Kristendom och mytologi. C. S. Lewis, J. R. R. Tolkien och kretsen kring dem.

”Lyss! vi ha sport
om spjutbärardaners
folkdrottars dåd
i forntidsdagar,
hört om de högbornes
herrliga bragder.”

Det kan vara lämpligt att inleda denna artikel med de allra första raderna i den anglosaxiska hjältedikten Beowulf från 700-talet e. Kr., här i Björn Collinders tolkning. För Lewis, Tolkien och kretsen kring dem var Beowulf av den största betydelse, och Tolkien travesterade en gång just de anförda raderna till att handla om den förening i Oxford, the Inklings, som det följande till stor del handlar om. Så här skrev Tolkien: ”Lyss! Vi har i forna dagar hört om de förslagna inklingarna, hurusom dessa vismän satt tillhop i sina rådslag, förfaret reciterande lärdom och sångkonst, ägnande sig åt djupa tankar. Det var ett oförfalskat nöje!”

Vilka var då dess Inklings? Själva namnet har inget att göra med det engelska ordet för bläck utan betyder ”antydningar”, ”vinkar”. Man kanske inte skall säga att det var en förening, ty det fanns inga formella inval, inga stadgar, inget regelrätt medlemskap. Snarare var det en krets, en litterär och teologisk diskussionsklubb i Oxford, där de flesta – men inte alla – deltagarna var akademiska lärare, dons. Mest kända var naturligtvis Lewis och Tolkien, men även Charles Williams har allt mer kommit att uppmärksammas.

Vad förenade denna grupp i Oxford på 1930- och 1940-talen? Det är svårt att ange någon gemensam nämnare utöver orden kristendom och mytologi. Alla inklingar var bekännande kristna – anglikaner eller katoliker – och alla var de starkt intresserade av myter, legender och sagor. Men det var inte religionshistoria i den egentliga meningen som intresserade dem, utan myten som en litterär form och dess förmåga att förmedla ett kristet innehåll. Den mytologi som då närmast var aktuell var den nordiska. Inklingarna var en litterär, kristen och aningen bohemisk krets.

Tolkiens mytteori

Här skall nu inte skildras inklingarnas historia som sådan – för vilken kan hänvisas till Carpenters utmärkta monografi (1) – utan göras ett försök att något belysa deras syn på förhållandet mellan kristendomen och myten. Då gör man den iakttagelsen att Tolkien stod för den mest inträngande reflexionen, medan Lewis med sin snabbare penna var den som gav de flesta litterära uttrycken. Visserligen publicerade Lewis inget som i omfång kan mäta sig med Ringentrilogin och Silmarillion tillsammans, men han hade en friare inställning till mytbegreppet och kunde därför också belysa det från fler synpunkter.

Det är nu den kristne Lewis som avses. Som bekant hade han inte alltid varit kristen, och vi är lyckliga nog att i boken Surprised by joy ha en lysande skildring av författarens väg till kristen tro. Märkligt nog innehåller den boken ingen direkt skildring av den måhända viktigaste dagen i Lewis’ liv, nämligen den 19 september 1931. Lewis undervisade då i filosofi – enligt egen uppgift en mycket urvattnad hegelianism – och hade sedan en tid närmat sig tron utan att ha kunnat ta det definitiva steget. Han träffade nu på en middag i Magdalene college Tolkien och ett par andra vänner, liksom Tolkien kristna. Vid en vandring efter middagen i den underbart vackra parken som hör till detta college – närmare bestämt på Addison’s walk – kom man att tala om mytbegreppet. Lewis hade kommit så långt att han var teist, men han kunde inte förstå Kristi roll i kristendomen, hur hans lidande, död och uppståndelse kunde ha någon betydelse för oss här och nu, mer än att vara ett exempel för oss.

