Varför tar vi emot asylsökande?

Är inte vi i Sverige, med vår demokrati, fria att stifta de lagar vi vill? Vi behöver inte ha dåligt samvete eftersom vi redan har hjälpt så många flyktingar. Nu har vi våra egna utmaningar att ta tag i. Vår välfärdsstat räcker inte till. Opinionen, politikerna och medierna har styrt diskussionen till att kretsa kring antalet flyktingar och kvoter och hur mycket vi nu orkar med.

Men för att en demokratisk stat ska fungera utan att omvandlas till en diktatur behövs vissa grundläggande värden som komplement, som värnar varje enskild männi­skas värde. Annars skulle majoriteten kunna stifta vilka lagar som helst och till och med avskaffa själva demokratin. För att hårdra det: om majoriteten av någon anledning vill döda en helt oskyldig person, är det bara att fatta ett demokratiskt beslut om saken. En majoritet ville, när det var dags, att Jesus skulle korsfästas, och så blev det.

En fråga om att rädda liv

Mänskliga rättigheter bygger på att alla människor har ett inneboende värde, oberoende av sina handlingar. Ibland kan man kompromissa om vissa rättigheter, exempelvis berövar vi brottsdömda deras frihet. Andra rättigheter däremot, som rätten till liv, ses som helt okränkbara.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från den 10 december 1948 redogör tydligt för varför vi behöver mänskliga rättigheter som ett komplement till vad en demokratisk folkvald regim kan fastställa. De två första styckena i preambeln tål att citeras.

”Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen.

Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan.”

Artikel 1 i denna konvention bör också citeras. ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Enligt artikel 2 är var och en berättigad till åtnjutandet av dessa rättigheter utan åtskillnad av något slag såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Enligt artikel 14 har envar rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse.

I spåren av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har flera liknande konventioner tillkommit. I detta sammanhang bör framför allt Europeiska konventionen från den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, EKMR, nämnas.

EKMR garanterar alla och envar rätt till liv (artikel 2) och den innefattar förbud mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3). EKMR har gjorts till svensk lag genom Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Enligt Regeringsformens (vår grundlag som inte kan ändras hur som helst) 2 kap. 23 § får dessutom lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt EKMR.

Ett annat internationellt avtal som Sverige och många stater världen över har anslutit sig till är 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning, även kallad Genèvekonventionen. I denna konvention definieras vem som är flykting. Noterbart är exempelvis att krigsbrottslingar utesluts. Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till viss samhällsgrupp och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd, jfr Utlänningslagen 4 kap. 1 §. Motsvarande skydd ges även personer som är statslösa.

Eftersom inte alla är förföljda på grund av en av de ovan nämnda anledningarna, och eftersom krig kan slå till urskillningslöst och för den enskilde till synes utan anledning, finns i den svenska lagen bestämmelser som bygger på EU-rätten. Kortfattat kan konstateras att en person kan anses som alternativt skyddsbehövande om hon riskerar tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling exempelvis på grund av en väpnad konflikt eller riskerar förföljelse och inte kan få skydd mot denna i sitt hemland, jfr Utlänningslagen 4 kap. 2 §.

Inom den internationella rätten som styr hur man ska uttolka vad de mänskliga rättigheterna innebär, finns principen om non-refoulement. Den innebär att en stat har en förpliktelse och inte får blunda för det faktum att en person vid ett återsändande kan riskera allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter, det vill säga att personen vid ett återvändande riskerar förföljelse i form av allvarliga övergrepp såsom att mördas, våldtas, torteras, skadas på grund av inbördeskrig, tvångsrekryteras som barnsoldat etcetera. Den svenska utlänningslagen ska gå ihop med dessa internationella förpliktelser. Det rör sig om rättigheter som envar åtnjuter. Det finns i dessa sammanhang ingen antalsbegränsning, ingen kvotering eller dylikt. En sådan begränsning av hur många man kan ge skydd går direkt emot principen att alla och envar åtnjuter mänskliga rättigheter eftersom alla människor har lika värde. Om man menar att vi har tagit emot för många skyddsbehövande och vill begränsa antalet blir frågan var vi då sätter stopp. Är du beredd att sända nästa krigsoffer tillbaka till döden eftersom vi nu har hjälpt tillräckligt många och inte anser oss ha råd att hjälpa fler? Varför förtjänar inte just den personen att få leva när andra gör det?

Till detta kommer att vi i Sverige i extrema undantagsfall låter människor stanna på humanitära grunder, för att lindra deras mänskliga lidande. Uppehållstillstånd kan då ges på synnerligen ömmande grunder för vuxna (som personer med sjukdomar med dödlig utgång) eller särskilt ömmande omständigheter för barn (apatiska eller svårt traumatiserade barn som inte längre orkar leva t.ex.), se Utlänningslagen 5 kap. 6 §.

