Klosterlasse och hans tid

Lars Nielsen, alias Klosterlasse, är en välkänd person i svensk reformationshistoria. Under en period ansvarade han för en stor del av den högre utbildningen i Sverige. Han blev vän med Johan III och drottning Katarina Jagellonica. På ålderns höst mötte han i Riga Gustav II Adolf som gav honom fri lejd från staden efter svenskarnas militära seger. Äldre framställningar har ofta skildrat honom som urtypen av en jesuit, begåvad, listig och bedräglig. I Sverige och Finland påverkade Zacharias Topelius Fältskärns berättelser (1853–1867) generationer till en förstärkt antikatolicism. I boken bär jesuiten pater Hieronymus, han som med ett specialkonstruerat krucifix avsåg att mörda Gustav II Adolf, tydliga drag av Klosterlasse i nidbildsformat. Det är värt att tänka på att ord som ”jesuitisk” (skenhelig, skrupelfri, ränkfull), ”papistisk” eller ”rent katolsk” länge användes som nedsättande ord i svenska språket (se vidare Svenska Akademiens ordlista 1998 och 2012). Mot denna bakgrund är det glädjande att ny forskning bedrivits som ger en mer nyanserad bild av denna tid i svensk historia.

Det är alltså utmärkt att Oskar Garsteins biografi över den norsk-svenske jesuiten Lars ”Klosterlasse” Nielsen Klosterlasse: Stormfågeln som ville återerövra Norden för katolicismen nu finns på svenska. Garstein (1924–1996) föddes i Peking som son till frälsningssoldater. I Peking gick han i amerikansk skola och återvände 15 år gammal med familjen till Norge 1939. Som tonåring var han aktiv i motståndet mot nazismen. Efter teologiska studier prästvigdes han för den norska lutherska kyrkan och kom att disputera på både filosofisk och teologisk fakultet. Därefter verkade Garstein som lärare i Norge, främst vid Oslo katedralskola, och under en tid var han professor vid University of Wisconsin i USA. Genom åren bar han på en växande känsla av främlingskap inför lutherdomen och reformationen. Garstein kom att bli den främste experten i sin generation i Skandinavien på katolska kyrkan och motreformationen i Norden. Det råder ingen tvekan om att han stundom skildrade katolsk historia och katolsk tro con amore. Den tidigare norske kulturministern, författaren och katoliken Lars Roar Langslet skriver i sitt förord att Garstein nog skulle ha hållit med kardinal Newman i dennes åsikt: ”Att fördjupa sig i historien innebär att sluta vara protestant” (”To be deep in history is to cease to be Protestant”). Vad Garstein övertygande visat är att reformationsprocessen var mer komplicerad och pågick under längre tid än vad en del historiker tidigare menat. Det är en sammanfattning av denna forskning som utgör Garsteins arbete om jesuitpater Lars Nielsen, som utkom postumt.

Klosterlasse (kanske var det ett öknamn som gatpojkarna i Stockholm gav honom) föddes i norska Tönsberg cirka 1538, med svensk far och norsk mor. Efter studier i Oslo och Köpenhamn reste han till Spanska Nederländerna och immatrikulerades, skrevs in, vid universitetet i Louvain, där han upptogs i den katolska kyrkan. Han blev snart medlem av Jesuitorden och prästvigdes 1565. Möjligen hade han redan sedan barndomen katolska sympatier; Lars Nielsen kom från en trakt och en släkt där många tycks ha bevarat en katolsk tro. Han själv bidrog också till att två systersöner långt senare blev inskrivna vid jesuithögskolor på kontinenten. Under resten av sitt liv kom han att arbeta för att Skandinavien skulle återvända till ”den gamla tron”. År 1576 anlände han, med katolska medhjälpare, till Sverige och lyckades med stöd av kung Johan III grunda en kunglig högskola i Stockholm, där han i det fördolda tog upp konvertiter och skickade begåvade studenter utomlands till olika jesuithögskolor (under perioden 1576–1622 studerade minst 231 pojkar från det svenska riket vid jesuitiska högskolor). Under sin tid i Stockholm bidrog han till att kungens fornkyrkligt inspirerade ”katolicerande” liturgireform (”Röda boken”) kunde genomföras. Från 1578 visade Klosterlasse och hans medhjälpare vid Stockholms högskola allt tydligare att de var katoliker, vilket ledde till konfrontationer med många ledande lutheraner. Johan III och drottning Katarina Jagellonica stödde honom dock fortfarande. Inspirerade av Klosterlasse uppvaktade också en grupp bönder kungen med en önskan om att Sverige återgick till fädernas tro. Det är svårt att i dag veta hur många som delade deras förhoppningar.

