Konsten att övervinna sig själv

Det andliga livet är sällan entydigt och smidigt utan faktiskt ofta fullt av paradoxer. Inbördes motstridiga tendenser drar åt olika håll i vårt inre. En människa kan bära på en djup längtan att finna meningen med sitt liv och samtidigt själv försvåra sökandet efter denna mening. Många önskar sig inget hellre än att förverkliga sig själva, likafullt bjuder de på motstånd mot detta förverkligande. Det är därför inte alls säkert att den som har fått en gåva, en talang, verkligen förvaltar den. Rädsla, bekvämlighet och förutfattade meningar kan sätta stopp för den utveckling man innerst inne drömmer om. Vad skulle kunna upplösa denna inre spänning av sinsemellan oförenliga krafter?

I den läsvänliga boken En given väg skriver Patricia Tudor-Sandahl (doktor i pedagogik, psykolog, psykoterapeut, författare) om sådana motsägelsefulla erfarenheter. Grundtanken i boken är att det finns en väg för var och en som leder till harmoni, mening och inre tillfredsställelse. Nyckeln till ett rikt liv ligger i att upptäcka sin kallelse, sitt uppdrag. Det gäller sedan att övervinna sig själv och våga slå in på den väg man är kallad att vandra. Ett informativt och upplysande kapitel i boken ägnas följdriktigt åt just rädsla och motstånd.

Boken riktar sig till en bred läsekrets, i fråga om bildningsnivå, livsåskådning och samfundstillhörighet. Den inbjudande stilen och de lättfattliga resonemangen gör andligheten tillgänglig för många människor som söker en djupare dimension i tillvaron. Utgångspunkten är mestadels allmänmänskliga erfarenheter och de existentiella frågeställningarna torde vara relevanta för flertalet. Relativt många begreppsanalyser och presentationer av olika stadier i det andliga livet ger dessutom en teoretisk tolkningsram för de existentiella erfarenheterna.

Andlig psykologi utifrån flera källor

Tudor-Sandahl har ett relativt omfattande författarskap inom psykologi och andlighet bakom sig, En given väg är hennes tionde bok. Läsaren har god behållning redan av denna hennes senaste bok, men för att förstå hennes syn på självkännedom, meditation, religion etc. bör man även ta del av exempelvis Tid att vara ensam (Wahlström & Widstrand, 2002). Författaren är uppväxt i en katolsk miljö, men föreskriver inte en enda lära utan är öppen för olika föreställningar och trosuppfattningar. Detta är både en styrka och en svaghet, som jag ser det. En fördel är att personer med helt olika bakgrund får en introduktion till vad vi skulle kunna kalla andlig psykologi, eller psykologi med andliga förtecken. Tudor-Sandahl poängterar att det finns många vägar till Gud, vilket också lyser igenom i hennes urval av filosofer, psykologer, teologer och mystiker. Bland källorna märks den judiska traditionen (Martin Buber, Viktor Frankl); den zenbuddistiska (D.T. Suzuki); den anglikanska och lutherska (John Donne, Dag Hammarskjöld); den katolska (Ignatius av Loyola, Thomas Merton, William Johnston, Anselm Grün, Henri Nouwen). Tack vare den breda ansatsen blir En given väg tilltalande ur ekumenisk och interreligiös synvinkel. Samtidigt, och det är lite av akilleshälen, frågar man sig om denna typ av andligt influerad psykologi har en fast förankring. Finns det något ankarfäste i mångfalden av budskap? Tudor-Sandahl är själv kritisk till en attityd som är mycket typisk för vår tid, nämligen det som någon kallat ”smörgårdsbordsandlighet” (Tid att vara ensam, s. 61–62). Mitt intryck är dock att En given väg tangerar ett selektivt förhållningssätt till olika religioner. De olika traditionerna kompletterar visserligen varandra och har det gemensamt att de strävar efter det heliga. Samtidigt representerar nämnda mystiker tämligen olika former av spiritualitet med förutsättningar som inte utan vidare är kompatibla. Jag tror inte att det är hennes avsikt att blanda friskt utan snarare att förmedla insikter från många olika håll. Icke desto mindre kommer man förr eller senare till ett vägskäl där saker och ting ställs på sin spets. Många tänkbara vägar får lämnas därhän till förmån för den givna, utan att man för den skull behöver ringakta de andra alternativen. Utifrån ett kristet perspektiv kommer ett sådant vägskäl upp på dagordningen då det gäller att ta ställning till Jesus Kristus. I synnerhet när det kommer till frågan om kallelse och uppdrag; om det är Kristus som kallar blir den personliga relationen till honom helt avgörande.

Mystik i eller utanför kyrkan?

Varje spiritualitet bygger på teologiska och kulturellt betingade grundtankar, vilket inte framgår så tydligt i Tudor-Sandahls framställning. Även om hennes redogörelse för kallelse och urskillning av andar så att säga fungerar ur pragmatisk synvinkel, så uppstår ändå frågan om de mystiker hon hänvisar till skulle känna igen sig i det nya sammanhang som boken skapar. Exempelvis skulle flertalet katolska mystiker vara främmande för den starka distinktion mellan religion och andlighet som Tudor-Sandahl förespråkar (”Något förenklat ger religion riktlinjer för hur en trosuppfattning ska utövas, medan andlighet är det som fyller våra hjärtan. Religion är förknippat med form och struktur, andlighet med innehåll och hållning” s. 117–118). Varken Ignatius av Loyola, Thomas Merton eller Henri Nouwen betraktar religionen som något stelt och andefattigt. De har dessutom en positiv inställning till kyrkan, som den gemenskap andligheten vilar i. På grund av missbruk av olika slag har Tudor-Sandahl däremot en skeptisk attityd både till religionen och till kyrkan. Jag har förståelse och respekt för en sådan ståndpunkt. Men varken missförhållanden i kyrkan eller brott i Guds namn legitimerar en bodelning mellan kyrkans gemenskap och andligheten. Den gamla latinska frasen abusus non tollit usum (missbruket upphäver inte bruket) talar för en fortsatt förening mellan mystiken och (den bristfälliga) kyrkan. En välvillig tolkning av hennes bok utesluter i och för sig inte en sådan förening, men risken är att de läsare som saknar en levande kontakt med ett trossamfund uppmuntras till att begränsa andligheten till den privata sfären.