Apropå debatten om att hjälpa endast de allra mest utsatta

Nu har regeringen lagt fram förslag som man hoppas – deklarerar man öppet – ska bidra till att minska antalet asylsökande. Man avser att införa tillfälliga uppehållstillstånd och ta bort möjligheten till humanitära tillstånd.

Jag möter dagligen asylsökande, unga som gamla, fulla av framtidstro och vilja att bli något här men också svårt skadade av krig, förföljelse och den farliga flyktvägen. De som kommer som asylsökande i dag har hemska upplevelser bakom sig. Jag hör som offentligt biträde i asylprocesser berättelser från krigets Syrien. Från barn som flytt från Rakka i Syrien, IS huvudstad. Där ligger det avhuggna huvuden på gatan. Jag hör hur det är att leva i Eritrea, med en regim som tar nästan vem som helst till en militärtjänst med tortyrliknande förhållanden. Jag träffar flickorna som har flytt, de som den välmenande massan i Sverige menar inte kommer hit. Flickorna som våldtagits så många gånger att de tappat räkningen tillsammans med grovt våld som gjort dem medvetslösa nästan varje gång. Jag träffar de unga afghanerna, som många tyvärr saknar förståelse för, fastän sanningen kan vara att deras föräldrar har dödats framför deras ögon av talibaner eller att de själva varit kidnappade, drogade och våldtagna. Jag har träffat barn som sett sina föräldrar eller andra anhöriga drunkna och dö i Medelhavet mitt framför deras ögon. Jag träffar även människohandelns offer.

Många som vill ha krafttag mot männi­skohandeln, ha hårdare straff för hallickarna och så vidare, vill också ha hårdare invandringsregler, eftersom man felaktigt menar att de ”riktiga” offren inte kommer hit. Men var är då offrets perspektiv på detta? De riktiga offren finns visst här, jag och många praktiker med mig är vittnen till det. Jag har suttit på barnpsykiatriakuten med barn som inte längre vill leva. Med läkare och psykologer som anser att det är fara för dessa barns liv. Dessa barn förmår ofta inte berätta om allt de varit med om. Man kan jämföra med den våldtagna flickan Lilja i Lukas Moodysons film Lilja 4-ever, hon som tar livet av sig i slutet av filmen och som är offer för människohandel. Hon är så traumatiserad att det minsta lilla som påminner om våldtäkten återuppväcker levande minnen som gör att hon inte kan hantera sin ångest och vill ta livet av sig. En sådan person förmår inte att under asylutredningen berätta ordentligt om den förföljelse hon varit med om. Denna person har då en säkerhetsventil i de regler om uppehållstillstånd på humanitär grund som finns i Sverige; de ger henne hopp om att få stanna och slippa bli tillbakaskickad till det ställe där människohandeln startade.

En annan viktig fråga är hur en av övergrepp skadad person ska kunna bygga sin framtid om vi bara ger tillfälliga uppehållstillstånd. Om personen inte vet om den om ett år kommer att skickas tillbaka till stället där det hemska inträffade, om den inte kan se framåt mer än ett år i taget, hur ska personen då kunna bearbeta sitt trauma?

Men vi kanske kan ge den våldtagna kvinnan lite vård, lite stöd, lite gott mottagande som vi är bra på i Sverige, även om hon inte får stanna mer än ett år? Självklart ska vi som möter henne ge henne allt stöd hon behöver för att hon ska få ett framtidshopp. Psykiatrin i Sverige vet också hur man behandlar sådana trauman. Problemet är bara det att en del av behandlingen handlar om att gå på djupet med det som en gång traumatiserade. Under en sådan psykiatrisk behandling behöver man därför en stabil och stöttande hemmiljö samt stabila förhållanden, till exempel möjlighet att långsiktigt kunna planera sin framtid utan oro.

Konsekvensen av ettåriga tillstånd blir att de personer som traumatiserats av krig och andra övergrepp i praktiken inte kommer att kunna behandlas. De som har varit riktigt utsatta och inte klarar av att hantera sina tankar kommer att vara i ett konstant suicidalt tillstånd. Detta betyder att vi som möter flyktingarna kommer att få ägna oss åt att enbart hålla folk vid liv snarare än att bidra till deras integration i samhället. Hur ska flyktingen kunna koncentrera sig på att sköta praktikplatsen när han eller hon inte vill leva? Därför är regeringens lagförslag en fråga om liv och död snarare än en fråga om integration och praktikplatser. Ännu är det inte för sent att göra sin röst hörd och att protestera mot dessa lagförslag.

Stefan Zebrowski är jurist verksam främst inom migrationsrätt, och även god man för ensamkommande flyktingbarn, Uppsala.