Vem är fundamentalist?

Ordet ”fundamentalism” återkommer dagligen i tidens religiösa och politiska debatt, inte sällan som ett slagträ mot oliktänkan de. Det ger associationer till fanatism och terrorism, men dess mera precisa innebörd är för det mesta oklar. Tack vare detta ord kan man i dag samla allt möjligt man ogillar i en och samma påse. Ett gott exempel på detta hittar man t.ex. i Expressen den 3/9 i år. Mänskligheten indelas här i (goda) relativister och (onda) fundamentalister. Bland de senare inrangeras på en gång de muslimer som hotar författarinnan Taslima Nasrin, personer som ogillar moskebyggen i Sverige och motståndarna till kvinnliga präster i Svenska kyrkan. De tre valda exemplen representerar, såvitt jag kan se, tre helt olika attityder som inte rimligen kan samordnas under en enda paraplybeteckning. Och det här är bara ett av de många missbruk som ordet utsätts för i dag.

Detta är något relativt nytt som har att göra med den allmänna situationen på livsåskådningarnas område. Både inom och utom samfunden möter i dag en dogmatisk relativism som kategoriskt fördömer alla mera precisa religiösa eller dogmatiska ställningstaganden. Det enda vissa är att det inte finns någon visshet. Religiösa tankar och föreställningar kan visserligen accepteras men enbart som den enskildes tolkning av sin livssituation. Den som kommer med anspråk på mera allmängiltiga religiösa eller moraliska påståenden kan lätt avfärdas som fundamentalist.

Men om ordet ”fundamentalism” töms på sitt innehåll och reduceras till ett invektiv, då förlorar det också sin användbarhet. Fundamentalism är, i nvanserat språkbruk, något mer än ”icke-relativism”, och det finns all anledning att diskutera vilka företeelser i nutiden som med någon rimlighet bör betecknas som fundamentalistiska. Detta är inte någon enkel sak, för även om man sorterar bort tanklösheter som de ovannämnda, finns ett vitt spektrum av ibland motstridiga betydelser. Jag vill här ta fram några huvudbetydelser som är relativt väl etablerade och kallar dem här för bibelfundamentalism, traditionalism, integrism och slutligen fundamentalism som en psykologisk konstitution. Det är i detta sammanhang viktigare att definiera än att beskriva, och många av de företeelser som jag här bara snuddar vid vore värda en långt utförligare behandling.

Bibelfundamentalisten har en enda auktoritet

Den första betydelsen av ordet är given. Själva begreppet ”fundamentalism” uppstod i USA som beteckning på sådana protestantiska riktningar som har bibeln till enda auktoritet i alla frågor. Namnet kommer från skriftsamlingen. The Fundamentals som utgavs i Amerika 1910-15. Begreppet blev internationellt känt i samband med ”ap-processen” i Dayton, Tennessee, år 1925, då konservativa protestanter ville förbjuda skolundervisning om utvecklingsläran som stridande mot bibelns skapelseberättelse. Fundamentalismen har sedan dess kommit att prägla många evangelikala rörelser både i USA och i andra delar av världen. Nya missionsfält har man funnit bl.a. i Latinamerika och i det forna Sovjetunionen. I Sverige finner vi fundamentalistiska drag framför allt i församlingar av typen Livets ord i Uppsala och i delar av Pingströrelsen.

Enligt James Barrs definition är det tre ting som framför allt utmärker bibelfundamentalisterna: de räknar med bibelns absoluta ofelbarhet i alla avseenden, de är fientliga mot all modern bibelvetenskap, och de är övertygade om att de som har annan mening inte är ”riktiga kristna”. Fundamentalisterna ser bibeln i huvudsak som en förmedlare av sakinformation om läror eller historiska händelser, medan intresset för den teologiska innebörden är långt mindre. Men den rigorösa bibelfixeringen mildras ofta av det starkt känslomässiga drag som hör till väckelserörelsernas spiritualitet, en tro på Guds direkta ingripanden i människors liv, på väckelse och omvändelse. Det tycks snarast vara detta senare drag som gör rörelserna attraktiva för så många, även om den totala tilltron till bibeln också fungerar som trygghetsgrund. Utmärkande för fundamentalistiska grupper är att de bärs av starka ledare som med fast hand reglerar förkunnelse och bibeltolkning.

