Några tankar kring kyrkan och invandrarna i Sverige

För några veckor sedan, betonade biskopen H Brandenburg vid två tillfällen det engagemang som den katolska kyrkan i Sverige känner för invandrarnas situation.

Detta engagemang är förståeligt: den katolska kyrkans tillväxt är i hög grad beroende av de nya skaror invandrare som kommer till detta land, från resten av Europa, Latinamerika och andra kontinenter.

Anledningen till engagemanget är också att bland de katolska invandrarna finns de flesta som också har större svårigheter att anpassa sig socialt och kulturellt till Sverige.

Biskopens uttalanden väcker några viktiga frågor kring det ansvar som de kristna medlemmarna av den katolska kyrkan bör ha inför denna invandrarverklighet:

1. Hur mycket känner den katolska kyrkan i Sverige till av invandrarproblematiken, särskilt för dem som bekänner sig som katoliker?

2. Vad har den katolska kyrkan gjort för invandrarna?

3. Vad skulle man kunna göra för att invandrarna kan känna sig välkomna av kyrkan?

4. Vilka förväntningar har invandrarna på kyrkan?

Att känna till invandrarverkligheten

Det finns ett område av invandrarproblematiken gällande religion, som redan har blivit redovisat. Det gäller beskrivningen av de så kallade invandrarkyrkorna, som Lennart Ejerfeldt har gjort.(1) Ur detta arbete kan man ta fram intressanta demografiska analyser av invandrarnas religiösa profiler. Det framkommer bland annat att invandrarna tenderar att minska det religiösa deltagandet i Sverige jämfört med de uppvisade nivåerna i hemländerna. Till synes är trycket från det sekulariserade samhället mycket starkt. Speciellt för dem som har kommit de sista åren. Detta gör att deras institutionella förbindelser med religionen försvagas. Naturligtvis är detta en förvarning om de reella dimensioner som kan förväntas angående den framtida tillväxten av den katolska kyrkan i detta land.

Det finns lite information och analys kring invandrarna och religionen bortsett från Ejerfeldts rapport. Speciellt har kyrkornas organ ägnat liten uppmärksamhet åt invandrarfrågor. Undantaget kan vara en artikel i ”Signum”,(3) kring latinamerikanska flyktingar.

På grund av detta, vill jag här komma med några tankar kring vissa allmänna karakteristika som exilen/invandringen medför och hur dessa påverkar invandrarnas religiösa beteende.

Exilen/migrationen, är inte enbart en politisk händelse för den som måste lämna sitt land på grund av sina politiska övertygelser, eller en ekonomisk händelse för den som måste ta sig ut från sitt hemland för att söka sin försörjning i andra länder.

Det är en mycket djup brytning med något som är mycket älskat: fosterlandet. Brytningen medför sociala och många gånger psykiska konsekvenser som de flesta icke invandrare med svårighet kan förstå.

Vad man brukar känna till är vissa studier som har gjorts kring de flyktingar som har lidit tortyr och suttit i fängelse. Där beskriver man hur svårt det är att kunna anpassa sig till ett normalt liv efter sådana traumatiska upplevelser.

Tillräcklig information ersätts ofta med stereotypier: många gånger blir flyktingen karakteriserad som en person med mycket högt politiskt deltagande, som kämpar för ideologier som många gånger inte delas av majoriteten av invånarna i detta land. De icke-politiska invandrarna har i sin tur många gånger blivit typifierade som bönder, som traditionella människor som från avlägsna länder kommer till de stora städerna, till det industrialiserade samhället, till det moderna, och lämnar bakom sig det traditionella.

Inom detta perspektiv, glömmer man ofta att majoriteten av flyktingarna och invandrarna är normala personer precis som alla andra. Man glömmer också bort att oppositionsparet ”modernism-traditionalism” inte längre är något som karakteriserar de relationer som finns idag mellan olika länder.

Invandrarna har som gemensamt mål med alla som inte är invandrare eller flyktingar, att kunna bygga upp en framtid, ett normalt liv i detta land, eller att arbeta och utbilda sig medan man väntar på stunden då man kan återvända hem, för att också där vara normala personer med normala förväntningar på ett fridfullt liv.

Många gånger är det de som är rädda för invandrare som framför stereotypier och fördomar. De säger till exempel att flyktingar från Latinamerika är kommunister, för att också andra ska isolera dessa invandrare. De säger också att invandrare är okunniga, mycket traditionella personer. Men bakom sådana påståenden döljer de sin egen okunnighet och rädsla inför personer som kommer med nya fast främmande kunskaper från andra länder, och speciellt, inför dem som kommer från Tredje Världen.

Man kan tänka sig att de som uttalar stereotypier kring invandrare också far positivt genmäle bland några medlemmar av vår kyrka. Några har kanske inte haft viljan att lära känna dessa nya personer utan man har nöjt sig med stereotypien. Man har inte vågat känna ”Människan” utan man har accepterat en falsk bild.

