Knut den helige i forskningens ljus

Knut konung, Danmarks skyddshelgon, dräptes i Odense den 10 juli 1086 av upproriska jutar. Ett drygt årtionde senare, troligen 1099, förklarade påven honom för helgon. Under stor högtidlighet tog man år 1100 upp den döde konungen ur kryptan under Odense domkyrka, som då var under byggnad. Helgonskrinet med hans reliker sattes upp på högaltaret. Från den dagen var hans grav en samlingspunkt under många århundraden för danska troende som sökte hans förbön inför Guds tron.

Helgonet och hans rykte

Men varför blev Knut konung helgonförklarad? Var det inte ett av dåtidens många politiska knep, ett slags fromt bedrägeri, som iscensattes av kungens bror och andre efterträdare på tronen, Erik Ejegod, för att säkra dynastins makt? Hur kunde man hålla en sådan vikingahövding för helig, en som förde krig, krävde ut skatter och bara var en maktpolitiker i den tidens värld?

En sådan uppfattning vilar på auktoritativa uttalanden av lärda och grundliga historiker. Men också forskningen kan ta fel, och det är vad som har skett just i detta fall. Under de senaste åren har man nämligen gjort nya rön, som förändrar vår bild av Knut den helige. Visserligen har man inte funnit några nya skriftliga källor, som skulle kunna berätta något vi inte förut visste om honom. Men man har fatt upp ögonen för nya sammanhang och förstått att den tidigare forskningen hade förts på villospår av en rad förenklade föreställningar om den dåtida världen.

När de kristna missionärerna kom till Danmark på 900-talet, fann de ett samhälle som bars upp av några få stora och mäktiga släkter. I detta ättesamhälle betydde släktens rikedom allting. Till skillnad från vad man tidigare har ansett bestod det inte av fria bönder, som var demokratiskt likställda med varandra. I stället finner man storgods överallt, något som man kan konstatera genom utgrävningar och undersökning av bosättnings- och odlingsförhållanden. Runstenarna är minnesmärken över medlemmar av rika och mäktiga familjer, som var tillräckligt stora för att emellanåt kunna tillsätta en kung.

Missionärerna såg att marginalgrupper som småfolk, fattiga, änkor, trälar, utlänningar inte hade det alltför bra i detta samhälle. De mäktiga möttes på tinget och kunde där beskydda varandra, t.ex. när det gällde brott mot liv och egendom. Man kunde fria sig från en anklagelse genom att skaffa tolv män som svor på den anklagades trovärdighet. Mera krävdes inte för att fria honom, och den svagare gick alltid ut som förlorare i det spelet.

När missionärerna kom med den kristna tron och försökte uppfostra och utbilda unga män till präster, fick de gensvar från dessa marginalgrupper. Det var ibland svårt att rekrytera goda kandidater till prästämbetet från de högre samhällsskikten och de rika familjerna, även om söner från dessa också fann väg särskilt till biskopsämbetena. Men de många prästerna hämtades från de breda folklagren och hörde ofta till marginalgrupperna. Det var inte lätt för dem att hävda sig, och de behövde allt det stöd de kunde få från kyrkans utländska auktoriteter, främst från påven och hans utsända legater.

Kyrkans hållning var att vinna biskoparna till att också verka för marginalgrupperna i samhället. Men till detta behövde de ett starkt stöd inom landet självt. Kyrkans folk vände då blicken mot kungadömet, att det skulle ta på sig uppgiften att beskydda alla dem som inte hade de stora rättigheterna på tinget.

Danmark var förmodligen inte helt kristnat, då Sven Tveskägg (o 988-1014) satte igång de stora krigsföretag som förde till den danska erövringen av England. Knut den store (1016-1035) var ganska säkert en kristen kung, men han verkade först och främst i England och var i åratal långt borta från Danmark. Efter många strider tog Knuts son Sven Estridsson makten i Danmark och härskade ostört i åtminstone två årtionden. Han avled 1074 och hade då förvärvat sig ett gott rykte hos påvestolen för att vara en kristen kung. Adam av Bremen berömmer honom ständigt som en sådan och säger att man under hans tid genomförde kristendomen helt och byggde kyrkor överallt i landet.

