I den ständigt återkommande diskussionen om varför människor inte läser – ännu fler – romaner är det en aspekt som aldrig ens blir omnämnd: den djupt osympatiska karaktären hos de flesta fiktiva gestalter i den seriösa litteraturen.
Hur många personer vill man egentligen läsa om, när man inte på villkors vis skulle vilja träffa på deras motsvarigheter i verkligheten? För vem skulle verkligen vilja umgås med en Raskolnikov eller en madame Bovary eller en Otello?
Den så kallat realistiska romanen lockar därtill fram en annan fråga, som med tiden kan bli alltmer störande för läsaren: vad sysslar egentligen de klassiska romanhjältarna och dito hjältinnorna med, när de inte odlar sitt komplicerade känsloliv? Allting annat tycks tas för givet (utom av Daniel Defoe, som i Moll Flanders alltid låter oss veta hur mycket pengar hjältinnan äger för tillfället). Vari ligger den mångomskrivna realismen, när man aldrig får veta hur deras hushåll fungerar eller vad de har för socialt liv? Eller krasst sammanfattat: vem är det som betalar hyran?
Det kan bli en verklig lättnad att finna en förstklassig berättelse med – förhållandevis – riktigt tilltalande människor, som dessutom ställs inför praktiska problem i en ekonomiskt övertygande miljö. Samtidigt ställer romanen frågor om kärlekens natur och religionens möjligheter som inte ofta illustreras med en sådan levande kraft som här.
Det rör sig om ett av den nordiska romanens absoluta mästerverk Kristin Lavransdotter, den serie som blev Sigrid Undsets internationella genombrott och mest varaktiga framgång. Nu aktuell genom Liv Ullmans film. Den kom i tre delar 1920-1922, finns i ett par svenska översättningar, belönades med Nobelpriset 1928 och är fortfarande en av de mer gripande och engagerande människoskildringar man kan finna.
Vid sidan av Knut Hamsun är Sigrid Undset den dominerande gestalten i 1900-talets norska litteratur, en kraftfull kvinna, som helhjärtat gick in för alla sina åtaganden, av vilka många var i högsta grad krävande – vilket biografier visar mer än tydligt.
Den norska medeltiden och den katolska tron karakteriserar hennes främsta romaner, och därtill
kommer en känsla för det vardagliga livets otaliga praktiska detaljer som bidrar till att göra berättelsen påtaglig – som när den nygifta Kristin finner att den vackert redda bröllopssängen i det nya hemmet är full av ohyra och ruttnande halm, en antydan om vilken grund hon och maken har för sitt nya liv.
Historisk och tidlös
Det är en historisk roman, som utan svårigheter förenar genuint intresse för 1300-talets norska liv och tro med en tidlös människoskildring. Den viljestarka, driftiga och mycket älskade Kristin kämpar med alla svårigheter som möter henne, samtidigt som hon själv skapar många problem genom sin envishet, sin förtegenhet och sin oförmåga att bedöma männen kring sig: hon är verkligen en stark kvinna men också okänslig just inför de människor som hon älskar mest. För mannen vågar hon allt, men i kriser stöter hon bort honom med de bittraste ord. Hon sliter nästan livet ur sig för de sju sönernas framtid, men hon ser dem sällan som människor, när de väl har växt ur småbarnstiden.
Det är en berättelse om kärleken och dess vanskligheter. I den första delen, Kransen, dominerar frågan om de älskande tu skall fa varandra, men senare får vi allt djupare inblickar i den smärta som kärleken med
för. Både Kristin och med tiden hennes lillasyster blir gifta med den man de själva har valt, men det utfaller alls inte som de hade hoppats.
Kristin och Erlend, som ändå är förenade i en livslång kärlek, är lyckliga tillsammans endast under ett par veckor i obygden, den första i början av deras bekantskap, den andra mot slutet av deras äktenskap. I hela deras samliv för övrigt stöter deras motsatta karaktärer ständigt mot varandra.
Modern har inte fått välja, och hennes plåga hänger samman med att hon först med tiden har kommit att verkligen älska maken, medan han drar sig undan hennes sinnliga behov.
Kvinnorna och den försmådde fästmannen står känslomässigt i centrum. De älskade männen, fadern och särskilt Erlend, skildras utifrån, så som andra människor, kvinnorna främst, ser dem.
Liksom sin mor mister Kristin som änka greppet om det vardagliga arbetslivet och drar sig undan från de vuxna barnen till livet i klostret. När digerdöden når staden, ställs hon inför sitt sista prov, hur man bör ställa sig gentemot feghet och vidskeplig skräck. Hennes kristna stolthet och mod bär henne genom denna sista kris.
Synden och dess följder
För en nutida läsare må det synas främmande att Kristin har syndat svårt genom att ligga med sin älskade före äktenskapet – ännu mer än genom att bryta den förlovning som fadern har arrangerat – men det är just detta syndamedvetande som kommer att prägla hela hennes liv och även förhållandet till den högt älskade och beundrade fadern. Som ett motstycke till detta kommer också sanningen fram om moderns tidiga kärlekssorg.
Människor syndar – och de måste betala för det. Med särskild kraft drabbar detta Erlend, både i hans föräktenskapliga förhållande med en gift kvinna, mor till hans barn, och i den korta och vettlösa kärleksförbindelse som leder till hans ekonomiska och sociala fall.
Kristin och Erlend handlar på ungefär samma sätt som människor i dagens förment frigjorda samhälle, och de måste bära följderna av sina handlingar. Därigenom blir de också levande och engagerande gestalter. Även de övriga personerna växer ut till gripande individer, främst föräldrarna och under berättelsens gång allt mer den försmådde fästmannen. Modern lider av sitt dystra, inbundna lynne och oförmågan att få kontakt med dottern, medan fadern, den älskade Lavrans, blir något av en Gud Fader, förlåtande men ständigt plågad av synden.
Lavrans är också den ende som har ett starkt personligt gudsförhållande, medan de övriga lever efter kyrkans bud och lära så gott de kan. Kristin själv inser aldrig hur djupt hon har påverkat och sårat de människor som står henne nära – och även i detta verkar hon högst övertygande. Det är läsaren som gradvis far se allt mer av det raffinerade mönster som romanen väver, in på den sista sidan.
Detta innebär också att det är en roman att läsa på nytt genom åren; vid varje omläsning lägger man märke till nya drag. Delvis beror detta på romanens allmänna rikedom, delvis på att läsaren själv förändras.
Kristin Lavransdotter åskådliggör många olika sidor av kärlekens väsen, dess bärande kraft men också dess nerbrytande följder och det lidande som följer beroendet av en annan människa.
Mörkare är berättelserna om Olav Audunssön, Undsets andra stora grupp medeltidsromaner, där ett ouppdagat brott och därav följande livslånga syndakänsla helt dominerar.
Undsets gestalter är komplicerade men också i stånd att väcka läsarens kärlek eller i vart fall inkännande intresse, så att man kommer något närmare det ideal som den kristna kärleken – detta svårfingade och ofta missbrukade begrepp – står för.
Sigrid Undset, Kristina Lavransdotter, Norstedts, 1995