Libanon – ”fredens tragedi”

Det har nu gått nära nio år sedan det libanesiska inbördeskriget började. Någon lösning kan inte siktas och kampen förefaller att hela tiden få ny näring och bli alltmer svårlöst. Den senaste vändningen i den libanesiska konflikten låter sig ej förklaras med hjälp av krigshändelserna. Fastmer är utvecklingen betingad av den havererade fredspolitik som försöktes efter den israeliska interventionen av den 6 juni 1982.

Israels invasion i Libanon sommaren 1982 hade vidare syften än att blott uppnå strategiska mål, som exempelvis att skydda Galiléen eller förstöra PLO:s militära baser. Bland målen för ”Operation fred i Galiléen” fanns också en stark regering i Beirut och fredstraktat med Libanon. Det är alltid svårt att skilja mellan militära och politiska steg, de brukar vara sammanlänkade. Av alla de militära och politiska händelser som har inträffat under den israelisk-arabiska konflikten så finns det ett krig som åtminstone ur israelisk synpunkt ter sig som mer politiskt än militärt. Detta är Israels militära inmarsch i Libanon under juni 1982. Här var krigföringens yttersta mål att framtvinga fred och ingenting annat. Israel ville tillfoga såväl de palestinska styrkorna i Libanon som de syriska trupper som håller till där ett avgörande nederlag. Det israeliska intåget skedde under stort buller och landet fick därmed en huvudroll i det libanesiska sorgespelet.

Den israeliska interventionen gjorde slut på två tidigare av andra makter, den palestinska och den syriska. Genom att driva en del av palestinierna mot norr och kringränna resten i Väst-Beirut satte israelerna stopp för den palestinska maktutövning som hade funnits i landet i enlighet med arabernas överenskommelse i Kairo i november 1969. 1975 års krig hade givit palestinierna möjlighet att utvidga det av dem ockuperade området och sätta sig ännu mer fast i landet. Dessa palestinska framgångar manifesterade sig då genom att en autonom politisk och militär zon inrättades i landets södra del från och med 1976. Den israeliska invasionen innebar även sammanstötningar med de syriska trupper som fanns i landet. De syriska styrkorna hade hållit sitt officiella intåg den 1 juni 1976 och deras närvaro hade godkänts av arabstaterna vid toppmöten i Riad och Kairo i oktober 1976. Det syriska inflytandet stärktes alltmer och undandrogs libanesernas kontroll. Härigenom fick den syriska närvaron karaktär av ockupation. Genom de inträffade sammanstötningarna med de syriska trupperna lyckades israelerna kasta den syriska regeringens överhöghet över Libanon över ända samtidigt som det indirekta inflytande, som den syriska Baath-regeringen utövade på president Sarkis regering, försvagades.

Genom att låta maktens gungbräde tippa över åt andra sidan hade israelerna gjort klart för en ny giv i den libanesiska krisen. Genom den nya situation, som skapades genom den israeliska interventionen, bereddes marken för helt andra försök till lösningar än de som tidigare hade prövats utan framgång. Interventionen gjorde krisen till en internationell angelägenhet och varje sammanstötning mellan israeler och syrer kunde få okalkylerbara konsekvenser. Det var i denna ödesdigra situation som den amerikanske presidenten beslöt om vissa konkreta mått och steg.

Amerikas strategi

Genom sitt beslut att försöka dra politisk och strategisk nytta av det israeliska intåget måste Amerika dels försöka behärska en konflikt som hotade att taga en ny vändning och dels sätta igång en diplomatisk aktion på bred front i hela Främre Orienten. De amerikanska stegen kan redovisas i tre punkter.

Först gällde det att göra slut på den israeliska belägringen av Beirut och låta de palestinska och syriska trupper, som fanns instängda där, beredas möjlighet till återtåg. Syftet med den internationella fredsstyrkan har främst varit att möjliggöra och skydda de instängda styrkornas återtåg från Beirut. En frukt av den amerikanske emissarien Philip Habibs underhandlingar blev att återtåget kunde genomföras och de sista enheterna lämnade Beirut den 30 augusti 1982. Efter mordet på den för nästa mandatperiod valde presidenten Bechir Gemayel och de massakrer som skedde i Sabra och Chatila återvände den multinationella fredsstyrkan till Beirut. Denna gång gällde uppdraget skydd åt civilbefolkningen och hjälp åt den libanesiska regeringen i dennas arbete med att återställa lugnet.

