Kyrklig konst debatteras

Frågor om den kyrkliga konsten blir allt emellanåt föremål för debatt. Aktuella är de väl alltid, så länge det existerar samlingslokaler för religiös verksamhet och de förses med någon speciell utformning och utsmyckning.

Den religiösa konsten kan definieras så att den innefattar alla föreställningar som kan anses ha ett innehåll av religiös art, hur personliga och svårtydda de än må vara. Kyrklig konst däremot är avsedd för hela grupper av kristna. Diskussionen i Sverige pekar på det tämligen torftiga konstnärliga innehållet i den kyrkliga konsten. Däremot tar den inte gärna upp frågan för vem allt detta bild- och formskapande egentligen är avsett.

Förra året tog två specialtidskrifter upp ämnet den kristna konsten utifrån helt skilda utgångspunkter. Den ena var konsttidskriften Paletten, som ägnade nummer 3/83 åt ämnet. Omslaget slog an tonen med en framsida i silver med en minimal svart fisk i överkanten, medan baksidan var nattsvart med en något större triangel i silver. På detta sätt framhävdes de välkända symbolerna, samtidigt som de trädde fram mot en större, odifferentierad helhet.

Den andra var den ekumeniska kulturtidskriften Vår Lösen, som i numret 4-x/83 tog upp speciella svenska problem och försök till lösningar, särskilt i samband med relativt nya kyrkobyggnader och exempel på utsmyckning.

Specialartiklar behandlade också ortodox kyrkoutformning, som sedan länge haft påtaglig attraktionsförmåga på västerlänningar. Paletten ägnade också stort utrymme åt den bysantinska ikonoklasmen under 700- och 800-talen, när de religiösa bilderna förstördes, eftersom de var föremål för en vördnad som vissa ledande teologer och politiker ansåg oförenlig med rätt tro. Detta bildförbud går tillbaka till den mosaiska lagen, men här betonas starkt påverkan från islam, med dess totala förbud mot alla bilder som kan leda till någon form av avgudadyrkan.

En förträfflig översikt över korssymboliken i äldre kristen bild hör till de mest givande artiklarna i Paletten. En rad ofta oväntade illustrationer ger kanske den största behållningen av de många artiklar som behandlar enskilda konstnärers högst individuella och ganska förvirrade försök att skapa en egen bildteologi. Man behöver inte bestrida allvaret i deras uppsåt för att tvivla på att deras tankegångar skulle kunna kommuniceras meningsfullt.

Vår Lösen redogör bl.a. för en rad nybyggen och ombyggen, med både praktiska problem – inte minst akustiken för musik och körsång – och arkitekters tankegångar bakom utformningen.

Genomgående är ett missnöje med den traditionalistiska kyrkokonsten. Läraren far ett starkt intryck att kritikerna önskar en smak inom kyrkokonsten som motsvarar deras egen uppfattning av hur konst i allmänhet bör vara beskaffad.

Detta ställer dock ett problem som inte tas upp här, och sällan annars. För vem är kyrkokonsten idag egentligen avsedd? Bör den utformas med tanke på konstkännare, vars smak motsvarar den idag i kritikersammanhang godtagna? Eller bör den göras för kyrkobesökarna och ta hänsyn till

deras reaktioner och associationer? Finns det överhuvudtaget några undersökningar av kyrkofolkets egna önskemål?

Detta ställer en annan, större fråga. Vilken funktion har den kyrkliga bilden och arkitekturen? Varför skall den lokal där gudstjänsten firas överhuvudtaget skilja sig från vilken som helst samlingslokal? Att kraven på akustik är speciellt stora är givet (fastän sannerligen inte lätt att tillfredsställa, det kan många besökare också i moderna kyrkor vittna om).

Det vore också önskvärt om inredningen bidrog till en känsla av gemenskap, som ofta saknas, inte minst när en handfull människor placerar sig så långt som möjligt från varandra i en lokal som är utformad för de stora festernas tillströmning.

Bildens uppgift

Judendom och islam behöver inga bilder utan förkastar dem tvärtom (det finns naturligtvis undantag också från denna regel, men de är få). Den dekoration som finns förskönar rummet, den berättar ingenting om trons innehåll. Inom kristendomen (liksom i Indien och Östasien) uppstod däremot tidigt en framställande konst. Dess syfte har ofta beskrivits som undervisande, det är pedagogiska och didaktiska bilder som fyller kyrkorna. Här skall de troende få trons grunder påtagligt framställda. Utläggningar har väl alltid varit nödvändiga, för i sig är dessa bilder inte meningsfulla, men med lämplig förklaring kunde de bli en ständig påminnelse.

