Längtan efter en försvunnen Gud

Om jag hade tron

”Det är högst egendomligt att jag inte kan ha tron…” Detta och andra uttryck av Saint-Exupery några månader före hans död skingrar all oklarhet. Man kan inte postumt inrangera honom under den kristna trons baner. Man måste ta hänsyn till hans övertygelse. Man måste också ta hänsyn till den kristna tron i dess helhet.

Efter Andra världskriget var det frestande för många predikanter att så att säga helgonförklara

Saint-Exupery, att inordna honom i den heliga hären av de hjältar som kristnade Frankrike. Många drag inbjöd till detta: ädelheten hos mannen och hans äventyr, den hemlighetsfulla utstrålningen kring hans försvinnande, de religiösa tonfallen i många stycken i Spaning mot Arras och ”Citadells”, den andliga spänning om vilken anteckningsböckerna (”Garnets”) och breven vittnar.

Det är sant att Saint-Exupery sökte Gud eller åtminstone något som kunde träda i hans ställe. Han gjorde helt och hållet till sin egen Rivieres fråga i Nattflygning: ”Om människolivet inte har något värde, handlar vi fortfarande som om något i värde överträffade människolivet. Men vad?” Dock hörde han aldrig de ord som Pascal långt tidigare hade erfarit: ”Du skulle inte söka mig, om du inte hade funnit mig.”

I slutet av Spaning mot Arras sade han sig vara mottagare av en kultur ”som hade ärvt kristna värden”, ”hade ärvt Gud”. Men, tillade han genast, ”jag har slösat bort arvet”. Ända in i slutet ville Saint-Exupery vara lojal mot dem för vilka kristendomen inte längre var aktuell. Lojal mot en ”efterkristen” generation, som gjorde anspråk på värdena i evangeliet (”arvet”) men förklarade att den redde sig utan Fadern. Man kan trots detta lägga märka till att hans verk avslöjar en stor längtan tillbaka. Att denna längtan inte finner sin uppfyllelse minskar inte styrkan, tvärtom. De skäl som drev Saint-Exupery att fortsätta sitt andliga nomadliv är fortfarande av intresse. Hans element var himlens azur. Vad sökte han där? Vad flydde han ifrån?

Alltför tidigt avvanda från Gud

För Saint-Exupery var Gud det som har gått förlorat, mer än det var det som man söker. I ”Citadells” är Gud framförallt en längtan tillbaka efter Gud. Rikets ledare sysslar ofta med att söka denna närvaro men finner endast spåren: ..Jag förstod att den som känner igen leendet hos statyn eller skönheten i landskapet eller tystnaden i templet, det är Gud som han finner.” ”Lärotiden för Gud utför man bara i utövandet av böner som det inte kommer något svar på.” Gud är i första hand frånvaro. Man möter honom inte mer.

Att ifråga om Saint-Exupery tala om ateism eller agnosticism skulle inte vara riktigt. Själv avvisade han i ”Garnets” den ”sofism” som kyrkans folk faller för, när de delar in människorna i troende och icketroende. ”Själva uppställandet av dessa kategorier, som är praktiska i krig men ineffektiva för att skapa ordning i världen, har redan ställt frågan felaktigt. Det finns visserligen bara de människor som tror och de människor som inte tror, men det går inte en verklig gräns mellan dessa båda grupper, utan på båda sidor av gränsen finns människor från båda grupper.” När man läser de sidor i anteckningsböckerna där han sysslar med kristendomen och när man ser den häftighet med vilken han diskuterar en bok av pater Sertillanges förstår man att han inte skulle ha velat räknas in bland ”de icke-troende”.

