Monikova på nya äventyr

För fem år sedan introducerades på svenska den pragfödda men sedan drygt två decennier i Tyskland bosatta författarinnan Libuse Monikova (född 1945). Valet föll på hennes tredje och dubbelt prisbelönade roman Fasaden. Det är en ytterst mångtydig text, präglad av den tyngd som karakteriserar stor centraleuropeisk litteratur och samtidigt uppbyggd kring en doftrik stämning, som ibland leder tanken till tjeckisk och ungersk filmkonst.

I suveränt utarbetade scener far läsaren här följa fyra tjeckiska konstnärer – två målare och två bildhuggare. Deras uppgift består i att restaurera fasaden på ett böhmiskt renässansslott norr om Prag. Arbetet går långsamt, de är redan inne på sitt femte år, ty verksamheten förhalas av Kulturminnesvården och andra byråkratiska instanser, vilka kyler ner gruppens varma idealistiska entusiasm. Gradvis faller konstnärernas bilder i skuggan av visningar och larm; deras minnesvård saknar samklang med nuet.

Till textens största förtjänster hör sättet att beskriva arvet från Pragvåren, och den oförsonliga kritiken av sovjettruppernas inmarsch år 1968 bildar en av stommarna också i Monikovas ursprungligen i förfjol publicerade roman Drivis, som nu utkommer i Ulrika Wallenströms lyhörda översättning.

Skeendet kretsar främst kring en 49-årig exiltjeck, som i bokens inledning befinner sig på grönländsk mark och då inom ramen för sin engelskundervisning talar sig varm för Shakespeare och den elisabetanska teatern. Under sin flykt från en politiskt jäsande kontinent har han hamnat i ett frostigt klimat – i ett land, där skolungdomar dagligen berusar sig på alkohol och där snöorkaner ödelägger bostadshus, utanför vilka herrelösa hundar oroligt stryker omkring. Någon akut vantrivsel känner han ändå inte, och så småningom träder naturens spel och nyanser honom väl till mötes: ”Livet mitt inne i isen väller fram ur alla sprickor.”

Av oklara skäl skickas denne Prantl sedan till en pedagogisk kongress i Österrike, mellan vars pappersprasslande sessioner han till en början förgäves söker vidder och n-md: ”Han skulle gärna vilja gå bon sig, men landskapet är så inrutat, genomdraget av vägar och tips om utflyktsmål att han hittar vägen tillbaka alldeles för lätt och för snabbt […].” Hur som helst vandrar mannen sedan längs mer otillgängliga marker vidare tills han plötsligt råkar ett filmteam som av trakten frestats utarbeta djärva bergsscener. Blicken faller på stuntkvinnan Karla, som då är i full aktion.

Efter några öppnande repliker bekantar sig denna 24-åriga exiltjeckiska med vandringsmannen. De båda dröjer ännu en tid på platsen för att sedan mannen för gott tråkats ut av reformpedagogernas och de övriga kongressdeltagarnas utläggningar tillsammans slå följe söderut, mot Italien, där de under bitvis strapatsliknande utflykter berättar för varandra om sig själva och sina erfarenheter. De klättrar i berg och drar genom höga alpdalar alltmedan Prantl rekapitulerar sina upplevelser från Andra världskriget för den dubbelt så unga som hellre dyker ner i sina personliga minnen från uppväxten under den östeuropeiska kommunismens barndom.

De geografiska och mentala kartorna löper så alltmer samman, och i sinom tid uppdagas deras likartade lott i ett Europa som trots stora omvälvningar bär ett relativt oföränderligt politiskt mönster, med auktoritära regimer som en nedslående grundpelare. Vittnesmålen visar samtidigt att deras gemensamma hemland äger en dubbel skepnad, två ansikten skapade av skilda tider, så att de båda i en mening kan sägas vara uppvuxna i två olika länder.

Trots sina uppbrottstendenser har de inte sökt undfly sina på det yttre planet manifesterade ideologiska verkligheter utan ofta sökt verka i samklang med ett socialt och politiskt motstånd- också när de av omständigheterna anvisats en osäker tillvaro och likt vindflak tvingats driva runt.

Liksom i Fasaden förser Monikova sålunda sin mustiga men bildtäta prosa med längre och gripande, vanligen utomordentligt referensladdade dialoger och monologer. Mannens och kvinnans samtal alstrar en mängd historier i historien när svindlande äventyr och till synes banala vardagshändelser vävs in i varandra. Många skikt uppdagas genom att författaren förtjust varvar kuriosa med mer betydelsebärande kulturhistoriska fragment.