Koncilium på Kreta

I den serbisk-ortodoxa kyrkans kalender är den 27 januari en alldeles speciell dag. Det är den helige Savas dag, till åminnelse av serbernas nationalhelgon, som 1219 vigdes till Serbiens förste ärkebiskop. I normala fall brukar den serbiske patriarken medverka i festliturgin i Belgrad. I år var det annorlunda: Patriarken Irenej deltog i den synaxis (samling) av alla patriarker och överhuvuden i de ortodoxa kyrkorna, som ägde rum i det ekumeniska patriarkatets ortodoxa centrum i Chambésy, nära Genève den 21 till 28 januari 2016.

På kvällen den 27 januari undertecknade patriarkerna en gemensam kommuniké, genom vilken det sedan länge planerade panortodoxa konciliet sammankallades. Från den 16 till den 27 juni kommer representanter för samtliga autokefala ortodoxa kyrkor att sammanträda på Kreta.

Förberedelseprocessen inför De ortodoxa kyrkornas heliga och stora synod – så lyder den officiella benämningen – inleddes redan 1961 på initiativ av Athenagoras I, den dåvarande ekumeniske patriarken av Konstantinopel (1948–1972). Sedan en hel rad dokument avsedda att tjäna som textförlagor utarbetats under 1970- och 1980-talet, körde processen fast under 1990-talet. Först i samband med en samling av patriarkerna i oktober 2008 kom processen igång på nytt och öppnade vägen för inkallandet av Den fjärde förkonciliära panortodoxa konferensen, som sammanträdde i juni 2009 i Chambésy. Det mest synliga resultatet av denna sammankomst var grundandet av ortodoxa biskopskonferenser i diasporan.

Rysk-turkiska spänningar vållade komplikationer

De konkreta förberedelserna för det panortodoxa konciliet körde ändå fast, framför allt därför att det inte gick att uppnå enighet mellan företrädarna för olika lokala kyrkor i vissa frågor. Det krävdes ytterligare en samling, som ägde rum i mars 2014 i det ortodoxa patriarkatets säte i Istanbul, med deltagande av överhuvudena för samtliga ortodoxa kyrkor, för att få fart på förberedelseprocessen igen. Det var överraskande att patriarkerna kunde enas om ett konkret datum för konciliet: det skulle äga rum omedelbart efter den ortodoxa pingsten 2016. Överenskommelsen var mycket konkret formulerad:

Varje autokefal kyrka får företrädas av högst 24 biskopar; varje kyrka har bara en röst; beslut kan bara fattas enhälligt; sammankallandet av synoden görs av den ekumeniske patriarken i alla ortodoxa överhuvudens namn; platsen för synoden skall vara den heliga Irenes kyrka i Istanbul, där redan det första konciliet i Konstantinopel ägde rum år 381.

En interortodox kommission skall granska de hittills ingivna textförlagorna och där så erfordras revidera dem (jfr Anastasios Kallas, Auf dem Weg zu einem Heiligen und Großen Konzil, Münster 2013; Viorel Ionita, Towards the Holy and Great Synod of the Orthodox Church, Basel 2014; temanummer av tidskriften Religion und Gesellschaft in Ost und West, nr 11–12/2014; temanummer av Una Sancta, nr 2/2015).

Beslutet om ett konkret datum ledde till ny dynamik i förberedelseprocessen, ty därmed stod det klart att det nu endast återstod två år för ytterligare klargöranden och överenskommelser. En särskild interortodox kommission för att förbereda konciliet tillsattes. Den inledde sitt arbete i början av oktober 2014 i Chambésy. Vid första sammanträdet – en märklig prioritering! – reviderades två texter från 1986, som befattade sig med de ortodoxa kyrkornas ekumeniska relationer: ”Den ortodoxa kyrkans relationer med den övriga kristenheten” (med omnämnande av den ortodoxa kyrkans bilaterala samtal), samt ”Den ortodoxa kyrkan och den ekumeniska rörelsen” (med omnämnande av de ortodoxas engagemang i Kyrkornas världsråd och andra kyrkliga råd).

