Kongos våldtagna lokalsamhällen – sexuellt våld i jakten på mineraler

Krigsvåldtäkterna i Kongo har rönt uppmärksamhet i västvärlden. År 2013 gick det ”alternativa Nobelpriset” till doktor Denis Mukwege, som i sitt sjukhus i östra Kongo har behandlat tiotusentals kvinnor som utsatts för extrema former av sexuellt våld i samband med det inbördeskrig som pågår i området. I våra medier beskrivs oftast kvinnornas utsatta situation och de insatser som görs av västerländska hjälporganisationer för att reparera de skador som det sexuella våldet orsakat. Bilden är dock mer komplicerad.

Inbördeskriget i Kongo, som pågått sedan 1998 och har krävt över 5 miljoner dödsoffer, har beskrivits som det största kriget i Afrikas historia. Kaoset i Kongo inbegriper aktörer överallt i världen, på jakt efter guld, diamanter och mineraler som används i elektronikindustrin. Enligt Human Rights Watch upprätthålls oroligheterna av länder, företag och individer som deltar i exploateringen av naturresurserna i området genom att de lierar sig med och stöder de olika militanta grupperna. Faktorer som också medverkar till situationen är historien, internationell politik, spänningar mellan etniska grupper (som kan manipuleras för att öka oroligheterna), internationell apati, djup fattigdom och allmän korruption. Lokala ledare beskriver Kongo som ett samhälle i upplösning, där ingen makt kan garantera någon säkerhet och där det inte finns tillstymmelse till rättvisa. I ett sådant samhälle är våldtäkt ett billigt och lättanvänt vapen, både för rebeller och för statens dåligt betalda soldater och civila, som använder sexuellt våld för att tvinga till sig mat eller andra basförnödenheter.

Krigsvåldtäkter i Kongo är både planerade och oplanerade, de kan användas som en del av krigsstrategin, som en hotfull taktik för att säkerställa basförsörjningen för soldater, eller för soldaters ”avkoppling”. Erfarenheterna från Kongo har resulterat i en ny brottsdefinition: våldtäkt med extremt våld (rape with extreme violence, REV). Denna typ av våldtäkter resulterar i obotliga fysiska skador och lidande.

Våldtäkt är ett effektivt sätt att förstöra lokalsamhällen. Kongolesiska kvinnor är centrala i sina sociala sammanhang, de föder och uppfostrar kommande generationer och vidarebefordrar kulturen, och de är därför lämpliga måltavlor i attackerna mot olika lokalsamhällens framtid. Att våldta kvinnor och smitta dem med hiv är ett långsamt sätt att utföra etnisk rensning. Därför är det inte enbart kvinnorna som är offren. Våldtäkter traumatiserar hela samhällen och är ett effektivt vapen just eftersom de lämnar efter sig ett trauma, de är en ”bomb som fortsätter att explodera”.

Barnen drabbas också. Våldtäkterna förstör familjer och andra gemenskaper som sörjer för barnen. Ett traumatiserat barn behöver en fungerande familjeenhet med vuxna som klarar av sina liv, en stabil social omgivning och kulturella värden att bygga sitt liv på. Barn som lever i krig saknar detta och hindras i sin sociala utveckling. I östra Kongo finns barn som är resultatet av en våldtäkt, och oavsett om de behålls, överges eller ges bort, är de en påminnelse om ett trauma och bär på ett stigma eftersom de är barn till fienden. Barn till våldtäktsmän från Rwanda kan kallas för ”ormar”, vilket skall påminna om hur dåliga, farliga och obarmhärtiga deras fäder är. Barn till kongolesiska våldtäktsmän kallas ofta för ”otur”.

Om kvinnornas fysiska och psykiska skador har det skrivits mycket – när västerländska medier intresserar sig för krigsvåldtäkterna är det oftast enskilda kvinnors öden som står i fokus. Men man kan inte förstå situationen bara genom att lyssna på kvinnorna. Andra som är en del av problematiken – förövarna, samhället runt kvinnorna och hjälporganisationerna – behöver också höras, för att kvinnornas situation skall kunna förstås.

Kvinnorna

De beskrivningar som förmedlas i västerländska medier om de våldtagna kvinnornas situation koncentrerar sig ofta på den enskilda kvinnan och hennes fysiska och psykiska problem. Dessa berättelser delar samma syn på våldtagnas behov som många av hjälporganisationerna som stöds från väst och där medarbetarna kommer till Kongo med en individualistisk och sekulär världsuppfattning i bagaget. Västerländska hjälporganisationer ger medicinsk hjälp och vad de beskriver som psykosocialt omhändertagande. Men detta psykosociala omhändertagande, som fokuserar våldtäkten och individen möts ofta med oförståelse av de våldtagna kvinnorna. I östra Kongo kan man inte underskatta betydelsen av lokalsamhället.