Det andra amerikanska steget bestod i att lägga fram en vittgående plan för fred i hela området. I sitt tal den 1 september hade president Reagan ambitionen att – förutom fred i Libanon – främja en lösning av de politiska problem som råder i hela Främre Orienten. Han förordade därvid stopp för ytterligare israeliska bosättningar på Västbanken. Vidare föreslog presidenten att någon form av palestinskt jordanskt politiskt samgående borde prövas.

Den tredje huvudpunkten i den amerikanska strategin gällde åtgärder i syfte att säkerställa oblodiga syriska och israeliska uttåg från Libanon. Den multinationella fredsstyrkan – hädanefter en kraft till stöd för den libanesiska regeringen – skulle hjälpa de libanesiska trupperna i dessas operationer i syfte att upprätthålla lag och ordning i Beirutdistriktet. Fredsstyrkans strategiska insats skulle till och med kunna ske inom varje område där det hade bildats militärt tomrum efter borttågade främmande truppförband. Det verkliga huvudstycket i denna återtågspolitik var emellertid de israelisk-libanesiska förhandlingar som startade i slutet av 1982. Dessa underhandlingar syftade till att normalisera Libanons förbindelser med den judiska staten, förbindelser som hittills hade styrts av 1949 års fördrag om vapenvila. En libanesisk-israelisk överenskommelse i den av Amerika främjade andan skulle garantera den av Israel önskade normaliseringen samt dessutom inleda ett förlopp av reträtter av främmande trupper ut ur Libanon.

Den amerikanska strategin i återvändsgränd

Den amerikanska strategin i Främre Orienten vilade på tre grundpelare. Den första var principen om direkta underhandlingar mellan Israel och Libanon. Den andra var närvaron av en multinationell militärstyrka i Libanon, vars uppgift skulle vara såväl praktisk som symbolisk. Genom denna skulle den västerländska politiska närvaron demonstreras. Den tredje var en fredsplan för Främre Orienten. Under år 1983 stötte samtliga dessa tre principer på allvarliga svårigheter.

Vad gäller förhandlingsdelen, avslutades denna med att ett israeliskt-libanesiskt fördrag undertecknades den 17 maj. I detta fördrag bestämdes om ett slut på kriget mellan Libanon och Israel, om de israeliska truppernas bortdragande, om säkerheten inom gränszonen samt om en stegvis normalisering av de politiska och ekonomiska förbindelserna mellan de båda länderna. Överenskommelsens egentliga värde låg dock på ett annat plan. Israelerna hade nämligen ställt som villkor för det egna återtåget och tillämpningen av övriga bestämmelser att även de syriska trupperna skulle lämna Libanon. Härigenom blev fullföljandet av det som hade överenskommits beroende av syrierna. Alla påtryckningar som användes för att förmå dem att också biträda överenskommelsen visade sig vara förgäves. Syrien klandrade traktaten och begärde att den skulle annulleras. Det syriska ställningstagandet komplicerade situationen högst betänkligt. Det räckte inte med att Syrien genom sin vägran att biträda fördraget skärpte motsättningarna. Landets hållning medverkade också till att risken för ytterligare krig ökade och till att de inre libanesiska motsättningarna fick ny näring och till att klyftan mellan dem som var för respektive emot överenskommelsen blev än mer djupgående. Istället för att bli ett viktigt fredsinstrument med de främmande truppernas bortdragande som främsta syfte kom fördraget av den 17 maj att bli en ny konfliktanledning.

