Padre Hurtado – en modell för Chiles kyrka

Katolska kyrkan i Chile söker sin roll i ett samhälle efter Pinochetdiktaturen. Splittrad i en socialpolitiskt engagerad riktning och i en annan falang med en mer familjeorienterad pastoral prägel av traditionell stil, behöver den en sammanhållande gestalt. Insatt i detta sammanhang intar pater Alberto Hurtado (1901-1952) en viktig plats i den katolska kyrkan i Chile idag, och därför förväntas hans saligförklaring 16 oktober 1994 också bli en nationell händelse.

Hans liv illustrerar i sig den katolska kyrkans väg under 1900-talets första hälft mot en växande öppenhet för samhället, social medvetenhet och dialogvilja. Vem var då denna vägvisare, ”Padre Hurtado”?

Fastän han dog för mer än 40 år sedan känner alla barn i Chile till honom. Hans älskvärda personlighet väcker fortfarande sympati och beundran, och hans grav i Santiagos anspråkslösa förortskyrka ”Jesus Arbetaren” besöks av en aldrig sinande ström av bedjare. Men det är knappast sentimental fromhet som förknippas med denne jesuitpater. De som har bott och arbetat tillsammans med honom berättar samstämmigt att han var en utåtriktad, glad, anspråkslös och realistisk kristen.

Alberto Hurtado Cruchaga föddes 22 januari 1901 i Vina del Mar, en vacker semesterort vid havet. Efter faderns alltför tidiga död (1905) flyttade modern med sönerna Alberto och Miguel till sin bror som bodde i huvudstaden Santiago. Denne blev på 1920-talet Chiles utrikesminister. Alberto fick ett stipendium för att kunna studera vid jesuitkollegiet San Ignacio. I denna elitskola för oligarkins söner var han nog ingen lysande begåvning men flitig och omtyckt. Vid sidan av skolan engagerade han sig i kyrkliga ungdomsföreningar där man – vilket var ovanligt för hans generation – studerade katolsk sociallära och gjorde hjälpinsatser i fattigkvarteren.

Efter studentexamen och militärtjänst ägnade han sig åt att studera juridik (1918-23). Hans sociala intressen kvarstod, bl.a. skrev han två examensarbeten om rättsliga frågor: om barnarbete och arbete i hemmen där han behandlade statlig arbetsrätt och lagligt erkända fackföreningar.

Studierna finansierade han genom en halvtidstjänst i det konservativa partiet. Det kan tyckas motsägelsefullt, för partiet hade en integristisk slagsida och utgjorde ett maktinstrument för godsägarna. Det var dock det enda parti som var öppet för kristna synpunkter och det uppfattade sig som katolikernas officiella politiska språkrör. Jämsides med studier som ledde till att han blev advokat och det partipolitiska arbetet fortsatte Alberto Hurtado att engagera sig i Santiagos slumområden och fattigkvarter. Där bodde då en mängd arbetslösa från Chiles krisdrabbade salpeterindustri. Acciön Social Catölica, grundad 1918, var då ett kyrkligt svar på den stora nöden, vid sidan om privat välgörenhet.

1923 inträdde Alberto Hurtado i jesuitorden. Ytterligare studier förde honom till Argentina,

Spanien, Irland och Belgien. 1933 prästvigdes han i Louvain. I Belgien avslutade han också sin doktorsavhandling i pedagogik (om John Dewey). Efter denna långa och mångsidiga utbildning – inte ovanligt för Chiles jesuiter – kunde han återvända till sitt hemland och påbörja det apostoliska arbetet.

Pedagog

Det var ett förändrat Chile som han mötte. 1925 hade den nya författningen med skilsmässa mellan stat och kyrka antagits. Det konservativa partiet förlorade därmed sitt kyrkliga monopol. Katolikernas krav på sociala reformer, stödda av encyklikan Quadragesimo anno (1931), växte i styrka och visade att kyrkan inte självklart försvarade status quo. Den nya situationen präglade också Hurtado fast hans arbetsområden än så länge rörde sig inom pedagogik och spiritualitet.

