Kan mångfalden räddas i Mellanöstern?

För några decennier sedan var Egypten, Syrien och Irak kulturellt rika och mångskiftande samhällen, med tydliga nationella identiteter, som accepterade mångfald. Under större delen av 1900-talet [fram till 1984 övers.anm.] var den egyptiska flaggan grön med en vit månskära som omslöt tre vita stjärnor. Det var en kvarleva från den ottomanska tiden. Flaggan hade omtolkats i samband med självständigheten så att månskäran representerade nationen och stjärnorna de tre främsta religiösa traditionerna: islam, kristendom och judendom. Den nationella identiteten både överskred och skyddade den etniska tillhörigheten. Bagdad bestod i början av 1900-talet av en tredjedel muslimer, en tredjedel kristna och en tredjedel judar. I Syrien, fram till kriget, hade Aleppo förblivit en stad som saknade en enskild majoritet. I stället var staden religiöst och etniskt diversifierad – med araber, kurder, syrier, armenier, turkar, som alla var antingen muslimer eller kristna.

I dag har både Syrien och Irak blivit enbart nyckfulla stater som rymmer fientliga grupper som vägrar att ens föreställa sig en framtida fred, där man tar hänsyn till en mångfald, som inte ligger så långt tillbaka i tiden. Även Egypten, enligt mitt förmenande världens äldsta nationalstat, tycks genomgå en förändring av sin identitet, där den religiösa mångfaldens sista utpost är hotad. Det är svårt att föreställa sig att den bräckliga samhällsordningen i Libanon och Syrien kommer att kunna överleva som en fristad för pluralism om den nuvarande utvecklingen i Egypten, Syrien och Irak fortsätter. Huruvida mångfalden kan räddas i det arabiska Mellanöstern är en illavarslande fråga med implikationer som är lika allvarliga som de strider som nu rasar. Svaret är kanske inte så ödesdigert som nyheterna ger intryck av, men det kan komma att kräva ett mer långsiktigt angreppssätt, något som för närvande inte verkar ha särskilt starkt stöd.

Frågan om mångfald ska här först diskuteras när det gäller Egypten, den mest befolkningsrika och relativt sett mest stabila av de tre länderna i riskzonen.

Kristna egyptier har under senare tid blivit måltavlor för den så kallade Islamiska statens terrororganisation. I Sinai har en brutal kampanj med mord och trakasserier tvingat familjer att fly, samtidigt som självmordsattacker mot kyrkor i Kairo och senare i Tanta och Alexandria har skördat många liv. Lika skadliga som dessa handlingar är, lika oroväckande är den tolkningsberättelse som är knuten till brotten, vilket handlar om mer än den egyptiska regeringens hårda säkerhetsarbete i frågan.

Som ett led i ett moderniseringsprojekt, som drevs av lokala krafter med europeiskt bistånd under 1800-talet, blev det möjligt för kristna i Egypten att långsamt och stegvis befrias från stämpeln som andra klassens medborgare. Officiella administrativa justeringar återfördes genom en gradvis förändring, där Egyptens kopter tillerkändes samma urbefolkningsstatus som Egyptens muslimer. Alla var de delaktiga i samma kamp mot girigheten hos kolonialmakterna, de utländska styrande eliterna och grupper i utlandet. De senaste hundra åren fick se ett Egypten som befriade sig från dessa skikt. Det folkliga upproret mot britterna 1919 utgjorde den första segern i en antikolonial strävan. År 1952 avskaffade de fria officerarnas kupp en monarki som hade upprätthållit ett 100 år gammalt system där utländska eliter styrt över de infödda. 1950-talet blev också vittne till hur stora etniska grupper med utländsk bakgrund – och även infödda utan medborgarskap – kastades ut i stor skala. Etniska grupper som hade varit delaktiga i Egyptens framväxt som modern stat och samhälle – greker, armenier, västerlänningar, judar och olika européer – uppmanades bryskt att ge sig av. Kopterna, som kollektiv, blev implicit nu de nya Andra, på grund av sitt allmänna motstånd mot den nya arabiska identitet som Egypten eftersträvade under 1960-talet i sin jakt på en framskjuten plats i regionen. I det offentliga samtalet fördunklade fientligheten mot judar, förklädd till antisionism, den växande inre splittringen genom att man underblåste talet om att ”fienden kommer utifrån”. Fredsavtalet med Israel 1978 och dess efterverkningar förändrade argumentationen men inte intensiteten i de antijudiska uttrycken. Utan den inte längre officiellt sanktionerade antisionismen blev retoriken mer klassiskt antisemitisk. Men priset för att denna nationalism uppstod blev kontraproduktivt, eftersom denna gynnade en modell där egyptisk identitet alltmer kraftfullt framhävdes som en muslimsk sådan. Långt innan Islamiska staten agerade utifrån sina ideologiska påståenden om att kopter är ”otrogna stridande” (kuffar harbiyyun) hade egyptiska ideologer av många olika gradbeteckningar skapat förutsättningarna för att kopterna skulle uteslutas från den nationella identiteten.