Några sidor anger tydligt de skäl som fick SaintExupery att lösgöra sig från sin ungdoms tro, utan tvivel ett gradvis lösgörande från en tro som var mer upplyst än man har tänkt sig: under en tid studerade han bibeln och diskuterade med studentprästen. Han frågade ofta detsamma som Teilhard de Chardin, som var tjugu år äldre. Men han mötte inte samma talesmän och kunde inte dra nytta av samma insikter. Hans typ av intellektuell skärpa, hans vetenskapliga och tekniska läggning gick inte att anpassa till den bibelläsning – ”fundamentalistisk”, skulle man säga i dag – som fortfarande officiellt var den katolska kyrkans före Andra världskriget och Pius X11:s ingrepp. Saint-Exupery håller fast vid den ”gudomliga” karaktären i det evangeliska budskapet, men han kan inte tro på Kristi gudomlighet, sådan den visar sig i uppståndelsen på det sätt som detta framställdes. Kristendomen utan tro på Kristus: det skulle i sin enklaste form kunna vara Saint-Exuperys credo. Det var det hos många av hans samtida, som var avskräckta av den katolska kyrkans dogmatism.

Som en lekmanna-Salomo odlar ledaren i ”Citadells” en vishet som håller fanatism och dogmatism i schack, medan den lämnar främsta platsen åt ”det andliga”. Man säger inte adjö till Gud utan till det tänkande som gör anspråk på att visa honom utan slöjor.

Om man måste tala om religion, skulle det vara en människans religion, den som kristendomen bar på utan att vara medveten om det och som nu avlöser den. Människans religion… Det hörde länge till att göra sig lustig över den i intellektuella franska kretsar, främst inom vänstern men också i katolska miljöer. Saint-Exupery hånades länge nästan som Albert Camus: ”tänkare för gymnasister”. Men humanismen hos Saint-Exupery, genomträngd av läsningen av Nietzsche, som han upptäckte 1926, är ofta mer subtil och också mer gåtfull än man har uppfattat den. Gåtfull och därigenom avskräckande.

Ständiga nomader på vandringen mot Gud

I slutet av Postflyg syd minns berättaren ett förtroende från Bernis, som nu är försvunnen: ”Jag har älskat ett liv som jag inte förstod särskilt bra, ett liv som inte är helt trofast. Jag vet inte ens särskilt väl vad jag behövde: det var som en plötslig hunger… Det som jag anade dolde sig bakom allting. Det verkade som om jag med en ansträngning skulle förstå, jag skulle lära känna det och vinna det. Och jag ger mig av, förvirrad över denna närvaro av en vän, som jag aldrig har kunnat få fram i ljuset…”

Denna ständiga otillfredsställelse, denna känsla av något nära, detta gåtfulla i en närvaro som är vänligt sinnad men ogripbar: skulle Samt-Exupery ha beskrivit sitt eget liv annorlunda än vad han här säger till Bernis? Om man skall tala om vad erfarenheten av Gud utgjorde för Saint-Exupery, skulle det vara just med dessa ord. Ord som antyder, som inte namnger, som snarare manar fram: önskan, hunger, törst, inte ägande. Att söka, inte att få fatt.

Många år senare skrev han i ”Citadells”, liksom ett eko av Bernis yttrande: ”Om jag ville undervisa dig i Gud, skulle jag först skicka dig att klättra upp på bergen så att bergskammen med stjärnor skulle utöva sin fulla lockelse på dig. Jag skulle skicka ut dig att dö av törst i öknarna så att brunnarna skulle kunna förtrolla dig. Sedan skulle jag skicka ut dig i sex månader att hugga sten så att middagssolen skulle förinta dig. Sedan skulle jag säga: Den som middagssolen har tömt, han kan stiga upp till bergskammen med stjärnor och släcka sin törst från gudomliga källor, när den hemlighetsfulla natten faller.” Den sista satsen, som skulle ha kunnat komma från Johannes av Korset, antyder något mer än Bernis förtroende. Utifrån detta och andra stycken har Roger Pons, en klarsynt kritiker, som ivrigt vakar över kristen ortodoxi, tyckt sig kunna sluta att ”Samt-Exupery hade vågat sig mycket långt och anade eller till och med erfor mycket mer än han kunde säga.”

Hur det än förhåller sig med Saint-Exuperys personliga upplevelser, för att hålla oss till det som han har skrivit, bör man besinna att det andliga äventyret hos honom vanligen utspelar sig i öknen. Tiden vid Cap Juby, olyckan i den libyska öknen har lämnat sina spår: Flykten under stjärnorna, Lille prinsen, ”Citadells”… Öknen, den främsta platsen för att förlora: upplevelsen av hunger, av törst, av längtan. Där är människan mer sårbar än någonsin annars. Långt borta från de bekvämligheter, de konstgrepp och den falska trygghet som den moderna civilisationen erbjuder; hänvisad till sig själv, utsatt, i all sin styrka och sin svaghet.

