Lever vi i en efterkristen tidsålder?

Sade du ”efterkristen”?

Alla har hört termen ”efterkristen” otaliga gånger. En snabb kontroll i ett enda universitetsbiblioteks katalog visar att ordet ingår i titlarna på många nyutgivna böcker. Hur många gånger termen har använts också i artikeltitlar och i själva texten i böcker och artiklar el­ler i samtal går bara inte att beräkna. Vad är det som håller på att ske? Hur kan världen vara ”efterkristen” när det finns många fler kristna, och många fler kato­liker, i världen i dag än det har gjort vid något tidigare tillfälle i mänsklighetens historia?

Det senaste seklet ända fram till dags dato har kännetecknats av det mest framgångsrika evangelisa­tionsarbetet någonsin i kristendomens historia. Enligt 1995 World Almanac är av 5,5 miljarder människor i världen i dag mer än 1,8 miljarder (en knapp tredje­del) kristna. I 1995 Catholic Almanac uppges att näs­tan en miljard människor (958 382 000) i dag är kato­liker. Ingen tid i kristendomens tidigare historia kom­mer ens i närheten av dessa siffror. Varifrån kommer då talet om det ”efterkristna”, och villigheten eller benägenheten att ge plats åt sådant tal?

När man tittar närmare efter, visar det sig att talet om en ”efterkristen” tidsålder i själva verket syftar på en ”efterkristenhetens” tid. Det identifierar kristendo­men med ”kristenheten”, som i sin tur syftar på det eurocentriska samhället som tog form efter Konstan­tin på medeltiden. Detta samhälle bestod nästan helt av uttalade kristna, mer eller mindre intimt involvera­de med en politisk makt som ägde stor militär styrka, till stor del på grund av en mångsidig och avancerad teknologisk utveckling.

Detta samhälle har aldrig utgjort mer än en bråkdel av mänskligheten. Det kände sig kallat att erövra de ”efterblivna” nationerna utanför ”kristenheten”. Dessa nationer bestod av individer som normalt betraktades som ”hedningar” eller ”otrogna”, och som alla var döm­da till evig osalighet om de inte accepterade kristendo­men, vilken kristenheten ganska väl identifierade i eu­ropeiska termer och kände sig förbunden att göra känd i hela världen. Många människor i dag tycks fortfarande betrakta denna kristenhet som kristendo­mens kvintessens, kristendomen sådan som den alltid borde förbli.

Man hör mycket i dag om inkulturåtion, som ut~ bredandet av tron ”måste inbegripa, om evangeliet skall bli kött i varje folks kultur”, för att citera den ny­ligen utkomna katolska katekesen (n. 854). Inkultura­tion betyder att inympa den kristna tron, de goda ny­heterna om Jesus och hans kyrka, i en viss kultur på sätt som är inbyggda i just den kulturen.

Den kristna tron hade inkulturerats i Europa, hade byggts in i de politiska och sociala situationer som var utmärkande för Europa. Europeerna förde denna in­kulturerade tro till de nya länderna. De kände inte till någon icke-inkulturerad tro, och de kunde inte göra det. Vi håller fortfarande på att försöka fundera ut vad i deras inkulturerade tro som är väsentligt för tron, och vad som helt enkelt är en del av det europeiska inkulturationsmönstret.

Kyrkan, inte kristenheten, är Guds eget radikala verktyg för evangelisering. Den europeiska kristenhe­ten, rätt allmänt omedveten om att vad den uppfatta­de som tron alltid var en inkulturerad tro, sade sig ändå ha ett genuint intresse för evangelisation, och hade det också i allmänhet.

Men detta var inte det enda som kristenheten var intresserad av. Som vi blivit mer medvetna om efter 1992 och femhundraårsminnet av Columbus’ upp­täcktsresa fanns det många bland dem som utvidgade kristenhetens gränser för att sprida tron, som också var intresserade av mycket annat än tron, till exempel att erövra länder, att öka sin personliga förmögenhet, sina territorier och sin makt över andra folk, och sitt poli­tiska inflytande.