Detta innebär att kungen nu hade satt in sina krafter just på att beskydda marginalgrupperna i samhället. Släktegoismen och blodshämnden, som brukades för att lösa konflikter mellan de stora familjerna, skulle mildras genom de kristna grundsatserna om allas likhet inför lagen och alla människors egenvärde. Det var kampen för mänskliga rättigheter i sin tids form.

Inom forskningen har man förstått att kyrkan inte stod särskilt stark i denna kamp. De adliga biskoparna var inte starka genom kyrkan och de kristna principerna utan genom sin tillhörighet till de stora och rika släkterna i samhället. Det måste bli kungens uppgift att ta sig an marginalgrupperna, som ättesamhället inte tog sig an.

I den kristna utvecklingen av kungadömet som ett värn för marginalgrupperna spelar Sven Estridssons fem söner den avgörande rollen. Fem bröder regerade efter varandra som Danmarks kungar de följande 60 åren:

Harald Hen1074-1080

Knut1080-1086

Olof Hunger1086-1095

Erik Ejegod1095-1104

Nils1104-1134

I denna brödrarad har Knut och Erik intagit en särställning ur kristen synpunkt. Det har påvisats av två forskare: Niels Skyum-Nielsen i boken Kunde og slave (1971) och Carsten Breengaard i boken Muren om Israels hus (1982). Den sistnämnde har påvisat hur maktspelet gick till: inte mellan kungen och kyrkan utan mellan kungen, kyrkan och de fattiga på ena sidan och det gamla släkt- och ättesamfundet med dess tingsmenigheter på den andra. Kungen skulle bygga ”en mur omkring Israels hus”, kring Guds utvalda folk, Guds församling på jorden.

Historikerna trodde tidigare att Harald Hen var en utmärkt kristen kung, medan Knut var en våldshärskare. Men det visar sig, när man läser källorna, att det inte kan ha förhållit sig så. Kort efter att Harald hade kommit till makten, skrev påven Gregorius VII några brev, där han förmanar honom till att följa sin fader Svens exempel som kristen kung. Men 1080 blev det annat ljud i skällan. Ett påvebrev, som man tidigare inte har tolkat så grundligt, omtalas av Breengaard på följande sätt:

”Brevets andra del … innehåller dels en förmaning att efterleva de kungliga regeringsidealen, som är en förutsättning för ett kristet samhälle, dels ett kraftigt klander, inte bara mot kungen personligen utan också mot biskopar, stormän, prästerskap och folk för vissa missförhållanden i det danska samhället.” Här ingår det en ”förmaning om kungligt värn för kyrkorna och prästerna samt om att visa rättfärdighet och barmhärtighet, med vilket det uppenbarligen var si och så under Haralds regering”, skriver Breengaard.

Enligt vad påven skriver i sitt brev, har han fatt veta att danskarna ”ger prästerna skulden för häftiga temperaturväxlingar under årstiderna, för stormarnas härjningar och alla möjliga kroppsliga sjukdomar”, och att de handlar ”ogudaktigt mot kvinnor, som genom en liknande orättvisa anses skyldiga enligt ett omänskligt och barbariskt bruk”.

Breengaard tolkar det så: ”Det som Gregorius här kriminaliserar är otvivelaktigt resterna av en urgammal religiös praxis, enligt vilken samhället kastar skulden för missväxt på vissa personer, som sedan straffas för att stämma de gudomliga krafterna till mildhet.” Kvinnor och präster har alltså fatt skulden för dåligt väder och missväxt, kvinnor har blivit dödade av samma anledning, präster har kanske blivit förföljda och deras kyrkor blivit nedbrända. Det är rester av gammal hedendom som alltså lever kvar i bästa välmåga under Haralds regering.

Så avled Harald 1080, och Knut tillträdde som kung. Han hade redan försökt att bli vald 1074 efter faderns död men hade inte lyckats. Tidigare historiker har tolkat det som ett uttryck för maktbegär. Men en bättre förklaring är att Knut redan som ung var upptagen av kristna ideal och därför sökte förhindra att hans äldre bror Harald blev kung. Påvens skarpa brev till Harald kommer just i början av Knuts regering. Knut har mycket väl vetat att kristendomen ännu inte hade blivit helt förverkligad i Danmark. Nu kände han som sin uppgift att värna om fattiga, änkor, utlänningar och präster. Han valdes och erkändes som kung på de olika landstingen, där den danska landskapsfederationens beslut fattades: det jylländska i Viborg, det själländska i Ringsted, den skånska i Lund.