Hans främsta uppgift var att hålla föreläsningar i pedagogik vid Santiagos katolska universitet och kurser vid sin gamla skola, jesuitkollegiet San Ignacio, där han hädanefter också bodde. Hans idéer var rätt ovanliga i Sydamerika men inte speciellt nya. I föreläsningar och böcker företrädde han en integrering av mänsklig och religiös fostran. Också sexualundervisning skulle integreras i den intellektuella och spirituella fostran. Även som själasörjare, reträttledare och debattör gjorde han sig känd, främst bland studenter och arbetare.

Boken Es Chile un pais católico? (1941) -Är Chile ett katolskt land? – är ett slags sammanfattning av pastorala erfarenheter från fem arbetsår. Det är en kritisk analys av landets kristna, vilka var, och delvis fortfarande är, präglade av ytlig traditionalism och ritualism.’ En generation senare skulle den Latinamerikanska biskopskonferensen i Puebla (1979) ta upp samma frågeställning och komma fram till en liknande situationsanalys för hela kontinenten. Så sent som 1992 utkom en bearbetad nyupplaga av Hurtados bok.

Ungdomspräst

I sin uppmärksammade debattbok pläderade pater Hurtado bl.a. för flera och bättre utbildade präster. Det skulle främja en andlig skolning av kyrkans medlemmar så att samhället skulle kunna förändras genom lekmannainsatser. Båda förslagen vände sig i första hand till ungdomar. Därför kom det inte som någon överraskning när biskoparna utnämnde honom till Chiles ungdomspräst. Med detta uppdrag reste Alberto Hurtado land och rike runt, höll kurser och föredrag, organiserade aktioner och samlade ungdomar till stora möten. Under några få år tiodubblades ungdomsförbundets medlemsantal. Hans utstrålning och personlighet fascinerade de unga som engagerade sig som katolska lekmän i samhället. Dessutom fann många genom honom vägen till en livsuppgift som präster eller ordensmedlemmar. Därför kallades han ibland för ”själafiskaren”.

Trots framgångar mötte han mycket motstånd. Vissa kyrkliga kretsar förebrådde honom för att han överbetonade ”mänskliga medel” i pedagogiken, och för att han alltför mycket engagerade vuxna, gifta ungdomsledare och för att han spred ”farliga” sociala idéer och hyste partipolitiska intressen. Bakgrunden var sannolikt att det konservativa partiets vänstra flygel 1938 konstituerade sig som eget parti, Falange nacional (som i sin tur 1957 konstituerade sig som Partido demåerata cristiana, det nuvarande regeringspartiet). Konservativa biskopar påtalade splittringen och menade att kyrkan försvagats politiskt av Acciön Social Catölica och av Alberto Hurtado. Konflikter med ett flertal biskopar gjorde att han 1944 lämnade sin tjänst som ungdomspräst.

Hogar de Cristo

Alberto Hurtados möte med en genomblöt, hemlös gammal man blev utgångspunkten för ett verk som fortfarande är en viktig social faktor i dagens Chile: Hogar de Cristo (Kristi hem). ”Den fattige är Kristus, vi bör skaffa honom ett hem”, var pater Hurtados budskap, som han med emotion och vältalighet framförde vid en reträtt för välbärgade damer. Det mötte stort gensvar. 1944 bildades en stiftelse för att skaffa tak över huvudet åt oräkneliga hemlösa i Santiago. Hogar de Cristo har sedan dess utvecklats mer och mer. Padre Hurtado fortsatte sitt sociala arbete med att ta hand om gatubarn och att ge dem hem och utbildning. I dag finns drygt 250 institutioner, ekonomiskt och personellt stödda av c:a 200 000 personer i en medlemsorganisation i hela Chile, utan statliga eller utländska bidrag, enligt Alberto Hurtados inspiration: ålderdomshem och vårdcentraler för de mest eftersatta och bortglömda, hem för gatubarn och drogmissbrukare, hospice, skyddade verkstäder, begravningsbyråer och produktion av småhus ingår i deras verksamhet. Hogar de Cristo anses utan tvekan av de flesta chilenare som en föredömlig hjälporganisation. Den vittnar fortfarande om en praktisk, verklighetsförankrad strategi för att hjälpa de fattiga och är fjärran från from välgörenhet eller fattigdomsromantik. På skämt kallades Alberto Hurtado för en ”Robin Hood som tog från de rika och fördelade bytet bland de nödlidande med leendet som vapen”. Men målet var inte att samla allmosor utan att bygga upp en ekonomisk struktur, som möjliggjorde hjälp till självhjälp för att minska fattigdomen i det långa loppet och för att ge människor självkänsla och värdighet.

