Kristus – vår fred

Visserligen använder sig Bibeln och våra medmänniskor idag av samma ord, ’fred’, men helt tydligt menar de olika saker med det. I Bibeln finner man, åtminstone vid första anblicken, inte det som dagens människor söker med så stor längtan: en konkret vägvisare till världsfred, en bruksanvisning för politiker som försöker förhindra en världskatastrof.

Det här föredraget bär titeln ”Kristus – vår fred” (Ef. 2:14). Jag tänker inte tränga in i temat ”freden i Gamla och Nya Testamentet”. Det är något som man kan läsa om i gängse handböcker. I korthet kan jag nämna att begreppet ”shalom” (fred) har en mer omfattande betydelse än vad ordet ”fred” har i vårt språk av idag. Shalom innebär med bibliskt språk ett nådatillstånd som vi förväntar oss från Gud. I det tillståndet är allt som skiljer människan från Gud, även krig, fjärran. I GTs profetior förutsåg man detta för Israel, senare inbegreps alla folk i det ”fredsrike” som var något förmer än människornas vanliga samlevnad. Jesus från Nasaret förkunnade i ord och gärning början av förverkligandet av detta nådatillstånd, som han kallade Guds rike. Det var i hoppet om ett fullständigt förverkligande av denna nåd som han, och därigenom fullgjorde han sin förkunnelse, lät sig avrättas.

”Kyrkan ska i första hand och framför allt betyga att fred på jorden far man bara genom Jesus Kristus.” Ett sådant uttalande är främmande, ja, anstötligt, för den icke-kristna delen av mänskligheten. Men det förklarar kyrkans lära – som många inte anser leda till något. Det går här, precis som med många andra bibliska nyckelbegrepp: den fred, som Kristus gav oss, den lämnar oss kalla såvida man inte kan visa vad den har med oss att göra. Man begriper i 1900-talets sista årtionden inte vad den freden angår oss som lever i skräck för kärnvapenkrig och miljökatastrofer, i en värld med ökat hot och ökad spänning, i tvivel på mänsklighetens överlevnad.

Jag avser här att utveckla det som Bibelns fridsbudskap har att säga till dagens fredsdiskussion.

Fred på jorden hör till de ”näst sista” frågorna för Bibeln.

Med andra ord: Bibelns fredsbudskap har en totalitet som mål. Begreppet ”Shalom”, eller som Jesus kallar det, Guds rike, handlar om den mänskliga nådens helhet. Innehållet är alltså inte bara att vapnen ska tiga eller en fredlig samexistens mellan folk och människogrupper. Det bibliska begreppet fred täcker inte bara ett inomvärldsligt fredsbegrepp. Det är upphävandet av alla hemskheter för människan som Skriften förkunnar som Guds frid. Det gäller alltså upphävandet av sådant som människan inte kan gör om intet med egen kraft, t.ex. skuld och död.

Nu kommer vi alltså till något som är svårt att förstå i Bibeln. Där finns det – för att använda sig av Bonhoeffers terminologi – sista och näst sista frågor. När man sätter sig in i bibliska perspektiv möts man genast av en fundamentalskillnad (G. Ebeling) som man har svårt att passa in i vår sekulariserade känsla för tillvaron. Jag menar skillnaden mellan Gud och världen. Mycket av det, som vi uppfattar som yttersta frågor, t.ex. att förhindra kärnvapenkrig, skulle Bibeln rubricera som för-yttersta. Ur dess perspektiv är det bara ett tema som är viktigt: att Gud verkligen är Gud för oss, dvs. Herre, Skapare och Återlösare, och att han har uppenbarat sig som sådan för oss. Låt mig provocera och säga: Fred mellan stater och maktblock är inte det högsta goda för en kristen. Mer avgörande för honom är friden med Gud. Det är säkerligen många som högst ogärna hör sådant. Ändå är det just det som är meningen med det svar Jesus gav sina samtida frågare: Bekymra er inte om för-yttersta ting, utan bara om det avgörande. Se till att Gud verkligen är Gud i era liv (Jesus kallar det omvändelse), då kommer ni att få allt annat till skänks.

Redan här finner man det som skulle kunna vara kyrkornas bidrag till dagens fredsdiskussion. Förvisso är det vår kristna plikt att tillsammans med alla människor med god vilja söka efter vägen till en tryggad fred så som den förstås med uttrycket pax publica (fred mellan stater). Men det som är kyrkornas och de kristnas verkliga bidrag till freden, det är att peka på den grundläggande freden. Det är den frid som all annan fred bara är avledningar från, den som Gud gav och erbjuder oss i Kristus. Det är vår uppgift att visa på den och därmed på vad det betyder när man avvisar den.