Fördraget – som preliminärt hade godkänts av den libanesiska riksdagen – angreps av de politiska ledare som ville knyta landet till Syrien. Dessa syrisksinnade grupper samlade sina skaror i en folkfront under ledning av Soleiman Frangie, Rachid Karame och Walid Joumblatt samt begärde att överenskommelsen med Israel skulle sägas upp. De stöddes i denna strävan av det shiitiska Amal-partiet, även detta vänligt stämt gentemot Syrien. Den polemik som väcktes med anledning av fördraget fördes den första tiden med rimliga politiska metoder. Sedan det hade visat sig att stödet för ett slutligt godkännande sviktade i parlamentet bestämde sig presidenten – vilken enligt författningen ägde att besluta om ratificering – för att låta bli att ratificera fördraget av den 17 maj. President Amin Gemayel hoppades att det skulle gå att mjuka upp den syriska hållningen samt räknade med att de ansträngningar som amerikanerna gjorde med stöd av en omväg över Saudi-Arabien skulle kunna förmå Syrien att bli mer tillmötesgående. Gemayel hoppades att en tidtabell för samtidigt tillbakadragande av främmande trupper skulle kunna upprättas i samförstånd med både Israel och Syrien. Genom sitt ensidiga beslut att låta sina trupper lämna Choufbergen den 3 september undergrävde Israel möjligheten för en politiskt styrd syrisk-israelisk avmarsch. Det israeliska avtåget ägde rum några dagar efter det att myterier hade brutit ut i Väst-Beirut. Om det rörde sig om ett tillfälligt sammanträffande eller ej är oklart. Likväl blev den libanesiska armen nu fullt sysselsatt med att återställa ordningen i Beirut och kunde därför inte bege sig till Chouf för att sätta sig i besittning av de ställningar som israelerna hade lämnat. Den libanesiska milis som fanns i området utsattes för häftiga attacker vid Bhamdoun. På grund av de kraftiga syriska artillerisalvorna tvingades den libanesiska milisen retirera till området kring Deir el-Kamar. Ett sextiotal byar med kristna invånare föll i syrernas händer. Tiotusenden drevs ut på vägarna såsom flyktingar, deras byar plundrades och brändes. Grymheter och massakrer drabbade invånarna i de kristna byarna Maasser el-Chouf, Bmariam, Bire och Bhamdoun. Mer än trettiotusen flyktingar kringrändes i Deir el-Kamar. Det drusiska Progressiva socialistiska partiet under ledning av Walid Joumblatt lät – stödda av syriska, palestinska och iranska förband – ockupera Chouf. De hade dragit nytta av ett syriskt militärt skydd liksom också av israelernas tysta medgivande. Libanon hamnade åter i inbördeskrigets fasor. De inre stridigheterna underblåstes slugt utifrån, varje vapenvila blev skör och bräcklig. Det vapenstillestånd som hade kungjorts i Damaskus den 25 september – efter saudiarabisk medling och amerikanska ansträngningar – bekräftade att Syrien hade återkommit som en makt att räkna med på den libanesiska politiska scenen. Efter att ha besegrats år 1982 kunde Syrien redan efter ett år återvända såsom en politisk maktfaktor i Libanon.

Vad det gäller den politiska nivån där den multinationella militärstyrkan befann sig innebar de inställda återtågen och de återupptagna inbördesstriderna att dess uppgifter radikalt förändrades. Från slutet av augusti berördes såväl den amerikanska som den franska kontingenten av fäktningarna. Franska och amerikanska soldater besköts, förluster leds och soldaternas närvaro förvandlades till deltagande i striderna. Genom att skynda till den libanesiska armens hjälp när denna var i svårigheter vid Soul el-Gharb i Alevområdet kom de amerikanska trupperna direkt in i striderna. Även den bild man tidigare hade av den multinationella styrkans karaktär kom att ändras. Genom attentaten den 23 oktober 1983 omkastades situationen helt. De svårigheter som den multinationella styrkan ställdes inför blev värre och värre. Inom den libanesiska oppositionen betraktades den multinationella styrkan hädanefter med misstro, en misstro som utskiftades med varierande intensitet på de olika kontingenter som ingick i styrkan. Inom de länder som hade bidragit med truppkontingenter uppkom diskussion rörande nyttan av den multinationella styrkans närvaro liksom också rörande syftet. De europeiska – liksom också den amerikanska – hemmaopinionerna oroade sig för vad som skulle kunna hända de fredsbevarande styrkor som man hade ställt upp med.

Vad så slutligen beträffar president Reagans fredsplan så ledde denna ej till konkreta resultat. Bland de mer måttfulla arabstaterna mottogs den amerikanska fredsplanen på ett sansat, man kanske kan säga eftersinnande och klokt sätt. Vad gällde Israel väckte planen vredgat gensvar. Den amerikanske presidenten hade lagt fram sin plan i ett läge då de låsta positionerna hade släppt i Libanon och en öppning mot en viss politisk rörlighet hade givit sig till känna. Attentatet den 23 oktober medförde ett israeliskt-amerikanskt närmande samtidigt som Reagans fredsplan hamnade i bakvatten. Genom Shamirs och Arens besök i november och det mellan Israel och Förenta staterna slutna avtalet rörande den militära och politiska strategin kunde det konstateras att fredsplanen hade blivit en andrahandsfråga.

Blockeringar och missräkningar

Under loppet av ett enda år hade Libanon vandrat från välgrundade förhoppningar på en bättre framtid till ett läge som föreföll att vara ännu mer låst och komplicerat än det som rådde innan den israeliska interventionen. Orsakerna till dessa nya låsningar fanns att finna på flera håll. De berodde till en del på att man hade missräknat sig i den politiska planeringen och till en del på händelseutvecklingen inom Främre Orienten.