Flertalet av invandrarna och flyktingarna kommer från Tredje Världen och konfronterades där med det hårda klimat som diktaturerna har skapat. Andra kommer från länder nära Sverige och där har de också blivit föremål för olika påtryckningar och begränsningar av de mänskliga rättigheterna.

Alla är dock Guds söner som, precis som Jesus, upplever tillståndet av att vara i ett främmande land och skilda ifrån släktingar, vänner och den plats där de föddes. Också de har varit tvungna att lämna den miljö där de kunde röra sig säkra, där man kände de normer som reglerar det sociala och kulturella umgänget.

Nu är alla förvandlade till invandrare, som måste kämpa för att komma ur spiralen av otrygghet, främlingskap och social isolering som den nutida invandrarsituationen tyvärr innebär.

Människan behöver leva ett normalt liv. Hon behöver känna ett socialt rum som accepterar henne: hus, grannar, vänner, en social och kulturell miljö som hjälper till att anpassa dem till det nya samhället. Personen behöver med andra ord tryggheten att tillhöra en social miljö, att ha en social identitet som ska ge en inre balans, och en yttre balans med dem som bor tillsammans med honom. Detta är invandrarnas kamp, för att kunna skapa sig nya rötter, för att göra det främmande landet till ett nytt hemland. Och för att samtidigt inte glömma det ursprungliga hemlandet.

Tyvärr har inte alla invandrargrupperna lyckats i detta försök. Med oro kan man konstatera det som många undersökningar tyder på, att det finns utlänningar som är mer välkomna än andra och därigenom lättare kan anpassa sig än andra. Andra invandrargrupper kan anpassa sig efter många år av hård kamp. Men det finns också en stor grupp, som trots enorma ansträngningar, aldrig kommer att anpassa sig, på grund av att de inte far den solidaritet som hjälper dem att integreras i den etablerade sociala ordningen.

Inom ramen för den kristna synen på existensen är andra faktorer viktigare än den rena ekonomiska anpassningen. Och detta bekräftas ännu mer av invandrarproblematiken i Sverige. De flesta invandrare har inte så stora ekonomiska problem, men det betyder inte att de är välanpassade. Det sociala livet är inte enbart en återspegling av ekonomin, och många invandrare kan tjäna tillräckligt mycket för att försörja sig men ändå är deras liv ofullständiga och många gånger kan deras existens betraktas som gränsande till det kaotiska. Därför kan man inte ignorera behovet av social, religiös och kulturell integration för att kunna utveckla sig som individ.

Problemet är som sagt, att exilen har betytt en förlust av den sociala och kulturella miljö som var grunden till en sådan integration och detta kan inte kompenseras med en högre lön än i hemländerna.

Invandrarfamiljen kommer bl.a. i obalans på grund av detta. De mest oroande siffrorna kommer från de latinamerikanska flyktingarna men också andra grupper visar liknande trender.

Dessa sociala karakteristika som leder till missanpassning permanentas när samhället i övrigt beter sig avvisande och inte välvilligt försöker assimilera de nya grupperna. Det innebär också allvarliga störningar för det psykosociala tillståndet hos dessa personer, och detta återspeglas i den negativa självuppfattning som invandrarna och deras barn kan utveckla.

Men speciellt är det familjelivet som får lida på grund av denna situation. Många föräldrar accepterar den aldrig och lever ständigt med hemlängtan och detta förhindrar den sociala anpassningen. Deras barn däremot, anpassar sig lättare: språket, vanorna assimileras fort. Men samtidigt nedvärderas den etniska identiteten. Detta skapar därför många familjekonflikter där barnen börjar glömma sina kulturella och etniska rötter och känna ett stort avstånd till föräldrarna.

Förr eller senare bör dock invandrarna anpassa sig. Alternativet är att förlora sitt värde som person eller lämna det samhälle där man har kommit in. Det är viktigt att här påpeka att detta val inte är beroende enbart av invandraren själv. Framförallt bestäms det av hur det svenska samhället bemöter honom.

Vad har kyrkan gjort för att hjälpa invandraren

Om man försöker sammanfatta det som hittills har gjorts, kan man kanske säga att kyrkorna har öppnat sina tempel för de invandrare som vill besöka dem. Mässorna på olika språk finns och detta har varit en positiv faktor som inte alltid har funnits vid andra institutioner.

Men samtidigt måste man säga att detta räcker inte. Kravet, speciellt på kyrkan, är mycket större än att bara öppna templens dörrar. Det har också blivit så att många invandrare inte vågar komma in i templen. Kyrkobesöken blir därför sporadiska och kanske blir det bara engångsbesök för de flesta.

Faktum är att det för invandraren är mycket svårt att kunna hantera institutionella situationer, t.o.m. i fråga om kyrkan. Man känner inte till institutionen, man vet inte hur man skall bete sig. Man känner sig osäker angående språkkunskaper. Det är möjligt att man har förvandlat kyrkobesöket till en sådan situation med dessa typer av svårigheter.