Kung och härförare, laggivare och politiker

Samma år skedde något ute i Europa, som blev av direkt betydelse för Knut. Den tyske kejsaren Henrik IV hade kommit i en så tillspetsad konflikt med påven Gregorius VII, att han tog sig före att avsätta påven och låta välja en annan i hans ställe, kardinal Wibert, kallad Clemens III. Detta ledde till en oförsonlig motsättning, som slutade med att Gregorius – i ett misslyckat försök att med normandernas hjälp driva kejsaren ut ur Rom – måste bli vittne till hur normanderna plundrade och härjade den eviga staden. Detta hände år 1084. Följande år avled påven i landsflykt. Kejsarens påve Clemens III styrde i stora delar av Italien och Tyskland intill sin död år 1100.

För Knut saknades alltså gynnsamma betingelser att få regelbunden kontakt med Gregorius VII. Inga brev mellan de båda finns bevarade. Man har tagit det som tecken på att Knut stod i konflikt med påven eller att han inte var trogen honom. Men detta är en felaktig tolkning. Det förstår man om man ser närmare på Knuts handlingssätt som kung, eftersom det mycket nära överensstämmer med vad Gregorius VII hade formulerat i breven till Harald Hen.

Man föreställer sig gärna Knut som en vikingahövding. Hur skulle en sådan sjörövare kunna vara ett helgon? Låt oss för ett ögonblick glömma vår traditionella bild av vikingarna. Detta var en krigisk och våldsam tid. Bönderna hade under generationer vant sig vid att ”fara i viking”, dvs. att segla ut på sjötåg över havet någon gång på försommaren, medan familjen och trälarna tog sig an gården därhemma. Vad de ville föra med sig hem förvärvade de genom rov eller genom handel. Det krigiska var ett självklart element i deras tåg, till dess de vände hem i augusti för att skörda. I tidens ledungsföreskrifter brukar det heta att varje man skall möta upp med vapen och proviant för högst två månaders sjötåg.

Om alla förde krig och bar vapen, kunde kristendomen inte genast göra slut på allt krig. Ett så högt ideal kunde bara präster, munkar och nunnor förverkliga. Hos de övriga inpräntades det att när man gick ut i krig, skulle det åtminstone vara ett rättfärdigt krig, ett krig mot något som var orättfärdigt, krig mot en förrädare eller som straff för en orätt som fienden hade begått. Annars var det inte tillåtet för en kristen kung att delta. Det hade alltid funnits regler för när man fick bruka sina vapen, och nu kom det alltså ett drag av kristen etik med i dessa regler. En kristen kung vid övergången från vikingatid till medeltid kunde inte låta bli att bära vapen och leda sina män i kampen. Det var alltså bakgrunden till det planlagda stora Englandståget.

Ett danskt tåg mot England kunde nu ses som ett rättfärdigt krig i kyrkans mening. Vilhelm Erövraren hade intagit England år 1066 och dödat kung Harald, som genom ingifte var släkt med Knut. Vilhelm hade insatt normander överallt och undertryckt Englands gamla adel och övriga befolkningsgrupper. Det fanns stöd i Danmark för ett stort tåg, som kyrkans män därför inte kunde betrakta som okristligt. Knut framträdde som kristen kung och härförare i ett kristet rike med uppgift att straffa och hämnas orätten. Så långt kunde alla vara eniga. Men här skildes också kungens och ledungshärens vägar.

Knut hade redan under brodern Harald Hens regeringstid upptäckt att ett krig för en rättfärdig sak också kunde missbrukas. Det fanns andra vägar att förverkliga Kristi budskap om människans värdighet: fredsavtalet, avslutat på tinget och beseglat med heliga löften i kraft av en okränkbar rättfärdighet. För att ta tillvara sitt folks väl såg Knut en uppgift i att beskydda de grupper som andra inte beskyddade, dem som ropade högt om orättfärdiga dråp, konfiskation av egendom genom de rika husbönderna, maktspråk utan rättfärdighet eller meningslös bestraffning av oskyldiga.