Dagens troende är visserligen i motsats till äldre tiders alla läskunniga, men behovet av synliga trosläror är kanske inte så mycket mindre idag.

Tack vare bildprogrammen kan vi göra oss en viss uppfattning om de trosföreställningar som den hög- och senmedeltida kyrkan särskilt ville inskärpa i åskådaren. Yttersta domen hotar ofta på portarnas bågfält, och vägen till altaret går under krucifixet. Människan är inte ensam på sin svåra och osäkra vandring genom livet, utan helgon av alla de slag, främst bland dem Guds evigt tålmodiga mänskliga moder, finns till hands att be om hjälp. De eviga mysterierna markeras av att menigheten var avskild från altarrummet genom korskranket (sedan länge borttaget men en medeltida realitet); i de ortodoxa kyrkorna sker det väsentliga bakom ikonostasen, innanför dörrarna till ett rum dit endast prästerna har tillträde. Reformationen hade delvis starkt bildfientliga drag. Liksom det fanns bysantinska ikonoklaster fanns det protestantiska bildstormare. Stora delar av den senmedeltida konstens altarskåp förstördes i folkupplopp med sådana bevekelsegrunder. Inte minst i Sverige har den protestantiska kyrkoutsmyckningen varit mycket begränsad. Det var sällan annat än högst lokala förmågor som tillverkade predikstolar, altartavlor och annat liknande.

Kring sekelskiftet blev det svenska kyrkomåleriet betydligt mer intressant, liksom arkitekturen också tog upp nya drag från den profana samtiden. Bysantinsk och romansk konst kombineras med jugend i den djupt originella uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden, där en rad av tidens stora konstnärer medverkade. En av dem var Olle Hjortzberg, som sedan dekorerade en lång rad av svenska kyrkor, även om hans stil blev alltmer lättsmält och han ganska tidigt lämnade sin orientaliska prakt. Men liksom alla moderiktningar blev också det figurativa utsmyckandet alltför vanligt, och konsten sökte sig nya former.

En tid försökte man skapa ett sakralt rum enbart med enkla arkitektoniska hjälpmedel. En utomstående tycker lätt att resultatet är föga upplyftande. Många tegelväggskyrkor kunde snarare användas till kommunfullmäktiges sammanträden. Nu försöker arkitekter och bildkonstnärer på nytt ge en meningsfull utformning i samverkan. Om dessa tendenser ger just numret av kär Lösen åtskillig information, rikt illustrerad.

Ändå verkar inte resultatet särskilt tillfredsställande. Frågan ställer sig på nytt: För vem?

Det förefaller mig rimligt att utformningen av en lokal för speciella ändamål måste hänga samman med önskemål hos dem som använder den. På sjukhus skall bilder inte vara obehagliga och nerstämmande (och inte heller dammsamlande textilier). I kyrkor skall de bidraga till att väcka associationer som kan anses höra samman med den kristna tron.

De flesta konstnärer och arkitekter är varken troende kristna eller teologiskt kunniga. I vilken utsträckning kan de hjälpa de troende att förstå sin religion bättre och uppleva den starkare?

Detta ställer naturligtvis ännu en fråga: Vad handlar kristendomen egentligen om? Vad vill den kyrkliga förkunnelsen understryka?

Bilden som trosförkunnelse

En kyrkolokal är till för att förkunna den kristna tron, i någon form. Man kan på äktprotestantiskt vis lägga tonvikten vid predikan eller på katolskt vis vid lovprisandet och mässoffret, men utsmyckningen bör – idealiskt – understryka läran.

Det klagas ofta över att gudstjänsterna inte förmedlar kristendomens bredd och djup till dem som kommer mer tillfälligt. Präster tenderar också till att markera vissa drag och förbigå andra. Framför allt finns det i varje tid en tendens att lägga särskild vikt vid vissa sidor av kristendomen och mer eller mindre glömma andra. Sådana tidsdrag går ofta tvärsöver alla samfundsgränser. Det är förmodligen ingen överdrift att säga att en katolik och en lutheran idag har mer gemensamt i tron än vad de skulle ha med representanter för sin egen kyrka från ett annat århundrande. Social hjälpverksamhet står i centrum, medan t.ex. askesen och fördömelsen helt skjuts undan.

När den yttersta domen med alla dess fasor dominerade kyrklig konst under tusen år – fram till Michelangelo och Rubens, inga bigotta pedanter just – ger detta en sentida betraktare en upplysning som de färresta av oss skulle läsa lärda luntor för att finna.

Modern förkunnelse undviker ämnet och markerar istället förlåtelsen och allas möjlighet att få del av den gudomliga nåden. Detta bör då också framställas visuellt, inte bara i ord och skrift.