Tolkien pekade då på myten om den döende och uppstående guden, spridd i många religioner. Kunde inte Lewis tillämpa denna på kristendomen, kunde han inte flytta över sin uppskattning av offerdöden från myten till den sanna berättelsen? Det kan här inflikas att Lewis’ första stora litterära upplevelse var ett ställe i Tegnérs Frithiofs saga (läst under skolåren i engelsk översättning), där det heter

”Jag hörde en ropande röst:
Balder den fagre
är död, är död.”
Men, sade nu Lewis, myter är osanningar även om de är osanningar som viskats med silvertunga. Nej, invände Tolkien, det är de inte. Han fortsatte med att utveckla sin redan då utbildade teori om mythopoiia, mytskapande, som människans främsta uppgift.(2) Det fortsatta referatet sker bäst genom att citera ett avsnitt ur Tolkiens dikt med titeln ”Mythopoiia”, som han skrev strax efter detta nattliga samtal och tillägnade vännen Lewis (här i tolkning av Åke Ohlmarks):

”Människans hjärta är ej lögner blott,
har av den Vise någon vishet fått
och minner än därom. Från Honom söndrad
men icke helt förtappad, helt förändrad;
ej avsatt än, fast sänkt i skam och fasor
hon bär sitt forna herradömes trasor.
En subkreator är hon, frambesvärjer
ur enbart vitt en mångfald brytningsfärger,
ändlöst hopfogade i väsen väl
som vandrar levande från själ till själ.
När världens alla skrymslen fylls med skygga,
alver och gnomer, när vi vågat bygga
gudshus, av svart som vitt, och gett
vår draksådd ut – var detta dock vår rätt,
om ock missbrukad: skapelser att välva
enligt den lag som skapade oss själva.”

Mythopoiia är alltså namnet på Tolkiens mytuppfattning och det som för Lewis blev hjälpen över det sista hindret på väg mot kristen tro. Vad ligger då mera speciellt i denna tanke? Lämpligt kan det då vara att utgå från en föreläsning av Tolkien vid namn On fairy-stories, som han höll vid St Andrew’s University i Edinburgh 1939 och som publicerades i den volym med essayer som blev en postum festskrift till Charles Williams, en annan ledande inkling.(3)

Fairy-story betyder ju närmast ”saga”, men vi kan här också tala om ”myt”, som då används i en vid mening. Tolkien börjar med ett utförligt definitionsresonemang, som här kanske har mindre intresse, och som hela tiden refererar till skotten Andrew Lang. Tolkien avgränsar myten från liknande berättelser, t.ex. Swifts Gullivers resor och Carrolls Alice i underlandet. Han fastslår att sagoberättaren främst skall förstås som en subkreator, vilken skapar en sekundärvärld i förhållande till den värld vi lever i, primärvärlden. Inom denna sekundärvärld måste allt göras så i varje detalj sannolikt, att läsaren kan liksom gå in i världen och uppleva den som en verklighet. Det är ett stort misstag att tro att detta är något särskilt för barn: vissa barn och vissa vuxna tycker om sagor och myter, andra vuxna och barn gör det inte.

För att kunna skapa en sådan sekundärvärld med dess strikta lagar krävs ett betydande mått av skapande fantasi. Denna fantasi får inte lämna något åt slumpen: Tolkien reagerade alltid häftigt när någon hävdade att fantasin var som bäst när den var otyglad, att sagan endast skall präglas av berättarglädje. Lika väl som Gud mödade sig med att skapa primärvärlden så att han fick vila på den sjunde dagen, lika väl måste subkreatorn möda sig med sin sekundärvärld.

Varje äkta myt utmärks av vad som kan kallas för eukatastrophe. Det grekiska ordet katastrophe betyder egentligen endast ”förändring”, genom att sätta prefixet eu ”väl” framför antyder Tolkien att myten måste ha en happy ending. Detta är ur en synpunkt dess högsta uppgift. Myten, säger han, förnekar inte existensen av sorg och ondska, som bildar en nödvändig bakgrund till befrielsens glädje, men den förnekar möjligheten av en slutlig och universell katastrof i detta ords numera vanliga innebörd, och såtillvida är den evangelium, ger en glimt av den himmelska och gudomliga glädjen.

I epilogen drar så Tolkien några slutsatser som har direkt relevans för mytens kristna användning. Evangelierna innehåller, säger han, en fairy-story som i sig innefattar alla andra fairystories. De innehåller mängder av berättelser, som är mytiska och på samma gång symboliska och allegoriska, och de innehåller den största och mest fullkomliga eukatastrophe. Kristi födelse är den mänskliga historiens eukatastrophe, uppståndelsen är inkarnationens eukatastrophe. Berättelsen både börjar och slutar i glädje. Denna saga eller myt är fullkomlig och den är sann. ”Konsten har besannats. Gud är herre över änglar, människor och – alver. Legend och historia har mötts och blandats.”