Efter attackerna mot kyrkorna i Tanta och Alexandria utpekades det teologiska institutet vid al-Azhar, som ansvarigt genom att ha gjort våldsam extremism möjlig. De textböcker som al-Azhar använde, menade vissa, godkänner, ja till och med uppmanar till, aggressiva handlingar mot icke-muslimer i vissa situationer och i enlighet med vissa särskilda regler. Al-Azhar, den skolastiska traditionens väktare, borde för länge sedan ha tagit upp de texter som fortfarande används till förnyad prövning, men där en sådan skulle äga rum skulle den förmodligen vara av mer teknisk karaktär och ha liten påverkan. Den nuvarande rektorn för al-Azhar, shejk Abmad al-Tayyib, säger sig hålla sig i mitten, och han har vågat framhålla sin institutions ansatser till respekt mellan trosriktningarna som ett sätt att uppnå samexistens mellan folkgrupperna. Han har således upprätthållit ett hjärtligt och fruktbart förhållande till Tawadros II, den koptiska kyrkans påve. Al-Tayyibs möte med påven Franciskus, som han besökte i Vatikanen för ett år sedan och som han nyligen tog emot i Egypten, kanske utgör höjdpunkten av det som man rimligtvis kan förvänta sig av al-Azhar.

En mer relevant fråga, som de högljudda kraven på religiösa reformer dock inte lyckas besvara, är varför det åligger en religiös institution att skapa en vision för nationell enighet.

Det är högst osannolikt att al-Azhar skulle kunna leverera ett motgift mot militant radikalism inom den närmaste tiden. Detta är inte någon begränsning som ligger inbäddad i islam utan ett resultat av de nuvarande förutsättningarna. I det delvisa tillägnandet av moderniteten har den religiösa traditionen blivit alltför upptagen med texttolkning och därmed mindre flexibel och mer bunden av precedensfall och prejudikat. Men ännu viktigare än de religiösa institutionernas tillkortakommanden är dock det faktum att nationella projekt har misslyckats med att infria sina löften om framsteg, välstånd och värdighet, och på ett bedrövligt sätt fått den en gång lovande ansträngningen att inleda en renässans inom utbildningsområdet att spåra ur.

Den moderna arabstaten, med Egypten som banerförare, tillhandahöll ett socialt kontrakt genom vilket befolkningen gav upp sina politiska rättigheter i utbyte mot löftet om tjänster som staten skulle tillhandahålla, inklusive sjukvård, utbildning och sysselsättning. Statistiker och socialistiska visioner föreskrev att sysselsättningen skulle skötas av regeringen. Skolor och universitet blev gradvis examensfabriker som kastade bort en avsevärd mängd resultat som hade uppnåtts under de föregående decennierna inom både humaniora och naturvetenskap. Det var inte så att religiösa studier och angelägenheter invaderade och tog över den sekulära utbildningens sfär och det offentliga samtalet, utan man intog bara ett övergivet område.

Här går kanske vägen till ett tillfrisknande för mångfalden och det landsomfattande fria samhället. Inte i kontraproduktiva rop på religiösa reformer utan i att åter stimulera en användbar sekulär utbildning, som del av en serie som leder till framsteg och slutligen till välstånd. Att skydda det som finns kvar av mångfalden i Egypten och i hela Mellanöstern kanske inte kräver en förändrad religiös diskurs utan ett gradvis återtagande av det sekulära rummet, som har underkastat sig den religiösa diskursen genom att släppa ifrån sig utbildningsväsendet. Detta är inte en uppmaning till en sekulär ordning, kopplad till de arabiska erfarenheterna av diktatur och våldsamma tvångsåtgärder. I stället är det en uppmaning till ett erkännande av kulturell trygghet. Förutom att kunna förvänta sig personlig och materiell trygghet har Mellanösterns arabiska invånare också rätt till kulturell trygghet, det vill säga en försäkran om att deras tro, seder och livsstil inte blir föremål för utplåning vare sig av staten eller av fientliga icke-statliga aktörer.

Denna vägledande modell är inte helt olik det tidiga självständiga Egypten, Syrien och Irak, där staten, oavsett om den var monarki eller republik, uppfattades som en övergripande identitetsnivå som skyddar och inte utplånar någon av de underliggande gruppgemenskapernas identitet. Denna tidiga liberalism var illa rustad för att uppfylla behovet och infria förväntningarna hos befolkningen i allmänhet. Den fördömdes som elitistisk av sina belackare och utmanades av populism. I vart och ett av de tre stora arabiska samhällena beredde populism marken för en nationalism, där mångfald sågs som en svaghet. Men den stora samhällskritiska berättelse som följde, från nationalism till islamism, har misslyckats än mer dramatiskt när det gäller att infria förväntningarna på välstånd. Det är dags att befria mångfalden genom att återvända från de felsteg som hindrade den från att förverkligas.

Detta är helt klart inte ett neutralt sätt att ta sig an frågan, eftersom det kräver en målmedveten ekonomisk återhämtning. Det är inte heller någon snabb lösning. Men angreppssättet, som måste konkretiseras och bearbetas, är ett inom vilket Egypten, och slutligen även Irak och Syrien, som statskick och statliga institutioner, borde avstå ifrån att reformera islam och i stället överlämna den saken till den inomislamiska reflektionen, och i stället engagera sig i en korrigeringsprocess för att återfinna vägen till välstånd, såsom den uppfattades under en tidigare liberal period.

Översättning: Per Lindqvist

First published in English, ©2017, in Fikra Forum, a special project of the Washington Institute for Near East Policy. Translated with permission, www.washingtoninstitute.org.

Hassan Mneimneh är redaktör för Fika Forum och chef för Middle East Alternatives i Washington, USA.