De kvinnor som hjälporganisationerna kommer i kontakt med är ofta internflyktingar. De har förlorat sina materiella tillgångar och de män som i normalfall ”skyddar” dem. De lever med det trauma och det lidande som konstant våld och osäkerhet orsakar och som är en komplex upplevelse som inte enbart påverkar känslor och tankar utan hela individen, med kropp och själ. Kvinnorna har förlorat inte enbart sin kroppsliga integritet, utan också sin hälsa, sin sociala status, sin familj, sina möjligheter att få gifta sig och få barn och sitt uppehälle genom jordbruk eller handel – hela sin identitet. De har också förlorat många av möjligheterna att överleva i ett samhälle som bygger på sociala gemenskaper. I sin utsatta situation, utstötta av både samhälle och familj, ser vissa kvinnor ingen annan utväg än att liera sig med soldater för att trygga något slags försörjning.

Huruvida den äkta mannen accepterar sin våldtagna hustru bestämmer i hög grad hur resten av den sociala gemenskapen reagerar. Det är vanligt att en våldtagen kvinna stöts ut från äktenskapet och familjen. Detta behöver inte enbart handla om fördömandet av utomäktenskaplig sex som hon kan anses vara skyldig till, utan kan också ha bevekelsegrunder som har med familjens och samhällets överlevnad att göra: Det kan bero på en farhåga att rebellerna skall återvända till kvinnan. En ännu viktigare aspekt är rädslan för hiv/aids.

En graviditet och ett barn som en följd av våldtäkten gör oftast livet svårt för kvinnan. Då måste hon inte bara kämpa för att försörja sig själv utan också för att försörja ett barn som också är stigmatiserat av våldtäkten. Men moderskapet och ansvaret för ett barn kan ibland också vara en kraft som hjälper kvinnorna att överleva.

Kyrkorna är den enda fungerande infrastrukturen i östra Kongo och stället dit många går för att få andligt och materiellt stöd i en kaotisk situation. Tron på Guds allmakt och välvilja ger många av kvinnorna hopp, men de är mer ambivalenta till kyrkornas roll. På vissa håll bidrar kyrkorna till utstötning av de våldtagna kvinnorna, vilket blir förödande. Den stigmatiserade kvinnan som inte accepteras i kyrkan kan ha en stark gudstro, men skadas om hon förlorar ett ställe och en församling där hon kan ge uttryck för den. Kvinnorna söker den tröst som religionen och kyrkornas representanter kan ge, men å andra sidan kan de överskrida den lokala kyrkans påbud om dessa påbud försvårar deras utsatthet.

Till exempel försöker många kvinnor som är gravida på grund av en våldtäkt göra abort, antingen själva eller med hjälp av någon. Eftersom abort är olagligt i Kongo, vet man inte mycket om hur vanligt förekommande dessa abortförsök är, men det är troligt att många kvinnor som försöker och misslyckas med att göra abort inte hinner till sjukhuset förrän det är för sent.

Den fysiska och psykiska omvårdnad som erbjuds av kyrkorna eller av de sekulära hjälporganisationerna är alltså ofta inte anpassad till de våldtagna kvinnornas behov. Många vänder sig till kyrkan, och får tröst, men kyrkornas praktiker står inte alltid i samklang med den tro som ger kvinnorna kraft. Många sekulära hjälpinsatser å sin sida har en begränsad syn på kvinnornas behov, genom att de inte ser den helhet av andliga behov och materiella och sociala villkor som formar kvinnornas liv.

Barnsoldater – och förövare

En del extremt grymma våldtäkter begås av barnsoldater. Barnsoldater är både offer och förövare. De kan ha anslutit sig frivilligt till militanta grupper men de kan också ha tvångsrekryterats. Det huvudsakliga skälet i båda fallen är dock detsamma: överlevnad. Genom att ansluta sig frivilligt kan en pojke få tillgång till de materiella resurser (mat) som är helt nödvändiga för överlevnad. Om en pojke tvångsrekryteras, är han tvungen att delta i krigshandlingarna för att inte avrättas av sina överordnade.

När pojkarna har blivit en del av en rebellgrupp, manipuleras de med våld och hot om våld. Stryk ges regelbundet om man inte lyder, somnar vid vakten eller försöker fly. Man får lära sig att det finns en lång lista på förbjudna beteenden. Men att det också finns några beteenden som är acceptabla: lydnad mot överordnade, aggression och olika sätt att förtrycka civila.