Detta är i korthet innehållet i Tolkiens teori om mytskapande. Det bör framhållas att dessa tankar inte ens på den tiden var unika. Ungefär samtidigt framhöll den tyske nykantianen Ernst Cassirer – verksam också i Sverige – en liknande syn på mytbegreppet. Det originella ligger väl snarast i den klarhet och konsekvens med vilken de framfördes och framför allt i att de snart kom att tillämpas i form av ett helt litterärt program. Men vi kan slå fast att det var mycket ovanligt att säga detta i England vid denna tid. I slutet av 1800-talet verkade i Oxford en berömd religionshistoriker vid namn Max Müller, som högtidligt förklarade att myten är en sjukdom i språket. Gentemot detta invände Tolkien att de moderna språken, särskilt de europeiska, är en sjukdom i myterna. Och för några år sedan publicerade ett antal teologer i Oxford en volym med titeln The myth of the God incarnate, där mytbegreppet får en alltigenom negativ utvärdering. Det är tänkvärt att inklingarnas mythopoiia i tiden ligger ganska precis mellan dessa exponenter för en utpräglad mytfientlighet. Det karakteristiska för inklingarnas program ligger just i den positiva värderingen av mytens litterära och religiösa möjligheter.

Ännu en influens kan här spåras med särskild betydelse för Lewis. Denne hade blivit vän med en advokat i London, Owen Barfield, som tillhörde inklingarna men sällan kunde delta i sammankomsterna. Han var antroposof och hade därigenom en positiv syn på myten redan innan han blev bekant med Lewis och Tolkien. I ett brev skriver Barfield: ”Påståendet att i inkarnationen och uppståndelsen myten har blivit faktum är något självklart för varje antroposof, och skulle kunna vara en passande undertitel för Rudolf Steiners bok Kristendomen som mytiskt faktum (1902).”

Ringentrilogin

Låt oss nu se hur detta program kom att utgestaltas, varvid det kan vara lämpligt att fortsätta med Tolkien. När han höll sin föreläsning i Edinburgh hade han sedan länge arbetat som mytskapare, subcreator. Bl.a. hade han skapat flera språk som skulle användas i sekundärvärlden. Tolkien var framför allt filolog, professor först i anglosaxiska (1925) och sedan i engelska språket och litteraturen i Oxford (1945). Han var nästan besatt av språket, hade gått in i språket för att utforska alla dess möjligheter.

Givetvis var dessa språk delvis uppbyggda på element från språk i primärvärlden, främst finska och walesiska (märkligt nog inte så mycket isländska). Tolkien hade en stor förmåga att njuta av den lyriska sensualiteten i ett språk, eller som han beskrev sin första bekantskap med finskan (i form av Kalevala): ”Det var som att hitta en vinkällare proppfull med buteljer med vin av en sort och en bouquet som man aldrig tidigare haft på tungan. Jag blev totalt berusad.”

Tolkiens tidigaste bok i denna genre, The Hobbit (1937, sv. övers. Bilbo) har stora likheter med sagan i dess mer traditionella form. Men då hade han sedan länge arbetat med den bok som skulle komma ut först postumt, Silmarillion. Denna bok kan sägas vara det sovrade urvalet ur en väldig tankejournal i subkreation, förd under hela hans liv. Sannolikt började han skriva på Ringentrilogin mest som en fortsättning på Bilbo, och den kom först så småningom att anslutas till det mytologiska landskapet i Silmarillion. Det märkliga är alltså att Ringentrilogin som publicerades först kronologiskt hör hemma långt efter Silmarillion och det är därför vissa avsnitt i Ringen s a s hänger i luften.