Även i fredsfrågor gäller Paulus’ ord: Vi känner inte till något annat än Jesus Kristus. Vad vi som kristna i övrigt vet, det vet hedningarna också. Låt mig ta den här bilden: En sjuksköterska sköter sina patienter på sjukhuset efter bästa kunnande och med stor skicklighet. Hon ger kloka råd, tröstar, uppmuntrar. Det här är viktigt och kan ha god verkan. Men i grunden är det bara den specialistutbildade läkaren som ställer rätt diagnos och kan sätta in terapi därefter som kan ge hjälp. Det hjälper inte med tabletter och bandage om en operation är oundgänglig!

Lika radikalt ställer Bibeln diagnosen för situationen i världen. Det som kan hjälpa vår värld är inte att syssla med sekundärproblem utan bara ett energiskt angrepp mot roten till det onda, synden. Men då rör vi vid ett begrepp som t.o.m. Vi kristna idag tar i munnen med motvilja. Därför tänkte jag förklara det här lite närmare.

Om man som kristen talar om världsfred, så måste man tala om människans uppror mot Gud, alltså synden.

På det sättet har jag försökt omskriva synd. Den här omskrivningen hjälper oss ut ur trångsyntheten i ordet. Om en kristen talar om synd, då handlar det inte om ett eller annat felbeteende, alltså synd som försyndelse. Han talar om en mycket djupare, fundamental, störning i existensen. Det kan kanske jämföras med ett äkta par som inte talar med varann sedan veckor. Att den ena partnern smäller igen en dörr för den andre, det är bara toppen på isberget – ett isberg som består av en djupare störning i den äktenskapliga gemenskapen. Man har förlorat den första kärleken.

Nu far ni inte missförstå mig. Om någon frågar vad som hotar freden, då måste man tala om den ständiga rustningen. Vi kommer att peka på sociala spänningar och orättvisor, på motstridiga ekonomiska intressen och på skillnader och motsättningar av moralisk, religiös och framför allt politisk art. Vår teologiska förklaring med synden tar inte upp konkurrensen med alla dessa humanistiska och socialvetenskapliga förklaringar i fredsforskningen. För som teologer känner vi till de olika förutsättningarna och gestalterna för det onda, som sprider sig som en solfjäder alltifrån en enskild handling till samhälleligt relevanta Det-makter. Sådana makter kan förgifta ett helt folks livs- och bildningsutrymme – t.ex. som i den fascistiska ideologin. Men tvärtom kan inte heller en profan konfliktforskning förklara de här visade sjukdomsföreteelserna genom en enda teori, som dessutom gör anspråk på att vara ofelbar.

Vad jag menar är följande: Varje fredsstörning, alltså även den alltmer ökande störningen av världsfreden, är en följdverkan till synden. För i synden faller människan ut ur den ordning som Gud givit hennes tillvaro. Hon motsäger det faktum att hon är ett avhängigt väsen som är beroende av en absolut partner. Den kristna läran säger oss att detta inte ska uppfattas bara individuellt. Det gäller inte bara den enskildes syndafall, utan det handlar om hela mänsklighetens syndafall, ett syndafall som fortfarande pågår. Vi känner till analoga fenomen i vår vardag. Det vore vansinne att försöka försona två makar som ligger i strid med varandra med mottot: Var snälla mot varandra. Det är den förgiftade helhetsatmosfären som först och främst måste saneras, och då spelar kanske klimatet i brigaden eller i huset eller i massmedias offentlighet en roll. Det finns äktenskap som strandar på grund av att deras kurs är förprogrammerad av en offentlig atmosfär. Först när den här atmosfären har sanerats kan det växa upp ett nytt förhållande mellan parterna på grund av ett ömsesidigt bejakande. Eller, för att ta ett annat exempel: Ett nynazistiskt terrordåd kan bara utföras där fascismen som världsåskådning fortfarande förmår fördunkla folks huvuden och hjärtan. Det är vansinne att bekämpa det enskilda dådet och låta roten till det onda sitta kvar.