Det är i öknen som författaren bestämde sig för att upprätta sin ”borg”. Titeln och platsen kan förefalla egendomliga; vilket häftigt anfall skulle man frukta på en sådan plats? Inte heller motsvarar i boken någon bestämd arkitektur ett kejsarrike eller kungadöme utan mer en befästning. Om inte verkligheten befattar sig med väntan snarare än med fienden? Liksom i andra verk från 1900-talets litteratur, till exempel Kafkas Slottet, skulle ”borgen” hos SaintExupery stå för den obestämda väntan på en verklighet som är hemlighetsfull och oklart hotfull, hotet från en närvaro som ständigt blir uppskjuten.

Vare sig man talar om Gud eller Meningen eller använder något annat ord, är det tydligt att denna verklighet, som man anar, som man strävar efter och är lite rädd för, också för Saint-Exupery (kanske särskilt för honom) har något att göra med barndomen, med hans barndom. För honom liksom för andra, mer än för andra, var barndomen tveeggad: ett grönt paradis, ett minne som aldrig upphörde att följa honom, men också en dyster vår som fördunklades av hans fars alltför tidiga död (han var fyra år då). I centrum för denna barndom står modern, som också hon är ytterligt tvetydig: allsmäktig som hon är skyddar hon och omhuldar och överöser med en kärlek som snabbt nog kunde bli kvävande; å andra sidan är hon ensam och smärtfylld och väcker en upprörd ömhet hos sin lille pojke och ett väldigt behov av att ”beskydda” henne och att känna ”ansvar” för henne, ett behov som uppenbart alstrar skuldkänslor. Man behöver inte vara en stor psykolog för att känna igen denna dubbelhet i den lidelsefulla brevväxling som författaren senare förde med sin mor och för att ana hur mycket den måste ha vägt på hans öde.

Öknen, barndomen, kärleken, meningen… om detta har Saint-Exupery gjort en underbar saga avsedd för vuxna. De ser vanligen inget annat i den än ett nostalgiskt förhärligande av sin förlorade barndom, samt en ironisk läxa över den vikt som de tillskriver sig själva liksom uppbyggliga utsagor om vänskapen, vården om nästan och känslan för ansvar för honom, varaktigheten bortom döden av kärlekens band.

Det förlorade barnet

Dubbeltydigheten i Gudsbilden är utmärkande. Gud blir ofta frammanad, ja anropad, men samtidigt är han den i vars armar man inte kan kasta sig. Om våra religiösa uppfattningar har anknytning till barndomens värld, till livet med modern, fick SaintExuperys troligen sin näring av en rädsla inför kvävningsdöden i en ”moderlig” Guds armar. Det viktiga är här inte så mycket psykologens ”förklaring” som fruktbarheten i de motsättningar som den avslöjar.

Därigenom faller ett ljus över den längtan tillbaka som utmärker författarens verk och personlighet. I barndomen, i moderns värld, återfinns nyckeln till det mysterium som tillvaron utgör. Det är i det förflutna (ett förflutet som naturligtvis inte behöver ha funnits till) som nyckeln till lyckan finns, inför ett nu som besviker.

”Citadells” frammanar en värld som är försvunnen eller på väg att försvinna och som har lånat de flesta av sina drag från de traditionella samhällena i Sahara, angripna av den moderna tiden. Redan i början på boken känner läsaren tydligt att riket inte längre är vad det hade varit under den tid när ledarens far styrde. I den bön som avslutar den väldiga monologen är denne fortfarande i stånd att vända sig till Gud som till alltings ”essentiella knutpunkt”. Men sedan länge har hans undersåtar ”förlorat det essentiella och är okunniga om vad de har förlorat.”

Denna känsla av att leva i en förfallstid har hos Saint-Exupery inget av intellektuell eller aristokratisk pose. Det rör sig om en smärtsam existentiell erfarenhet. Själva de tekniska framstegen som han ofta var barnsligt förtjust i (han samlade på elektriska apparater: rakapparater, diktafoner osv.) kunde också försänka honom i djup melankoli. Man känner igen stämningen i anteckningsböckerna: ”Vi är egendomligt underordnade föremålen, säkert på grund av den långa reklampedagogik som vi har undergått. I detta är vi barbarer… I detta är den religiösa tillbakagången en olycka som flyttar undan i vår andliga värld… Fulländandet av kommunikationsmöjligheter (okända kan förflytta sig mot varandra men framförallt samma källor: tidningar, radio, telefon, gemensamma transporter)” bidrar till att avpersonalisera individerna. ”Sällsamt frånvarande är tystnad och bön… Själarna blir av horn nuförtiden”. Framförallt i –Brevet till general X…-, som skrevs i juni 1943 i Oudja, finns de bittraste reflexioner (som ställer de flotta Bugatti-bilarna mot den gregorianska sångens centrum i klostret i Solesmes): ”Jag är djupt sorgsen och på djupet. Jag sörjer över min generation som är tömd på allt mänskligt innehåll. Som inte har känt andra former av andligt liv än baren, matematik och Bugatti och som nu är sammanpackad i rena hjorden i sitt handlande… Det finns bara ett enda problem i världen. Att återge människorna en andlig mening. Andlig oro. Få något att regna över dem som liknar en gregoriansk sång. Om jag hade tron, skulle jag bestämt efter denna tid med ett ”otacksamt nödvändigt jobb” inte understödja något annat än Solesmes. Man kan inte leva längre av kylskåp, av politik, av korsord, ser ni… Det gör mig detsamma om jag blir dödad i kriget” (Ecrits de guerre). SaintExupery sade till en journalist i New York Tribuns i juni 1940: ”Ingen har nu rätt att skriva ett enda ord, om han inte helt och fullt delar sina mänskliga kamraters lidande. Om jag inte gjorde motstånd med mitt eget liv, vore jag ur stånd att skriva. Och det som gäller detta krig förblir sant i allting. Man måste tjäna den kristna tanken på Ordet som blir kött. Man skall skriva, men med sin egen kropp.” Man vet att det var vad han gjorde, långt över pliktens bud.

Saint-Exupery hade inget gråtmilt över sig, och många delade den stränga dom som han bestod sin samtid. Icke desto mindre var hos honom känslan av längtan rotad i en grund av ångest och hopplöshet som han inte medgav men som inte undgick dem som stod honom nära. Den kvinna som skrev under namnet Pierre Chevrier underströk: ”Denne man, som skulle ha velat skänka fred och som ofta ålade sig läkande uppgifter och där man vid läsningen av hans böcker känner styrka och inre frid på nytt, var alltifrån den tid han började flyga, vid trettioett års ålder, nästan alltid plågad. Hans ångest var stundom steril men oftare fruktbar. Ur detta lidande som han sökte meningen i växte lugnet i hans vackraste sidor fram.” Denna ångest var i själva verket äldre än hans tid vid postflyget, brytningen och depressionen som följde. Den gick tillbaka till hans barndom.

Hur avklarnade än sidorna i Lille prinsen verkar, är de rotade i detta lidande: omöjligheten i att förena barndomens dröm med den vuxnes verklighet.

Ann Lindbergh – hustru till flygaren – som beundrade och älskade Samt-Exupery, anade ”den outhärdliga längtan” som finns i denna underbara berättelse. Hon angav i sin dagbok, 29 mars 1943: ”Jag har fått Saint-Exs saga (The Little Prince) och har läst den med iver, i ett enda svep. Men det är så djupt sorgligt, ännu sorgligare till slut än hans krigsberättelse Spaning mot Arras… Hans Lille Prins är ett helgon och inte ett barn. Det är en vuxen med ett barns hjärta. Den sant renhjärtade, som Idioten hos Dostojevskij. Men det är inte ett barn. Han har inte `barnets hårda hjärta’. Han liknar snarare en kvinna som aldrig har vuxit upp. Men hans dysterhet hör inte ihop med kriget eller tragedin. Det är en personlig sorg, en evig melankoli, en evig törst, ett evigt sökande. Outhärdlig längtan men längtan efter ett `ljus som aldrig har funnits, varken på jorden eller havet’. Man skulle vilja trösta honom (jag anar att när han skrev den, var han olycklig, sjuk och ensam). Men man vet att det inte är möjligt. Det finns mycket vackert i berättelsen, sårbart, ömsint, skador. Också vissa svar. Men han erbjuder inte svar som duger för det personliga livet. Han har inte funnit dem. Och jag är rädd att han aldrig finner dem. Han kommer att gå mot offret, mot kriget, mot döden, övertygad om att finna svaret där, men där finns det inte” (citat från ”Ecrits de Guerre”).