När det gäller Ringens tillkomsthistoria kan hänvisas till Carpenters biografi över Tolkien, som har en detaljerad redogörelse för de olika stadierna i arbetet, som tog hela sexton år, inklusive oändliga problem med förläggare. Här kommer inklingarna in i bilden. Alltefter som kapitlen blev färdiga läste Tolkien upp dem för inklingarna på deras sedvanliga torsdagsträff och lyssnade till de i allmänhet mycket välvilliga reaktionerna. Ibland var det Tolkiens son Christopher som skötte högläsningen. Arbetet gick mycket långsamt, ty Tolkien som var perfektionist ville att allt skulle stämma. Han lade ner en otrolig möda på de otaliga namnen, geografin (inklusive kartritande), ja, t.o.m. meteorologin måste hänga samman. Till sist kom boken ut i tre delar 1954–1955.

Det är omöjligt att här referera innehållet, som måste förutsättas vara bekant i huvuddrag. Om vi nu kallar detta verk för mytologi är det korrekt, men till formen är det i huvudsak en hjältesaga med norrön inspiration. Som jämförelseobjekt erbjuder sig naturligen Beowulf och Niebelungenringen. Författaren själv ville inte gärna höra talas om sådana jämförelser, vilka ju i viss mån urholkade tanken på subkreation. Särskilt förbittrad blev han då man tolkade verket som en allegori (Sauron = Stalin, etc). Redan en kursiv genomläsning avslöjar många traditionella sagomotiv i boken, som t.ex. den återvändande konungen med läkedom.

Med tanke på Tolkiens nu dominerande inflytande i sin speciella genre är det förvånande att Ringen inte hade någon större framgång till en början. Visst såldes boken, inte minst tack vare en överväldigande positiv recension av Lewis, men den verkliga framgången lät vänta på sig tills den amerikanska college- och universitetsungdomen började läsa Tolkien. Det var the American campus som – ironiskt nog – lät urengelsmannen Tolkien uppleva triumfens ögonblick.

Silmarillion

Så några ord om Silmarillion. Denna bok publicerades alltså aldrig av Tolkien själv. De arton år han levde efter utgivandet av Ringen ägnade han åt förberedelser som han aldrig hann slutföra. Därför står vi här inför ett källkritiskt problem: vad i den år 1978 utgivna Silmarillion härstammar från Tolkien, vad från hans son och litteräre exekutor Christopher?(5) Problemet kan inte lösas förrän forskningen får tillgång till alla bevarade dokument, men så mycket torde vara säkert att allt väsentligt går tillbaka på en 60-årig subkreativ aktivitet av Tolkien senior.

Att referera Silmarillion är ännu omöjligare än att ge en bild av Ringens innehåll. I Silmarillion har vi ren mytologi i ordets egentliga mening. Här möter vi världens skapelse, ett rikt utvecklat panteon med gudar, gudinnor och demiurgiska ljusvarelser, ett syndafall, och framför allt en lång rad med krig som leder fram till den stora ön Númenors undergång och den tredje världsåldern. Här knyter Ringentrilogin an. Själva namnet Silmarillion anspelar på jätteädelstenarna Silmarillerna, som i sig innesluter det oförlikneliga ljuset från de båda heliga träden i Valinor.

Antalet namn i denna bok är fullständigt överväldigande. Flera gestalter har upp till fyra–fem namn, som växlat efter de olika tidsåldrarna. För att med behållning kunna ta sig genom boken krävs tillgång till ett tolkienlexikon, varav det nu finns flera att tillgå. Även med ett sådant hjälpmedel torde många hängivna tolkienbeundrare ha blivit besvikna. Av den levande episka bredden i Ringen med dess spänning och logik finns här inte mycket kvar. Åtskilligt kan naturligtvis bero på att författaren själv inte hunnit fullborda sitt manuskript.

Kritik av mythopoiia

Jag tänker nu kortfattat ta upp något av den kritik som från olika utgångspunkter riktats mot denna form av mytskapande. Dessa invändningar kan också riktas mot vissa sidor av Lewis’ författarskap, där emellertid, som vi redan nämnt, de mytologiska inslagen inte är så utrerade, i varje fall jämfört med Silmarillion.

1) Tolkiens mytologi, har det hävdats, är strikt dualistisk och medger inga nyanser: allt är helt ont eller helt gott, svart eller vitt. Detta stämmer för Silmarillion, men inte helt för Ringen, där gestalten Gollum (Sméagol) representerar en intressant mellanställnig. Han är ond och tragisk, men samtidigt mycket nära frälsningen.

