten är präglad av logos, att den inte bara bär på en outtömlig rad innebörder utan att den kanske rent av är meningsfull.

Min erfarenhet säger mig dock att många unga människors livsåskådningsmässiga utgångspunkt i dag är den motsatta. Livet är i grunden meningslöst, det är upp till den enskilda individen att skapa mening ur den tomhet som utgör verklighetens väsen. En av anledningarna till att Peterson blivit så populär hos de yngre tror jag är för att han erbjuder ett tydligt alternativ till denna dyst­ra och jagcentrerade hållning. För Peterson finns det ett grundläggande mönster i tillvaron. Människans svårighet att orientera sig i verkligheten har kanske inte så mycket med en brist på mening att göra, som ett överflöd av mening. Att få höra detta, att lyssna till någon som insisterar på att det finns objektiva värden och sanningar att upptäcka i världen, tror jag upplevs som en befrielse för många. Ungdomen längtar helt enkelt ut ur sig själv, ut ur individualismens incurvatus in se.

Det är dock långtifrån med hjälp av någon rosenskimrande optimism som Peterson fångar de unga männens intresse. Tvärtom. Hans livssyn är osentimentalt rea­listisk. Ett av hans mest centrala budskap skulle man kunna sammanfatta så här: Livet är skitsvårt! För att hantera detta liv måste man, som sagt, bli som hummern; stå med ryggen rak och med axlarna bakåt. Men det är också nödvändigt att odla och utveckla dygder. 12 Rules for Life formar sig i hög utsträckning till ett slags dygdetik: tala sanning (eller försök åtminstone låta bli att ljuga), sök efter det meningsfulla, skaffa dig ett mål och en riktning i livet, därför att utan mål och mening kan ”allting betyda vad som helst eller ingenting”. Som bäst är Peterson när han skriver om teman och ämnen som gränsar till hans egen praktik som psykolog. Avsnittet om vikten av att lyssna på andra männi­skor är briljant, inte därför att han där säger något nytt eller ens särskilt djupsinnigt, utan snarare därför att han säger något självklart, något som egentligen alla skulle kunna gå med på, men han säger det på ett levande och övertygande sätt.

Lyssna i stället för att ge råd

I samma avsnitt blir också grunden för Petersons kritik av olika former av ideologiska styrningar och politisk korrekthet tydlig. Han skiljer i samtalssituationen mellan att lyssna och att ge råd. Det räcker att ha en mycket elementär kunskap om samtalskonst för att förstå att det förra, lyssnandet, är att föredra. Att ge råd är inte sällan att stänga in samtalspartnerns utsaga i en på förhand bestämd mall. Det är en hållning där jag utifrån mina förförståelser, eller i värsta fall fördomar, har bestämt mig för vad din situation eller dina problem betyder och kan lösas. Att ge råd kan ofta vara att försöka anpassa samtalspartnern efter en själv. Något riktigt möte uppstår aldrig. Det gör det dock i lyssnandet. Och genom att fritt få tala kan en människa själv komma till insikt om vad hon bär inom sig. Det ömsesidiga lyssnandet är ett öppet sökande efter sanningen, medan den rådgivande hållningen snarare är att själv försöka producera mening och sanning som man sedan som ett slags våldshandling lägger på verkligheten.

Petersons kritik av den för honom så förhatliga politiska korrektheten, postmodernismen, feminismen och marxismen skulle man kunna säga bygger på denna skillnad mellan lyssnande och rådgivande, mellan öppenhet och slutenhet. Hans kritik mot dessa ideologiska trender, mot den politiska korrektheten och alla dessa ismer, är att de försöker stänga in den komplexa och oändligt mångtydiga verkligheten i trånga små mallar. Det är en anti-intellektuell hållning. Det är en hållning som inte tänker, bara tycker. Här är det givetvis enkelt att hålla med Peterson. Vem föredrar ett ängsligt instängt tyckande framför ett öppet och sanningssökande tänkande? Vem vill ha svartvita lögner i stället för nyanserade sanningar?

Det motsägelsefulla är dock att det är när Peterson kritiserar exempelvis feminism som han själv blir som mest kategorisk. Just förhållandet mellan manligt och kvinnligt är kanske den aspekt av Petersons lära som retat mest gallfeber på folk. Det är inte alldeles svårt att förstå, med hans ofta biologistiska hållning och hans ovilja att se socialt konstruerade strukturer. Och även om det givetvis finns mycket att kritisera i feminismen, och så klart lika mycket att hylla och omfamna, så är det bara osmakligt att som Peterson nämna den skandinaviska genuspolitiken i samma andetag som Maos Kina. Hur var det med nyanserna?

Men det är som sagt inte Petersons faiblesse för det politiskt inkorrekta, även om det är det som gett honom mest uppmärksamhet, som är huvudspåret i hans bok och hans många föreläsningar på YouTube. Nej, det är snarare hur han aktualiserar de gamla myterna och visar på den djupa källa till livskunskap och visdom som de utgör. På så vis är Peterson något av vår tids Joseph Campbell, den folkbildande mytforskaren som bland annat skrev den populära Hjälten med tusen ansikten (1949). Förklaringen till Petersons enorma popularitet står nog att finna här (eftersom det givetvis inte bara är trollen på den alternativa högerkanten som följer Peterson). Det handlar om hans ofta mycket emotionellt hängivna förmåga att förmedla det närmast obegripligt storartade i att vara människa. Peterson utgör en välbehövlig motvikt till andra intellektuella trender i vår samtid; den reducerande scientismen och den aggressiva ateismen. Petersons värld är mycket större. Här är människan ett mysterium, också för sig själv. Han är positiv till religion och tar ofta Kristus som ett förebildligt exempel. En av hans mest populära föreläsningsserier på nätet handlar om Bibeln och även många troende och katoliker tilltalas av hans budskap. Det har till och med antytts att Peterson själv skulle kunna vara på väg mot den katolska kyrkan. Det skulle givetvis vara glädjande om så vore fallet. Men han skulle i så fall bli tvungen att revidera flera av sina tankar och föreställningar. Ty Petersons grundläggande metafysik är svår att förena, ja står rent av i motsats till, klassisk kristendom.