Gentemot den fundamentalistiska bibelsynen finns tunga invändningar, inte bara från bibelvetenskapligt håll utan också från traditionellt kyrkligt sådant. Fundamentalismen är den enda form av bibeltolkning som uttryckligen avvisas i den påvliga bibelkommissionens nyligen publicerade dokument Tolkningen av bibeln i kyrkan (Signum 1994:3, s. 74–77). Den beskrivs här med rätta som ett fromt självbedrägeri, ett sätt att invagga människor i falsk säkerhet. Sådana invändningar har ofta framförts, men det kan vara anledning till en kort sammanfattning:

Bibeln är en skriftsamling som har tillkommit under lång tid, den har olika författare eller tradenter och den är bärare av inbördes mycket olika synsätt. Det råder en dialektisk spänning mellan Gamla och Nya testamentet som utgör grunden till att judendom och kristendom utvecklats till två skilda religioner. De vanliga påståendena bland protestanter att ”bibeln säger” något i en speciell fråga är meningslösa så länge man inte klargör vilket bibelord det handlar om och i vilket sammanhang det står.

Det står ingenstans i bibeln själv att den är en ofelbar skriftsamling. Utsagan i Andra Timotheosbrevet att ”varje bok i skriften är inspirerad av Gud” kan inte ensam bära en fundamentalistisk bibelsyn. Bibelkanon – och framför allt den nytestamentliga – blev inte fixerad förrän mer än 100 år senare och det var inte bibeln själv utan kyrkan som avgjorde vilka skrifter som skulle ingå i den kristna bibeln (vilket inte skedde vid några kyrkomöten men genom en naturligt framväxande tradition). Denna insikt om kanons tillkomst, som under tidigare århundraden räknades som en katolsk uppfattning, är nu helt accepterad av den protestantiska bibelvetenskapen. Fundamentalismen bygger därför på en äldre och numera övergiven protestantisk bibelsyn.

Det fundamentalistiska självbedrägeriet blir särskilt tydligt då man till varje pris vill harmonisera stridande uppgifter i skriften. Många av dessa låter sig nämligen inte sammanjämkas. De synoptiska evangelierna låter Jesus korsfästas den 15 Nisan (enligt den judiska kalendern), Johannesevangeliet den 14 Nisan. Enligt synoptikerna korsfästes Jesus kl. 9 på morgonen, enligt Johannes kl. 12 på dagen. Sådana motsägelser finns i stor mängd, och många ansträngningar har gjorts från fundamentalistiskt håll för att överbrygga dem. Särskilt besynnerligt blir det då man ibland försöker harmonisera genom att fördubbla eller flerdubbla de omtalade händelserna. Eftersom de fyra evangeliernas berättelser om Petrus’ förnekelse varierar en smula, kanske han förnekade Jesus fyra gånger!

Ett avgörande skäl mot all fundamentalistisk bibelsyn är att Nya testamentet (och i mindre utsträckning Gamla testamentet) bygger på varierande handskrifter som kanske inte avviker så mycket från varandra i sak men tillräckligt mycket för att oroa perfektionisten, för vilken varje bokstav är helig och auktoritativ. Vem skall avgöra vilken av dessa många textvarianter som är den ofelbara, den som vi skall tro på? För andra kristna – katoliker, ortodoxa eller protestanter – är det i första hand det övergripande budskapet som gäller, medan fundamentalisten lätt fastnar i detaljerna och till slut inte ser skogen för bara träd.