2) Det finns inga kvinnor i Tolkiens sekundärvärld. Stämmer delvis för Ringen (jämför dock alvdrottningen Galadriel), men inte alls för Silmarillion, där gudinnor och kvinnliga andeväsen är talrika. Men de mest människoliknande varelserna är onekligen manliga och häri återspeglas sannolikt den äldre Oxfordmiljön.

3) I Tolkiens böcker finns antingen ingen kult alls (Ringen) eller också vimlar det av gudar och andeväsen (Silmarillion). Hur kunde en from romersk katolik skriva sådana böcker? Detta är inte svårt att förstå om vi erinrar oss reglerna för subkreation. Sekundärvärlden får inte på något sätt konkurrera med primärvärlden, endast komplettera och tolka den. Tolkien gjuter sin mytologi i denna form därför att han vill att den skall vara avlägsen och sällsam, men på samma gång ingen lögn. Han ville att sekundärvärlden med dess sagor och myter skulle uttrycka hans egen uppfattning av universum, och som kristen kunde han inte inrymma denna åskådning i ett kosmos utan den Gud han dyrkade. Men att förlägga sina sagor ”realistiskt” till primärvärlden, där religiös tro var oförbehållsamt kristen, skulle beröva dem deras fantasikolorit. Gud är alltså närvarande i Tolkiens värld men han förblir osynlig.(6)

4) Hela denna mythopoiia är uttryck för eskapism. Vore det inte bättre att försöka göra primärvärlden bättre? Härpå svara Tolkien i föreläsningen om sagor på följande sätt. Varför skall vi förakta en man i fängelse om han försöker ta sig ut därifrån och komma hem? Och om han inte kan fly från fängelset, vad är då naturligare än att han tänker på och talar om något annat än fångvaktare och fängelsemurar? Föreställningen att bilar skulle vara mer ”levande” än t.ex. kentaurer och drakar är besynnerlig, att de skulle vara mer ”verkliga” än hästar är patetiskt absurt. Naturligtvis är i viss mening alla sagor ett utslag av eskapism, men de är en flykt in i en högre och sannare verklighet.

5) Tolkien ger i sitt mytskapande uttryck för en mängd reaktionära tankar. Detta är säkert riktigt. Tolkien tog avstånd från demokratin (så ej Lewis), han ville ha en teokrati och i väntan på den föredrog han sannolikt ett upplyst envälde. I sekundärvärlden finns inga parlament, där härskar konungar och furstar, men inte despotiskt utan med mild rättvisa.

C S Lewis

Nu några ord om Lewis. I sin syn på mytskapan det var han ense med Tolkien, men att programmet kom att få en annan litterär utgestaltning hos Lewis berodde på att han mer framträdde som kristen apologet.(7) Jämte G. K. Chesterton, T. S. Eliot och Dorothy Sayers blev han 1900-talets mest framstående företrädare för den engelske lekmannaapologeten. Detta var en egenskap hos vännen Lewis som Tolkien inte riktigt kunde förlika sig med. ”Everyman’s theologian” lär han ha kallat Lewis, och bakom ett sådant yttrande ligger väl också ett visst mått av konfessionella motsättningar. Lewis kom från Nordirland och något av ulsterprotestantism fanns alltid kvar hos honom; ett drag som katoliken Tolkien naturligt nog hade svårt för.

Lewis’ akademiska framgång blev inte så snabb som Tolkiens. Under många år var han fellow vid Magdalene College i Oxford, och först vid 56 års ålder blev han innehavare av en nyinrättad professur i medeltids- och renässansengelska i Cambridge (Tolkien var 33 år då han blev professor i Oxford). Lewis’ ganska komplicerade familjeförhållanden kan jag här inte gå in på; en redogörelse finns i Greens och Hoopers biografi (liksom – och nästan bättre – i Carpenters bok om inklingarna).(8) Här får det räcka med att säga, att han under flera decennier bodde hos en äldre kvinna i Oxford, Mrs Moore, som tycks ha fungerat som ett slags substitutmoder åt den tidigt moderlöse Lewis – liksom åt hans bror och litteräre medarbetare, majoren Warnie Lewis. Vid 58 års ålder gifte han sig med en amerikanska, Joy Davidman, som emellertid dog redan efter några år.