Fackföreningsaktionen

Arbetet i stiftelsen Hogar de Cristo inspirerade honom till boken Humanismo social (1947, ny utgåva 1992). Här speglas en sorts arbets- och samhällsteologi som skulle kunna ses som en förelöpare för Latinamerikas befrielseteologi. En längre europaresa väckte på nytt liv i hans ungdomstids engagemang för arbetarrörelsen och kyrkans sociallära. 1947/48 grundade han Accion Sindical Economica Chilena (ASICH), inte som en katolsk fackförening utan som en kyrklig stiftelse för arbetarfrågan. Dess uppgift var att utbilda arbetare och anställda för fackföreningsrörelsen inom kyrkan och att påverka arbetarrörelsen med den katolska socialläran. Genom två böcker och flera artiklar har pater Hurtado själv bidragit till att den sociala frågan rönt uppmärksamhet i kyrkliga kretsar i hans hemland. Vid en privataudiens hos påven Plus XII framlade pater Hurtado en PM om Chiles socialpolitiska situation och biskoparnas traditionalism (senare tryckt i Mensaje 1992, nr 411). Svaret utgjordes av ett brev från kardinalstatssekreteraren Tardini (10 november 1947) där påven uppmanar Chiles kyrka att förmedla den katolska socialläran till arbetarrörelsen.

Mensaje

Under sin europaresa fick han också upp ögonen för den viktiga roll som hans ordens tidskrifter kunde spela i samhällsdebatten t.ex. Etudes, The Month, Stimmen der Zeit. En sådan katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle, en dialog om idéer och tendenser behövdes också i Latinamerika, menade Alberto Hurtado. Han diskuterade frågan med jesuitföreståndaren och med biskopen. De stödde honom och i oktober 1951 utkom det första numret av månadstidskriften Mensaje (Budskap), med Alberto Hurtado som chefredaktör.

I hans anda har Mensaje fortsatt att aktivt delta i dialogen om samtidens livsåskådning och om socialpolitiska och kulturella frågor. Under Allendes socialistiska regering (1970-73), under Pinochets militärdiktatur (1973-89) och under Chiles nya demokrati har Mensaje varit en kritisk röst. För Chiles samhällsdebatt spelar tidskriften en viktig roll.

Efterskörd

Padre Hurtados outtröttliga arbetsinsats avbröts av en elakartad cancer. Under de sjukhusveckor som följde fick många besökare erfara att han var mer än en person med nya idéer, organisationsförmåga och socialt engagemang. Han framträdde tydligt som en `Guds man’. Med lugn och glad tillförsikt förberedde han sig på övergången till det nya livet. ”Contento, Senor, contento” (Belåten, Herre, belåten), ord som han ofta uttalat fick en ny tyngd. När han dog den 18 augusti 1952 hade han sitt berömda leende på läpparna.

Tiotusentals personer ur alla samhällsskikt deltog i jordfästningen och visade hur älskad denne präst var. När påven saligförklarar honom den 16 oktober (under höstens biskopskonferens om ordenslivet) bekräftar han bara det som de flesta chilenare är övertygade om: att Alberto Hurtado i sitt engagemang för tro och rättvisa är en sann Guds vän och att han mer än 40 år efter sin död fortsätter att vara en inspirationskälla för den socialpolitiskt engagerade kyrkan i Chile. Genom hans sätt att foga samman religiös och intellektuell fostran, kombinera konkret hjälp för nödlidande och förbättring av sociala strukturer, förenas i padre Hurtados person tro och rättvisa, aktion och kontemplation.