Att vi medvetet och omedvetet sätter oss upp mot Guds härskaranspråk, det skapar slutligen, som jag ska visa, att människorna obönhörligt flätas samman i det ondas garn till ett nätverk som inte lämnar någon av oss oberörd. Den kristna tron håller, i motsats till alltför snabba optimistiska världsåskådningar, kvar blicken för realiteter. Till det mänskliga livets realitet hör skulden, den individuella och den kollektiva skulden. Skuld uppstår när människan sätter sig i öppen opposition mot sin Skapare. Och vi är med i det här upproret, som började med Adam. Orsaken till oförsonlighet, till hat, ja rent av till krig, går över samhälleliga rötter, som vi inte förnekar och de leder till människor respektive mänskliga system, som vill vara som Gud. Det är det som Bibeln säger oss, när vi begrundar freden. Det finns ett syndens nätverk för alla i världen som inte vill låta Gud vara Gud.

Naturligtvis är det här inte det sista ordet som Bibeln kan ge oss till temat. Det som jag har sagt hittills är bara som en mörk folie framför den Heliga Skrifts egentliga budskap.

Jesus Kristus försonade genom sin ställföreträdande livs och dödslydnad mänskligheten med Gud och gav oss därigenom tillgång till den fred Gud avsett för oss.

Här rör vi oss i det innersta av NT:s budskap. Det finns ett flertal nyckelbegrepp för det, som rättfärdiggörelse, försoning, ställföreträdande, offer, bot. Men sist och slutligen vill de alla bara säga detta ena: Det som Jesus gjorde i sitt liv och sin död, det har betydelse för alla människor. Händelsen Kristus är bildligt talat grundrevolutionen för all historia. I jämförelse till den revolutionen åstadkommer alla andra revolutioner bara förändringar i för-yttersta förhållanden och låter de grundläggande olycksstrukturerna vara i fred. Jag ska försöka förklara det här närmare.

I sitt liv och i sin död lyder Kristus sin fader på ett sådant omfattande, kärleksfyllt sätt, som egentligen vi skulle lyda honom. Han gjorde alltså det, som egentligen är vår urbestämmelse. Det här inverkar på hela mänskligheten. Hur ska vi förstå det? Vi sitter ju inte bara fast i skuldens nätverk utan står ju också i nådens solidaritet. Det här ömsesidiga beroendet mellan människorna inser vi lätt. Man behöver ju bara tänka på t.ex. det nät som flätats av världens tekniska vetenskaper eller på hur de olika samhällenas politik bygger sina. Vi sitter alla, hur som helst, i samma båt. Sådana här erfarenheter och liknelser över hur människorna är förvisade till varandra kan hjälpa oss att förstå att det som Jesus gjorde i lydnad har betydelse för oss alla. Jesus Kristus öppnade ett nytt sätt att leva för alla människor som reell möjlighet. Genom att ryckas ut ur det nätverk som skulden skapat kan människorna i Jesu efterföljd vara ”ny skapelse”, dvs. överlämna sig till Guds vilja i en älskande lydnad. Det är nåden som öppnar möjligheterna för oss: tro och dop. De öppnar möjligheten till ett liv som det som Jesus förde: bortser från sig själv, avstår från egennytta, som förstår sig självt som något som blivit skänkt och vet att på det sättet sätts jag in i att älska och tjäna min nästa. Jag skulle vilja använda ännu en bild: En verkligt omvänd kristen skulle kunna bete sig som en människa som med nöd och näppe undkommit en svår trafikolycka: lever plötsligt mer tacksam, mindre egoistiskt, mer sanningsfylld, kort sagt: djupare. Nyskapelse, kallar Paulus den här företeelsen, som inträffar dagligen, alltid där som någon river ner sitt egenhändigt uppförda livsmonument och börjar bygga upp sig själv på en ny grund, på Gud som har försonat sig med oss i Kristus.

Till ordet försoning bara några ord, så att det inte missuppfattas. Det handlar inte om någon sorts humörförändring hos Gud eller om en förlikning mellan två likaberättigade parter som hade bråkat och hittar fram till en förlikning. Paulus använder sig en gång av en hård bild: Kan ett trästycke, som en konstnär tänker snida ut ett konstverk ur, sluta en överenskommelse med honom? Eller kan ett ofött barn dividera med sin mamma om huruvida det ska komma till världen och i så fall hur? Nej, Guds suveräna, absoluta härskarskap över oss kan inte ifrågasättas: Gud har handlat med oss inte på grund av våra förtjänster utan på grund av sin outgrundliga kärlek. Han försonade sig med oss, eftersom han ville det, eftersom han inte ville att hans skapelse skulle bli till ett ”nonsens” (ungefär som vi inte låter våra ouppfostrade ungar förstöra en söndagseftermiddag!) Detta är Guds försoning med oss, som en klok mamma som tar sitt trotsande barn i armarna och smälter bort det egensinne som finns kvar med hjälp av en kärlek som inte tröttnar. Precis som en god lärare inte förstärker elevens ondska genom hårda straff utan far den att gå upp i rök genom ett förtroende. Det här är bleka bilder mot vad Gud gör med oss. Han lämnar oss inte ensamma. Han är trogen sin skapelsevilja: människans nåd.

