Katolska ordnar

Katolska ordnar ådrar sig ofta nyfikenhet och ett intresse i massmedia inte minst sedan sådana gemenskaper även i Svenska kyrkan återigen uppstått. Samtidigt är kunskapen om dessa gemenskaper minimal. När skolklasser kommer på besök till en katolsk ordensgemenskap ställer de ofta frågor av typen: «Vad odlar ni?» Det är skolans historieundervisning som givit dem bilden av ett medeltida klosterliv bakom murar, där man tillbringar sin dag med att be eller syssla med örtagården.

I en färsk publikation I kyrkans mitt: Kloster, ordnar, kongregationer, Proprius förlag, 1989 ger Catharina Broome och Catherine Cottin, bägge dominikansystrar, den första ingående och kompetenta redogörelsen för det katolska ordenslivet på svenska.

Boken ger en bred skildring av ordnarnas uppkomst och klosterbildningen i den gamla världen och under medeltiden i Sverige. Ett avsnitt skildrar också de svenska klostrens undergång under 1500-talet (84–88) och hur denna undergång utarmade landets kulturliv.

Kartor, tabeller och detaljkunskap redovisad i faktarutor gör att denna publikation fungerar som ett högst intressant och rikt uppslagsverk. Samtidigt beskrivs enskilda ordensgrundares inspiration – Franciskus, Dominikus, Birgittas och andras. Men framför allt möter vi här människor – igår och idag – som satsar hela sitt liv i en gemenskap där de vill följa Kristus. Deras liv och deras gemenskaper är en påminnelse om att Guds Ande under alla tider verkar med sina karismatiska gåvor i kyrkans mitt. Vid närmare påseende blir det samtidigt synligt hur de stora andliga impulserna och förnyelserörelserna i kyrkan nästan alltid haft sitt upphov i dessa kyrkliga ordnar. Det är också ordensfolk som går ut som missionärer i hela världen.

Framställningen är faktaspäckad (för medelsvensson kanske med nästan för många detaljinformationer). Den är ändå lättläst och boken är utmärkt illustrerad.

Det är nästan oundvikligt att vissa smärre brister smyger sig in i en sådan framställning. Exempelvis är Opus Dei idag en personalprelatur (144). Ignatius av Loyolas Andliga övningar ger en handledning inte bara till en utan till en hel rad olika meditationsformer (begrundan, övervägande, kontemplation, «användandet av sinnena») (94). Ignatius ordensgrundning kan inte heller karaktäriseras så «militäriskt» som framställningen i själva verket insinuerar (92) m m. I en andra upplaga skulle en noga granskning och rättelse av vissa detaljer därför vara önskvärd.

Trots all uppskattning för det stora och ypperliga arbetet som författarna presenterar i sin framställning har jag två principiella anmärkningar som på grund av ämnets betydelse kan vara påkallade.

Författarnas förkärlek för den gamla monastiska ordenstraditionen och «Brödernas tid» under medeltiden – dominikaner och franciskaner – inklusive deras stora mystiker (Eckhart, Suso, Tauler, Ruysbroek) och senmedeltidens framstående kvinnogestalter (Birgitta, Catharina av Siena) är förståelig och skall visst inte klandras. Men när de sedan skildrar de reformatoriska och efterreformatoriska ordensgrundningarna saknar man praktiskt taget nästan varje hänvisning till att också dessa haft sitt upphov i stora mystikers erfarenhet. Utan tvekan måste exempelvis Ignatius av Loyola – liksom Teresa av Avila och Johannes av Korset – för att bara nämna några namn, räknas till de stora klassiska mystikerna. Ignatius orden, Jesu sällskap, kan inte förstås riktigt utan att beakta den inspiration som utgår från grundarens unika treenighets- och kristusmystik såsom det kommer till uttryck i Ignatius andliga dagbok och levnadsbeskrivning, «Pilgrimens berättelse». Framställningen av dessa senare ordensgrundningar (eller reformrörelser) är visserligen korrekt men ter sig – åtminstone delvis – litet ytlig. Det står knappast klart hur hela kyrkans andlighet och spiritualitet just genom dessa nya ordensgrundningar och reformrörelser fick nya karismatiska accenter och frälsningsperspektiv som haft förblivande betydelse in i våra dagar vid sidan av de gamla monastiska och medeltida ordnarna och deras spiritualitet. I kyrkans och ordnarnas andliga liv rör det sig ju aldrig om monopol

eller konkurrens utan om en andlig mångfald som utvecklar och visar sig i historiens skiftande situationer och utgör just katolska kyrkans andliga rikedom.

Sist i boken ägnar författarna ett särskilt kapitel åt ordenslivets inre struktur dvs ordenslivets «teologi», där de framställer hur ordenslivet här sitt upphov i evangeliets anda och hur det konkretiseras i de tre ordenslöftena om fattigdom, celibat och lydnad. Michel Rondets texter i detta kapitel som förklarar ordenslöftenas innebörd för dagens människor är särskilt upplysande och tankeväckande.

Man frågar sig emellertid i slutet hur de kristna ordnarna mitt i en sekulariserad värld, där ett nästan ogenomträngligt skal utestänger allt flera människor från att göra en erfarenhet av det kristna livets transcendens, på nytt kan bli ett synligt vittnesbörd om Guds rike? Så har ju katolska kyrkan alltid förstått ordenslivet. Michel Rondet visar hur ordenslöftena i dagens läge har fått nya accenter och perspektiv, exempelvis fattigdomslöftet som solidaritet med de fattiga, undertryckta och utslagna. I grund och botten rör det sig om en enda central tanke: Om ett helt liv i tron på Kristus som vittnar om osjälviskhet, där man har övergivit sina egna intressen och lever helt för andra – ett sådant vittnesbörd kan göra något av det kristna livets transcendens synlig. När ordensmän och kvinnor i nederlag och misslyckande, kanske åsidosatta och ringaktade, i nöd och lidande, förmår visa tålamod, styrka, tapperhet, uthållighet och både tillit och tillförsikt, ja kanske en inre glädje, då låter något i dem ana den osynliga Gudens närvaro, i synnerhet när ett sådant liv är förenat med sann mänsklighet. Kanske är just detta ordenslivets djupaste kallelse i dagens värld.