Kairo, Vatikanen och livets okränkbarhet

Vatikanens agerande vid Kairokonferensen i början av september väckte uppseende och bestörtning på många håll. Vatikanen liknades i mångt och mycket vid vilken lobbygrupp som helst, som kompromisslöst och utan hänsyn till andras intressen försökte driva sin egen ståndpunkt. Att den Heliga stolen dessutom sökte stöd för sin politik hos länder som Libyen och Iran samt allierade sig med andra muslimska fundamentalister gynnade säkerligen inte saken. Detta är beklagligt med tanke på att Kairokonferensen i första hand ville ta fasta på en fråga som Vatikanen själv drivit. Ideligen har Vatikanen velat påvisa att förtrycket av kvinnan i många u-länder är den mest bidragande orsaken till den explosionsartade befolkningstillväxten. Ville påven verkligen göra gemensam sak med regeringar som förvägrar kvinnor sådana rättigheter som vi länge ansett som självklara?

Under den tid det tar att läsa denna artikel kommer världens befolkning att öka med 3 000 människor och före årsskiftet kommer det att finnas 30 miljoner fler medmänniskor på jorden, dvs. drygt tre gånger Sveriges befolkning. Fram till år 2010 kommer mänskligheten att öka från nuvarande 5,6 till 7,15 miljarder. En storstad som Mexico City kommer år 2000 att ha över 25,6 miljoner invånare. Problemets omfattning måste alltså tas på allvar.

Kairokonferensen visade den mycket inflytelserika men ytterst ambivalenta roll som den Heliga stolen har som en politisk makt. Visserligen kan det tyckas vara på sin plats att den, som symbolisk ministat och företrädare för knappt en miljard katoliker, ska få yttra sig i etiska frågor av stor universell betydelse. Men politiken är som bekant möjligheternas konst där kompromisser och/eller oheliga allianser ingår i spelreglerna. Därför är det beklagligt att den Heliga stolens agerande skymde dess budskap som egentligen var av mer profetisk än politisk natur och att påven sökte stöd hos tvivelaktiga bundsförvanter. Det går att invända mot Vatikanens politiska taktik, men som den katolska kyrkans röst är Vatikanens agerande helt konsekvent när den påtog sig plikten att påminna om varje mänsklig individs – och i det här fallet den oföddes – okränkbara värdighet. Katolska kyrkans ansvar att försvara det ofödda livet ter sig alltmer nödvändigt eftersom hon numera framstår som en av de få instanserna – också bland kristna samfund – som konsekvent och outtröttligt höjer sin röst mot den moraliska tragedi som aborterna är. I sin strävan att vilja framstå som tidsenlig tycks Svenska kyrkan vara på väg att kapitulera – trots enskilda medlemmars motstånd – i sin förpliktelse att skydda de vanmäktigaste medlemmarna i samhället. Detta illustrerades av senaste kyrkomötet och förklarades nyligen av Cristina Grenholm, ledamot av kyrkomötets läronämnd, i Upsala Nya Tidning. I artikeln skriver hon att det är ”intressant att sätta beslutet om villkor för prästvigning i relation till ett beslut i abortfrågan i kyrkomötet. Ett förslag om avståndstagande från abort avvisades med hänvisning till att Svenska kyrkan accepterar abort, vilket sades redan förra året”. Att koppla rätten till abort till kvinnans rätt till likvärdig behandling i prästämbetet visar hur fel man kan resonera i bägge dessa debatter. Erkännandet av ofödda flickors (och för den skull också pojkars) rätt att bibehålla livet måste rimligtvis vara en förutsättning för att överhuvudtaget diskutera frågan om deras rätt att senare i livet behandlas likvärdigt i ett kyrkligt ämbete!

Cristina Grenholms inlägg visar också hur abortfrågan har ideologiserats till den grad att det centrala spörsmålet om fostrets integritet numera framstår som en bifråga i den till synes mycket viktigare diskussionen om jämlikhet mellan könen. Detta är särskilt påfallande hos radikala feminister som bland annat i abortfrågan överhuvud inte kan tänka sig att främja kvinnans intressen och ställning i samhället utan att det sker på bekostnad av fostrets liv. Och för de mest extrema bland dem är abort inte bara en nödvändig ondska utan också något gott, ty fostret symboliserar den sista stötestenen i kampen för kvinnans slutliga befrielse undan mannens herravälde. Något så påtagligt som mänskligt liv blir här blott en symbol för något så abstrakt som kvinnlig och manlig identitet.

I massmedierna har Vatikanen beskyllts för att ha låtit de nödvändiga beslut som måste fattas om familjeplanering hamna i skymundan till förmån för debatten om abort. Så är inte fallet. Från tidigare FN-konferenser om befolkningsfrågor i Bukarest och Mexico City fanns överenskommelser om att abort inte skulle behandlas eller ingå i diskussionerna om familjeplanering.