Först och främst var det Israel som hade gjort fel i sina politiska kalkyler. Israel hade utan tvivel uppriktigt menat att interventionen i grannlandet dels skulle bidraga till upprättande av fredliga förbindelser, dels medföra att de egna önskemålen om säkerhet vid gränserna skulle kunna tillgodoses. Om Israel nu hade lyckats att förstöra de palestinska baserna söder om Beirut så måste det likväl sägas att denna politiska vinst hade betalats med ett mycket högt pris. Israel hade säkerligen inte väntat sig att dess aktion skulle komma att utlösa en av de allvarligaste moralkriser som någonsin har förekommit. Det berättigade i den israeliska aktionen började att ifrågasättas av den israeliska opinionen. Efter Sabras och Chatilas fall hade hemmaopinionens känslor kommit i våldsam svallning. Likväl är det Israels rent faktiska svårigheter med att hålla kvar sina trupper i södra Libanon som mest bör uppmärksammas. De dagliga attentaten mot de israeliska patrullerna, liksom framför allt den bomb som den 4 november 1983 exploderade i det israeliska högkvarteret i Tyr manade till eftertanke. Sprängattacken mot det israeliska högkvarteret skedde blott några dagar efter attentatet mot de amerikanska marinkåristernas kasern. Kort dessförinnan hade även franska soldater drabbats av gerillans envetna och ofta våldsamma anfall. Israelerna hade inte väntat att de – genom att köra bort palestinierna från gränsområdet – skulle få nya fiender i dessa trakter. Den folkvrede som israelerna manade fram hos befolkningen berodde på ett stadigt växande missnöje med de restriktioner och kontrollåtgärder som israelerna utsatte invånarna för. Dessa dagliga trakasserier mot landets egna hade till syfte att främja fred och säkerhet i Tsahal. Den antiisraeliska mobiliseringen var klart och tydligt politiskt präglad. I spetsen gick hårdföra shiitiska ledare, vilka i sin kamp lät sig inspireras av den iranska revolutionen. Denna politiska kamp organiserades under paroller som ”Södra Libanons befriande”, ”Kamp mot sionisterna” o dyl. Shiiterna, som fylkades kring sina religiösa ledare, fann i kampen mot den israeliska ockupationen ett för dem alla gemensamt politiskt mål. Ett syfte som för dem blev en mäktig drivkraft till politiskt handlande.

Även amerikanerna missräknade sig på utvecklingen. Lång tid efter den 6 juni 1982 trodde den amerikanska regeringen att det svaga och blödande Syrien ej skulle bli något hinder för de palestinska och syriska uttåg som USA hade lovat den libanesiska regeringen. Förenta staterna skulle raskt få erfara att syrerna på intet sätt ville vara med på överenskommelsen av den 17 maj. Syrien hävdade att denna traktat skulle hota Libanons självständighet och därutöver utgöra en fara för Syriens egen säkerhet. Man hade därigenom hamnat i en trång återvändsgränd som det skulle bli svårt att ta sig ur. Israelerna å andra sidan vägrade att ge sig av om inte syrerna gjorde detsamma. Situationen hade blockerats och USAs handlingsmöjligheter i regionen inskränkts. Varken McFarlanes eller Rumsfelds mission ledde till någon syrisk omprövning och landet fortsatte att vägra sin medverkan till ett verkställande av sjuttondemaj-traktatens bestämmelser. Syrien fann sig till och med i stånd att underhandla om ett vapenstillestånd. En överenskommelse härom träffades också i Damaskus den 25 september. Syrien hade på ett glänsande sett återvunnit sin politiska position och dess betydelse i Främre Orienten stod klar för envar.