Kristenhetsmentalitetens apoteos finner man i Hi­laire Bellocs (1870-1953) vidlyftiga, mest citerade och, tills helt nyligen, mestadels uppskattade uttalan­de: ”Kyrkan är Europa, och Europa är kyrkan.” Euro­

pa är inte kyrkan, och större delen av världen är långt ifrån efterkristen utan fortfarande förkristen (vilket inte är det samma som föreurokristen) i den be­tydelsen att den ännu inte har fatt den kristna uppenbarelsen förkunnad för sig och enskilda männis­kor har aldrig någonsin kunnat välja om de vill vara kristna eller inte.

Tidens verklighet

Kristna måste vänja sig av med att tänka sig kyrkan som ”gammal”. Kyrkan har upprättats av samma Gud som har skapat och som skapar kosmos.

”Har skapat och skapar” – ty i ett radikalt framväx­ande kosmos kan skapelsen inte vara en inledande, och nu avslutad, handling. Universums praktiskt taget oändligt komplexa utveckling är i sig en del av univer­sum, inte bara en rörelse som utifrån givits åt ett från början och i sig orörligt någonting.

Det har aldrig funnits ett från början orörligt ”nå­got” innan tiden inleddes. Man kan inte föreställa sig evolutionen som att en från början statisk massa sätts i rörelse. Det är inte så att universum skapas utanför tiden och sedan sätts i rörelse. Tiden är en del av uni­versums innersta väsen. Universums rörelse genom ti­den betyder naturligtvis inte att Gud låter universum färdas genom tiden från början som ett slags utan­förstående ingenjör.

Själva universum är en framväxande verklighet, och Guds skapelseakt som ger upphov till det framväxan­de universum utsträcks därför med nödvändighet till­sammans med universum genom tiden, och alltså ge­nom historien, från dess början till dess slut. Genom inkarnationen är kyrkan själv infogad i detta framväx­ande kosmos. Kyrkan existerar och lever i tiden. Tiden är inte någonting som läggs till kyrkans existens.

Vi måste tänka på den verkliga kyrkan i Guds verk­liga kosmos, som vi vet att detta kosmos är. I detta verkliga kosmos, som har utvecklats i ungefär femton miljarder år, framträdde Homo sapiens för länge sedan. Det är svårt att ange en exakt tidpunkt när arten som sådan uppstod, men alla är ense om att tidpunkten är avlägsen och förmodligen inträffade för cirka 150 000 år sedan fast man fortfarande håller på att bestämma tiden närmare. Gud, Sonen, tog sig själv en mänsklig natur i materia som var ungefär femton miljarder år gammal, och i en art som förmodligen var cirka150 000 år.

I sådana realtidsperspektiv kan en kyrka som grun­dades för bara 2000 år sedan inte ha hunnit längre än till sin barndom. Man kan tro att största delen av kyr­kans liv ligger i de otaliga åren framför oss. Tanken på kyrkan som ”gammal” stämmer knappast överens med Guds pågående skapelse.

När vi tänker på kyrkan i det verkliga kosmos och i den verkliga tiden i dag, bör vi vara medvetna om att tiden inte är något slags neutralt medium som den materiella tillvaron på något sätt flyter genom, eller som flyter genom den materiella tillvaron. I Platons lära och i mycket, ja i det mesta av det kristna tänkan­det, som så länge har dominerats av platonismen, framstår tiden som ett slags engångsförpackning för Guds skapelse, som någonting som kan kastas bort, som vi bör göra oss av med snarast så att vi kan tänka och/eller existera i en tidlös evighet, ty endast där fin­ner man det goda, det sanna och det sköna.

Sedan Einstein har det blivit uppenbart att tiden inte är någonting som man kan kasta bort. Tiden är en beståndsdel av den materiella tillvaron lika mycket som längd, bredd och djup.

Det är sant att de flesta kristna är medvetna om att Guds son blev människa i tiden, inkarnerad som Jesus Kristus. Detta har länge fått de kristna att på något grundläggande sätt respektera tiden och till och med vörda den. Även i hebreiskt tänkande har tiden sitt värde, ty i den mosaiska traditionen, och i andra tradi­tioner som tangerar den mosaiska, hade Gud hela ti­den att göra med människor som levde i tiden och som förändrades i tiden.