När I förberedelsedokumentet inför Kairo abort inkluderades som en beståndsdel i så kallad reproduktiv hälsa reagerade Vatikanen med fog. Den svenska delegationen, i vilken även företrädare för kds ingick, hade själv satt fri tillgång till abort högt upp på önskelistan, till synes utan några som helst moraliska betänkligheter och utan någon som helst hänsyn tagen till den kulturella och religiösa kontexten där denna praxis skulle tillämpas.

I den mycket omdiskuterade paragrafen 8.25 i slutdokumentet motsatte sig Vatikanen uttrycket ”säkra aborter” med motiveringen att inga aborter kan sägas vara ”säkra” eftersom de oundvikligen leder till fostrets död. Uttrycket kvarstod men paragrafens formulerades om på en punkt: den talar inte längre om ”legala aborter” utan om ”aborter som tilllåts”. Alltså ville kyrkan än en gång uppmärksamma motsägelsen i argumentet att det skall anses vara försvarligt att avliva människor för att rädda mänskligt liv. Kyrkans ställning har ingalunda att göra med religiös fundamentalism. Den uttrycker en ståndpunkt som står för sig själv och är konsekvent. Liv strävar efter liv och den logiska konsekvensen kan inte rymma ett försvar för döden. I grund och botten rör det sig om en självklarhet som kan uttryckas på många olika sätt. Som exempel på hur den, har formulerats i en svensk kontext hänvisas till statens slutbetänkande i utredningen om fosterdiagnostik och sena aborter från 1989 som slog fast ”att det inte kan anses vara i fostrets intresse att bli aborterat”.

När enkla svar tillämpas för att lösa svåra frågor kan konsekvenserna bli förödande. Detta är inte minst sant i befolkningsfrågor där fundamentala mänskliga rättigheter står på spel. En ny lagstiftning i Tanzania kan härvidlag stå för det avskräckande exemplet. För att få bukt med befolkningsökningen har det afrikanska landet sedan några år tillbaka antagit en lag som utesluter tonåringar som ”har gjort sig skyldiga till graviditet” från den offentliga skolan. Det är också straffbart för män att göra kvinnor under 18 år med barn. Denna lag ledde till att 2 923 flickor avstängdes från skolor i Dar-es-Salaam under 1992. Och i stället för att åstadkomma en minskning av tonårsgraviditeter ledde lagen till en epidemi av komplikationer efter oprofessionella aborter. Under en fyra veckors period blev 418 tonåringar intagna på sjukhus i staden för abortrelaterade problem.

Exemplet visar att när regeringar inskränker eller förvägrar fundamentala mänskliga rättigheter, som rätten till fortplantning, kan konsekvenserna bli mycket oönskade. När man istället främjar sociala rättigheter, som tillgång till utbildning, ökar välståndet vilket i sin tur leder till sjunkande födelsetal. En undersökning i u-länderna genomförd av Världsbanken visar att kvinnor med mindre än sex års skolgång har i genomsnitt sju barn medan kvinnor med åtminstone påbörjad gymnasieutbildning bara tre. Effekterna av utbildning på folkhälsan är lika dramatiska. I Peru har man kunnat påvisa att dödligheten bland spädbarn sjunker med hela 75 procent när mödrarna får minst sju års skolgång.

Abort är en fråga av största betydelse. Samhällets sätt att behandla de ofödda barnen påverkar också attityden till andra utsatta grupper. Frågan måste tas på allvar och diskuteras i klarspråk, utan slagordens dimridåer. Historien lär oss att abortpraxis alltid funnits och förmodligen kommer att bestå i någon form. Således kommer osäkra och illegala aborter även fortsättningsvis att utgöra en allvarlig hälsorisk och en fruktansvärd förnedring för kvinnorna som utsätts för dem. Samhället har ett ansvar för att minimera dessa hälsorisker och skydda kvinnans personliga integritet. Därför bör abort inte kriminaliseras, men heller inte sanktioneras av staten. En förändrad lagstiftning måste i en demokrati dock föregås av en attitydförändring hos den bredare allmänheten och förankras i familj, kyrka, skola, hälso- och socialvård. I den svåra uppgift som förestår måste samhällets bästa krafter enas och tillsammans, med argument och handling, mana den enskildes samvete till respekt för det ofödda livet.

Det finns inga enkla lösningar som på kort sikt kan lösa befolkningsexplosionen, men de flesta experter är överens om att en rättvisare fördelning av jordens resurser tillsammans med ökad utbildning av kvinnor i u-länder i längden är den enda möjliga utväg om man på allvar vill få ner födelsetalen. Att vilja reducera problemet till en fråga om preventivmedel och abort är därför en grov förenkling. Vi kan inte bortse från vårt eget ansvar att främja en bättre fördelning av jordens resurser och det bör självfallet inte ske på bekostnad av varje människas okränkbara rätt till liv.