Dessa gruppers rop om rättfärdighet kunde Knut inte ta sig an, om han ständigt låg till sjöss. Det krävdes att han besökte de olika lands-, sysseloch häradstingen och dömde rätt i de rättssaker som lades fram inför honom. En grupp som saknade rättsskydd var prästerna. De hade inte något fast avlöningssystem utan fick sitt behov täckt genom de avgifter som folk gav i samband med kyrkliga handlingar: dop, giftermål, begravning, ja till och med bikt, och vid offret i samband med mässan. När det inte fanns andra fasta inkomster, blev man beroende av tillfälligheter och oberäknelig välgörenhet, något som försvagade prästerskapet och gjorde det mottagligt för bestickning i olika former.

Om kungen ville säkra prästernas status, måste han ge dem fasta inkomster. Sådana kunde kyrkans folk få på två vägar: antingen genom att motta jord, vars avkastning gick till prästen och kyrkan, eller genom att få rätt till tionde, dvs. tiondedelen (10%) av böndernas skörd av olika produkter, t.ex. korn. När ett beslut hade tagits på tinget, skulle inkomsterna organiseras, och för detta tillsatte kungen skatteindrivare. Det var något nytt och obekant, men det skedde till gagn för en samhällsgrupp som inte tidigare fanns under hednisk tid, och som skulle tala för andra orättfärdigt behandlade grupper: kvinnor, friköpta trälar (som många fortsatte att behandla som trälar), utlänningar.

Så var läget 1085, för precis 900 år sedan. En av kungens största insatser för att säkra kyrkan gjorde han i maj detta år genom en mycket stor gåva till Lunds domkyrka. Kyrkans präster, som levde i en klosterliknande gemenskap, skulle inte längre vara beroende av tillfälliga inkomster.

Men sommaren 1085 skulle det stora Englandståget löpa ut ur Limfjorden. Den stora ledungsflottans angrepp skulle naturligtvis vara en överraskning för normanderna i England. Men detta överraskningsmoment gick förlorat. Aelnoth, den engelske munken i Odense, berättar omkring år 1120 minnen av hur hela England surrade av rykten om det förestående tåget. Man inkallade överallt de vapenföra männen, man byggde befästningar och rustade sig mot angreppet. Det är klart att angreppets kraft genom detta blev väsentligen försvagat. Upplysningarna har säkert sipprat tillbaka till Danmark, och kungen förstod att England hade blivit varnat.

Det var Knut som skulle träffa avgörandet och leda tåget. Att segla ut eller inte, det var ett politiskt beslut, som han som härförare måste fatta. Knut tycks ha beslutat sig för att inte ge sig av. Hären väntade i Limfjorden, medan kungen uppehöll sig i Slesvig vid den gamla danska sydgränsen. Det måste ha funnits vägande grunder för hans beslut.

Den bästa förklaringen som har framlagts är att Knut noga följde utvecklingen i Tyskland. Kejsar Henrik IV förde krig mot dem som var trogna mot påven Gregorius VII. Dessa hade insatt en motkung i stället för Henrik, som de förklarade avsatt. Motkungens trupper led nederlag, flera av ledarna flydde till Danmark, bl.a. ärkebiskopen av Magdeburg. Kung Knut gav dem beskydd och fick nyheter från dem. Han har alltså vetat om att Danmark kunde vänta sig ett angrepp från söder. Han vaktade gränsen. Det fanns inte tid att ta sig an Englandståget – som Knut kanske redan ansåg förlorat, eftersom nyheten redan hade sluppit ut och England var varnat.

Då dök kungens yngre bror Olof upp i Slesvig med mäktiga adels- och bondeledare från ledungshären. De bad Knut om att till varje pris komma till Limfjorden och börja sjötåget. Och de hotade säkert också med att själva ta ledningen om kungen inte kom. Det förstod Knut som en upptakt till revolt. Han lät fängsla Olof och skickade honom i förvar hos sin svärfar i Flandern. Då nyheten om detta nådde Limfjorden, uppgav man tåget, och alla reste hem till skörden, efter att ha väntat förgäves i veckor på att bli hjältar.