Denna grund av ”personlig sorg”, av ”evig törst”, av ”outhärdlig längtan” belyser Saint-Exuperys förhållande till Gud. Den utgör kanske själva detta förhållande. Ett förhållande som förblev ofullbordat. En fråga som förblev obesvarad.

Att avstå från Gud själv

Den ofta citerade drömmen hos rikets ledare ger form åt denna gåta. Han är besluten att klättra upp till Gud för att kräva honom på besked och tar sig upp för berget i stormen. ”Men på toppen av berget upptäckte jag ingenting annat än ett tungt block av svart granit – vilket var Gud. Visst är det Han, sade jag mig, orörlig och ofördärvlig.” Han frågar förgäves ut honom. ”Granitblocket dröp av ett skimrande regn och förblev ogenomträngligt för mig… Herre, sade jag honom, Du har säkert rätt. Det anstår inte Ditt majestät att underordna sig mina order… När jag hade kastat mig inför honom, återvände jag samma väg som jag hade kommit. Men det skedde att min förtvivlan lämnade plats åt ett inre lugn, som var oväntat och säreget… Ty jag hade alls inte rört Gud, men en gud som låter sig bli rörd är inte längre en gud. Inte heller om han lyder bönen. Och för första gången förstod jag att storheten i bönen först och främst ligger i detta att den inte alls besvaras och att inget av det fula i en byteshandel kommer in i detta utbyte” (”Citadells”, s. 203).

Stoicism hos Saint-Exupery. Pelagianernas kätteri, skulle den kristna teologin säga: ”Jag liknar helt och hållet en kristen som nåden har övergivit”, skrev författaren i Spaning mot Arras. Gud och han vilar alltså var och en i sitt läger. Man ”rör” inte vid varandra. Ingen risk för sammanslagningar, känsloutbrott, tvångsmatning: alla dessa moderliga uttryck, som är samtidigt ljuvliga och fruktansvärda. Hos individen Saint-Exupery, som kunde njuta av livet, fanns en viss smak för avstående, för utblottning, för askes, känslan av att ge sig själv, att anstränga sig, att offra sig (som en soldat-munk och aldrig så lycklig som i sin hydda vid Cap Juby eller i sin ”cell” vid Orconte under första vintern av Andra världskriget) och de har sina rötter i hans barndom och färgar hans inställning till Gud: man måste avstå också från Gud.

Att det finns skräck i detta avstående är fullt möjligt: skräck för att bli överhopad med gåvor, skräck för att bli lycklig. Kallelsen som flygare har i varje fall sitt ursprung i önskan att fly bort-långt från jorden, långt från modern, långt från barndomen. I Postflyg syd: ”Att fly, det var det viktiga. När vi var tio år, fann vi vår tillflykt bland bjälkarna på loftet… Och däruppe såg vi den blåa natten sila in genom sprickorna i taket. Detta lilla hål: en enda stjärna föll direkt mot oss… Denna stjärna, denna hårda lilla diamant. En dag skulle vi vandra mot nord eller syd, eller in i oss själva, för att söka den. Fly.” Att stiga upp i himlavalvet är inte nödvändigtvis att höja sig mot Gud. Det kan först och främst vara ett sätt att försöka fly undan kroppens tyngd, att rymma från sig själv. Saint-Exupery lurade inte sig själv: ”Jag har alltid varit tung, tung, tung… Flygmaskinen var kanske för mig en egenartad ersättning” (december 1943, ”Ecrits de Guerre”, s. 465).

Övers. Florence Vilén