En annan fråga är Kristusframställningen. Från gotiken, när motivet börjar ta denna form, och långt fram i tiden är han huvudsakligen den sönderplågade på korset. Många moderna konstnärer har lagt ner särskild känsla på krucifix, ofta extrema i framställningen. Deras Jesus blir en av miljoner lidande, människan i hennes förnedring, bödelns eviga offer. Detta är onekligen riktigt, men det är inte allt. För en meningsfull framställning av kristendomens frälsare räcker det inte med korset. Den andra sidan av bilden är uppståndelsen.

Visserligen är detta motiv svårare att framställa visuellt än vad korsfästelsen är; konsthistorien vimlar av bilder av den korsfäste, men uppståndelsebilder är det ont om (till de mest gripande exemplen på båda hör Mäster Grünewalds verk). Ändå är det den uppståndne Kristus som har gett upphov till kristendomen. Annars vore han bara en av miljoner namnlösa. Allt detta kan sammanfattas med att en i ordets egentliga mening kristen konst måste bygga på en teologiskt genomtänkt tro.

En konstnär kan skapa konst, högtstående och värdefull konst, utifrån en vilken som helst uppfattning om tron och världen, men hans verk kan inte vara meningsfulla exempel på en bestämd uppfattning, om de inte uttrycker den.

Det finns verk som passar utmärkt i en personalmatsal, på konstmuseum eller i ett krematorium, arbeten som kan tillfredsställa den mest exklusiva modernistiska konstkritiker, ja kanske till och med den vanlige betraktaren, men som inte har något i en kyrka att göra.

Omvänt finns det kyrkliga bilder som saknar konstnärliga värden men möjligen kan uttrycka något väsentligt om tron på ett sådant sätt att åskådarna, församlingen, uppfattar och instämmer.

Den kyrkliga konsten bör kunna tjäna som andaktsbild, vilket innebär att den bör utsäga något viktigt om det gudomliga. Annars har den ingen funktion på sin plats. Men hur stort är behovet av sådana visuella stöd för bön och meditation? Igen önskar man representativa undersökningar av kyrkobesökarnas verkliga reaktioner.

Kyrkan mer än museum

Kyrkor som blir konstmuseer är förträffliga ur kulturell synpunkt. Vilken Rom-farare skulle väl missa Sixtinska kapellet? Men de är inte längre funktionella kyrkor.

Gränsen är naturligtvis svävande. Den ene kan bli störd av turistmassor som inte berör den andre. Den som läser J-K. Huysmans’ säregna roman från sekelskiftet om Chartres, La Cathédrale, och jämför den stämning av andakt han förmedlar med de intryck man själv far som turist inklämd mellan olikspråkiga grupper med sina guider är väl mest lagd att beklaga utvecklingen. Inte heller känns det riktigt naturligt att vara med om en högmässa i Notre-Dame i Paris, när man hela tiden begapas av turister som antagligen bara undrar över att det fortfarande finns folk som frivilligt går i mässan. Men kyrkorna är byggda för gudstjänster, för böner och för pilgrimer. Deras egenart, den hemliga doften, kommer inte gärna fram, innan man har deltagit i liturgin, som är kyrkans själva existensberättigande. De är inte museer för bilder, konstruktioner eller textilier. De kan bara urarta till det, ibland.

1800-talet trodde i stor utsträckning att man kunde skapa en religiös byggkonst genom att imitera gotiken. Spåren fyller alla större städer och förskräcker många.

Men om kyrkobyggnaden skall ha någon mening, måste den utsäga något fattbart om tron. Den kan använda vilka yttre former den vill, med hänsyn till teknik och ekonomi, och församlingsstruktur, men den far inte förtiga sin lära. Den är inte ett samlingsställe för vem som helst som råkar komma förbi, den är inte ett studieexempel på konstnärliga bilder. Den är avsedd för de troende. De är en minoritet idag, men kyrkan är deras.

De som skall utforma kyrkan måste uttrycka dess tro (även om de inte behöver dela den). Vad denna tro innehåller måste teologerna förmedla, och detta på ett så lättfattligt sätt som möjligt.

Utan en teologisk reflektion riskerar kyrkokonsten att bli en obetydlig sidolinje till sin samtids konst – lika underkastad modets växlingar, lika benägen att förefalla föråldrad efter något decennium.

Genom sin placering i en kyrka måste – eller borde – bilden vara uttryck för en tro, en gemensam uppfattning. Det är inte gudstjänstbesökarna som skall anpassa sig efter den enskilda konstnärens grubbel och personliga försök till lösningar. Det är konstnären som skall ge synliga uttryck för församlingens tro.

Där tron lever i sin samtid behöver den då inga konsthistoriska pastischer. Men individualistisk konst har sin plats i andra sammanhang.