Barnsoldaterna genomgår alltså en drastisk socialisationsprocess som tar barn och ungdomar under ett känsligt utvecklingsstadium och berövar dem både deras barndom och den traditionella passagen från pojke till man. I stället erbjuds de en extrem konstruktion av manlig sexualitet. Pojkarna lär sig att undertrycka många av sina känslor, för att inte visa sig sårbara och kunna uppfatta en bild av sig själva som modiga. De ser sig själva som mäktiga när de har ett vapen och fokuserar sitt ”arbete” som soldater. Detta hjälper dem att dominera och förstöra fienden, som uppfattas som den icke-mänsklige ”andre”. Det gör det också möjligt att utöva sexuellt våld. Det sätt som barnsoldaterna militariseras gör dem till robotar som inte ifrågasätter, utan dödar, våldtar och stjäl på kommando. Det är vanligt att pojkarna strider för mer än en militär grupp under sin tid som soldater, vilket antyder att deras krig ofta snarare är ett personligt krig mot fattigdom än ett krig baserat på någon som helst ideologi.

Den repertoar av sexuella beteenden som dessa tonåringar får lära sig är mycket smal och inkluderar våldtäkt som ett självklart inslag. Barnsoldaterna får lära sig att utföra även extremt våldsamma våldtäkter. Ofta utförs de under påverkan av olika droger. Det finns våldtäkter som är till för att tillfredsställa ett sexuellt begär. De beskrivs som ”sådant som soldater brukar göra”. Men andra våldtäkter, till exempel de extremt våldsamma, motiveras på andra sätt: bygga upp självförtroendet, lätta på ångesten, hämnas, visa ilska, skrämma och skapa en känsla av makt. För de soldater som är hiv-positiva kan motivet också vara att medvetet sprida sjukdomen, så att de inte är ensamma om att dö.

Det finns dock undantag från denna ”normalbild”. Det finns befälhavare som förbjuder våldtäkter. Vissa gör det för att de säger sig följa kristna principer. Andra vill skydda sina soldater mot sexuellt överförbara sjukdomar och deras konsekvenser.

Barnsoldater är förövare av ibland extremt grymma våldtäkter, men deras historier visar att även om den som gör sig skyldig till en våldtäkt alltid är ansvarig för sin gärning, kan förövaren, hur demonisk han än verkar vara, åtminstone ibland vara ett offer i ett samhälle som befinner sig i kaos. Och berättelserna om de befälhavare som inte tillåter våldtäkter visar att våldtäkten inte måste vara en oundviklig del i militärens verksamhet ens i ett så utsatt land som Kongo.

Kyrkorna och hjälporganisationerna

I östra Kongo är kyrkorna den enda fungerande infrastrukturen. Kyrkorna är en stark institution och kyrkornas nätverk och organisationer är det som finns kvar av samhällets fundament. Det är till kyrkorna många går för att få andligt och materiellt stöd i en kaotisk situation. Kyrkornas inflytande och verksamhet beskrivs både i uppskattande och kritiska ordalag av våldtagna kvinnor och av andra i lokalbefolkningen.

Kyrkorna uppskattas som en ovärderlig agent som upprätthåller hoppet, ger möjlighet till försoning med Gud och en brygga till Gud för de troende. Våldtagna kvinnor kan berätta hur tron på Guds allmakt och välvilja ger dem hopp. I de områden där kyrkorna arbetar med våldtäktsoffer, erbjuder de andligt och emotionellt, såväl som materiellt stöd. Kyrkorna arbetar ofta mot stigmatisering genom att uppmuntra försoning inom äktenskapen, och även i hela samhällen genom att sträva efter att öka förståelsen för våldtäktsoffren. Kyrkorna informerar också om hiv i förhållande till våldtäkter.

Kyrkorna får beröm för att de försöker lyfta kvinnors status, men de får också kritik för att de inte på allvar försöker förändra gamla könsroller. Uppfattningen att män har högre värde än kvinnor är en del av den lokala kulturen och förmedlas till barn under hela deras uppväxt. Kvinnorna saknar röst och bär på olika sätt tyngre bördor än män, särskilt kvinnor på landsbygden och kvinnor som är analfabeter. Våld mot kvinnor är ofta accepterat i denna omgivning av institutionaliserad manlig dominans och utövas ofta av den äkta maken. De trossatser som den lokala kyrkan förkunnar kan ibland vara i samklang med denna verklighet.

De internationella hjälpinsatserna har också fått lokal kritik, framför allt för att de i så hög grad fokuserar kvinnan och själva våldtäkten. För våldtagna kvinnor som förlorat sin förankring i lokalsamhället och familjen, och dessutom sin försörjning, räcker det inte att bara prata, och de är ofta besvikna över den rådgivning som enbart är ämnad att hjälpa dem att bearbeta våldsupplevelsen. Många av kvinnorna är resursstarka individer, med en imponerande förmåga att överleva i en fientlig tillvaro. För dem är det viktigt med hjälp som leder till nya kontakter och möjligheter att hitta försörjning. Sådan hjälp erbjuds av vissa organisationer, men långt ifrån alla.