Till den renodlade fundamentalismen hör också uppfattningen att alla berättelser i bibeln (utom direkta liknelser) handlar om händelser som verkligen inträffat: att världen skapades på sex dagar, att hela jorden översvämmades av syndafloden, att solen stod stilla i Ajalons dal, att Jona tillbringade tre dagar i fiskens innandöme. Den s.k. kreationismen, som avvisar Darwins utvecklingslära och lär att människan blivit omedelbart skapad av Gud, har på senaste åren fått en hel del sympatier också bland frikyrkliga i Sverige. Vad i bibeln som är historisk sanning och vad som är legender och myter är en av tidens stora teologiska kontroversfrågor som vi inte kan gå in på här i detalj. Så mycket är dock säkert att en fundamentalistisk absolutism leder till rena absurditeter eller till sofistiska bortförklaringsförsök inför påvisbara fakta. I praktiken behandlar inte fundamentalisterna alla bibelord som likvärdiga. Evangelierna och kanske än mer Paulus brev – där man anser sig återfinna den evangeliska läran utformad – spelar en långt större roll än t.ex. Krönikeböckerna eller Nehemja. Men när saken ställs på sin spets, är de övertygade om att allt i skriften är lika inspirerat och normerande.

Det finns en glidande skala mellan fullblodsfundamentalismen och de mildare former av ”biblicism” som man också kan möta bland Svenska kyrkans präster och teologer. Den evangeliska principen att all uppenbarelse skall hämtas direkt ur skriften och att ”skrift skall tolkas med skrift” leder med nödvändighet till mer eller mindre lyckade harmoniseringsförsök. Gemensamt för alla biblicister är att man bygger en oöverstiglig mur mellan de kanoniska skrifterna och all annan judisk eller kristen litteratur. Allt som finns innanför är av grundläggande betydelse för den kristna tron; det som ligger utanför är på sin höjd av sekundärt intresse. Den pågående debatten om ”bibelsyn”, paradoxalt nog koncentrerad kring kvinnliga präster – en fråga som inte behandlas i bibeln – aktualiserar protestantismens grundläggande problem, hur man skall kunna formulera en sammanhängande kristen tro med bibelordet som enda grund. Konsten att finna en hållbar ståndpunkt mellan fundamentalism och relativism är en balansakt som inte alla i dag är mäktiga.

Eftersom många amerikanska fundamentalister har engagerat sig i ”den kristna högern”, främst representerad av Jerry Falwells MoralMajority, finns en nära koppling mellan bibelfundamentalismen och vad jag nedan kallar ”integrism”. Men återigen finns skäl att hålla begreppen isär. Alla bibelfundamentalister i USA har inte tagit del i den politiska rörelsen. Många evangelikala är enbart intresserade av den enskildes omvändelse och har en sluten, pietistisk hållning utan något krav på ett politiskt engagemang.

Traditionalisten håller fast vid det gamla

Medan bibelfundamentalismen är en helt protestantisk företeelse, för orden ”traditionalism” och ”integrism” snarare tanken till katolska attityder, men orden kan också med fördel användas i vidare mening, om motsvarande företeelser på andra håll. Både i litteratur och i massmedier är det vanligt att man kallar både traditionalister och integrister för fundamentalister, men det ger en klarare föreställning om man brukar skilda termer. Jag är medveten om att ordet ”traditionalism” kan brukas i flera andra betydelser och gör inga anspråk på att mitt bruk av ordet skall vara normerande. Just i detta sammanhang kan det få ha denna mer tekniska betydelse.

För traditionalister och integrister handlar det mer om vad man skall göra än om vad man skall tro: om lojalitet mot övertagna regelsystem och om ett livsmönster som markerar den egna gruppens profilering gentemot den sekulariserade omvärlden. Den nya tidens moderniseringsstravanden i religionen och samhället ser de som ett hot mot de egna samfundsreglerna (vare sig det gäller den judiska halakha, den islamiska sharia eller liturgiska ordningar i de kristna kyrkorna). Liksom bibelfundamentalister anser traditionalister och integrister att de själva representerar den sanna läran och traditionen. Andra religionsmedlemmar betraktar de som liberaler eller avfällingar, vilket för dem brukar vara ett och detsamma.

Vad som enligt min terminologi skiljer traditionalister och integrister åt är att traditionalistema i princip är inåtvända och ofta är nöjda om de tår utöva sin religion på fädernas vis. Medan integnsterna kan vara revolutionärer, är traditionalistema nostalgiskt tillbakablickande. Om deras samfund inte accepterar deras krav på normernas oföränderlighet, kan de bryta sig loss och leva vidare som en särgrupp, som t.ex. de gammaltroende ryssarna, och de brukar utmärka sig för en form av gettomentalitet. Till samma kategori kan man också räkna samhälleligt konservativa grupper som medvetet vårdar äldre tiders livsformer, t.ex. amish och hutteriter i USA.