Här handlar Knut som en kristen politiker. Laggivaruppgiften satte han framför krigaruppgiften. Men viktigast var uppgiften att vakta Danmark mot ett ödeläggande angrepp från främmande furstar, som dessutom förde krig mot den rättfärdige påven. (Han avled samma vår den 25 maj i landsflykt.) I detta ligger ett omdöme som är något utöver vanlig vikingadygd och politisk klokhet. Detta omdöme, upplyst av kristen tro, måste ha varit ett avgörande kännetecken och bevis, när påven drygt tio år senare hade att avgöra om Knut skulle helgonförklaras.

Vägen till martyriet

Det följande upproret mot Knut kan tolkas som en följd av stormansklassens fruktan att förlora sitt inflytande och sin tillgång till större rikedomar än andra. Jutarnas vrede mot Knut kan ses som en reaktion mot vad man menade var en kränkning av de förmögnas rörelsefrihet. Flykten från Jylland till Odense via Slesvig kan också förklaras som att kungen sökte stöd hos trofasta vänner. Det var kanske ett uttryck för kungens hållning att det var till Odense han hade fört martyren S:t Albans reliker från England och placerat dem på ett särskilt altare i huvudkyrkan.

När Knut flydde med sin yngre bror Bengt och sina andra tromän från Odense kungsgård över till kyrkan bredvid, tog man det som ett tecken på hans sinnelag: att söka sin tillflykt enbart hos Gud, de förföljdas beskyddare. Slutligen blev Knuts död tolkad i ljuset av Kristi död, den utvalde som måste bära människornas synder. Men eftersom Knut inte var någon Kristus utan en syndig människa, berättas det också hur han biktade och överlämnade sin sista egendom och sina dyrbarheter till kyrkan genom att lägga dem på S:t Albans altare.

Knuts bror Bengt levde enligt Aelnoth ännu efter morden i kyrkan och skall ha förts därifrån svårt sårad. Hans fiender fann honom ändå och dödade också honom på bestialiskt sätt. Efter dramat härskade dödens tystnad. Alla de döda blev begravna i S:t Albans kyrka, enligt vad som berättas.

Näste broder i raden, Olof (Hunger), tillträdde nu regeringen. Otur med vädret och skörden fick de vidskepliga att utpeka en syndabock och kräva ett offer. Men denna gång vände man inte tillbaka till den gamla tron. Erik Ejegod, den fjärde brodern i raden, uppfattade proportionerna i vad som skett, och Knuts väg blev erkänd av Erik som den rätta. Knuts ben togs upp och blev skrinlagda. Man gick igenom de bevis på helighet som man lade stor vikt vid på den tiden – eldprov och liknande, som förbjöds av kyrkan några århundraden senare – och Knut bestod dem. Det fanns också andra bevis på Guds kraft. Man sände en berättelse till Rom med trovärdiga vittnen, med en bön att om S:t Petri efterföljare avgjorde sådant å hela kyrkans vägnar, skulle han förklara Knut för upptagen i de heligas skara.

I källorna till vårt vetande om Knuts historia markeras det att han var en zelator för Guds sak – han ivrade för Guds rike, som det bibliska uttrycket lyder. I raden av danska kungar utmärker han sig genom att trons grundelement uppenbart var mera väsentliga än många andra motiv för politisk handling. Till det yttre kännetecknas Knuts politik som vi sett av ett avståndstagande från den härskande adels- och storbondeklassen genom kravet att den skulle dela med sig till de nödlidande, till dem som tjänade Gud eller som var främmande i ett eller annat avseende. Dåtidens kristna berättar för oss att detta var något typiskt för Knut. De såg t.ex. i Knuts hårda tag mot de rika – som han själv inte hade någon fördel av – ett bevis på att andra än rent mänskliga motiv var verksamma hos honom. Det finns alltså inte skäl att beskylla dem för att ha ärat en ovärdig och medelmåttig politiker, bland många andra, som helgon.

Övers. från danskan Per Beskow