Kan vi vara utan den teologiska reflexionen?

1975 publicerades av kommitten för utredning om viss gudstjänstgemenskap mellan Svenska kyrkan och andra inom riket verksamma kristna samfund ett betänkande Gemensamt nattvardsfirande (utgivet av ärkebiskopen). Tyvärr tog detta betänkande sin utgångspunkt från en rent pragmatisk utredning om utvecklingstendenser i synen på nattvardsgemenskap och en enkät om attityder till denna och inte i en i bästa mening kritisk reflexion över den kristna tron på eukaristin och dess implikationer.

I ett ytterst intressant motsatsförhållande till detta betänkande står ett i höstas publicerat dokument ”Das Herrenmahl” (Herrens nattvard) som innehåller resultatet av sex års officiella samtal mellan representanter från Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan och ansluter sig till den 1972 publicerade redogörelsen ”Evangeliet och kyrkan”, den s.k. Malta-rapporten (på svenska utgiven 1974 som nr 2 i serien Konfessioner i dialog hos Almqvist & Wiksell). Anmärkningsvärt är för övrigt också att detta dokument har publicerats i samproduktion mellan ett katolskt och ett lutherskt förlag i Tyskland.

I skrivande stund har, mig veterligt, överhuvudtaget inget organ i Svenska kyrkan bemödat sig om att ta detta dokument ad notam. Recensenten frågar sig om detta skall tolkas som tecken på bristande språkkunskap eller på dess intresse för internationell teologisk ekumenik överhuvud som förr i tiden så sakkunnigt bevakades av Lars Thunberg.

Ett viktigt steg

Betydelsefullt i detta dokument, inte minst med avseende på våra svenska förhållanden, är en ovanligt nyanserad reflexion över Herrens nattvard som leder till ett anmärkningsvärt ekumeniskt närmande mellan luthersk och katolsk uppfattning i trossynen på eukaristin.

Under senare år har man vid tillfälle inte så sällan tvärsäkert påstått: ”Teologin skiljer i ekumeniken, praxis förenar.” Detta dokument är ett slående exempel på hur felaktigt ett sådant påstående är. Just ett inträngande teologiskt arbete banar väg för en sann och hållbar praxis.

Dokumentets första del bär rubriken ”Gemensamt vittnesbörd”. I sju kapitel framställs det som lutherska och katolska kristna gemensamt kan bekänna som grundläggande utsagor om eukaristin. I första kapitlet fastslås den gemensamma bekännelsen att eukaristin har instiftats av Jesus själv. I denna nya Passah-måltid gav Herren sig själv åt de sina som föda och lät dem så i väntan på hans kommande härlighet ha del i hans gärning, hans lidande och hans liv. Andra kapitlet ”Trons mysterium” utgår från att Herrens nattvard har del i det omfattande frälsningsmysteriets karaktär som mysterium och därför är ”tillgängligt enbart genom trons nåd”. Den hållning och handling som krävs hos dem som firar detta mysterium är tron. I eukaristins firande återspeglas frälsningshistoriens alla faser. Sist och slutligen förenar det med den treenige Gudens hemlighet.

Tredje kapitlet ”Genom, i och med Kristus” hänvisar till eukaristins centrum. ”Enbart genom Jesus Kristus finns eukaristin.” I kraft av hans nåd sker ”hans närvaros under”. Här står dokumentets avgörande utsagor om realpresensen. Till att börja med omnämns Kristi närvaros olika sätt (i Guds folk som hans kropp, i dopet, i evangeliets förkunnelse, i de fattiga och nödlidande) innan den eukaristiska närvaron – som hänger ihop med alla dessa sätt och ändå är av särskild art – kommer på tal: ”I nattvardens sakrament är Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, helt och hållet närvarande med sin lekamen och sitt blod under brödets och vinets tecken.” I denna Kristi närvaro upptas alla deltagande i hans liv och förenas sinsemellan.

I fjärde kapitlet ”I den helige Andes enhet” betecknas denna enhet som Andens frukt. Genom den helige Ande blir de troende allt mera en kropp. Så är eukaristi och kyrka ”en vital enhet”. På så sätt är eukaristin på samma gång det kyrkliga livets källa och höjdpunkt. Utan gemenskap i eukaristin finns inte någon full kyrklig gemenskap, utan kyrklig gemenskap finns inte någon sann eukaristisk gemenskap.

I kapitlet ”Faderns förhärligande” utvecklas hur eukaristifirandet i sin helhet ”sist och slutligen leder hän till den evige Fadern” i förkunnelsen, tacksägelsen, förbönen, lovprisandet, självutgivelsen. Under detta sista begrepp berörs offertanken. I minneshögtiden där vi firar Kristi självutgivelse dras vi in i Kristi självutgivelse. Vi mottar Kristi livsoffers frukter och frambär oss själva som ett levande och heligt offer som måste finna sitt uttryck i hela det dagliga livet. Samstämmigt kan eukaristin förstås som ”ett lovoffer”. Detta är varken enbart verbalt Guds lov, eller ett tillägg eller komplement som människan av egen kraft skulle bifoga det lov- och tacksägelseoffer som Kristus har framburit åt sin Fader. Det eukaristiska lovoffret har överhuvudtaget blivit möjligt först genom korsoffret och därför förblir detta det primära innehållet i kyrkans lovoffer.