Kvinnoprästmotståndarna inom Svenska kyrkan skulle kanske kunna betraktas som traditionalister i denna mening, men de är inte särskilt nostalgiska, de refererar sällan till traditionen men desto oftare till bibelordet. Trots detta är det för det mesta oriktigt att räkna dem till bibelfundamentalisterna, eftersom de inte brukar åberopa sig på bibelns absoluta auktoritet i andra kyrko- och samhällsfrågor. De är på sin höjd ett slags ”enfrågefundamentalister”.

Islamiska traditionalister är sociologiskt av liknande typ som de kristna och är mera angelägna om att bevara status quo i den egna miljön än att expandera. Härvidlag skiljer de sig radikalt från de islamiska fundamentalisterna som jag här räknar till gruppen av integrister. De strängt ortodoxa judarna är också traditionalister; som bekant avvisar de ofta allt engagemang i Israels politik och föredrar en självvald isolering där de kan utöva sin tro utan inskränkning.

De katolska traditionalisterna (som ofta kallas integrister, eftersom gränserna mellan dessa kategorier är flytande) ser längtansfullt tillbaka till de mer hierarkiska och auktoritära förhållanden som rådde före Andra vatikankonciliet. Idealet är den katolska kyrkan sådan den fungerade från Tridentinska mötet fram till Pius X:s pontifikat före första världskriget. Efter Pius X11:s död 1958 råder enbart förfall inom kyrkan. Andra vatikankonciliet uppfattar man som ett förräderi, iscensatt av hänsynslösa liberaler med understöd av frimurare och judar.

Allra tydligast framträder denna ståndpunkt i fråga om mässan. Under medeltiden existerade en mängd liturgiska varianter, men från och med 1570 finns enligt de strikta tridentinska katolikerna bara ett enda formulär som är det rätta, nämligen Pius V:s Missale Romanum. (I själva verket tilläts fortfarande en viss liturgisk pluralism inom kyrkan; vissa ordnar och stift kunde behålla sina traditioner och de unierade östkyrkorna hade sina egna gudstjänstordningar, om också i en ganska latiniserad form.) Den nuvarande mässordningen, Paulus VI:s Missale Romanum från år 1969 är föremål för särskild ovilja och beskylls för allehanda villfarelser. Vilken mässordning man i dag följer har blivit det shibboleth som avgör om man är rätt eller falsk katolik, och det finns de som menar att en mässa enligt den nya ordningen är ogiltig. Genom att den tridentinska mässan numera är tillåten som alternativ har den inomkatolska spänningen minskat, men de tridentinska traditionalisterna utgör en markerad grupp inom kyrkan som anser sig ensamma kunna avgöra vad som är rätt katolsk tro och ordning.

Detta slags traditionalism finner vi både inom kyrkan själv och i grupper som har avsöndrat sig från den för att utöva sin tro på egna villkor. Mest känd är ärkebiskop Marcel Lefebvres schism som fortfarande pågår, men det finns också andra och ännu extremare grupper, där man betraktar Lefebvres ståndpunkt som en halvmesyr. Viktigare än dessa schismatiker är dock de inomkatolska traditionalisterna som vill hålla kyrkan ren från yttre inflytanden och tar avstånd från alla former av ekumenik eller kompromisser med världen därutanför.

Politiskt är de katolska traditionalisterna vanligen starkt konservativa, ibland med fascistiska inslag. Hos lefebvristerna finner man inslag av antisemitism (men knappast annan rasism) och en förkärlek för auktoritära regimer, t.ex. i Latinamerika. Men detta slår sällan över i politisk aktivism. Sådan finner vi däremot i de rörelser som här sammanfattas under begreppet integrism.