Efter intensiva diskussioner beslutade kommissionen att göra en enda text av dessa två förlagor, med rubriken ”Den ortodoxa kyrkans relationer med den övriga kristna världen”. Ett andra sammanträde med kommissionen ägde rum i Chambésy i februari 2015. Vid det tillfället behandlades framför allt en annan textförlaga från 1980-talet med temat ”Den ortodoxa kyrkans bidrag till såväl förverkligandet av fred, rättvisa, broderlighet och kärleken mellan folken, som avskaffandet av ras- och andra former av diskriminering”. Denna komplicerade titel förkastades och man kom överens om att i stället behandla dessa teman under rubriken ”Den ortodoxa kyrkans mission i världen av i dag”. Vid den särskilda kommissionens tredje session i april 2015 fortsatte överläggningarna dels om denna text, dels om ett dokument rörande en revidering av de kyrkliga fastereglerna.

I oktober 2015 ägde så den femte förkonciliära panortodoxa konferensen rum i Chambésy nära Genève för att officiellt godkänna de av den särskilda kommissionen reviderade dokumenten. Endast tre av de framlagda texterna erhöll den erforderliga majoriteten av företrädarna för samtliga ortodoxa lokalkyrkor, nämligen dokumentet om fastans betydelse, det om de ekumeniska relationerna, samt om förfarandet när man skall ge ortodoxa kyrkor autonomi (autokefali). Däremot kunde man inte enas om procedurordningen för konciliet. Utanför planeringen sammankallades en session med den särskilda interortodoxa kommissionen, som ägde rum i december 2015 i Aten. Vid denna sittning kom det emellertid inte till något genombrott när det gällde de omstridda frågorna, varför alla förhoppningar riktades mot nästa samling med patriarkerna i slutet av januari 2016.

Till ytterligare komplikationer bidrog de rysk-turkiska spänningar som vållats av den turkiska nedskjutningen av ett ryskt stridsflygplan nära den syriska gränsen i slutet av november 2015. Nedfrysningen av de politiska relationerna mellan Moskva och Ankara ledde till att företrädarna för den ryska kyrkan förklarade att de inte kunde resa till Istanbul. Med anledning härav inkallade patriarken Bartholomaios av Konstantinopel, hedersöverhuvud för de ortodoxa kyrkorna, nästa samling till det ekumeniska patriarkatets konferenscentrum i Chambésy, som redan under hela förberedelseprocessen intagit en central roll. Det faktum att man planerat in en hel vecka för denna församling gjorde redan i förväg tydligt att man förväntade sig intensiva överläggningar för att kunna undanröja de återstående stötestenarna.

De flesta sessionerna kommer att äga rum bakom lyckta dörrar

Till de konkreta förberedelserna och genomförandet av konciliet hörde inrättandet av ett panortodoxt sekretariat. Det viktigaste var framför allt att man vid denna samling kunde enas om procedurordningen för konciliet. I den fastslogs att det ankom på den ekumeniske patriarken att inkalla konciliet och att sitta som ordförande. Beträffande konciliets sammansättning bekräftades procedurordningen som man kom överens om i mars 2015, att varje autokefal ortodox kyrka får sända högst 24 biskopar. Därutöver fastslogs i procedurordningen att var och en av de 14 autokefala kyrkorna får ta med sig högst sex teologiska rådgivare och tre assistenter (hjälppersonal). Som rådgivare ska präster och munkar, men även lekmän få närvara. De får delta i plenarsessionerna men inte yttra sig. I konciliekommissionen och i konciliesekretariatet förutsätts däremot aktivt deltagande av rådgivarna. Högt räknat kommer i mitten av juni omkring 280 biskopar jämte 80 rådgivare och 40 assistenter att samlas vid konciliet på Kreta.

I procedurordningen fastställdes att endast öppnings- och avslutningsceremonierna vid konciliet skulle vara offentliga, medan alla andra sessioner ska äga rum bakom lyckta dörrar. Observatörer från andra kristna kyrkor och ekumeniska organisationer kommer visserligen att inbjudas, men får endast delta i öppnings- respektive avslutningsceremonierna. Även i andra avseenden är bestämmelserna i procedurordningen tämligen restriktiva: begäran om att få yttra sig måste anmälas skriftligen till konciliesekretariatet och den tillåtna tiden för ett yttrande inskränks till tio respektive fem minuter. Under konciliet får inga nya textförlagor – med undantag för konciliets ”budskap” – eller temakomplex inges. Bakom denna restriktion ligger uppenbarligen en rädsla för att en öppen diskussion kring de olösta stridsfrågorna skulle kunna äventyra konciliets hela resultat. I överensstämmelse härmed fastslås i procedurordningen att ”alla kontroversiella uttalanden och personliga dispyter mellan konciliedeltagarna är förbjudna” (artikel 10, moment 3). Som officiella språk fastställdes grekiska, ryska, franska och engelska, med tillägg av arabiska som ”arbetsspråk”. Vid omröstningar har varje kyrka endast en röst, som skall avges av respektive högste hierark. Avvikande meningar som framkommer vid interna diskussioner inom varje delegation skall noteras i konciliets protokoll.

Efter att ha avverkat procedurordningen var det viktigaste avgörandet vid samlingen i Chambésy att de reviderade textförlagorna skulle offentliggöras. Denna åtgärd insisterade framför allt den ryske patriarken Kyrill I på, och tog därmed upp en punkt som många ortodoxa teologer yttrat sig kritiskt om: ifall förberedelseprocessen för konciliet hemlighölls skulle detta stå i motsättning till den ortodoxa kyrkans uppfattning om sig själv som en konciliär gemenskap, i vilken Guds folk åtnjuter en central betydelse när det gäller erkännandet av koncilier och bevarandet av tron. Därigenom riskerade man att äventyra accepterandet av konciliets beslut.

Följdriktigt var det Moskvapatriarkatet som i slutet av januari var först med att offentliggöra de textförlagor som ska läggas fram för diskussion och beslut vid konciliet. Två texter gällde den ortodoxa kyrkans inre organisation, dels en om dess autonomi och formerna för hur detta skall framställas, dels en om den ortodoxa diasporan. Två ytterligare texter har den ortodoxa kyrkans externa relationer i blickpunkten, den ena rör den ortodoxa kyrkans relationer till den övriga kristna världen och den andra handlar om den ortodoxa kyrkans mission i världen av i dag. De två sistnämnda texterna tar upp frågorna om troslivet och religiös praxis: äktenskapets sakrament och äktenskapshinder, samt fastans betydelse och dess efterlevnad i dag.

Däremot kommer inte reglerna för kungörande och erkännande av autokefali, diptykerna och kalenderfrågorna att behandlas. Frågan om autokefali (full självständighet i alla juridiska frågor och fullständig jämställdhet med andra autokefala kyrkor) är av särskilt explosiv natur på grund av att det finns tre konkurrerande ortodoxa kyrkor på ukrainskt territorium, kyrkor som Moskvapatriarkatet räknar till sitt ”kanoniska territorium”, något som på senare tid alltmer högljutt ifrågasatts av företrädare för patriarkatet i Konstantinopel. Moskvapatriarken Kirill varnade därför i sitt inledningsanförande ännu en gång uttryckligen för all inblandning från utomstående och fördömde stödet av ”schismatiker” från de biskopar som tillhör det ekumeniska patriarkatet.

Beträffande diptykerna (rangordningen mellan patriarkaten) råder det skillnader i synsättet mellan de grekiskspråkiga och de slaviskspråkiga kyrkorna när det gäller patriarkatet i Georgien och kyrkan på Cypern. Här kan patriarken Bartholomaios som en liten framgång räkna att de andra ledande hierarkerna röstat för att dessa på konciliet får sitta bredvid patriarken av Konstantinopel och rätta sig efter det ekumeniska patriarkatets diptyker.
Det är knappast överraskande att kalenderfrågan inte tagits upp på dagordningen, eftersom det är just beträffande denna fråga som det under 1900-talet rått häftiga motsättningar mellan ”gammalkalendaristerna” och de ortodoxa kyrkor som infört den ”nya kalendern”. Kalendern är för många ortodoxa en fråga om identitet och därför ett ytterst känsligt ämne.