Hela den bibliska traditionen handlar om en up­penbarelse som frambärs efter hand i tiden och som alltså, till skillnad från många andra större och mindre religiösa traditioner, inte är cyklisk, ett ändlöst uppre­pande av allt – så att tiden blir illusorisk eller verk­ningslös – utan historisk, fast inte alltid historisk på det schematiska sätt som vi i dag vanligen tänker oss historien.

Ändå uppfattas fortfarande själva tiden, i ett sätt att tänka som fortfarande är vanligt – till och med bland kristna, trots den vördnad de känner för Guds fräls­ningsverk med sina mänskliga skapelser och andra skapelser i den fortskridande tiden – som praktiskt ta­get ingenting kosmologiskt sett, som något vi kan kas­ta av oss för gott när vi träder in i evigheten vid de dö­das uppståndelse. Men att döma av det vi vet om till­ståndet för Jesu återuppståndna kropp, om längd-, bredd- och djupdimensionerna, tycks den på något sätt finnas kvar för evigt. Finns tiden på något sätt kvar inte bara för alltid utan till och med för evigt? Existerar Jesu återuppståndna kropp i något slags evig tid?

Det katolska accepterandet av skapelsen och inkar­nationen måste vara totalt, och innan vi har infogat den verkliga tiden i vår kosmologi kommer vår förstå­else av skapelsen och inkarnationen att ha stora brister.

DNA/Livet är åldrad materia

Någonstans i en av universums miljarder galaxer, den vi brukar kalla Vintergatan, hade vår egen planet, jor­den, fått sin slutliga form för ungefär fyra miljarder år sedan, som tidigare påpekats. DNA (eller kanske först RNA, följt av DNA) bildades för första gången unge­fär en halv miljard år efter jordens uppkomst, det vill säga för ungefär tre och en halv miljarder år sedan. Det förefaller som om materien, som till en början hade ofattbart hög temperatur, behövde ungefär 11,5 miljarder år efter sin uppkomst för att svalna och på annat sätt få fason på sig på vår planet för att möjlig­göra DNA och RNA, och därmed liv..

Så vitt vi vet kan levande varelser inte existera förr­än den massa som de består av är ungefär 11,5 miljar­der år gammal (vilket den var för ungefär 3,5 miljarder år sedan). DNA uppträder med andra ord, så vitt vi kan avgöra, på vår planet som en form av tidsfylld materia som är 11,5 miljarder år gammal eller mer. Det ser ut som om DNA inte kan finnas, och därmed inte heller livet så som vi känner det, utan tidskompo­nenten. Det finns ingenting som tyder på att det var möjligt för vårt universum att frambringa DNA ur materia som inte hade gått igenom den tidsstrukture­rade evolution som gjorde den mogen för liv. Med RNA är DNA en form av materia som är innesluten i tid och fylld av tid.

Materien är inte overksam, utan radikalt aktiv

Sedan den antagna ”Big Bang” för ungefär femton miljarder år sedan har materien inte bara legat orörlig, inaktiv, och passivt fyllt ut tomrummet. Materien är från allra första början radikalt aktiv och ofattbart komplicerad och djup. Under de första millisekun­derna av sin tillvaro, och under de miljarder år som se­dan följde, har det inom materien skett förändringar som varit väldiga och våldsamma, och sådana som va­rit otroligt små och subtila.

I den allmänt accepterade Big Bang-teorin om uni­versums uppkomst expanderade materien vid tidens begynnelse, och på bara någon bråkdels sekund, till miljarder gånger sin ursprungliga storlek och fortsatte med att dela upp sig i nya partiklar och grundämnen, så att den bara några minuter efter Big Bang hade als­trat alla de grundämnen vi i dag känner till i den ofantliga expansionen av det från början omätligt lilla universum, en expansion som har fortsatt med kraft fram till vår egen tid till det som nu är rymdens yttre regioner.

Detta stämmer inte alls överens med det som Aris­toteles eller Thomas av Aquino, eller vem som helst som levde före de senaste decennierna, på grundval av den information som då fanns tillgänglig ansåg att ”materien” i universum är för någonting. Från grund­ämnena och elementarpartiklarna till de ofattbart sto­ra galaxerna utformades de förändringar, som gav upphov till den materia vi har i dag, av tidens gång. De ”tog tid på sig”, som vi säger, som en förutsättning för att kunna bli det som de nu är och det som de kommer att bli.

Universums expansion från dess början skapade de miljardtals galaxerna, inklusive Vintergatan, och gav oss vårt fortfarande expanderande universum. Materi­en är märkt av tiden i vart och ett av de grundämnen den i dag består av – det vill säga på elementarpartik­larnas nivå och på den makrokosmiska (det vill säga galaktiska) nivån.

Vilket slags grundämnen materien kan bestå av be­ror på hur gammal den är. Vissa grundämnen är helt enkelt äldre i sig än andra grundämnen. Inget bly nå­gonstans i universum är lika gammalt som det första heliumet. Tiden som tid är en av materiens bestånds­delar. Den hjälper till att definiera materien såsom va­rande av det ena eller andra slaget, i lika hög grad som beräkningar baserade på längd, bredd och djup.

I den moderna fysiken och kosmologin betecknas tiden ofta som ”fjärde dimensionen”, därför att den är en av materiens beståndsdelar. Men även om tiden kan vara lika mycket invecklad i den materiella tillva­ron som längd, bredd och djup, så är den helt enkelt inte en dimension på samma sätt som längd, bredd och djup. Hur små man än föreställer sig tidens enhe­ter, så kan man helt enkelt inte ha två tidsenheter när­varande på en och samma gång, på samma sätt som man kan med två rumsenheter (längd, bredd och djup).

Även om det är bekvämt, i synnerhet i tidsmätande instrument som klockor och ur och i all synnerhet i datorer, att föreställa sig att tiden består av uppradade tidlösa enheter eller ”ögonblick”, så finns det i tiden ingenting som är omedelbart eller orörligt. För att ge utrymme åt ett tidlöst ögonblick skulle tiden vara tvungen att stå stilla. De till synes tidlösa enheter som markeras på urtavlan för att skilja sekunderna från varandra är overkliga. Det finns helt enkelt inte några små bitar av icke-tid som delar upp tiden i partiklar. Tiden visar aldrig upp sig i åtskilda partiklar. Den rör sig alltid kontinuerligt – utan avbrott. ”Tiden går vi­dare.”

Tiden kommer alltså inte i åtskilda fragment, med små ryck som hos en sekundvisare eller som när siff­rorna ändras på ett digitalur, eller som kan anges av datorernas ettor och nollor. I datorerna kan de åtskil­da ettorna och nollorna syfta på ständigt mindre och mindre fragment, tills man i alla praktiska avseenden kan bortse från dem och betrakta dem som ovid­kommande för det mänskliga tänkandet – men den segmenterade ”tid” som blir resultatet är fortfarande bara virtuell tid, inte realtid. Den reella tiden existerar bara när den upphör att existera. Den har inga luckor mellan några delar. Tiden kan inte ritas upp som dia­gram. Det enda man kan rita upp som diagram är nå­got som är analogt med tiden, för att få virtuell tid.

Men även om tiden inte kan hejdas så är den verk­lig, i hela universum och i den materia som våra krop­par består av. Det finns ingenting som tyder på att det skulle vara möjligt med ”ung” levande materia. All le­vande materia vi känner till framträder som någonting uråldrigt, omvandlat från det icke-levande genom den oavbrutna tiden i den rörelse inom vilken den levande materien uppstår.

Den kristna teologin är ekologisk

Med tanke på att tiden är en av materiens beståndsde­lar, och alltså en inneboende del av de processer som har lett fram till uppkomsten av människor på vår pla­net, så synes det uppenbart att teologin med nödvän­dighet måste inbegripa ekologin, ty ekologin kräver ett studium av hur jordens organiska värld utvecklas genom tiden, inte bara i sin relation till sin totala mil­jö på jorden, utan också i sin relation till resten av uni­versum. Delar av universum utanför vår jord är grundläggande delar av jordens ekologi, eftersom de ständigt påverkar jorden på olika sätt – till exempel solen i vårt tjugofyratimmarsdygn och i våra skiftande årstider.

Att det ekologiska engagemanget är så utbrett hos många människor i hela världen i dag är uppenbarli­gen ett kännetecken på vårt nuvarande medvetenhets­tillstånd, på grund av vår oerhört ökade kunskap om de komplexa och ständigt skiftande inbördes relatio­nerna hos så mycket på jorden och så mycket i kos­mos. Den förkroppsligade människonaturen upprät­tar hela tiden gång på gång sin relation till sin ständigt skiftande omgivning, och nu är den intensivt medve­ten om möjligheterna och farorna i sin växelverkan med sin miljö, både den jordiska och den kosmiska.

Denna växelverkan är helt klart av sakramentalt och teologiskt intresse. Inkarnationen ägde rum och fort­sätter i ett universum som har utvecklats länge, och som i våra dagar fortfarande håller på att utvecklas. Det läggs ned mycket arbete av olika slag på att ut­veckla en ekologisk teologi, men vi kan knappast säga att en sådan teologi ännu har förverkligats i någon större utsträckning.

Den uppgift vi har framför oss är oerhörd, och det är uppmuntrande att detta uppmärksammas i vida kretsar och att många människor börjar handla på oli­ka sätt. Som det ekologiska tänkandet sveper genom kosmos’ och vår planets framväxande historia, genom hela den mänskliga historien, inklusive inkarnationen, inte bara genom valda delar av den mänskliga histori­en, kan det knappast vara ”efterkristet”.

Vi har i dag lämnat den nu uppenbart bristfälliga, bestämt mekanistiska, fixerade, instängda bilden av universum. Denna utveckling rörde sig från tankar som stämde överens med Descartes’ och Newtons till sådana som utvecklats sedan Einstein, Planck, Heisen­berg och Bohr. Den gamla mekanistiska modellen har ersatts av en modell som inbegriper Heisenbergs ”osä­kerhetsprincip”.

Denna situation klargör att vi i vissa situationer oundvikligen känner vissa detaljer i det fysiska univer­sum mer sannolikt än säkert. I det universum vi nu känner till kommer människans beslut och den mate­riella verkligheten därför, och ofta nödvändigt, att växelverka på sätt som inte kan förutses. Denna växel­verkan är en ytterligare anledning till att en anpass­ningsbar ekologisk modell av universum måste ersätta den gamla mekanistiska och instängda synen, som en gång togs för given. Den ekologiska modellen är oundvikligen en evolutionär modell.

Biblisk sekularism

Sekularismen, i betydelsen av en åskådning som sätter positivt värde på tiden och de tidsliga skeendena som sådana, har funnits i den bibliska traditionen redan från början. Det betyder inte att den bibliska traditio­nen ger sitt gillande åt den sekularisering som, under de senaste generationerna, har tävlat med religionen eller till och med förkastat den. Det betyder att Bibeln ger oss historia – helig historia, ja visst, men en helig historia som även inbegriper den sekulära, tidsliga världen som referenspunkt.

Den bibliska historien är inte riktigt samma sak som våra dagars sekulära historia. Den är inte lika upptagen som denna med sådana saker som ständigt verifierbara mätningar. Men Bibeln är infogad i den sekulära historien på sätt som ofta är mätbara och kan bli föremål för ett sekulärt studium. Som exempel kan nämnas det hebreiska folkets babyloniska fångenskap eller tidpunkten för Jesu liv och död. (Precis som i an­nan sekulär historia kan sådana tidpunkter ofta inte fastställas exakt, men de kan ofta fastställas inom vissa fastställbara marginaler.)

Den hebreiska och kristna uppenbarelsen står inte utanför tiden. Den är inte infogad i ett cykliskt myto­logiskt ”det var en gång”, utan den hör hemma i den sekulära tiden där världen tidsfästs utanför uppenba­relsen, även om, precis som i den sekulära historien, exakta tidpunkter och andra exakta siffror för alla de skeenden som rapporteras i Bibeln inte alltid kan fast­ställas, utan man ofta måste nöja sig med ungefärliga värden.

Sekulär rimlighet

I den sekulära världen ger katolska kyrkan ett mycket rimligare intryck i dag än hon har gjort på flera år­hundraden. Det betyder inte att kyrkan håller på att sekulariseras, eller att kyrkans tro är helt accepterad av hela den sekulära världen. Det betyder snarare att den sekulära världen skänker kyrkan, hennes tro och hen­nes gärningar sin uppmärksamhet på ett sätt som den inte har gjort tidigare.

Andra i den sekulära världen kanske inte håller med oss, men nu är det vanligare att de vill veta vad vi an­ser (även om de sedan kanske tolkar vår uppfattning på sitt eget sätt). En anledning till att katolska kyrkan nu äger en större sekulär rimlighet är att vi nu, mer än vi gjorde tidigare, förstår att uttrycka vårt tänkande i den reella tiden, där det faktiskt äger rum, och inte i en tänkt superkosmisk tidlöshet, och likaså talar vi utan att tänka oss enbart katoliker som åhörare.

Fram till för några decennier sedan brukade katoli­ker i allmänhet tala som om de bara vände sig till sig själva – det vill säga i praktiken till en europeiskt inkulturerad, förmodat tidlös katolsk livsuppfattning.

Religionsteologi

I det verkliga och helt evolutionära universum kan vi inte längre klara oss med bara en judisk-kristen uppenbarelseteologi utan samband med annan reli­giös tro. Vi vet till exempel att vissa inslag i hebreisk (och alltså även kristen) tro har ett historiskt samband med tidigare trosföreställningar i kulturer som gränsa­de till den hebreiska, även om den hebreiska tron ofta radikalt förändrat dessa.

Vi behöver en teologi inte bara för den kristna reli­gionen, utan en teologi för religionerna – vilket vi tacksamt kan notera att man håller på att arbeta aktivt med just nu. Det betyder inte att den katolska eller kristna läran eller teologin skall förträngas, försummas eller minimaliseras, utan det innebär en medvetenhet att det i Guds skapelse har funnits och finns andra lä­ror än de uttalat hebreiska och kristna, och läror som ofta kompletterar dessa, och att en växelverkan med dessa läror kan bringa i dagen vissa konsekvenser av kristendomen, vilka annars inte skulle varit uppen­bara.

Den kristna teologin är inte en muromgärdad fäst­ning, men då den måste uttryckas på mänskligt språk, är den med nödvändighet öppen för dialog med an­dra.

Elektroniken och skapelsen

Hur passar den elektroniska digitaliseringsmodellen av den materiella verkligheten, och av annan verklig­het, in i den nuvarande bilden? Digitaliseringsmodel­len i sig slutar inte i det verkliga universum, utan i en virtuell verklighet. Hur skall denna ”virtuelld’ modell av universum tolkas? Den frågan är inte lika enkel som frågor som formulerats i de tidigare mekanistiska modellerna av universum, ty de modellerna syftade huvudsakligen på det förflutna och nuvarande univer­sum.

Men elektroniken, både den digitaliserade och den andra, syftar inte bara på det förflutna och på nuet, utan den slungar oss handgripligt in i framtiden, en framtid som införlivar inte bara ”den virtuella verklig­heten”, utan som också på sitt eget sätt är relevant för den större kosmiska verkligheten.

Den framtida kosmiska verkligheten kan beräknas i viss utsträckning, fast långt ifrån helt och hållet; och vår planets framtid kan i viss utsträckning, fast inte på något sätt helt och hållet, programmeras av nu existe­rande människor genom vår kunskap om fysiska lagar, genetiska strukturer och dylikt. Vi måste mer direkt än någonsin ta itu inte bara med frågor som varifrån universum har kommit och vad det är för någonting, utan också med sådana frågor som vart universum är på väg fysiskt och psykiskt och vad det förmodligen kommer att vara när det ständigt rör sig framåt, och vilket ansvar vi kan tänkas ha för dess framtid.

Det vi tidigare kallat kristenhetsmentaliteten var knuten till mekanistiska tankebanor från det förflut­na, tankebanor som en ekologisk, evolutionär och tidsfylld kosmologi bryter sig loss från. Vi kan kon­trollera dimensionerna längd, bredd och djup, men vi kan över huvud taget inte kontrollera tiden. Vi måste anpassa oss till den. Vi kan planera, alltid preliminärt, för kommande tider, men vi kan inte kontakta dem, än mindre bemästra dem. Framtiden är närvarande bara för Gud.

Men när vi säger att vi kan bryta oss fria från tidiga­re modeller av universum, och att vi i vårt tänkande kan ta hänsyn till tiden som sådan, så betyder det inte att vår vision kommer att visa oss en framtid av guld och gröna skogar. Tvivelsutan kommer de förestående åren inte att bli fria från stora plågor, lika litet som de gångna åren har varit det. Däremot betyder det att framtiden alltid kommer att bli annorlunda och att den, vad den än blir, alltid kommer att vara framtiden för det framväxande kosmos som ständigt skapas av Gud, i den betydelse som har förklarats tidigare. Da­torerna skulle vara en del av Guds skapelse, precis lika mycket som dinosaurierna var det.

Fullbordan ligger framför oss

I sin liknelse om himmelriket som en surdeg framstäl­ler Jesus gudsriket inte som något som skall erövras, utan som någonting som växer fram organiskt. ”Him­melriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” (Matt 13:33, med par i Luk 13:21.) Surdegen tränger in i degen och förändrar den till det bättre Tillsätt mer osyrad deg och knåda in den, så blir den nya degen syrad. Riket utvidgas, men inte genom erövring. Kristenhetsbegreppet fungerar inte riktigt på detta or­ganiska – eller om ni så vill ekologiska – sätt, och det gör inte heller de tidigare mekanistiska kosmologierna som var den allmänna bakgrunden till det gamla kris­tenhetsbegreppet.

Gudsriket, så som det framställs i liknelsen om sur­degen, kan lättare tillämpas på vår posteinsteinska (och postdarwinistiska) världssyn med ett tidsstruktu­rerat och framväxande kosmos som Gud har skapat, vilket vi nu (fortfarande ofullkomligt) vet att detta kosmos är. I denna kosmologi framträder det mänsk­liga livet vid en kritisk tidpunkt i vår planets hela framväxande, ekologiska system.

Det mänskliga medvetandet är den punkt där uni­versum blir och förblir medvetet om sig självt, om sin egen existens, i varje enskild människas medvetande, och där det därmed blir förmöget att ta emot den goda nyheten om gåvan Jesus Kristus som människornas herre, broder och förlossare. I våra dagars kosmologi tycks kyrkan ha större frihet än någonsin att förkunna den goda nyheten om Jesus Kristus mer trovärdigt, så att den kommer att växa in i nästa sekel och där bort­om.

Allt är inte över, och allt är inte på långt när läkt. Det kommer säkert både nya plågor och nya glädje­ämnen. Endast Gud vet hur det hela kommer att slu­ta. Och tidigare generationers tänkande, som vi måste rätta till så gott vi kan, skall fortfarande uppskattas, ty det är en del av oss och det har hjälpt oss att bli det vi är. Vi bör inte förneka vårt förflutna, men vi måste all­tid vara djupt medvetna om att vi alltid rör oss fram­åt, aldrig bakåt.

In i detta framåtskridande, framväxande universum sände Gud i sin kärlek sin gudomlige son, Jesus Kris­tus, för att återvinna Guds adopterade mänskliga sö­ner och döttrar. Vi vet att fullbordandet av Guds framväxande universum i Guds nåd ligger framför oss, inte i ett inbillat förflutet. Den gamla goda tiden har aldrig varit vad den varit. Vi måste tänka oss tingen i Guds kosmos sådana de faktiskt är, så vitt vi för närva­rande vet – mycket väldigare och mer mystiska och mer sammantvinnade och mer omfattande än man ti­digare i allmänhet hade kunna tänka sig.

Övers. Gunnar Gällno

Bland de böcker av Walter Ong som är särskilt relevanta för den­na artikel kan nämnas Orality and Literacy (1982) i svensk över­sättning Muntlig och skriftlig kultur (1991 och 1992) på Anthro­pos förlag och hans Yale University Terry Lectures: The Presence of the Word (1967, senaste tryckning 1991). En samling i tre band av hans essäer från 1946 till 1990, Faith and Contexts, har nyligen kommit ut på Scholars Press.