Tre miljöer kan sägas vara typiska för Lewis. Först ser vi honom i sitt rum på college i färd med att ge en tutorial åt en student. Han var en framstående lärare, krävande och stimulerande – utmärkt skildras denna sida av honom i samlingsvolymen C. S. Lewis – speaker and teacher (utgiven av Carolyn Keefe, 1971). Vidare ser vi honom på en pub i Oxford, i regel The Eagle and the Child (”Bird and Baby”), där inklingarna brukade samlas varje tisdag förmiddag. Slutligen ser vi Lewis göra en fotvandring tillsammans med några vänner, där brodern nästan alltid var med. Det var fråga om långa, krävande vandringar, företagna under närmast fältmässiga förhållanden. Man övernattade på något värdshus, och vandrade under hela dagen, även i regn, under livliga samtal om allt mellan himmel och jord, ofta öl och teologi.

Lewis var oerhört produktiv som författare. Flera böcker har utkommit postumt och alltjämt finns det anledning att vänta en efterskörd från den väldiga manuskriptsamling, som förvaltas av hans biograf Walter Hooper.

Lewis’ författarskap

Till skillnad från Tolkien skrev Lewis snabbt och lätt, manuskripten nästan kastades i väg till tryckning. Böckerna kan i huvudsak indelas i tre avdelningar.

1) Vetenskap. Tolkien var filolog, strängt specialiserad till medeltidsengelska, Lewis var litteraturhistoriker. Som sådan ägnade han sig särskilt åt medeltiden och renässansen, där hans främsta vetenskapliga arbete handlar om trubadurdiktningen, The allegory of love. En utmärkt översikt av sin syn på litteraturen ger han i sin installationsföreläsning i Cambridge, De descriptione temporum eller Om gränslinjer i historien (översatt av Claes och Ingrid Schaar). Om Tolkien sades det – med en viss rätt – att han inte läst någon engelsk litteratur efter Chaucer (död 1400), men Lewis var mer beläst och kände också väl till den viktorianska litteraturen.

2) Apologetik. Hit hör Lewis’ väl mest kända bok och den som blev hans stora genombrott, The Screwtape letters (Helvetets brevskola). Den svenska upplagan är försedd med ett intressant förord av Yngve Brilioth, då biskop i Växjö. Han nämner där att Lewis’ omvändelse fört honom inte ”till en mer eller mindre vag idealism, utan till en stundom nästan utmanande dogmatisk högkyrklighet”. Antagligen tänker han därvid på den betydelse som himmel och helvete, salighet och förtappelse spelar hos Lewis, likaså den roll som den osynliga andevärlden spelar i hans böcker. Bakom detta ligger Lewis’ grundläggande övertygelse om att alla människor är odödliga, och att deras eviga väl och ve avgörs i denna värld.

Till samma genre som Helvetets brevskola hör en rad andra, välkända böcker. Lidandets problem (1940) ligger i tiden några år före Helvetets brevskola, och är ett försök att – inte lösa men – klargöra teodicéproblematiken. Vidare har vi klassikerna Mere Christianity, Reflections on the Psalms, The Great Divorce, Letters to Malcolm – chiefly on prayer, m.fl. Postumt har utgivits bl.a. Christian reflections (1967) med föredrag.

Det gäller väl om Lewis som om nästan alla andra apologeter att de kanske inte har omvänt så många till kristendomen. Men de har likväl spelat en stor roll, inte minst för att få kristna att intellektuellt bearbeta trosfrågorna. Den kristendom som endast bestod av emotioner hade Lewis inte mycket till övers för – instruktionerna till smådjävlarna i brevskolan bygger rätt mycket på detta. Och framför allt: inte minst genom alla sina radioföredrag fick han en möjlighet att tala till också alla de människor som aldrig skulle ta en bok i sin hand.

3) Mytologi. Hit hör de böcker som behandlar filologen Ransoms upplevelser i vårt solsystem, alltså Out of the silent planet (1938), Perelandra (1943) och That hideous strength (1945), alla översatta till svenska. Dessa böcker har åtskilligt som erinrar om science fiction-genren, men läsaren märker genast att författaren har helt andra syften. Också här är det den kristna och därmed sanna myten som återberättas. Av många anses dessa böcker vara det bästa Lewis någonsin skrev. Det kan också nämnas att huvudpersonen, Ransom, nog har lånat åtskilliga drag från Tolkien, som också tyckte om dessa böcker (minst den tredje och sista).

Till mytologi i en vid mening (de rent mytologiska inslagen i t.ex. Silmarillion finns knappast hos Lewis) får även räknas Narniaböckerna. Här är vi närmast den egentliga barnboken i inklingarnas mythopoiia. Den första boken i Narniasviten heter The lion, the witch and the wardrobe och utkom 1950. Lewis uppgav att boken hade sin upprinnelse i en rad mardrömmar om lejon. Syftet med dessa böcker angav han så: ”Hur skulle Kristus ha varit om det verkligen funnits en värld som Narnia och han valde att inkarneras, dö och uppstå i denna värld, liksom han gjort det i vår egen?” Så uppstod berättelserna om de fyra barnen Peter, Susan, Edmund och Lucy och det stora lejonet Aslan. Sambandet med Ransomböckerna är klart. Liksom Ransom reste till andra planeter för att upptäcka sanningen i den kristna myten, så upplever barnen i Narnia många av de centrala händelserna i den kristna myten. Men lika litet som hos Tolkien är det här fråga om en allegori. Snarare är det en omgestaltning av den kristna storyn, som inte i alla detaljer kan tolkas allegoriskt. Trots detta har böckerna en ganska tydlig didaktisk prägel.

Tolkien tyckte inte om Narniaböckerna. De hade, menade han, skrivits alldeles för snabbt och författaren hade inte tillräckligt mödat sig med att göra sekundärvärlden trolig. Lewis tog helt enkelt inte sitt arbete som subkreator tillräckligt allvarligt. Litet spelade det nog in att Tolkien började bli avundsjuk på Lewis’ framgångar som populär författare. Otaliga läsare i alla åldrar har uppskattat Narniaböckerna på ett helt annat sätt än Tolkien.

Slutligen bör nämnas Till we have faces: a myth retold (1956). Undertiteln säger vad det är fråga om. I detta fall är det myten om Cupido och Psyche som återberättas med vissa ändringar i förhållande till den antika förlagan. Här har Lewis lagt ner erfarenheter från sitt äktenskap. Av många anses detta vara hans bästa bok; i varje fall ansåg han det själv och föredrog den framför sin tidigare favorit Perelandra.

Lewis’ förhållande till mythopoiia-programmet är friare än Tolkiens. Lewis ställer myterna mer direkt i kristendomens tjänst, därtill säkert hjälpt av sin större litterära kringsyn. Men det är kanske inte som mytskapare hans namn skall leva utan som apologet – den måhända störste under detta sekel.

Charles Williams

Så några ord om Charles Williams, den tredje av de stora inklingarna, men också den mest okände. Han var inte akademiker utan hela sitt liv anställd vid Oxford University Press, först vid dess filial i London och under kriget i Oxford. Där uppmärksammades han av Lewis, kom med i inklingarna och fick tillåtelse att undervisa på universitetet (så småningom blev han även Master of Arts honoris causa). Då hade han bakom sig ett stort och imponerande författarskap, som tyvärr avbröts då han dog 1945, endast 58 år.

De mest kända av Williams böcker kan möjligen kallas andliga thrillers, men de är över huvud svåra att genrebestämma. Dit hör War in heaven, The place of the lion, All Hallows eve (hans kanske mest kända bok). Det mytologiska inslaget i dessa böcker är inte så starkt som hos Lewis och Tolkien, däremot finns hos honom en ådra som helt saknas hos dessa: ockultismen. Williams var livet igenom fängslad av det ockulta och i yngre år medlem av rosencreutzorden.

Men Williams var också bekännande kristen (anglikan) och skrev liksom Lewis även ren apologetik. På senare år blev han allt mer intresserad av vad han kallade romantic theology: hur den jordiska kärleken kan bli ett medium för det gudomliga. I detta syfte studerade han ingående Dante – jämför Lewis’ Allegory of Love och Till we have faces! Han var oerhört produktiv (delvis av ekonomiska skäl) och gav även ut dramer och lyrik. Hans största diktverk, som han arbetade på under decennier, är en märklig sammanställning av Arthurcykeln med bysantinska motiv, Taliessin through Logres.

Mellan Williams och Lewis uppstod en nära vänskap, som nog bidrog till att fjärma Tolkien från Lewis. Ty visserligen skriver Lewis i sin briljanta studie om kärlekens väsen The four loves (1960) att sanna vänner inte har något mot att nya vänner kommer in i en krets, men det stämde inte riktigt på Tolkien.

Sammanfattning

Inklingarna var det kristna Oxfords sista (senaste?) stora manifestation. Trots de stora utblickarna i de ledande inklingarnas böcker mot historien, litteraturen och mytologin präglas de av klara begränsningar. Deras strikt konservativa åsikter i teologi, politik och konst kan inte tilltala alla. Särskilt hos Tolkien stegrades detta drag till det nästan absurda: han hatade normandernas erövring av England lika starkt som om den hade inträffat i hans egen tid. Till nyansatser inom teologin stod de helt avvisande, varvid man bör märka att ingen av dem var teolog av facket. Lewis var närmast vad som nu kallas fundamentalist. Tolkiens katolicism var av helt traditionellt slag och han avvisade t.ex. bruket av folkspråk i liturgin. Det finns också ett nästan insulärt drag hos inklingarna: ingen av dem gjorde några längre resor (Lewis en gång till Grekland).

Deras stora insats får väl sägas vara återerövringen av myten. Tolkiens subkreationsprogram överstiger de flestas krafter, men den grundläggande synen på mythopoiia kan accepteras utan att man behöver skapa en sekundärvärld.

Det ligger ett heroiskt drag över inklingarna; på något sätt är de de sista av sin art. När den siste store inklingen, Tolkien, gick bort 1973 vill man gärna tänka sig att hans beundrare över hela världen samlades kring graven i Oxford och hyllade honom på samma sätt som det skildras i Beowulfs sista rader hur den döde Beowulf hedras av sina män. Så här lyder de sista raderna i denna hjältedikt:

”Så grämde de sig,
göternas kämpar,
som suttit vid hans härd,
över husbondens fall;
de sade att det fanns ej
en furste i världen
så rundhänt som han,
så ren i sin hug,
så mild mot sina män
och så mån om sin ära.”

Noter

1. Humphrey Carpenter, The Inklings – C. S. Lewis, J. R. R. Tolkien, Charles Williams and their friends (1978).

2. Litteraturen om mythopoiia och speciellt Tolkiens utgestaltning av den är redan mycket omfattande och växer oavbrutet. För en orientering kan hänvisas till Shadows of imagination: The fantasies of C. S. Lewis, J. R. R. Tolkien and Charles Williams, edited by Mark R. Hillegas (1969) och Shadows of heaven: Religion and fantasy in the writings of C. S. Lewis, J. R. R. Tolkien and Charles Williams edited by Gunnar Urang (1971). Mycket av intresse finns också i The letters of J. R. R. Tolkien, selected and edited by Hymphrey Carpenter with the assistance of Christopher Tolkien (1981).

3. Essays presented to Charles Williams, edited by C. S. Lewis (1947, 1966 1).

4. Humphrey Carpenter, John Ronald Reuel Tolkien. A biography (1976, sv. övers 1977).

5. På senare år har framförts tanken att Tolkiens kollega från professorsåren i Leeds, E. V. Gordon, skulle ha spelat en stor roll vid konceptionen av Silmarillion.

6. H. Carpenter, Tolkien, s 109.

7. För denna sida hos Lewis, se Florence Viléns artikel ”Apologet som på lek: C S Lewis”, i Signum nr 1/1982, s 15–17.

8. Roger Lancelyn Green & Valter Hooper: C S Lewis. A biography (1974). Innehåller en mängd av biografiskt material, kompletteras på vissa punkter av Carpenters bok om inklingarna. Men den definitiva Lewisbiografin är ännu inte skriven.