Integristen vill förändra samhället

Begreppet integrism uppstod på katolskt håll under förra århundradet. Ibland används ordet synonymt med traditionalism (i den ovannämnda meningen), men vanligen menar man något mer, en övertygelse om att den egna åskådningen är den bästa för hela samhället och att detta bör förändras efter de egna religiösa normerna. Här finns alltså ett starkt politiskt inslag som saknas i traditionalismen. Enligt en beskrivning innebär den katolska integrismen att man ”uppfattar världen såsom blott material för kyrkans handlande och självförverkligande, vill införliva världen i kyrkan, tror på en möjlighet att finna en adekvat syntes mellan det kristna och det världsliga under kyrkans ledning” (Rahner-Vorgrimler 1976, cit. från Ahlstrand s. 72). En sådan integrism var på ett vis hela den katolska kyrkans hållning före Andra vatikankonciliet, även om den luckrades upp under 1900-talets gång.

När det gäller islamiska förhållanden har man – inte alldeles lyckosamt – valt ordet ”fundamentalism” för motsvarande rörelser, och det har nu blivit ett av ordets vanligaste betydelser. Det handlar här om de grupper som vill att hela samhället skall underordnas den islamiska rätten, sharia. Båda dessa, och motsvarigheter på kristet och judiskt håll, behandlas förtjänstfullt i Gilles Kepels innehållsrika bok La revenge de Dieu, som också finns på svenska med den inte helt lyckade titeln Gud tar hämnd (1991). De ortodoxa kyrkorna behandlas inte, inte heller Östeuropa i allmänhet, och det är litet synd, för där finns uppenbarligen många liknande tendenser som vore värda att uppmärksamma. Gemensamt för de rörelser som Kepel behandlar är att de vill återerövra världen från västerlandets sekulariserade livshållning och återge de religiösa värdena en plats i samhällslivet. Detta kan ske med större eller mindre klokhet och med mer eller mindre militanta medel.

Utmärkande för den islamiska fundamentalismen är inte att den tar koranen ”bokstavligt” (vilket alla muslimer gör), inte heller att de vill följa dess föreskrifter till punkt och pricka (vilket är typiskt för de islamiska traditionalisterna) utan viljan att förändra samhällsordningen i dess helhet, även om detta innebär vissa anpassningar av den islamiska rätten till nutidsförhållandena. Kepel, som genomgående skiljer mellan rörelser ”uppifrån” och ”nedifrån”, visar på den viktiga skillnaden mellan fundamentalismen i Khomeynis Iran, som helt styrts av det politiskt inflytelserika prästerskapet, och andra rörelser (av typen Muslimska brödraskapet i Egypten), där man arbetar från gräsrotsnivå genom att bygga upp sociala nätverk.

I västerländska media har islamiska fundamentalister som bekant en ytterst negativ framtoning och associeras främst med bombdåd och med dödsdomarna över Salman Rushdie och Taslima Nasrin. Detta är utan tvivel en sida av saken. De islamiska fundamentalisterna är onekligen ett växande politiskt problem i många länder och kan vara benägna att ta till våld för att främja islams sak. Men om man inte nöjer sig med att fördöma utan också vill förstå sammanhangen, kan man hos Kepel få en värdefull bakgrundsbelysning, bl.a. av den identitetsförlust som många muslimer erfarit under trycket av en påträngande västerländsk civilisation med dess sekulära livshållning. Detsamma gäller de judiska grupper som velat undgå total assimilation i det amerikanska samhället och som sökt sig tillbaka till en judisk identitet, även om detta medfört en viss social isolering.

Judisk, islamisk och kristen fundamentalism har alldeles olika förutsättningar och kan därför inte behandlas som grenar på ett och samma träd. Den judiska religionen är bunden till det egna folket, och det görs inga märkbara försök i nutiden att vinna proselyter bland andra. Islam och kristendomen är däremot universalistiska och kan därför bäras av en stark missionsiver. Kristendomen skiljer sig vidare från både judendom och islam genom att den inte har ett genomfört rättssystem motsvarande den judiska halakha eller den islamiska sharia. Ett samhälle kan ordnas helt efter judiska eller islamiska principer, men det har aldrig funnits något motsvarande kristet samhälle (inte ens i Vatikanstaten). Enligt sitt väsen kan kristendomen aldrig bli helt integrerad I samhället (eftersom Kristi rike ”inte är av denna världen”), och den står alltid i ett dialektiskt förhållande till statsmakt och samhällsvärderingar.

Det som på kristet håll kommer närmast de islamiska fundamentalisternas mentalitet är nog ”den kristna högern” i USA som blomstrade särskilt under Reagan-epoken. Det var de stora TV-evangelisternas tid med namn som Jerry Falwell, Oral Roberts, Par Robertson, Jimmy Swaggart och den skandalomsusade Jim Bakker. De förenade bibelfundamentalism med ett evangelikalt väckelsebudskap och en stark kritik mot öststatsliberalismens värderingar som man ansåg okristliga och dekadenta. Av de olika nätverk som bildades blev Falwells Moral Majority (1979) det mest bekanta. Men fundamentalisternas försök att återkristna samhället var inte heltäckande utan inriktade sig typiskt nog på vissa punktfrågor: man avvisade abort och homosexualitet och ivrade för att morgonbönen skulle återinföras i de allmänna skolorna, något som i USA anses grundlagsstridigt. Särskilt abortmotståndarna har som vi sett varit ytterst militanta, med attacker mot läkare och kliniker som följd. Sådana rättsövergrepp är annars ovanliga bland kristna fundamentalister.

Hur är det då på katolskt håll? ”Katolsk fundamentalism, finns den:” frågar Kajsa Ahlstrand i en intressant artikel som dock inte ger ett alldeles entydigt svar, och hon skiljer inte mellan traditionalism och integrism. Det senare är som vi sett ett katolskt begrepp, och det finns utan tvivel auktoritetstroende och militanta katolska grupper som vill omdana samhället i katolsk riktning. På samma sätt finns det officiella katolska strävanden att dominera politiskt, inte minst ”uppifrån” som i Polen. Men politiskt fundamentalistiska riktningar inom kyrkan visar sig märkligt nog vara svårare att identifiera. Kajsa Ahlstrand nämner den ursprungligen italienska rörelsen Communione e Liberazione, som också Kepel ägnar ett kapitel. Den har ibland uppträtt ganska militant men är alltför mångtydig för att kunna sättas på den integristiska formeln. Den har en varierande historia, där olika tendenser har avlöst varandra, den har försökt verka både ”uppifrån” och ”nedifrån” i samhället, den har ett starkt socialt engagemang och har ofta varit kritisk mot hierarkin. Någon kyrklig absolutism är det inte frågan om.

Många skulle säkert vilja inrangera Opus Dei bland fundamentalisterna. Men Kajsa Ahlstrand finner inte tillräckliga skäl för detta, och Kepel utelämnar helt Opus Dei i sin utförliga uppräkning av katolska rörelser och riktningar med integristisk tendens. Min uppfattning är här som annars att man skall vara försiktig med etiketterna och hellre bedöma varje rörelse för sig utifrån dess förutsättningar. När det gäller katolska förhållanden kan man visserligen tala om integristiska tendenser, men det är svårt att utpeka särskilda extremgrupper.

En fundamentalismens psykologi?

”Fundamentalisten är som ett barn” skriver Göran Bergstrand i Svenska Dagbladet 7/9 i år, i anslutning till den amerikanske religionspsykologen John Fowler. Fundamentalismen, säger de, hänger samman med en känslomässig omognad och en tendens att se allt i svart och vitt. Samma tanke tycks mig långt bättre formulerad av Karl Jaspers, då han behandlar en mentalitet som han kallar ”das Gehäuse”, ett begrepp som också övertagits av den tyske psykologen Hans Schär. Gehäuse-mentaliteten finns utförligt beskriven i Hjalmar Sunden i hans bok ”Religionen och rollerna” (1960, bl.a. s. 192). Det är frågan om människor som är påfallande rigida och inte kan fördra det tvetydiga, det komplicerade och differentierade i tillvaron:

Med Gehäuse avses en strikt formulerad världsoch livsåskådning, som när individen en gång tillägnat sig den, befriar honom från varje förnyad uppgörelse med livet. … Behovet av fasthet i världsåskådningen är det primära. Dess företrädare vädjar aldrig till erfarenhet eller eftertanke. De kräver underkastelse. Intet får förändras i fråga om traderade formler eller riter. Alla tvivel bortträngs. Skulle utomstående anmäla sådana, stämplas de som förlorade själar, som icke förstår den sanning och frälsning som de förkastar.