Trots att det ser så hemskt ut i världen bevarar den kristne därför en oförstörbar fredsoptimism. Mänskliga vapen kan inte förstöra den fred som Kristus gav oss. Gud låter oss inte förstöra skapelsen räddningslöst. Det är därför Paulus kan säga: Gud sade sitt ja till oss i Kristus en gång för alla (jfr 2. Kor 1:19). Nu finns det grundförutsättningar för ett lyckat mänskligt liv, fritt från utnyttjande och undertryckande, från godtycke och krig, framför allt fritt från synd, från det mänskliga hjärtats djupegoism, som all olycka kommer från. Det är därför som den kristna insatsen för freden mellan människorna, grupperna och folken i alla stridigheter om rätt metoder har en oförstörbar grund. Till denna grund kommer vi tillbaka gång på gång, efter alla misslyckade ansatser, för att bygga på den: Guds fred med oss i Jesus Kristus.

Än en gång: Man kan inte avsluta kristet resonemang om Guds fred i Kristus med uttalanden om världsfred. Det är t.o.m. mycket viktigt att vi som kristna blir medvetna om vilken fred vi talar om. För först genom att skilja mellan de två nivåerna gör vi tydligt att kristna kan ta med mer in i fredsdiskussionerna än politisk vältalighet. Jag tänker säga det en gång till, med Gerhard Ebelings ord: ”När det gäller fred med Gud handlar det om att utplåna synden och därför primärt om hjärtats och samvetets fred. När det gäller världsfreden handlar det å andra sidan i extremfallet om att förhindra kriget som en följdverkan av synden – i dagens läge absolut dess mest fruktansvärda följdverkan. Att skilja mellan pax conscientiae (fred för samvetet) och pax publica (freden mellan stater) är den conditio sine qua (enda förutsättningen) för att man, för världsfredens skull, verkligen grundar sig på Guds fred och inte offrar samvetsfriden för världsfredens skull. Guds fred verkar in i världen genom att Guds ord förkunnas och därför genom den enskildes hjärta och samvete. Om däremot den kristne inte, på grund av bekymmer om världsfreden, längre inser sig hänvisad till syndens makt och den egna synden, då förlorar talet om fred med Gud genom Jesus Kristus sin plats i livet och blir bara en överflödig religiös fras. Om den här skillnaden faller bort, så blir resultatet inte ett levande helt, utan tvärtom förlorar man det ena och gör intrång på det andra. Guds fred blir då bara ett ideal, vars förverkligande kommer att bero på dem som inte har någon fred. Och världsfreden blir ett utopiskt mål för världshistorien, ett mål som i alla fall aldrig kan nås av de döda: alla de som dött före detta mål och de, som vi, som kommer att dö före det. Även om man använder sig av det hebreiska ordet så blir en sådan förståelse av fred inte biblisk.”

Nu måste vi fråga oss om inte den Heliga skrift har några konkreta anvisningar för den kristnes arbete i fredens tjänst. Vi har ju fatt klart för oss att det gäller att arbeta för den eviga freden. I detta sammanhang hänvisas det alltid till Jesu bergspredikan. Därför tänkte jag lägga till två teser till.

Den kristne blir effektivast i sitt fredsarbete när han radikalt beger sig in i Kristi efterföljd, dvs. med Jesus svarar gränslöst i frihet på Guds gränslösa kärlek.

Jag kan inte här ge mig in på hela problematiken hur man ska förklara bergspredikan. Utan tvivel hör Jesu uttalanden i Lukas 6 resp. Matteus 5-7 till världslitteraturens mest spännande läsning.

För oss kristna hör de till det viktigaste i vår tro. Ändå tror jag att det finns enighet om att bergspredikan, framför allt lösryckt ur det nytestamentliga budskapets helhet, inte kan överföras till konkreta handlingsföreskrifter för vårt här och nu. Jesu svar på våldet är ju inte bara frånvaro från våld, utan en kraft utifrån en ännu större kärlek, som förintar våldet. ”Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom”, ”. . . ge honom din mantel också”, . . . ”så gå två mil med honom” osv.

Det här betyder två saker: Det är inte en höjdpunkt för mänskliga möjligheter i etiskt avseende, ett ideal för mänsklig humanitet som framhålls i Jesu bergspredikan. Bergspredikan avslöjar snarare Guds frälsande och befriande sätt att vara. Han är sådan, därför ska vi vara sådana. Bruka inte våld, inte eftersom det handlandet är förnuftigt, utan för att Gud är sådan. På så sätt är bergspredikan inte något ideal utan den duka upp en verklighet. Det finns någon som håller fram den andra kinden, som ger dig manteln också, som – när han blir tvingad att gå med – går med dig en mil till. Det är därför som en kristen, när han hör bergspredikan som inbjudan – och inbjudna är alla kristna, inte bara de s.k. elitkristna – det är därför som han inte sätter sitt förtroende till den egna kraften såvida han inte vet att den kommer från Gud.

Och för det andra: Bergspredikan är inte någon abstrakt handlingsbeskrivning med givna lagar, som det gäller att uppfylla efter bokstaven. Den är fastmer en ”provokation av Kristi lag, han som genom kors och uppståndelse uppfyllt lagen … Att vara fri och lydnad går ihop till något oskiljbart. Härav kan man dra den slutsatsen att bergspredikans norm förutsätter människans frihet och ansvar. För det politiskt-historiska området betyder detta att bergspredikan inte kan föreskrivas uppifrån med politiskt antagna lagar. Den här normen kan fullgöras av den enskilde i politiskt förverkligande bara genom trons kraft, genom det hopp och den kärlek som tron ger, genom att man medvetet och i frihet tillsammans med andra kristna genomför den. Normen sätter sin egen gräns, och det är den andres bejakade och påtagna frihet. Den är själv utan våld i vördnad för alla, som den vänder sig till” (H. Buchele).

Kanske hade Jakob bergspredikan i sina tankar när han i sitt brev kräver att vi ska fördjupa oss i ”frihetens fullkomliga lag” (jfr Jak. 1:25). För bergspredikan är en uppmaning att följa Jesus, som inbjuder oss att i frihet utan gränser svara på Guds gränslösa kärlek. Det är så som Jesu lärjungar ska bli jordens salt och ljus, de ska ta efter Jesu sätt att leva, så att människorna ”ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen” (Matt 5:16). Det innebär att man avlägger ett vittnesbörd för Gud genom att ta på sig sitt sändningsuppdrag.

Om igen tänker jag tillspetsa min framställning: det är inte för att förhindra ett möjligt krig som en kristen ska undvika att bruka våld. Det är för att uppenbara Gud. Naturligtvis verkar det som om Jesus menar att detta bidrar till att hans lärjungar ska umgås som bröder med varandra och med andra, exempelvis också dithän att man förhindrar krigiska motsättningar. Ändå har Jesus aldrig utlovat något fredsrike på jorden. Tvärtom: lärjungarna kommer att få gå sin väg under förföljelse.

Tyvärr tror jag att vi här känner hur tyngdpunkterna är placerade på annat sätt i vårt kristliga tal. Och känner också av att kyrkan önskas som fredens tjänarinna. Vad kyrkan kan göra för freden är följande: att så hängivet som möjligt förbli vid sin sak – och det är Jesu sak, han som vill att Gud ska förhärligas genom oss.

Jesu väg är inte frihet från våld som ren fördragsamhet, utan avstående från våld som ett skapande motstånd mot det onda.

Att följa Jesus ska göra oss skapande, uppfinningsrika på jakten efter fred. Jag tänkte ta upp ett exempel som belyser hur två partners har det. Verklig kärlek nöjer sig inte med att den andre är sådan som han är. Tvärtom kommer den att försöka ta fram ett bättre jag ur den andre. Äkta kärlek betyder två saker: Först: ”Så bra att Du finns.” Men för det andra: ”För din skull är det bra om du ändrar dig, att du växer, att du blir ännu mer värd att älska osv.” Aldrig säger äkta kärlek: ”Jag struntar i hur du är”. På samma sätt kan aldrig en kristen säga: ”jag struntar i hur världen är och hur den utvecklas”. Om han verkligen vill följa Herrens bud och älska människorna, då måste han älska skapande, kreativt, då måste det allt bättre växa fram ur denna inställning. Märk väl: i en frihet utan våld – men den kan yttra sig lika väl i tålamod som i motstånd mot det onda. Man skulle kanske t.o.m. kunna definiera kärlek som ”skapande motstånd”. Det är fel att tro, att kärlek utan våld aldrig kan göra ont. Varje mamma, som älskar sitt barn, hindrar det eftertryckligen från att stoppa in gaffeln i ett elektriskt uttag. Skillnad mellan sådant tvång som mamman utövar och våld är att hon inte söker sitt eget utan den andres bästa. Denna form av motstånd utan våld är inte ute efter motståndet självt, utan efter den andres välbefinnande. Och skapande motstånd intränger aldrig på den andres frihetsutrymme.

Det finns tvång som gör den andre till motståndare, som ställer honom med ryggen mot väggen. Att handla utan våld skapar inga motståndare. Att skapa sådana skulle bara vara att visa den egna hjälplösheten. En av dagens teologer skriver: ”Skillnaden mellan våld och skapande motstånd består i att våld tvingar, upphöjer människans självbestämmande, inskränker utrymmet för nya beslut, bryter kommunikationen, medan det ’skapande motståndet’ utgör en appell till nya beslut, håller utrymmet för sådana öppet och syftar till en kvalitativt ny kommunikationsform – som ren, rättfärdig överenskommelse i ömsesidigt självbestämmande och bejakande” (H. Buchele).

I den här riktningen skulle man – buren av Jesu ande – kunna fortsätta att fundera om hur konkreta steg mot fred skulle se ut i individuellt och socialt handlande. Jag vill bara antyda den riktning som jag tänker vidare i.

1. Absolut avstående från våld till varje pris kan också vara bevis på kärlekslöshet. Frihet från våld måste alltid tjäna ett mål, den är inte ett värde i sig, utan god bara såtillvida som den i sig uppslukar det onda. Där den här friheten frän våld låter det onda vara i fred, där kan den bli skyldig. Jesu bud lyfter inte bort från oss uppgiften att ständigt tänka efter vad som kan göras och att pröva varje situation.

2. Den kristnes avstånd från våld måste räkna med att den uppväcker motsatsen. Att handla utan våld, som i skapande motstånd försöker förändra medmänniskan för hennes egen skull, kan fresta den andre att nu först spela ut sitt våld helt. Det krävs för frihet från våld en stor portion klokhet för att hålla den andres aggressivitet i schack. Men det krävs ännu mer tålamod, att troget vänta på den andre, även om det kostar en att man blir sårad. Att Jesus förutsade lärjungarnas lidanden, det är inte bara fromma talesätt för mig. Det uppenbarar för mig något om Jesu realistiska syn, han som visste mer om synden än vårt upplysta tänkande.

3. Och slutligen: Det finns två vägar som man inte kan beträda när man ska handla skapande utan våld. Den ena är den absoluta självutplåningens (enligt parollen ”leva utan rustning”), den andra den som sysslar med den eskalerade jämvikten i rädslan (efter parollen ”vad den andre har, det ska jag ha, och mer därtill”). Det man försöker när man lever i en anda av att ledas av Jesu ande i sina fredssträvanden, det är att bryta rustningskapplöpningens inneboende logik, eskalationen som hävdar att stabilitet finns det bara när jag själv är överlägsen. Påven Paulus VI kallade den i ett budskap till FN (1978) för en tragisk illusion. Det går bara att bryta den här logiken när man slutar sträva efter överlägsenhet – och det här gäller lika mycket för den mellanmänskliga rustningskapplöpningen, som vi alla spelar med i. I Jesu bergspredikan finner man idealet för handlande utan våld. Det här idealet har det ofta skrattats åt. Bättre uttryckt: det är ett krav att ta första steget till försoning, alltså att vara beredd att företa sig något för en kommande försoning (jfr Matt. 5:231). Det verkar som om bergspredikan vinner en ny kraft för många, en övertygande, rationell kraft.

Jag är medveten om att jag med de här sista tankarna har kommit in på en del ämnen, som skulle behöva mer tid. Men jag är nöjd om jag har nått mitt mål att vi kan enas om att Bibeln visar oss en tillförlitlig, om än obekväm, väg till fred. Mer än någonsin gäller Jesu ord: ”om ni inte omvänder er, ska ni alla mista livet som de” (Luk. 13:3).

Översättning: Anders Birgander