Klassiker läst på nytt – Kristin Lavransdotter

I den ständigt återkommande diskussionen om varför människor inte läser – ännu fler – romaner är det en aspekt som aldrig ens blir omnämnd: den djupt osym­patiska karaktären hos de flesta fiktiva gestalter i den seriösa litteraturen.

Hur många personer vill man egentligen läsa om, när man inte på villkors vis skulle vilja träffa på deras motsvarigheter i verkligheten? För vem skulle verkli­gen vilja umgås med en Raskolnikov eller en madame Bovary eller en Otello?

Den så kallat realistiska romanen lockar därtill fram en annan fråga, som med tiden kan bli alltmer störan­de för läsaren: vad sysslar egentligen de klassiska ro­manhjältarna och dito hjältinnorna med, när de inte odlar sitt komplicerade känsloliv? Allting annat tycks tas för givet (utom av Daniel Defoe, som i Moll Flan­ders alltid låter oss veta hur mycket pengar hjältinnan äger för tillfället). Vari ligger den mångomskrivna real­ismen, när man aldrig får veta hur deras hushåll funge­rar eller vad de har för socialt liv? Eller krasst samman­fattat: vem är det som betalar hyran?

Det kan bli en verklig lättnad att finna en förstklas­sig berättelse med – förhållandevis – riktigt tilltalande människor, som dessutom ställs inför praktiska pro­blem i en ekonomiskt övertygande miljö. Samtidigt ställer romanen frågor om kärlekens natur och religio­nens möjligheter som inte ofta illustreras med en så­dan levande kraft som här.

Det rör sig om ett av den nordiska romanens abso­luta mästerverk Kristin Lavransdotter, den serie som blev Sigrid Undsets internationella genombrott och mest varaktiga framgång. Nu aktuell genom Liv Ull­mans film. Den kom i tre delar 1920-1922, finns i ett par svenska översättningar, belönades med Nobel­priset 1928 och är fortfarande en av de mer gripande och engagerande människoskildringar man kan finna.

Vid sidan av Knut Hamsun är Sigrid Undset den dominerande gestalten i 1900-talets norska litteratur, en kraftfull kvinna, som helhjärtat gick in för alla sina åtaganden, av vilka många var i högsta grad krävande – vilket biografier visar mer än tydligt.

Den norska medeltiden och den katolska tron ka­rakteriserar hennes främsta romaner, och därtill

kom­mer en känsla för det vardagliga livets otaliga praktis­ka detaljer som bidrar till att göra berättelsen påtaglig – som när den nygifta Kristin finner att den vackert redda bröllopssängen i det nya hemmet är full av ohy­ra och ruttnande halm, en antydan om vilken grund hon och maken har för sitt nya liv.

Historisk och tidlös

Det är en historisk roman, som utan svårigheter före­nar genuint intresse för 1300-talets norska liv och tro med en tidlös människoskildring. Den viljestarka, drif­tiga och mycket älskade Kristin kämpar med alla svå­righeter som möter henne, samtidigt som hon själv skapar många problem genom sin envishet, sin förte­genhet och sin oförmåga att bedöma männen kring sig: hon är verkligen en stark kvinna men också okäns­lig just inför de människor som hon älskar mest. För mannen vågar hon allt, men i kriser stöter hon bort honom med de bittraste ord. Hon sliter nästan livet ur sig för de sju sönernas framtid, men hon ser dem säl­lan som människor, när de väl har växt ur småbarns­tiden.

Det är en berättelse om kärleken och dess vansklig­heter. I den första delen, Kransen, dominerar frågan om de älskande tu skall fa varandra, men senare får vi allt djupare inblickar i den smärta som kärleken med­

för. Både Kristin och med tiden hennes lillasyster blir gifta med den man de själva har valt, men det utfaller alls inte som de hade hoppats.

Kristin och Erlend, som ändå är förenade i en livs­lång kärlek, är lyckliga tillsammans endast under ett par veckor i obygden, den första i början av deras be­kantskap, den andra mot slutet av deras äktenskap. I hela deras samliv för övrigt stöter deras motsatta ka­raktärer ständigt mot varandra.

Modern har inte fått välja, och hennes plåga häng­er samman med att hon först med tiden har kommit att verkligen älska maken, medan han drar sig undan hennes sinnliga behov.

Kvinnorna och den försmådde fästmannen står känslomässigt i centrum. De älskade männen, fadern och särskilt Erlend, skildras utifrån, så som andra människor, kvinnorna främst, ser dem.

Liksom sin mor mister Kristin som änka greppet om det vardagliga arbetslivet och drar sig undan från de vuxna barnen till livet i klostret. När digerdöden når staden, ställs hon inför sitt sista prov, hur man bör ställa sig gentemot feghet och vidskeplig skräck. Hen­nes kristna stolthet och mod bär henne genom denna sista kris.

Synden och dess följder

För en nutida läsare må det synas främmande att Kris­tin har syndat svårt genom att ligga med sin älskade före äktenskapet – ännu mer än genom att bryta den förlovning som fadern har arrangerat – men det är just detta syndamedvetande som kommer att prägla hela hennes liv och även förhållandet till den högt älskade och beundrade fadern. Som ett motstycke till detta kommer också sanningen fram om moderns tidiga kärlekssorg.

Människor syndar – och de måste betala för det. Med särskild kraft drabbar detta Erlend, både i hans föräktenskapliga förhållande med en gift kvinna, mor till hans barn, och i den korta och vettlösa kärleksför­bindelse som leder till hans ekonomiska och sociala fall.

Kristin och Erlend handlar på ungefär samma sätt som människor i dagens förment frigjorda samhälle, och de måste bära följderna av sina handlingar. Däri­genom blir de också levande och engagerande gestal­ter. Även de övriga personerna växer ut till gripande individer, främst föräldrarna och under berättelsens gång allt mer den försmådde fästmannen. Modern li­der av sitt dystra, inbundna lynne och oförmågan att få kontakt med dottern, medan fadern, den älskade Lavrans, blir något av en Gud Fader, förlåtande men ständigt plågad av synden.

Lavrans är också den ende som har ett starkt personligt gudsförhållande, medan de övriga lever efter kyrkans bud och lära så gott de kan. Kristin själv inser aldrig hur djupt hon har påverkat och sårat de människor som står henne nära – och även i detta verkar hon högst övertygande. Det är läsa­ren som gradvis far se allt mer av det raffinerade möns­ter som romanen väver, in på den sista sidan.

Detta innebär också att det är en roman att läsa på nytt genom åren; vid varje omläsning lägger man mär­ke till nya drag. Delvis beror detta på romanens all­männa rikedom, delvis på att läsaren själv förändras.

Kristin Lavransdotter åskådliggör många olika si­dor av kärlekens väsen, dess bärande kraft men också dess nerbrytande följder och det lidande som följer beroendet av en annan människa.

Mörkare är berättelserna om Olav Audunssön, Und­sets andra stora grupp medeltidsromaner, där ett oupp­dagat brott och därav följande livslånga syndakänsla helt dominerar.

Undsets gestalter är komplicerade men också i stånd att väcka läsarens kärlek eller i vart fall inkän­nande intresse, så att man kommer något närmare det ideal som den kristna kärleken – detta svårfingade och ofta missbrukade begrepp – står för.

Sigrid Undset, Kristina Lavransdotter, Norstedts, 1995