Kaos och ordning

Även om Peterson har ett stort intresse för Bibeln är det inte i den bibliska tankevärlden som han är förankrad. De två tänkare som främst påverkat honom är snarare Nietzsche och Jung. Den tankefigur som Peterson ständigt återvänder till är förhållandet mellan kaos och ordning. Något förenklat skulle man kunna säga att människans uppgift är att ur kaos försöka skapa ordning. Detta korrelerar med verklighetens allra djupaste struktur och grund, som Peterson ser som just ett slags växelspel mellan kaos och ordning. Även här hämtar han näring ur mytologins värld. Många av de förbibliska religiösa skapelsemyterna går ju ut på att en gudom tämjer någon form av kaosmakt. Det är på detta sätt som världen uppstår: kosmos ur kaos. Peterson väljer att tolka även Genesis skapelseberättelse(r) på detta sätt.

Det är här grundproblemet finns hos Peterson. Fundamentet i hans livshållning är att livet är en kamp. Fler gånger än självaste Buddha upprepar han att livet är lidande. Livets mening, människans uppgift, är att bekämpa kaos och skapa ordning. Det är så klart sant i någon mening. Men att säga att den mänskliga existensens själva essens är lidande och kamp leder fel. Det kristna narrativet berättar en annan historia; grunden för allt är inte kamp och lidande utan tvärtom fred och kärlek. Den insikten leder till en annan livshållning.

Visst består livet till stor del av lidande och kamp. En religion som i centrum sätter en torterad och korsfäst Gud är knappast blind för dessa aspekter av tillvaron. Men vad den korsfäste Kristus uppenbarar är att Gud, alltings ursprung och grund, är kärlek. Korset och dess ljusa avigsida, uppståndelsen, är den slutgiltiga bilden av den Gud som skapar världsalltet genom sitt skapande Ord. Ty den rätta läsningen av Genesis skapelseberättelse(r) är inte att se den/dem som ännu en myt om en gud som tämjer en kaoskraft och genom denna kuvande kamp frambringar ett ordnat kosmos. Snarare skapar Gud världen ex nihilo, ur intet. I Guds skapande av världen finns ingen kamp, inget våld. Det är en fredlig akt av givmild kärlek som frambringar kosmos. Gud säger ljus, och ur tomheten, ur det mörka intet, uppstår ljus. Han säger liv och liv uppstår. I överflöd. Först senare, som en konsekvens av synden, kommer kampen och lidandet in i världen. Men i grunden är allt en Guds villkorslösa gåva.

När Gud sedan, genom Jesus Kristus, går in i världen för att göra upp med synden och döden, för att, om man så vill, slutgiltigt tämja kaoskrafterna, gör han det inte genom att nedkämpa dem på deras egna falska premisser. Nej, han gör det genom en totalt självutgivande icke-våldshandling. Han låter kaoset, synden och döden drabba honom själv. Han tar dem med sig ner i dödsriket och fråntar dem, när han uppstår på tredje dagen, deras makt. När han sedan återvänder till lärjungarna, de som svikit och förrått honom, säger han: Shalom. Han, som själv är Ordet genom vilket allt blivit till, yttrar ordet som är fundamentet för allt som finns till: Fred.

Förmodligen är det just därför att Petersons grundläggande uppfattning av verkligheten är den närmast totalt motsatta som nåden är så frånvarande i hans värld. Här gäller det för människan att sträcka på sig och frälsa sig själv. Den kristna människan vet att det är omöjligt. Frälsningen måste komma utifrån. Nåden kommer alltid först. Det är inte genom att sträcka på sig som människan frälses, utan genom att Gud sträckt ut sin hand till människan. Den rätta hållningen för människan är inte så mycket hummerns hållning, bakåtböjda axlar och ett framskjutet bröst, utan snarare ett öppet bröst, ett hjärta som gjort sig mottagligt för Guds nåd. När nåden sedan brutit in i en männi­skas liv, då kan helgelsens äventyr börja, då kan det vara dags att underkasta sig praktiker liknande dem som Peterson förespråkar; rikta sig mot ett mål, odla dygder och så vidare. Men utan nåden har vi inte en chans att nå vårt mål. Det är denna självfrälsande tendens som gör att Peterson paradoxalt nog hamnar i den individualism som jag tror att många unga människor dras till honom för att slippa.

Även om det finns många användbara sanningar att hitta i Petersons tolv livsregler, så är ändå hans grundpremiss mer vilseledande än klargörande. Den djupaste, sannaste och mest frigörande insikten om existensen stavas inte: livet är kamp. Den stavas: Gud är kärlek. Det är den insikten som ger oss vår rätta hållning, vår sanna värdighet.

Humrar i alla ära; ytterst är det den korsfästes hållning som måste bli vår.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker verksam i Uppsala.