Kristen handlingsfrihet i migrationspolitiken

”Hade Josef, Maria och Jesusbarnet på flykt undan Herodes kommit in i Sverige med den restriktiva migrationspolitiken och id-kontrollerna?” Så lyder en retorisk fråga som en del kristna företrädare har ställt i olika offentliga sammanhang på senare tid. Frågan tycks förutsätta ett nekande svar. Den just nu förda svenska migrationspolitiken bedöms därmed som varken kristen eller biblisk. Men kan Bibeln fungera så enkelt som facit i dagspolitikens frågor? Och är den ett entydigt facit? Den som ser närmare på den heliga familjens flykt ser ju att familjen bara hade tillfälligt uppehållstillstånd i Egypten. Den återinvandrade sedan i Heliga landet när den politiska situationen hade förändrats. Samma bibelberättelse skulle då kunna användas för att motivera både den skärpta svenska politiken för uppehållstillstånd – även för barnfamiljer – och hypotetiska framtida åtgärder för återinvandring av flyktingar.

En kristen linje?

Frågan om en kristen linje i dagspolitiska frågor som exempelvis skatter eller näringspolitik tycks ofta och med rätta ganska konstig. Men i frågor om sociala förhållanden, mänskliga rättigheter och medicinsk etik uppfattar fortfarande många att den kristna kallelsen till diakoni har strukturella, inte bara personliga, konsekvenser. I vårt sekularistiska samhälle finns det alltså en förväntan på att kristna företrädare utgör ett kollektivt samvete för principer i vissa politiska frågor.

Den nuvarande migrationskrisen tycks vara ett sådant exempel. Offentliga utspel från exempelvis Sveriges kristna råd ger intrycket att det bara är Centerpartiet och Vänsterpartiet som har en kristet acceptabel politik på migrationsområdet. Betyder det att överväganden som ger andra slutsatser skulle bortse från den kristna tron? Eller i alla fall ge den mindre betydelse? Jag tror inte det. En systematisk genomgång av inbyggda komplexa överväganden och värdekonflikter pekar snarare på att det kristna imperativet att hjälpa att säkra medmänniskans värdighet kan förverkligas på flera sätt. Det vill jag här försöka visa för de kristna troende, liksom för allmänt intresserade av annan, eller utan, religiös uppfattning.

Det är helt klart att den kristna tron inte kan förenas med en ideologi som påstår att människor av en viss etnisk eller kulturell tillhörighet skulle vara överlägsna andra. Inte heller med en hållning som säger att vi inte behöver bry oss om att hjälpa människor i nöd från och i andra länder. I Bibeln betonas också, till exempel i Moseböckerna och profetböckerna, Guds påbud om ett välkomnande förhållningssätt till främlingar och förbud mot att förtrycka eller diskriminera människor med annat ursprung. Men påbudet i Femte Moseboken om att älska främlingen och ge denne mat och kläder kan, i ljuset av det kristna kärleksbudet, inte begränsas till dem som invandrar till vårt land. Det omfattar rimligen också dem vi inte ser: i flyktinglägren i krigszonerna, i uppsamlingslägren i Grekland, i Syriens belägrade städer, i alla länder som föröds av krig, naturkatastrofer och usel politik. Och det omfattar främlingen i grannhuset. När behoven på olika nivåer verkar oändliga men resurserna ändå är begränsade, måste kristna och alla människor av god vilja noga pröva förslag och idéer på migrationspolitikens område och avväga dem mot angelägna behov på andra områden.

Migrationsvågen från hösten 2015

Den situation som blev akut i höstas med den stora strömmen av flyktingar och andra invandrare kom sig inte av en dramatiskt ny situation i krigets Syrien. Antalet asylsökande från Afghanistan, som för svensk del förra året var nästan lika stort som det från Syrien, är en tydlig indikator på att intensifiering av krig inte är den enda orsaken till plötsligt ökad migration. Antalet översteg det som kom när det rådde fullskaligt krig i Afghanistan. I stället har det varit förändringar i gränspolitiken i Turkiet men också i EU-landet Grekland vilka stegvis har fått fler att tro på chansen till uppehållstillstånd inom EU, bara man kan komma innanför gränserna. När Tyskland sedan i praktiken satte EU:s regelverk om första asylland ur spel uppstod höstens akuta läge. Genom en välkänd politik med permanenta uppehållstillstånd och generösa regler för anhöriginvandring berördes Sverige nu på ett dramatiskt sätt.