Många gånger tänker man att en god kristen är den som har kommit till en ny plats och så småningom söker templet och den kristna gemenskapen. Utan tvekan är detta en positiv attityd, men man måste också tänka på att dessa kristna grupper många gånger uppvisar en yttre bild som inte är så vänlig gentemot främlingar. Grupperna upplevs som slutna cirklar vilka med många svårigheter accepterar nya personer om det inte är för att bara be en bön en liten stund, individuellt, isolerade ifrån de andra, utan att kräva så mycket av de andra.

.

Invandrarnas förhoppning är dock att kunna komma in i ett bredare, mänskligare religiöst liv, där man kan lära känna medlemmarna av den kristna gemenskapen på ett mer personligt plan, där man tillsammans kan stödja varandra i tron.

Om kyrkan bara väntar att invandraren skall besöka templet, blir säkert denna väntan mycket lång och kanske kommer aldrig många av dem som kunde ha kommit. Kyrkan kommer att betraktas som distanserad, främmande. Denna situation måste ändras genom att de kristna visar en öppnare attityd vilken gör det möjligt för kyrkan att komma den som känner otrygghet till mötes.

Att invandraren skall känna sig väl bemött av kyrkan

Kyrkan bör lyssna på exilens röster, lära känna invandrarnas verklighet. Att lyssna till vad de socialt isolerade invandrarfamiljerna har att säga i de förorter där invandrarna bor i ett mycket hårt socialt klimat.

Kyrkan bör bättre lära känna denna verklighet och samtidigt avlägga vittnesmål om de situationer där invandraren inte kan utveckla sig som person. Att ge röst åt dem som inte litar på eller kan förstå vad samhället vill med dem.

Det viktigaste för kyrkan i detta avseende är att bilda sig en bred uppfattning om vad som verkligen händer med invandrarna, särskilt med dem som har kommit de sista åren och konfronteras med hårdare attityder. Det gäller speciellt invandraren från Tredje Världen.

Genom att vara tillsammans med dessa personer kommer säkert kyrkan att berikas och kvalitativt och kvantitativt utöka den kristna gemenskapen.

Vilka förhoppningar kan invandraren hysa om kyrkan?

Det finns idag ett enormt behov bland invandrarna att hitta institutionella instanser med mänskligt, varmt bemötande. Med personer som kommer till de nyanlända med öppna armar.

Invandraren väntar sig därför från kyrkan en mänsklig, öppen och varm attityd, och inte att den, som andra samhälleliga institutioner, använder sig av stereotypier om invandrarnas vanor och ideologier. Praktiken har visat hur felaktiga dessa uppfattningar är och hur resurser har blivit dåligt utnyttjade när olika program för att stödja invandrarna har måst omformuleras när det har visat sig att invandrarna inte motsvarat dessa stereotypier.

Invandrarna förväntar sig djup respekt för de olika ideologiska och kulturella verkligheter som de representerar. Bakom dessa olikheter finns dock något som ”enar” dem, nämligen en gemensam tro, en gemensam strävan efter ett normalt liv.

Invandrarna behöver och förväntar sig hjälp från kyrkan för att kunna behålla hoppet om ett bättre liv, hoppet om en fullständig tillvaro och att övervinna de negativa krafter som följer med exillivet.

Att känna sig uppskattad som person, oberoende av de låga sociala positioner som man far i samhället och de språk- och andra sådana problem som finns i invandrarverkligheten.

Invandraren behöver känna sig som subjekt inom ramen för kyrkans dagliga verksamhet. På grund av att kyrkan bekänner som sin främsta kallelse att hjälpa dem som lider, bör vår kyrka försöka att också i den normala kyrkoverksamheten medverka till förbättringen av den andliga och sociala situationen för invandraren.

Speciellt när attityderna har hårdnat mot invandraren, när denne inte hittar tillräckligt stöd för att uppbygga ett normalt socialt liv, bör kyrkan vara närvarande för att hjälpa och stödja dessa människor.

När de extremistiska grupperna kommer med sina invandrarfientliga rasistiska upprop, eller då invandraren känner sig särbehandlad av den byråkratiska apparaten i samhället, oförmögen att kunna hitta de rätta lösningarna, bör också kyrkans profetiska röst vara närvarande och uttrycka offentlig protest mot sådana förhållanden.

När de flesta dörrar i samhället står stängda för invandrarens sociala integration, bör den kristna gemenskapen öppna sig i motsats till den inhumana likgiltighet som karakteriserar det sekulariserade samhället.

1 Lennart Ejerfeldt, ”Katolska, ortodoxa och österländska kyrkor på församlingsnivå”, Religionssociologiska institutet, 1984:3.

2 Statens Invandrarverk, ”Ny i Sverige”, Tema: religion, nr 1, årgång 12, feb 1983.

Åke Sander, ”Invandrare och religion”, i Flerkulturell kompetens, (ed) Forskningsgrupp: Invandraren och svenskar, kulturkonflikt och kulturförändring, Göteborg 1980.

3 1984, nr 9-10, årg 10.