Krigets déjà vu

Det blev oväntat kort och enligt vissa bedömare relativt skonsamt. Folket begrät heller inte diktatorns undergång, snarare tvärtom. President Bush och hans närmaste medarbetare kan känna en stor tillfredsställelse över krigets utgång. Saddam har störtats, USA har vunnit kriget och den amerikanska krigsmakten har befäst sin militära närvaro i regionen. Det finns också hopp om en bättre framtid för det irakiska folket. Dessutom kan USA ännu mer hävda sin ställning som världens enda stormakt. Tanken om ett manifest destiny, om ett för USA självklart och storartat politiskt öde gäller numera inte bara på den nordamerikanska kontinenten. Den har fått en världsvid karaktär.

Krigets folkrättsliga berättigande har förstås ifrågasatts eftersom FN inte godkände USA:s militära aktion i föregripande syfte. De beryktade massförstörelsevapnen har ännu inte hittats och Saddams koppling till Usama bin Ladin är inte säkerställd. Diktatorer finns det ju också gott om över hela världen. De mest gångbara politiska filosofierna gör dock gällande att politik inte alls har att göra med ädla motiv. Redan vid renässansens början hade Niccolò Machia-velli (1469–1527) anmärkt att den som utövar makt med fördel kan ge sken av att vara barmhärtig, trofast, människovänlig, reli-giös och uppriktig. Att framstå som en god människa ger moralisk legitimitet åt den politiske ledaren. Dock är det inte nödvändigt att i verkligheten vara det. Viktigast för fursten är att uppnå sina mål genom att kunna använda sig av alla till buds stående medel. I de tal som president Bush höll till nationen inför det förestående kriget var det religiösa språket påtagligt och syftet med ingreppet försvarades med ädla motiv: att avväpna en grym diktator och befria det irakiska folket. Samtidigt vet vi att helt andra intressen stod på spel. När vicepresidenten Dick Cheney var vd för oljebolaget Halliburton fick företaget uppdraget att bygga om Iraks oljeinfrastruktur efter Gulfkriget för cirka 73 miljoner dollar. Enligt bedömare kan amerikanska företag nu kamma hem nya avtal, värda uppemot två miljarder dollar, för att laga och upprusta samma infrastruktur. Investeringen lönade sig. Enligt journalisten Arianna Huffington donerade amerikanska oljebolag runt 26,7 miljoner dollar till Bushs presidentvalskampanj.

En annan renässansfilosof, Thomas Hobbes (1588–1679), driver tesen att människan måste underkasta sig en envåldshärskare. Alternativet är anarki. Människan är våldsam och egoistisk till sin natur. För att kunna leva i fredlig samexistens behöver medborgarna underkasta sig en makt som är kapabel att ingripa med våld för att återställa ordningen. Hobbes utgår således från en sublimerad djungelns lag där undersåtarna av nödvändighet åt fursten överlåter ansvaret att skydda dem mot varandra. I Irak har överheterna avlöst varandra sedan länge och nu har amerikanerna och britterna ingripit utan att det irakiska folket blivit tillfrågat. Plundringen som ägde rum i landet efter Saddams fall tycks ge Hobbes rätt. Och i USA har en undersökning fastställt att den genomsnittlige amerikanske gymnasisten bevittnat 18 000 mord under 22 000 timmars TV-tittande före studenten. Männi-skans naturtillstånd är kaos och våld.

Enligt den kristna traditionen är männi-skan skapad till Guds avbild och likhet och är därför egentligen god och klok. Hon ingår också i en skapelse där det finns en ordning som styrs av Guds försyn. Arvs- eller ursynden har dock skapat oreda i människans harmoniska naturtillstånd och tvingat henne att anpassa sig till nu rådande omständigheter. Kyrkans traditionella lära om ”det rättfärdiga kriget” är ett försök att formulera ett kristet förhållningssätt till konflikter mellan stater. Enligt kyrkofadern Augustinus (354–430) måste ett krig uppfylla tre kriterier för att räknas som rättvist: 1. det ska utkämpas för en god sak, 2. avsikten måste vara uppriktig och 3. det måste förklaras av en legitim auktoritet. Med tanke på krigföringens utveckling och ökningen av potentiella krigförande parter har man på senare tid lagt till fler kriterier för att begränsa den rättsliga möjligheten för staten att utöva sanktionerat våld. Så måste till exempel alla fredliga alternativ för att lösa konflikten vara uttömda innan kriget kan förklaras, den skada man tillfogar fienden måste vara rimlig i förhållande till de skador man själv lidit (proportionalitetsprincipen) och åtgärder måste vidtas för att skydda civilbefolkningen. Enligt det kristna synsättet ses kriget som en exceptionell händelse som är nödvändig i sällsynta fall för att återställa tranquillitas ordinis, den fredliga ordningen som egentligen kännetecknar mänsklig samvaro. Här står vi långt ifrån Machiavellis’ och Hobbes’ mer dystra människosyn.

Påven har låtit förstå att Irakkriget inte uppfyllde kriterierna för ett rättfärdigt krig. Visserligen blev irakierna kvitt sin diktator, men USA:s avsikter var långt ifrån klara. Dessutom erhöll USA aldrig FN:s tillstånd (den legitima auktoriteten) att få invadera Irak. Att den nuvarande påven så konsekvent underkänt det moraliskt berättigade i alla krig som utkämpats under hans pontifikat tyder på en mycket viktig utveckling i katols-ka kyrkans sociallära i riktning mot en alltmer pacifistisk inställning. Den klassiska läran om det rättfärdiga kriget har reviderats och omgärdats med så många bestämmelser att alla krig i praktiken blivit omöjliga att etiskt försvara från ett katolskt perspektiv. Dessutom har påven i encyklikan Centesimus annus från 1991 skissat en egen teori om icke-våldsamt motstånd som vunnit gehör i biskopliga dokument runt om i världen, inte minst i de amerikanska biskoparnas herdabrev om krig och fred från 1993, The Harvest of Justice. Denna teori utgår ifrån att ondskan är en verklighet i världen som man måste göra motstånd mot med fredliga me-del och i ytterst sällsynta fall även med våld för att skydda oskyldiga liv. Vad som ännu skiljer det katolska motståndet mot kriget från den renodlade pacifismen är att den senare alltid betraktar våld som ett ont som måste undvikas till varje pris.

Krig är alltid ett misslyckande för mänskligheten. När vi tar till våld för att lösa våra konflikter förnekar vi vår mänsklighet, dvs. vår gemensamma förmåga att resonera oss fram till kloka lösningar på våra konflikter. Då återgår vi till djurstadiet där styrka bestämmer villkoren för samexistens. Det finns mycket mer att säga om Irakkriget, inte minst om hur det kommer att påverka umgänget mellan kristna och muslimer. För tillfället är det bara att beklaga att Hobbes och Machiavelli ännu en gång har överröstat saligprisningarnas budskap.