Inget av detta ändrar på den nöd som migranterna befinner sig i. Men det pekar på ett mer komplext orsakssamband, genom en kombination av olika länge verkande politiska faktorer: En försummad intern solidaritet mellan EU-länderna när det gäller ansvaret för unionens yttre gränser och fördelning av ankommande sinsemellan. Bristen på lagliga vägar för att söka asyl, men också för att söka arbete, och därmed signaler som uppmuntrat till en ökad flyktingsmuggling, trots motsatta avsikter. Situationen ställer frågan på sin spets: hur hjälper vi verkligen bäst många människor i nöd? Men den visar också på behovet av rejäla omtag i vad som borde vara en gemensam europeisk gräns- och migrationspolitik.

Många av migranterna till Sverige med syriskt och irakiskt medborgarskap kommer inte direkt från krigszonerna. De är företrädesvis män (mellan 60 och 70 procent av alla asylsökande 2015 enligt Migrationsverket) i relativt ung ålder, vilka vill ta sig från en ekonomiskt och socialt utsiktslös tillvaro i angränsande länder, främst Turkiet och Libanon, dit de först har flytt och fått en fristad från själva kriget. Flyktingsmuggling och åberopande av asylskäl i Europa verkar vara enda tillgängliga medel för en mer hoppfull framtid.

Denna sammansättning av gruppen människor som kommit till Europa gör att jag använder samlingsbegreppet ”migranter”. Vi möter nämligen människor med asyl- och skyddsbehov (flyktingar) och dem som egentligen skulle kunna betecknas som arbetskraftsinvandrare (en del i kategorin invandrare, som också innefattar icke asylsökande invandrare av annat slag). I januari i år uppskattade den svenska regeringen att nära hälften av dem som kom i höstas bedöms sakna skydds- och asylbehov. Enligt uppgifter från EU:s gränsmyndighet Frontex skulle detta gälla för nära 60 procent av alla nya migranter i Europa. De olika migranternas olikartade belägenhet är väsentlig, när vi funderar på hur vi bäst lindrar akut nöd, prioriterar bland resurser som inte är obegränsade och finner långsiktigt hållbara lösningar, nationellt och europeiskt. De allra flesta som flyr direkt från krig och terror, de oftast mest lidande, till exempel de flesta kvinnor och barn utsatta för IS, finns kvar i krigszonerna och de nära flyktinglägren. Deras behov där av allt det som är grundläggande för mänskligt liv – mat, vatten, boende, men också utbildning för barnen och allmän säkerhet – är skriande.

Tänkbar kristen respons

Den katolska kyrkans sociallära, ett slags sammanfattande principer och riktlinjer för hur evangeliet kan omsättas i praktisk handling, talar om det gemensamma goda (bonum commune) som mål för allt socialt och politiskt handlande. Detta borde det vara möjligt att ha som en allmänkristen utgångspunkt, oavsett samfundstillhörighet. Det gemensamma goda är det som möjliggör för både samhällsgemenskaper och enskilda personer att utveckla sin potential. Det betyder inte att det bästa för samhällsgemenskapen enkelt erhålls genom en summering av det bästa för alla nu ingående personer i den. Det gemensamma goda konkretiseras genom värden som samhällsgemenskapen vill försvara och uppnå, liksom en rangordning av dem och en inriktning av åtgärder utifrån det.

Utifrån det gemensamma goda bör en kristen alltså söka finna en balanspunkt som tar hänsyn till behoven hos alla inblandade grupper, hos de flyktingar och invandrare som kommer nu, och hos den största mängden flyktingar som finns kvar i krigsområdena, men också hos den samhällsgemenskap som tar emot migranter, dess kortsiktiga förmåga och långsiktiga behov. Och i alla avvägningar kan flera olika metoder faktiskt vara förenliga med kristen tro. Det kan vi se när vi närmare går igenom några av de mest centrala frågorna om migrationen.