Under denna tid gavs för övrigt den tyske jesuitpatern Canisius berömda katekes ut på svenska, som nu finns i en bearbetad översättning med introduktion och kommentar av jesuitpater Fredrik Heiding. Pater Lars Nielsens polemiska och begåvat satiriska skrift ”Satansbrevet” från samma tid upprörde många. Texten som utgavs för att komma från Satan själv är riktad till dennes goda vänner och lydiga tjänare, det lutherska prästerskapet i Norden: ”våra trogna tjänare, prästerna och biskoparna som vårt ord förkunnar uti nordlanden”. Djävulen prisar tanken på att var och, efter eget huvud, tolkar Skriften, det är god demonisk teologi: ”huar och een må henne vthtydha efter som anden giwer honom in”. Brevet tillsammans med mycket annat, bland annat samarbetsproblem med den påvliga nuntien pater Possevino, ledde till att Klosterlasse utvisades från Sverige.

Efter att ha lämnat Sverige besökte Klosterlasse i det fördolda Danmark och Norge, spred litteratur och undervisade nordbor vid jesuitskolor på kontinenten. Han verkade i Braunsberg vid Östersjökusten, som var något av ett katolskt centrum för nordbor, liksom vid högskolan i Olomouc i Mähren som också den var en knutpunkt för katolska nordbor. En tid fanns han i Prag, likaså i Graz, Wien och Rom, senare även i Riga och i Vilnius, alltid med fokus på Norden. Han avled i Vilnius 1622 och ligger begravd i jesuiternas vackra universitetskyrka i centrum av gamla stan.

Pater Lars Nielsen var uppenbarligen en karismatisk person, djupt bildad och brinnande i tron. Han såg möjligheter där andra såg svårigheter. Han hade lätt för att knyta förtroliga band med människor, men han hade också lätt att ”krocka” med personer av försiktigare läggning. Hans strategi att med hjälp av kompromisser och en del påvliga dispenser återupprätta banden mellan Rom och Norden accepterades inte i Rom. Där väntade man på att den katolske Sigismund, Johan III:s son med Katarina Jagellonica skulle bli ny regent. Denna strategi kom inte att fungera i praktiken. Pater Lars Nielsens strävanden misslyckades på många sätt, likväl är det spännande att möta en person som så hängivet arbetade livet ut i varierande grad av motvind.

Översättningen är välgjord, bortsett från någon enstaka skavank som dock knappast stör läsningen. Jag betvivlar dock att den påvliga utsände pater Possevino läste Agnus Dei mitt under en storm som han upplevde på Östersjön, troligen kastade han i vattnet i stället en rund vaxbild med ett litet inpräglat lamm, tillverkat av föregående års påskljus i Peterskyrkan och välsignat av påven under en ceremoni på skärtorsdagen, till att användas mot oväder och annat ont. Främmande för vår tid men lite av praxis då.

En liten reservation handlar om att boken kom ut på norska för tjugo år sedan, men mycket av det forskningsarbete som är bas för framställningen skedde för mer än ett halvt sekel sedan, vilket någon gång bidragit till att senare rön eller perspektiv inte har kunnat inarbetas i texten.

Allt detta var bara anmärkningar i förbigående, texten flyter på bra och arbetet är väl värt att läsa, det är en färgstark person, en spännande tid och i mycket en okänd historia som presenteras.

Magnus Nyman är professor emeritus i idé och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och katolsk präst.