I de två avslutande kapitlen framhävs eukaristins förhållande till världen och de firandes ansvar för världen samt eukaristin som löfte för och begynnelse av den eviga framtiden.

Kvarstående uppgifter

I andra delen tas sedan upp till behandling vissa skiljaktiga positioner som dokumentet emellertid anser befinner sig inom ramen för den grundläggande samstämmighet som första delen har framställt. Katolska och lutherska traditioner ställs här bredvid varandra för att sedan visa möjliga konvergenser och formulera uppgifter för båda sidor.

I frågan om realpresensen heter det, att de båda positionerna ”inte längre måste anses som skiljande motsatser”. På båda sidor bejakas ”att de konsekrerade elementen inte utan vidare förblir bröd och vin, utan att de i kraft av det skapande ordet skänks oss som Kristi lekamen och blod.” Även den lutherska traditionen kan vid tillfälle tala om ”förvandling” (jfr exempelvis Apol. confessionis X,2). Den katolska traditionen å sin sida vill med begreppet ”transsubstantiation” (väsensförvandling) inte förklara ”hur” förvandlingen sker utan ”bekänna och försvara mysteriekaraktären i den eukaristiska närvaron”.

Relativt utförligt behandlas – på grundval av första delens gemensamma vittnesbörd – offerbegreppet. Från katolskt håll betonas å ena sidan att eukaristin är ett ”sant och egentligt offer”, å andra sidan är man medveten om de traditionella lutherska farhågorna att detta skulle motsäga korsets enda och fullkomliga offer och ifrågasätta Kristi enda medlarskap. Dokumentet fastslår en tilltagande konvergens i följande väsentliga punkter: enligt katolsk lära varken upprepas eller kompletteras korsoffret i mässan utan blir närvarande i mässoffret. Att detta sker ex opere operato är ett uttryck för vårt vittnesbörd att Guds handlande har prioritet, något som också lutheranerna framhäver. Denna förståelse av opus operatum utesluter inte den enskildes eller församlingens deltagande i detta offer i tron, utan möjliggör och kräver det. Gemensamt fastslås vidare att Kristi lekamen och blod verkligen mottas i eukaristin, och detta väsentligen sker som gemenskapsmåltid och att bröd och vin hör till eukaristins fulla liturgiska gestalt. De skiljaktigheter i lära och praxis som här fortfarande finns har enligt dokumentet inte längre en kyrkoskiljande karaktär. Beträffande sambandet mellan kyrkogemenskap och eukaristisk gemenskap framställs de skiljaktiga uppfattningarna parterna emellan, utan att man försöker sig på lättköpta kompromisser i frågan om nattvardsgemenskap.

Två ouppklarade problem

Den gemensamma studiekommission som står för detta dokument är medveten om att två frågor av olika innebörd först måste lösas innan denna rapport kan få sin egentliga betydelse.

Det första problemet berör läran och kretsar kring ämbetsfrågan. Visserligen betonar man i första delen, att båda kyrkorna eftertryckligt framhåller föreståndarens tjänst i eukaristifirandet, och ”att församlingen inte är berättigad att förfoga över den handling den utför och att den inte är herre över eukaristin”. Förvisso ser man också vissa konvergenser i uppfattningen om ämbetets grundval och funktion och att det meddelas genom handpåläggning under åkallande av den helige Ande. Man är dock inte överens om hur ämbetets innebörd, dess plats i kyrkan och dess konsekvenser för kyrkans struktur skall uppfattas – frågor som genom den senaste utvecklingen i Svenska kyrkan får en särskild tyngd för katolska kyrkan i Sverige. Kommissionen fortsätter emellertid sitt arbete med denna fråga. Ett utkast med rubriken ”Det kyrkliga ämbetet med särskild hänsyn till biskopsämbetets ordination” behandlades i höstas i Sigtuna, där svårigheterna i behandlingen av detta ämne lär ha blivit påtagliga.

Den andra problematiken ligger i följande fråga: I vad mån kommer sådana konsensus-förklaringar av en studiekommission – i den mån en konsensus i själva verket föreligger – att recipieras av samfunden och av deras troende? Även i detta hänseende tycks situationen i Sverige vara synnerligen besvärlig på grund av en brist såväl på internationell ekumenisk öppenhet som på internationell ekumenisk teologi. Inom den svenska ekumeniken synes en djupare teologisk reflexion vara föga efterfrågad bortsett från en liten krets ”yrkesekumener”.

Ur katolsk synvinkel ser recensenten denna rapport som ett av de mest betydelsefulla dokument som under senare år har publicerats på den ekumeniska scenen. Vågar man hoppas på en genklang i den kyrkliga offentligheten?

Not

1. Gemeinsame römisch-katholische evangelisch-lutherische Kommission, Das Herrenmahl. Verlag Bonifacius-Druckerei Paderborn, Verlag Otto Lembeck Frankfurt/M 1978, 116 sid.