Hur är det till att börja med att ställa resurserna för flykting- och invandrarmottagande mot andra offentliga utgiftsområden? Ovilja att helt avstå egna och gemensamma resurser till förmån för människor som av olika skäl har det sämre, eller att söka begränsa ett sådant avstående till varje pris, går absolut emot den kristna solidaritetstanken. Men det gäller också försummelser från samhällsgemenskapen gentemot de behövande som redan utgör en del av den. I en demokrati är det självklart att öppet diskutera poster i budgeten utifrån kostnad och effekt. Det finns inget kristet påbud om att vissa områden måste undantas. Vi kan jämföra med offentliga kostnader för sjukskrivning: att vilja minska dessa för att få resurser till att förbättra utsatta människors situation på andra områden, är självklart förenligt med kristen tro. Den avgörande frågan är hur prioriteringar av olika sociala kostnader genomförs.

Att vi är kallade att ställa resurser till förfogande, bortom det som råkar bli över, för att hjälpa människor i krigs- och katastrofområden, är självklart. Men frågan är vilket sätt som är mest effektivt att använda resurserna på. Hur kan den kollektiva äganderätt som en nation/samhällsgemenskap måste anses ha till sina egna resurser, tillgodose både existerande sociala behov och behoven hos människor som inte är en del av gemenskapen, men vars utsatthet och människovärde kräver vår hjälp? Här kan kristna definitivt dra olika slutsatser om det bästa sättet: mottagande här, hjälp i flyktinglägren där eller i olika kombinationer.

Skäl för prioritering

Rätten att söka asyl undan krig och förföljelse, att få sitt ärende prövat och att få asyl om behov föreligger är internationellt konventionsbunden. Som princip är den en garant för den mänskliga värdighet som kristen tro vill värna. Det finns däremot inget i tron som säger att asylrätten skulle innebära en obegränsad rätt att söka asyl i det land som man själv helst föredrar. Regeln om första asylland i EU:s så kallade Dublinkonvention, liksom ett lands vilja att upprätthålla den, är helt klart förenlig med kristen tro. Inte minst eftersom bevekelsegrunden har varit att säkra ett gott och värdigt mottagande genom en solidarisk fördelning av ansvar mellan de enskilda länderna i unionen.

På frågan om vilket slags uppehållstillstånd, permanent eller tillfälligt, som ska ges finns det flera kristna svar. Att hjälpa förföljda med en fristad är central. Olika sekulära argument kan sedan belysa för- och nackdelar om fristaden ska vara tillfällig eller permanent. Det gäller också kravet på identitetshandlingar. Det är varken orimligt eller okristligt att en asylsökande på något sätt kan styrka sin identitet för en rättvis bedömning. Inte heller att säkerheten för den befintliga samhällsgemenskapen, liksom för migranterna själva, kräver att myndigheterna vet vilka personerna är som kommer in i den.

Det motsäger inte kristen tro att vilja ha en ordning där mottagandet av flyktingar med asylskäl prioriterar människor i de direkta krigszonerna för att säkerställa att den asylinvandring vi vill se som ett sätt att hjälpa omfattar dem med störst skyddsbehov. Även den troende måste kunna fråga sig om det är rätt prioritering att mottagningssystemets resurser med bostäder, försörjning och sociala tjänster används för personer som antingen saknar rätt att uppehålla sig i landet, det vill säga har fått ett avvisningsbeslut, eller som kommer från ett säkert land, det vill säga det första land de har att söka asyl i. För personer som vill vistas i Sverige utan asylskäl eller inte vill leva i det första asyllandet, finns det ett annat sätt: att på plats därifrån de kommer söka och få ett jobb och sedan komma som arbetskraftsinvandrare, enligt de regler som internationellt sett är mycket liberala. Frågan om den bästa resursprioriteringen kan mycket väl leda till förordandet av ett flyktingmottagande baserat helt på kvotflyktingar, eller till ett mer aktivt arbete för en gemensam EU-process för asylansökningar direkt i krigszonerna och/eller vid EU:s yttre gränser – eller båda i kombination.

Det hela hänger samman med frågan om organiserad, kommersialiserad människosmuggling, som är ett slags trafficking och en kränkning av mänsklig värdighet. Vi vet att utformningen av systemet med var och hur asyl kan sökas direkt påverkar marknaden för denna verksamhet, liksom de praktiska konsekvenserna i form av fruktansvärda katastrofer på havet. Därför kan det vara en följd av den kristna tron att vilja utforma ett ansöknings- och mottagningssystem som helt rycker undan grunden för människosmugglarna, så som jag just har nämnt gällande resursprioritering.