Människor som drar absoluta gränser mellan rätt och fel och saknar varje förståelse för nyanser kan utan tvivel attraheras av rörelser som svarar mot deras eget psyke. Det kan vara religiös fundamentalism (i ordets olika betydelser) men också politiska extremrörelser. För många under föregående generation var marxismen den åskådning som gav odiskutabla svar på alla frågor och obestridliga argument gentemot alla invändningar. De psykologiska egenheterna avslöjar sig också lätt i mötet med omvärlden. Att diskutera sanningsfrågor med en bibelfundamentalist eller en Lefebvre-anhängare kan kännas ganska frustrerande för den utanförstående. Vad fundamentalisten ser som självklara sanningar är inte lika övertygande för motparten.

Man måste ändå fråga sig om den omtalade mentaliteten verkligen är utmärkande för alla de skilda grupper som vi sammanfattar under benämningen fundamentalism. James Barr sätter här upp ett varnande finger. I första upplagan av sin Fundamentalism (1977) återgav han en del sådana psykologiska tolkningar men avstod från dem i bokens andra upplaga. Han hade helt enkelt upptäckt att många av de bibelfundamentalister han mötte inte svarade mot beskrivningen utan var harmoniska och öppna människor. Kepel tar över huvud taget inte upp några psykologiska förklaringsmodeller i sin bok, och detta kan vara klokt. Man bör inte alltför starkt förbinda vissa åskådningar eller rörelser med särskilda psykologiska mönster, eftersom människors motiveringar för att ansluta sig till dem kan vara ytterst varierande. De kan t.ex. bero på kulturmiljö, uppfostran eller en revolt mot den föregående generationens ideal. Men med dessa reservationer är det förmodligen möjligt och meningsfullt att tala om en ”fundamentalismens psykologi”.

Relativism och fundamentalism

Låt oss ett ögonblick återvända till den nyrelativism som nu gör sig så märkbar, både på det religiösa och det moraliska området. Kommunismens fall och den marxistiska ideologins borttynande rycks ha efterlämnat ett vacuum, den ideologiernas död som Herbert Tingsten långt tidigare förutspådde. På kristet håll märks detta i en till intet förpliktande privatreligiositet och i en reduktion av religionen till antropologi. Den kristna uppenbarelsen räknas till mänsklighetens skatt av myter och symboler och ses som ett uttryck för människans eget sökande efter helhet. Varje profilerad övertygelse om en transcendent verklighet måste i det perspektivet framstå som en form av fundamentalism, och kristna uttryck för tron som ansågs helt naturliga för några årtionden sedan – till exempel tron på Jesu gudomlighet och hans uppståndelse – räknas nu av många, också av protestantiska teologer, som fundamentalistiska villfarelser.

Detsamma gäller moraliska ställningstaganden som går mot strömmen och saknar massmedial uppbackning. Debatten om kristen etik i skolan har visat hur många det finns som i princip vill utesluta varje kristet inflytande från samhället, och de som torgför en kristet motiverad etik blir lätt identifierade som fundamentalistiska terrorister. Salman Rushdie och Taslima Nasrin frammanas gärna som exempel på vad som kommer att hända om ”de religiösa” släpps in på den politiska arenan. En sådan militant sekularism – som själv har drag av Jaspers ”das Gehäuse” – är något som vi tydligen måste leva med ännu en tid, till dess klimatet återigen blir gynnsamt för en mera saklig dialog. Tills vidare kan det vara nyttigt att hålla distinktionerna någotsånär tydliga.

Litteratur:

Kajsa Ahlstrand, Katolsk fundamentalism, finns den? Tro & tanke 92:6, s. 61–73.

James Barr, Fundamentalism. 2 uppl., SCM Press, London 1981.

Gilles Kepel, Gud tar hämnd. Ordfront 1991.

Kjell 0.U. Leijon, Reagan, Religion and Politics: the Revitalization of ’a Nation under God during the 80s. Diss. Lund University Press 1988.