Om man på så sätt uteslutit ”ömtåliga” teman, vilka riktgivande avgöranden kan man då över huvud taget vänta sig av konciliet? En viktig punkt blir erkännandet av det faktum att den ortodoxa kyrkan under 1900-talet utvecklats till en världsvid kyrka, som inte längre är begränsad till endast ”traditionella” ortodoxa länder. Denna utveckling tar de båda förstnämnda textförlagorna om autonomi och den ortodoxa diasporan sikte på. De bekräftar i huvudsak vad som emellertid sedan länge är praxis: en autokefal kyrka kan tilldela en lokalkyrka tillhörande dess jurisdiktion ”autonom status”, som till exempel den ortodoxa kyrkan i Finland tillerkänts från det ekumeniska patriarkatets sida, eller som kyrkan i Japan tillerkänts av patriarkatet i Moskva. Graden av autonom status kan därvidlag se olika ut och tänjas ända till den ”semi-autonomi”, som kyrkan på Kreta åtnjuter.

Mera avgörande i synen på globaliseringsprocessen i den ortodoxa kyrkan är bestämmelserna rörande den ortodoxa diasporan, som man kom överens om redan 2009 och som nu skall föreläggas konciliet för bekräftelse: upprättandet av ortodoxa biskopskonferenser i tolv regioner respektive länder (Nord-, Mellan- och Sydamerika, Australien/Nya Zeeland/Oceanien, Storbritannien/Irland, Frankrike, Beneluxländerna, Schweiz/Liechtenstein, Tyskland, Skandinavien, med undantag för Finland, Spanien/Portugal), som skall stärka samarbetet mellan ortodoxa biskopar från olika autokefala kyrkor och möjliggöra ett gemensamt ortodoxt externt uppträdande, såväl gentemot andra kristna kyrkor som mot statliga institutioner. De senaste sex åren har visat att denna form av samverkan och integration med biskopen i respektive moderkyrka fungerar relativt väl.

På samma gång fastslår koncilieförlagan att det endast handlar om en provisorisk ordning ”tills det finns en strikt kanonisk lösning på problemet”. Ty enligt de kanoniska bestämmelserna i ”den gamla kyrkan” fick det inte finnas några överlappande jurisdiktioner (flera ortodoxa stift på ett och samma område). Här visar det sig att en så traditionsmedveten institution som den ortodoxa kyrkan i alla avseenden är mäktig pragmatiska lösningar.

Anmärkningsvärda utsagor om ekumenik

Särskilt intresse kommer säkert den ortodoxa kyrkans positionering på ekumenikens område att väcka. Dess hållning uppfattas ofta som ”ekumenikkritisk”, fastän ortodoxa biskopar på 1900-talet räknats som förespråkare för den ekumeniska rörelsen. Att den förhärskande uppfattningen i dag är att de ortodoxa är ”motståndare” till ekumeniken har två orsaker. Den ena är att officiella företrädare för ortodoxa kyrkan från tid till annan yttrat sig kritiskt om utvecklingen på det ekumeniska området under de senaste tio åren (något de förvisso inte är ensamma om). Det andra skälet att ortodoxa fundamentalister allt oftare högljutt tagit till orda och avvisat varje samarbete med icke-ortodoxa (något som västliga medier gärna citerat för att få sin förutfattade åsikt om ortodoxin bekräftad) samt fördömt ekumeniken som ”pan-heresi”.

Det är därför anmärkningsvärt med vilken klarhet och enträgenhet man i textförlagan uttalar sig ”för” det ekumeniska engagemanget och de ortodoxas relationer ”med” – inte bara ”till” – andra kristna kyrkor. Dialogen med de andra kristna kyrkorna och deltagandet i den ekumeniska rörelsen i allmänhet förordas ”av teologiska och pastorala skäl”. Dokumentet pläderar för ”ett aktivt och ständigt deltagande” i de bilaterala dialogkommissionerna och erkänner att Kyrkornas världsråd fyller ”en viktig funktion i främjandet av den kristna världens enhet”.