Skäl för arbetskrafts- och anhöriginvandring

Arbetskraftsinvandring som en särskild form för migration är det svårt att principiellt motsätta sig på kristna grunder. I ett för den katolska kyrkan vägledande dokument gör Påvliga rådet för pastoral vård för migranter en viktig distinktion gällande ekonomisk migration. Det är skillnad på dem som flyr för att de ekonomiska villkoren hotar liv och säkerhet och dem som migrerar för att få det bättre. Det senare är fullt legitimt men ingen rättighet som ett annat land är skyldigt att uppfylla. Jag tror att kristna som inte är katoliker också kan ansluta sig till en sådan distinktion. Liksom till att den kristna hållningen i fråga om arbetskraftsinvandring framför allt betyder att betona vikten av värdiga löner och arbetsvillkor.

När många migranter till Europa just nu kommer från områden där människor redan har skydd från krig och förföljelse, eller där inga fullskaliga krig pågår, kunde det snarare vara på sin plats att anlägga ett breddat hjälpperspektiv utöver det mest omedelbara: Vilka möjligheter skulle realistiskt sett kunna skapas för att underlätta först språkinlärning och sedan jobbsökande på distans, relaterat till det land dit man vill komma för att med eget arbete bygga en ny framtid?

För anhöriginvandring är en kristen utgångspunkt familjen som ett yttersta värn för mänsklig värdighet. Därför får barns rätt att få leva med sin mamma och pappa, liksom gifta makars rätt att leva samman, inte förhindras mer än tillfälligt av praktiska skäl. Men det är också fullt legitimt att myndigheterna kräver bekräftelse av åldern på barn och ungdomar som kommer ensamma och åberopar asylskäl just som sådana. Sveriges Radio sände före jul ett fördjupande program om ensamkommande flyktingbarn. Där framgick att många av dem skickas iväg av sina familjer mot sin vilja, med människosmugglare på resor där de utsätts för svåra påfrestningar och övergrepp. Detta för att utgöra en grund för övriga familjens ankomst i nästa steg.

Att vilja begränsa en sådan objektifiering av barn (om än med syftet att minimera en hel familjs nöd) genom exempelvis åtgärder inom asylsystemet och mot människosmuggling som jag nämnt ovan, kan inte ses som oförenligt med kristen tro. Synen på familjesammanhållning som ett imperativ motiverar också frågan om mottagandet av ensamkommande med permanenta uppehållstillstånd egentligen inte innebär ett stöd för familjesplittring. I frågan om regler och villkor för andra anhöriga (försörjningskrav, typ av uppehållstillstånd och så vidare) är det svårt att se hur kristna inte skulle kunna inta helt olika positioner, utifrån sekulära värderingar.

Religionsfrihet, värdegrund och välfärd

I den ofta infekterade frågan om krav på integration och assimilation måste nog en kristen gräns anses gå vid religionsfriheten. Den innefattar också erkännandet av andras religionsfrihet, utifrån synen att var och en är fri att svara på Guds erbjudande om gemenskap. Den garanterar rätten att utöva en tro, att inte ha en tro, att gifta sig med någon av annan tro och att få byta tro, även om det leder till obekväma olikheter i en familj. Sverige har under senare tid upplevt flera fall av trakasserier mot kristna asylsökanden bara för att de är kristna, från andra asylsökanden. När sådant lagförs kan det inte vara förenligt med en fortsatt asylprocess för den skyldige, just eftersom vi här vill erbjuda ett skydd från förföljelse bland annat på grund av religion.

I frågor om språkkrav, tid innan medborgarskap kan sökas och dylikt kan kristna på goda grunder hamna på olika linjer beroende på sekulära värderingar. Detsamma gäller om åtgärder för att främja återinvandring. En klar gräns går vid tvång av människor med permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap liksom vid retroaktiv förändring av uppehållstillstånd. Sådant är kränkning av givna rättigheter. Däremot är det rimligen en acceptabel kristen hållning att vilja främja återinvandring för personer med tillfälliga uppehållstillstånd, när ändrade förhållanden så gör det möjligt.