Fokuseringen på kvinnorna och våldtäkterna i sig tar inte heller hänsyn till att dessa kvinnor lever i samhällen som i sin helhet är traumatiserade. Att hjälpinsatserna enbart koncentreras på våldtagna kvinnor bortser från behovet hos kvinnornas familjer. Även männen lider av våldtäkterna: Ibland görs våldtäkter av grupper av män som penetrerar offret med olika föremål, medan maken och barnen tvingas att bevittna detta, och ibland tvingas männen att delta i våldtäkten av sina fruar, döttrar och systrar. Att hjälpa hela familjen och den sociala gemenskap som de våldtagna kvinnorna lever i är också viktigt om man vill hjälpa kvinnorna.

Den fysiska och psykiska omvårdnad som de våldtagna kvinnorna erbjuds av kyrkorna eller av de sekulära hjälporganisationerna är alltså ofta inte anpassad till deras behov. Många vänder sig till kyrkorna, och får tröst, men kyrkornas praktiker står inte alltid i samklang med den tro som ger kvinnorna kraft. Många sekulära hjälpinsatser å andra sidan har en begränsad syn på kvinnornas behov, genom att de inte ser den helhet av andliga behov och materiella och sociala villkor som formar kvinnornas liv. Internationella sekulära organisationer för humanitär hjälp och utvecklingsbistånd har ibland marginaliserat den lokala kyrkans roll. Kvinnorna själva framhåller inte bara hälsovård och försörjning, utan också andligt stöd som avgörande för överlevnaden. Därför behöver hälsoorganisationerna och kyrkorna arbeta tillsammans. Att utgå från en individualistisk och sekulär syn, vilket man ofta gör i västerländska samhällen, tar inte hänsyn till lokalsamhället och kvinnornas tro och trosgemenskaper, och detta riskerar att göra hjälpen ineffektiv.

Vår roll i Sverige

För att lösa problemet med krigsvåldtäkterna ska kunna lösas måste kriget upphöra, något som lättare skulle kunna förverkligas om utländska ekonomiska intressen inte hade sitt finger med i spelet. Att västländer ger hjälp med ena handen men med den andra deltar i finansieringen av kriget är en orimlighet. Den internationella apatin angående frågan om kriget i Kongo kan ses som ett tyst samtycke till fortsatt våld.

Västerländsk hjälpverksamhet i konfliktområden har kritiserats för att den skapar beroende och reproducerar strukturell ojämlikhet, som bidrar till våld. Till exempel kan det tyckas absurt att ett land som är så rikt på naturresurser som Kongo, och som därför utan problem skulle kunna vara självförsörjande på livsmedel, ändå får livsmedelshjälp utifrån. Kongo har länge varit bland de länder i världen som får mest humanitär hjälp, men fortsätter att tillhöra bottenligan i Human Development Index. Flera västerländska hjälporganisationer har finansierat sin verksamhet och motiverat sin existens i området utifrån de våldtagna kongolesiska kvinnornas situation. Men humanitär hjälp kan dölja underliggande faktorer som gör våldet möjligt. De ekon från Kongo som når vanliga medieanvändare i Sverige handlar om de våldtagna kvinnorna, ibland om barnsoldaterna, och de västerländska hjälpinsatserna. Frågorna om illegal vapenhandel och den resursexploatering som västvärlden drar fördel av och som ligger bakom krigsvåldtäkterna, har knappast belysts.

Krigsvåldtäkterna är inte ett isolerat fenomen. De är situerade både i lokala sammanhang och i sammanhang med global räckvidd. Krigsvåldtäkterna är en del av kriget, och kriget handlar om östra Kongos rika mineralfyndigheter.

De olika militära grupperingarna som utför krigsvåldtäkter är också de grupper som ansvarar för gruvdriften och smugglar ut mineraler via grannländerna. De finansierar sin verksamhet och sina vapen och skapar sina affärskontakter genom handel med guld, tenn, tantal och tungsten. Alla dessa fyra mineraler används av elektronikindustrin i till exempel datorer och mobiltelefoner. Globala företag drar fördel av den svaga statsmakten i Kongo och tjänar pengar genom att värdefulla mineraler grävs fram billigt av anonyma människor i gruvdrift, som endast kontrolleras av militanta grupper. Rebellernas pengar och vapen kommer utifrån, från dem som har ett intresse av att rebellerna tillskansar sig mineralfyndigheterna och behåller kontrollen över dem. Kaoset, inklusive krigsvåldtäkterna, fungerar som en rökridå för exploatering i gruvdriften.

I förlängningen drar också vi i Sverige nytta av kaoset i Kongo, eftersom de låga mineralpriserna sänker priserna på våra elektronikprylar. Krigsvåldtäkterna i Kongo finns inbyggda i våra mobiltelefoner.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.

Jill Trenholm är med.dr, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet.