Kristi lidande som förebild för våra liv – Kring en roman av Evelyn Waugh

A verse may finde him who a sermon flies
And turn delight into a sacrifice.
George Herbert

Det händer att man mer eller mindre tillfälligt kommer att läsa en bok som sedan inte vill släppa taget i en. Vi frestas att indela livet i ett före och ett efter boken i fråga. För mig är Evelyn Waughs roman Brideshead Revisited en bok som manar fram den sortens klichéer. Den kom ut under det stora fredsåret 1945 och har sedan kommit i talrika upplagor på engelska. På svenska utkom den 1946 under titeln ”En förlorad värld”. 1982 kunde svenska TV-tittare, glädja sig över en briljant filmatisering av romanen, som Graham Greene anser vara Waughs bästa. Och Greene tillägger: ”En författare av Evelyns kvalitet lämnar oss en egendom att vandra genom: vi upptäcker obeaktade perspektiv, stigar som har sparats för vår upptäckt till rätta ögonblicket, därför att läsaren liksom författaren förändras.”(1)
En familj i kris
I korthet handlar boken om agnostikerns möte med en katolsk familj i social och religiös upplösning. Charles Ryder, som bokens huvudperson heter, kommer från medelklassen och är nominellt medlem av Church of England. ”Jag hade ingen religion. När jag var barn, tog de med mig till kyrkan varje vecka, och på skolan gick jag i kapellet varje dag, men när jag började på internatskola slapp jag gå i kyrkan på ferierna som ett slags kompensation. Mina religionslärare sade mig att bibeltexter verkligen inte var något att lita på. De föreslog aldrig att jag skulle försöka be.”

I Oxford blir Charles Ryder bekant med universitetets störste snobb och festprisse, Sebastian Flyte, och genom sin intima vänskap med honom blir han introducerad i Sebastians familj som bor på det ståtliga godset Brideshead. Dvs. det är inte alla som bor där: Sebastians far har sedan många år övergett familjen och slagit sig ned i Venedig, där han bor tillsammans med sin älskarinna.

Men under sitt besök på godset blir Charles under hand bekant med Brideshead, Sebastians äldre bror, och systrarna Julia och Cordelia. Familjens medelpunkt är modern, lady Marchmain, vars familj under århundraden har tillhört den katolska minoriteten i England.
Dessa människors tro blir under hand en större och större gåta för Charles, men utan att han till att börja med visar något nämnvärt intresse för att lösa den. Att familjens sociala ställning är i färd att smälta bort under mellankrigsåren är en sida av romanen. Ett långt mera centralt motiv är att den religiöst sett är i full upplösning.
”Religiöst sett är vi en blandad familj”, förklarar Sebastian; ”Brideshead och Cordelia är båda ivriga katoliker; han är olycklig, och hon är glad som en fågel; Julia och jag är halvhedningar; jag är lycklig men jag tror inte Julia är det; mamma anses som ett helgon bland folk och pappa är exkommunicerad – och inte vet jag vem av dem som är lycklig. Hur man än ser på det, tycks lycka inte ha så mycket att göra med det . . .”
Charles upptäcker snart att Sebastian inte talar sant när han säger att han är lycklig som halvhedning. Moderns tro, Sebastians uppfostran, moderns förväntningar på honom – allt detta för Sebastian till en kris som han flyr ifrån genom ett allt mera ökande bruk av alkohol. Moderns tro framstår som ett hot mot det lyckoland som den unge Sebastian vill leva i. Han tycker sig ha funnit sitt Arkadien utan tron, utan de plikter som tron lägger på honom, men samtidigt klarar han inte av att kasta av sig tron. Han dricker för att glömma och för att chockera sin omgivning, för att såra den tro som hotar hans lycka, för att försöka komma så djupt ned att de troende och Gud ger upp honom; då behöver han inte längre vara olycklig. ”Jag tror att utan er religion skulle Sebastian ha chansen att bli lycklig och frisk”, konstaterar Charles, som så småningom märker mer och mer av Sebastians kris. Men denne kommer ständigt till korta, ja, vad värre är, han vill inte bli annorlunda, och därför är hans älsklingsbön: ”Gud, gör mig god, men inte ännu.” ”Jag antar att de försöker få dig att tro en väldig massa dumheter”, säger Charles till honom vid ett av de första tillfällena då Sebastian avslöjar hur vanskligt det är att vara katolik. ”Är det dumheter?” replikerar Sebastian; ”Jag skulle önska att det var dumheter. Ibland verkar det förskräckligt förnuftigt för mig.”
Människors kärlek och Guds
I romanens andra del är det Charles’ förhållande till Julia som står i centrum för handlingen. Flera år har gått. Charles har blivit en erkänd konstnär, medan det har gått utför med Sebastian. Han har hamnat i Nordafrika, där han till slut blir omhändertagen av några munkar och får bo i ett kloster. Hans livsöde visar att det inte går att sjunka så djupt att inte Guds godhet och kärlek kan nå en. ”Jag har sett andra av samma slag”, säger systern Cordelia, ”och jag tror att de är mycket nära Gud och kära för honom.”

Men Charles’ rykte och karriär har inte gett honom mening i tillvaron. När den andra delen av Waughs roman börjar, befinner sig Charles på en atlantångare på väg från Amerika tillbaka till England. På båten träffar han Julia på nytt. Hon har tagit steget fullt ut och brutit med moderns tro. Mot moderns vilja och kyrkans regler har hon gift sig med en frånskild icke-katolik – ett äktenskap som efter en kort tid visade sig vara ett tragiskt missförstånd. Julia har gått från den ena tillfälliga förbindelsen till den andra, men det har inte gett henne något annat än sorg och åter sorg. Nu möts Charles och Julia, och under en våldsam storm inleder de ett förhållande. På ett mästerligt sätt visar Waugh på likheten mellan naturkrafterna och dessa båda människors öden. ”We are orphans of the storm”, stormens föräldralösa barn, utbrister Julia – var skall vi gömma oss? De har ingenting att klamra sig fast vid utom varandra och den kärlek som plötsligt blossar upp mellan dem. Och de bestämmer sig för att hålla fast vid varandra. Kort efter att Charles har kommit hem, tar han ut skilsmässa, och detsamma gör Julia.
Men i den lilla familjekretsen på Brideshead som Julia och Charles nu sluter sig till, är det ett annat och oväntat drama som utspelar sig. Efter moderns död är det nu den äldste sonen, Brideshead, som bor på godset. Och gamle lord Marchmain vänder nu tillbaka från sin ”exil”främst
därför att han vill dö på sitt hemlands jord. Julias och Charles’ historia blir något annat än vad någon av dem hade tänkt. För att göra en lång historia kort: Julia finner vägen tillbaka till något som är starkare att klamra sig fast vid i livets upprörda hav än kärleken till Charles.
”Hur skulle jag kunna tala om vad jag kommer att göra?” säger hon till Charles när de tar avsked. ”Du känner mig helt och hållet. Du vet att jag inte är den som vill ägna livet åt att sörja. Jag har alltid varit en dålig människa. Förmodligen kommer jag att bära mig illa åt igen och bli straffad igen. Men ju värre jag är, desto mera behöver jag Gud. Jag kan inte utestänga mig från hans barmhärtighet. Det är precis vad det skulle vara att börja ett liv med dig, utan honom. Det enda man kan hoppas på är att kunna se ett steg i taget. Men idag såg jag att det finns en sak som det inte finns förlåtelse för … det onda som jag just höll på att göra, och som jag inte är dålig nog att göra: att sätta upp något gott i motsats till Gud. Vad kommer det sig att jag förstår det men inte du, Charles?”
Vad är det som har hänt med Julia? Krisen som för henne tillbaka till tron låter författaren bli utlöst av en klumpig, malplacerad anmärkning från brodern Brideshead om att hon lever i synd i sitt förhållande till Charles.
”Leva i synd”, utbrister Julia, ”allt i ett enda ord, ett litet enkelt, dödsbringande ord, som kan beskriva ett helt liv … Ett ord från så längesen, när anno Hawkins satt och stickade vid brasan och nattlampan brann framför det heliga Hjärtat. Cordelia och jag med katekesen i mammas rum före lunch på söndagarna. Mamma som bar min synd med sig till kyrkan, böjd under den … mamma som låg döende medan min synd gnagde på henne, grymmare än hennes egen dödliga sjukdom. Mamma som dog med den, Kristus som dog med den, där han hängde med händerna och fötterna fastspikade ovanför barnkammarsängen, hängde år efter år i det lilla mörka arbetsrummet vid Farm Street med den blanka vaxdukstapeten.”
Sånt här kan psykologin förklara, tröstar Charles henne. Det beror på Julias barndom, en överdriven skuldkänsla som kommer av alla dumheter man lärde henne när hon var liten. ”Vad jag önskar att det var dumheter”, svarar Julia. Hela dramat igenom har Charles sin tolkning klar, när tron förvirrar människorna på Brideshead och far dem att handla stick i stäv med allt förnuft. Hans kamp för förnuft och anständighet når sin klimax när syskonen tillkallar en präst till lord Marchmains dödsbädd. Och medan prästen mumlar sina böner i örat på den till synes medvetslöse gamle mannen, brukar denne sina sista krafter till att teckna sig med korstecknet.

Orden och dramat
Det tecknet blir också en vändpunkt för Charles. Hela romanen igenom har han trott sig förstå Brideshead-familjens religion som ett utslag av skuldkänslor, vidskepelse och hyckleri. Men plötsligt går det upp för Charles att det finns en helt annan tolkning av dessa människors livsmönster. Hans moderna invändningar mot religionen blir inte vederlagda med hjälp av logiska argument, men i ett ögonblick ser han att de gamla obegripliga orden har en mening för människorna omkring honom. Eller rättare sagt, de kristna symbolerna ger mening åt det mänskliga drama som han är vittne till. Till och med prästens närvaro vid dödsbädden, som hade upprört honom så, det var ingenting annat än Guds barmhärtighet, den som är en så stor dårskap att en människa kan uppskjuta räkenskapens dag under hela sitt liv och ändå hämtas in när hon ligger på sitt yttersta.

Det är ”de gamla fraserna” som ger detta drama mening, de fraser som Charles själv känner till från sin egen barndom, innan han växte ifrån kyrkan. Den fromma Cordelia, den osympatiske Brideshead, den kaotiska Julia, den gamle lorden, som svek sin ungdoms älskade, men som aldrig kunde upphöra att älska henne som han svek – på alla dessa människor passar ”de gamla orden” om synd och barmhärtighet, om Kristus som lider för våra synder och om ofullkomliga människor som Kristus tar gestalt i. När Charles tar avsked av Julia och hon beklagar honom att han inte kan förstå, svarar han att han förstår; han har börjat förstå att det kan vara verklighet för en människa att Guds barmhärtighet är bättre än livet. De livsöden som Charles har varit vittne till på Brideshead har inte förorsakats av att de förgäves har försökt att hålla liv i gamla oförståeliga traditioner. Det är tvärtom de gamla orden och symbolerna som formar deras liv, som skapar dessa livsöden så att ett bestämt mönster träder fram: vetekornet som faller i jorden och dör, stenen som husbyggarna ratade.
Detta motiv har Waugh på ett mästerligt sätt vävt in i romanen genom det som händer med själva de stolta byggnaderna på Brideshead den dagen då huskapellet blir stängt. Rekviemmässan över lady Marchmain är den sista gudstjänsten som firas där. Sedan kommer prästen och
röjer ur kapellet. Lampan släcks och tabernaklet lämnas öppet och tomt, ”som om det nu skulle vara Långfredag för alltid”, som Cordelia säger. Och hon citerar Långfredagens liturgi, där det heter: ”Så ensam hon sitter, den folkrika staden.” Men romanen har en epilog. Under andra världskriget blir det stolta godset förnedrat till kaserner för brittiska soldater som väntar på att bli sända till fronten. Det är som officer i detta kompani som Charles vänder tillbaka till Brideshead och får sitt möte med det förflutna. Och i denna förnedring öppnas kapellet igen. Det som människor hade byggt under generationer, det stolta slottet med de många rummen, det måste nu tjäna som kasern. Men kapellet, som lord Marchmain hade byggt som morgongåva till hustru, som ett patetiskt uttryck for -att hon hade fört honom tillbaka till hans förfäders tro – det kapellet stod åter öppet, och dit söker sig den nya generationen, en ny tids människor.
”Av byggarnas arbete hade någonting helt annat kommit än vad de hade avsett. Och den lilla grymma mänskliga tragedin som jag hade spelat med i hade lett till något som ingen av oss hade tänkt sig den gången: en liten röd flamma – en smaklös kopparlampa framför tabernaklets dörrar av hamrad koppar; flamman som de gamla riddarna såg från sina gravar, som de såg släckas; den flamman brinner igen för andra soldater, långt ifrån sina hem, och i sina hjärtan längre bort än Acre eller Jerusalem. Utan byggarna och tragedins aktörer hade den aldrig blivit tänd, och där fann jag den just denna morgon, brinnande på nytt bland de gamla stenarna.”
Kristus gestaltad i oss
Kristi liv som en förebild för våra liv. Evelyn Waughs roman handlar om hur trons ord och trons symboler formar livsöden. Den handlar om hur Kristus – vars närvaro symboliseras i huskapellet på Brideshead – tar gestalt i människors liv. Men Waughs bok är också en bland många som visar hur de kristna symbolerna har visat sig vara en inspirerande kraft till att forma diktverk. När TV-serien efter romanen gick så många kristna förbi, fastän den har så oerhört mycket att säga om kyrkans villkor i vår moderna värld, är det ett symtom på klyftan mellan kyrka och kultur. Att teologerna inte fattar intresse för detta stoff hör samman med det snäva val av texter som läggs som grund för både historisk och systematisk teologi.

Waughs roman beskriver hur Kristus tar gestalt i människors liv, men det är inte några fullkomliga människor han låter oss möta. Tragedins aktörer är människor som väcker ironi och löje både mot sig själva och den religion de står för. De blir hatade och föraktade, men de kan inte leva utan Guds nåd. ”Den sten som husbyggarna ratade”, över den bibliska metaforen har Waugh byggt sin roman. Men för den kristne är denna metafor en verklighet, en livsverklighet som vi är inneslutna i, inte en idealbild som vi skall leva upp till. Genom tecken och bilder förs människor in i denna livsverklighet – dopets förbund, Skriftens ord, kärlekens måltid. Kristus som förebild för våra liv är inte menat som kristen idealism utan är en del av den kristna trons realism, tron på Guds nåds närvaro i Kristus genom kyrkans högst skröpliga och ibland löjeväckande förmedling.

Att Kristus skall ta gestalt i oss – många kristna formulerar den bönen för sig själva och tänker på sitt arma liv, på sina närmaste, på vänner och kära som vi tumlar samman med på livets upprörda hav. Och på den bönen formas ett dubbelt svar. Först detta att Kristus är ibland oss, inte bara i den mån vi lyckas med våra liv och förmår uppträda så ”kristligt” som det går. Det andra svaret är detta: vem är villig att lida vad det kostar att på sin egen kropp uppfylla det som ännu fattas i Kristi lidanden?
Låt oss inte lura oss själva. Ingen är villig till detta. Offerviljan är verklighet hos oss först och främst i form av sin motsatta spegelbild: jag hatar det onda jag gör. Men Guds barmhärtighet är detta: det fanns en som var villig, det fanns en som älskade och älskar, det fanns en som led och lider. Och han bor inte i idealismens himmel, högt över huvudet på vår lilla jord där människor lider och kämpar och virrar kring som föräldralösa barn i storm. Han vill vara hos oss med sitt liv som är den offrande kärleken. Och han vill ta gestalt i oss, också om det enda vi vet är Julias erfarenhet: ”Ju värre jag är, desto mera behöver jag Gud.”
Liksom hans offrande kärlek blev fullbordad här i världen, så vill han ta gestalt i vanliga människors liv, medan många kristna har dragit upp kraftiga gränser mellan det mänskliga och det kristna. Men hur kan vi vara ”kristuslika” utan att vara ”människolika”, när Han var en sann människa? Han förmedlar sitt liv till oss genom yttre tecken och vill ta gestalt i oss också genom yttre tecken. Evangeliet talar om flera sådana – ett glas kallt vatten, jag var i fängelse och ni besökte mig. Så blir vi påminda om att det inte bara handlar om något som är verklighet bara i sinnelaget.

Kristus vill ta gestalt i oss – det är den närvarande och inte det förflutnas Kristus som avses. Och man kan tänka sig det och åskådliggöra det mycket konkret utifrån hans närvaro i_ gudstjänsten. Vi firar nattvarden och blir en kropp, ett bröd. Och när mässan är slut, föreställer jag mig det så att Kristus tar detta brödet som är han själv och hans församling och bryter det så att det skall kunna delas ut till världen. I våra naturgivna och högst mänskliga relationer sätter han in oss, han som kallar sig själv för livets bröd, som han kom för att ge till världens liv. Därför är jag rädd för att vi tänker fundamentalt galet om detta, när vi ständigt formulerar kyrkans huvudproblem i samhället som om det gällde hur kyrkan skall kunna få tag i flera människor.

I 1 Kor 13 skildrar Paulus detta Kristi liv som kärlek, agape. ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär dep, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” Vad skulle inte detta föra med sig av kostnader i vår värld eller i församlingen? Och samtidigt, är det något vi behöver mer än just detta? ”En sådan kärlek är i eminent mening lidande”, skriver Tore Wigen. Och han fortsätter: ”Därtill är den ett offer … En kristen etik måste ha ett svar på hur kärleken kan och skall levas ut som lidande och efterföljelse. Den fullkomliga kärleken som skildras i 1 Kor 13 är ingen framgångsrik, effektiv humanism, även om den nog vid några tillfällen har blivit tilldelad Nobels fredspris i humanismens namn … Den lidande kärleken är självklart inte heller någon ”lycklig” kärlek, även om den är rik på glädje.(2)
Kristusmönstret
”Vad är den troendes bidrag i ett pluralistiskt samhälle?” frågar John Coulson i sin bok Religion and Imaginalion (Oxford 1981). Inte att upphäva metaforerna men att ge dem konkret innehåll. Med ”metaforerna” menar han de ord, tecken och symboler som Kristi närvaro i församlingen är dold under och som är bärare av det gudomliga livets närvaro. I den kristna gudstjänsten tar vi dessa symboler i vår mun och vi får vår identitet genom det vi talar. Dessa symboler skulle forma våra liv. ”Att metaforerna ursprungligen hör hemma i detta sammanhang, att det är i och under dessa symboler Kristus bor hos oss, det är samtidigt källan till att dessa tecken kan forma ett liv så att det blir trovärdigt” skriver Coulson.
Livet kan få mening utifrån något så märkvärdigt ”omodernt” som att vara älskad av Gud, vara omsluten av hans barmhärtighet, vara på väg till att bli likformig med Kristus. Waugh låter sina människor och därmed också kyrkan använda sällsynta och obegripliga ord. ”Allt som de tycker är viktigt är annorlunda än hos andra människor. De försöker dölja det så mycket de kan, men det kommer fram hela tiden”; det är Sebastian som säger det om katolikerna. Och i ett utbrott av irritation över den fromme Brideshead säger Charles: ”För Guds skull, varför skall man blanda in Gud i allting?” ”Å förlåt, jag glömde . . .”, svarar Brideshead, ”Men vet du, det är en väldigt konstig fråga.” ”Är det?” replikerar Charles. ”För mig, inte för dig.”
Ord och tecken och symboler som blandar in Gud i allting, och som samtidigt vill bli kött, bli människoliv i livsöden som lider och bär. Men inte så att det ”religiösa” och det ”världsliga” blir åtskilt. Där det sker, är metaforen på väg att bli kliche, en stereotyp fras som vill forma alla lika och som lämnar intrycket att kyrkan vill bruka sin maktposition till att göra alla människor lika, stöpa dem efter sin bild. Kristus vill ta gestalt genom den enskilde. Det är i vardagen trons språk skall forma människoöden, vars liv på gott och ont är sammanvävda med sin samtid.
Detta låter sig inte konkretiseras i form av ett bestämt handlingsmönster. Vi har valt att ta vår utgångspunkt i en roman, eftersom vi här möter konkreta livsöden. Vi önskar ofta att själva se det mönstret hos oss så att vi kan säga med oss själva: där eller då följde jag Kristus, eller: just nu är det dåligt ställt med mig. Vad var det Charles Ryder sade? ”Den lilla grymma tragedin som jag hade spelat med i hade lett till något som ingen av oss hade tänkt sig.” Att se meningen med det hela är något som diktaren kan tillåta sig att antyda. För en kristen är mönstret, sammanhanget djupast sett något som är dolt i hoppet. Det vi ser är det som Svein Ellingsen i en psalm kallar för ”livets sonderbrutte deler, (som vi) bringer deg når vi kneler” (Salmer 1973: nr 70). Just det! I mötet med Kristus är det inte bara de goda sidorna hos oss som är med. Vi kommer att få kännas vid tragedin, vare sig stor eller liten. Och mönstret, sammanhanget, den sköna bilden av Kristus, den bekänner vi som ett hopp – ett hopp som bor hos oss:

Vi skal seire ved å tape,
vi skal do, og du skal skape
i vårt liv ditt eget bilde,
Jesus, livets grunn och kilde!

Citaten ur Waughs roman är direktöversatta från den engelska originaltexten. Övers.anm.
1 Graham Greene, Flyktvägar, Norstedts, Stockholm 1980, s 216.
2 Tore Wigen, Kjaerlighetens ideal og virkelighet, Tidsskritt för Teologi og Kirke 4:1980, s 278.

Övers. Per Beskow