Det torde också från kristen utgångspunkt vara rimligt att fråga om effekten för den mottagande samhällsgemenskapen av invandring av personer vars värderingar är svårförenliga med de värden som grundlägger samhällsordningen. Värden som förutsätter instämmande i, eller i alla fall fullkomlig tolerans för, den mänskliga värdighetens universalitet och oberoende av tillhörigheter som exempelvis religion, kultur eller kön. Våra samhällen i väst som just nu diskuterar hur vi på bästa sätt kan hjälpa människor i nöd, genom exempelvis asyl, gör ju detta utifrån en bestämd värdegrund. Denna är ytterst präglad av en kristen föreställning om den mänskliga personens rättigheter. Att vilja slå vakt om denna värdegrund som möjliggör en fredlig mångfald och generositet mot andra, är i sig gott. Liksom att pröva olika migrations- och biståndspolitiska avvägningar utifrån det.

En bred svensk enighet råder om att ett samhälle med alltför stora ekonomiska skillnader mellan människor får svårare att hålla samman. Det är också en syn som många kristna delar. Men det materiella är inte allt. Också alltför stora skillnader i värdegrund och människosyn i ett samhälle leder till spänningar. De behöver inte vara ohanterliga men måste erkännas för att kunna bemästras. I USA kodifieras samhällets grundläggande värderingar främst genom konstitutionen som formulerar villkoren för ”den amerikanska drömmen” och som alla som vistas i landet förutsätts ansluta sig till. I Europa är de grundläggande värderingarna ofta icke-kodifierade. Det gör det också svårare att finna uttalade referenspunkter för integration och anpassning. Här kan de kristna, oavsett varifrån de kommer, argumentera för en större uttrycklig tyngd åt den människosyn som utgår från kristen tro men som i dag uttrycks i sekulära termer.

De svenska välfärdssystemen bygger på att sociala rättigheter hänger samman med bosättning i landet. När fler under kort tid ska dela på ett givet utrymme uppstår med nödvändighet frågor om fördelningsvillkor och vad som kan accepteras av större skillnader. Också här går det att se olika praktiska hållningar utifrån en kristen syn. Bland annat beroende på vilka skillnader som kan anses berättigade när rättvisans grundläggande villkor, att var och en får det han/hon behöver, är uppfyllt. Men frågan kan inte ignoreras såvida den inte ska lösas spontant och det ”blir som det blir”. Kristna röster för det gemensamma goda behövs här.

Bortom förenklingar och slagord

En person av god vilja, oavsett tro, som reflekterar över migrationsfrågorna behöver inse två saker: att sambanden är komplexa och att en prioritering måste göras mellan olika värden som var för sig är goda. Alla kan inte förverkligas samtidigt och ibland omöjliggör förverkligandet av ett värde ett annat. Men i den svenska samhällsdebatten finns det ibland en föreställning om att allt gott alltid kan vara tillgängligt åt alla. Vi behöver nu erkänna behovet att gå bortom förenklingar och slagord. Invandring förändrar ett samhälle. Det är självklart. Likaså att den mottagande samhällsgemenskapen, utifrån hänsyn till det gemensamma goda, har rätt att värdera dessa förändringar på kort och lång sikt, och agera utifrån det i val av metoder för hjälp. Här har jag gjort ett försök att identifiera och avgränsa principer och hållningar med ett kristet perspektiv. I några fall måste tron anses ställa absoluta krav. I de allra flesta kan den kombineras med olika slutsatser.

Som de bristfälliga varelser vi kristna är vill vi gärna att tron ska rättfärdiga det mesta vi tycker. Men det som allmänt kännetecknar människans bortvändhet från Gud är att hon vill bestämma vad i hennes liv och handlingar som Gud ”borde” välsigna. Politik på olika områden är här inget undantag. Kanske är det bland annat därför som Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes påpekar i paragraf 43 att ingen ”har tillåtelse att identifiera Kyrkans auktoritet uteslutande med de egna åsikterna”, och uppmanar de troende att ”vägleda varandra i uppriktig dialog i en anda av ömsesidig kärlek och med ett ivrigt intresse, framför allt, i det gemensamma goda”.

Thomas Idergard är jesuit och teol.stud., London.