I motsats till vad som var fallet i de första textutkasten går konciliets textförlaga inte längre in på den enskilda bilaterala dialogen utan manar till en bättre koordination av arbetet i de olika dialogkommissionerna, samt rekommenderar bättre information till de troende om hur dialogen utvecklas. Med hänvisning till den multilaterala ekumeniken understryker texten att Torontoförklaringen från 1950 (som bland annat betonar att Kyrkornas världsråd inte är någon ”överkyrka”) liksom förut utgör grundvalen för det ortodoxa arbetet i rådet och uttrycker uppskattning av arbetet i Kommissionen för tro och kyrkoförfattning [Faith and Order, övers. anm.] När det gäller betänksamheten hos dem som fruktar att ekumeniken främjar relativism, går man i dokumentet in på det så till vida att man framhåller att den ortodoxa kyrkan avvisar idén om ”konfessionernas likställdhet” och fördömer proselytism.

Den andra koncilieförlagan försöker inta en ortodox position gentemot den moderna världen och behandlar den ortodoxa kyrkans mission i den. Från katolsk synpunkt tänker man genast på pastoralkonstitutionen Gaudium et spes när man läser textförlagan. Tyvärr uppfyller detta textutkast inte förväntningarna. Det behandlar visserligen viktiga teman som ”den mänskliga personens värdighet”, ”frihet och ansvar” och ”fred och rättvisa”, men förmår inte att gå ned på det önskvärda djupet, beroende på dess ringa omfång (omkring tio sidor text).

Avsnitten i ovan nämnda text omfattar bara tre, respektive fem paragrafer i vilka ”teologiska trivialiteter” citeras, men där ingen specifikt ortodox syn på tematiken utvecklas, om man inte vill betrakta citaten från kyrkofäderna som en sådan. I det sista textavsnittet uttalar man sig om helt olika teman som ekonomi och fattigdom, konsumism och liberalism, den ekologiska krisen, bioteknologi, skyddet för livet och familjen. Det ger ett intryck av att man anser det nödvändigt att den ortodoxa kyrkan uttalar sig om dessa teman, men att det rätt och slätt saknades tid för att kunna arbeta fram ett mera substantiellt ställningstagande.

De båda textförlagorna om äktenskapet och fastan går in på frågor om pastoral praxis, där det inom ortodoxin utvecklats olika bruk (synen på äktenskapshinder eller strängheten i fasteföreskrifterna), men som man här inte kan gå närmare in på. Det förtjänar att nämnas att företrädarna för patriarkaten Antiochia och Georgien inte röstade för texten om äktenskapet. Detta omnämns i en anmärkning i förordet till dokumentet, som trots detta publicerades. Här visar det sig att den överenskomna principen om konsensus inte obetingat likställs med enhetlighet utan medger visst spelrum för avvikande positioner. Detta skulle kunna vara vägledande.

Här omnämns för första gången striden mellan patriarkaten i Antiochia respektive Jerusalem om jurisdiktionen över Qatar, på grund av att patriarken Johannes X av Antiochia inte personligen deltog i samlingen i Chambésy, utan lät sig företrädas av två metropoliter. Det återstår således definitivt ännu olösta problem, som skulle kunna leda till att det av patriarkerna i mars 2014 uttalade förbehållet (”ifall nu något oförutsett skulle inträffa”) ännu kan utgöra ett hinder och göra att konciliet skjuts upp. För närvarande tyder dock allt på att den årtiondelånga förberedelseprocessen ändå kommer att nå sitt mål till slut och att konciliet kommer att äga rum.

Om överläggningarna på Kreta sedan kommer att fortgå så målinriktat som de ansvariga planerat, vilka diskussioner som till slut kommer att offentliggöras och framför allt vilka frukter som kan växa fram ur dem, kan man ännu inte skönja. Den korta tidrymd som står till buds talar för att det inte kommer att bli några större ”överraskningar”. Den rumänske patriarken Daniel föreslog vid synaxis att ”den heliga och stora synoden” skulle utgöra upptakten till regelbundna synodala möten på panortodox nivå. Han förordade en fortsättning om fem, sju eller senast tio år. Huruvida den panortodoxa biskopsförsamlingen i juni kommer att ingå i kyrkohistorien som ”Konciliet på Kreta”, eller bara som en ”första session” i ett koncilium utsträckt över en längre tid, återstår att se.

Översättning: Sven Heilo

Artikeln var urpsrungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 3/2016.

Johannes Oeldemann är chef för Johann-Adam-Möhlerinstitutet för ekumenik i Paderborn.