Den tredje felbedömningen gällde den multinationella fredsstyrkans uppgifter och arbetssätt. Denna hade först haft till uppgift att utgöra buffert mellan de stridande parterna. Sedan blev det mer polisiärt betonade uppdrag såsom en politisk och militär ordningsmakt. Polisverksamheten vidgades till att gälla ett allmänt och rätt omfattande stöd åt president Gemayels lagliga regering. Fredsstyrkan lyckades genomföra sina uppgifter med fredliga medel sedan ett visst mått av lugn hade inträtt och då syrerna fann lämpligt att avstå från våldsamma aktioner. Syriens vägran att gå med på traktaten av den 17 maj ändrade på situationen. Fredsstyrkan stod efter denna dag inte längre vid sidan av de kämpande grupperna utan blev en maktfaktor som tog parti för den sittande libanesiska regeringen. Olika lokala oppositionsgrupper lät – härtill inspirerade av Syriens fasta hållning – sina män angripa fredsstyrkan. Styrkan hamnade nu inne i det politiska ställningskriget. Styrkans direktiv och uppgifter har egentligen inte alls ändrats. Det är det förändrade politiska läget som har gjort att styrkans ställning nu är en helt annan än när de första trupperna landsattes. President Reagan hade beslutat att se till att de främmande trupperna skulle ges tillfälle till ordnad reträtt ur landet. Resultatet av de steg som hade vidtagits i detta syfte hade blivit att de amerikanska trupperna tvingades i närkontakt med militära styrkor som företrädde en politik som var rakt motsatt den amerikanska. För Frankrike låg saken annorlunda till. De franska styrkorna drabbades av svårigheter av andra skäl. Frankrike utsattes för en dubbel opposition. Syrien anklagade landet för att utöva neokolonialistisk politik. Samtidigt bekämpades den franska politiken av Iran och dess libanesiska, shiitiska allierade. Iran och dess politiska vänner beskyllde Frankrike för att stödja Irak i det pågående iransk-irakiska kriget kring Persiska viken. Såväl USA:s som Frankrikes uppdrag som fredsmäklare i Libanon led av det förhållandet att båda staterna var diplomatiskt engagerade även på annat sätt i Främre Orienten.

Det ändrade politiska läget var dock inte enda orsaken till den multinationella styrkans svårigheter. Det fanns också spänningar som hängde ihop med styrkans organisation och sammansättning. Styrkan saknar effektivt överkommando. Varje nation, som har bidragit med trupper, har velat behålla förfoganderätten över den egna kontingenten. Varje kontingent har därför sitt eget kommando, styrt av hemlandets politiska och militära ledning. Varje nationell avdelning inom styrkan vill råda över sina egna angelägenheter, ta de initiativ som man finner lämpliga och vägrar att gå in och stödja företag som har igångsatts av någon av de andra kontingenternas chefer. Den multinationella styrkan saknar sålunda såväl politisk som militär samordning. Detta gjorde sig bl.a. kännbart när det blev aktuellt att slå tillbaka med anledning av attentatet den 23 oktober 1983. I detta fall reagerade Förenta staterna och Frankrike på olika sätt. USA gjorde först undanflykter när Frankrike väckte förslag om ett kraftfullt militärt svar, till sist valde amerikanerna att låtsas som om attacken aldrig hade ägt rum. Frankrike svarade däremot med vedergällning. Denna fick formen av ett bombardemang av det iranska träningslägret i Bekaa den 17 november. Detta steg väckte i sin tur farhågor och oro hos den italienska regeringen. Oenigheten i vad gällde såväl strategi som taktik gjorde att en misstro började växa fram rörande styrkans möjligheter att främja sitt politiska syfte. Idag förefaller det som hela iden med en internationell fredsstyrka skulle ha misslyckats. Storbritannien fortsätter utan större åthävor sin medverkan och Frankrike ådagalägger sin avsikt att med kraft fortsätta den väg som landet hade slagit in på. Med Italien förhåller det sig numera på annat sätt. Den italienske presidenten har nämligen aviserat att landet avser att dra bort sina trupper från Libanon. Förenta staterna har tidigare med skärpa framhållit att man skulle låta sin kontingent vara kvar till dess att alla främmande trupper hade lämnat Libanons jord. Nu förefaller man att söka efter andra anledningar till en reträtt. De amerikanska soldaternas kommande avtåg knyts nu till en eventuell framgång för de underhandlingar som förs mellan skilda libanesiska fraktioner och till bildandet av en libanesisk regering med bred förankring. En annan – och lika fullgod – anledning till ett amerikanskt återtåg anges vara att situationen skulle försämras till den grad att fortsatt närvaro ej skulle anses vara meningsfull. Det var detta perspektiv – allvarligt menat eller frammanat av taktiska skäl – som målades upp av president Reagan i en deklaration den 20 december 1983.

En ny politisk giv

Det är framför allt den nya politiska given i Libanon – som också gäller grannländerna – som har bidragit till att försvåra möjligheterna att lösa krisen.

Det nya läget beror särskilt på det kraftfulla och ökade stöd som Sovjetunionen lämnar åt Syrien. Ar 1976 utsatte Sovjetunionen Syrien för kritik för att landet hade intervenerat i Libanon. Så är det inte idag, nu ställer Sovjet utan reservationer upp som stöd åt sin syriske allierade. Det kalla krig som råder på ett globalt plan, den amerikanska diplomatiska offensiven i Främre Orienten samt en önskan att vinna trovärdighet för sin politik och respekt för sin militära kapacitet i de arabiska huvudstäderna har drivit Sovjetunionen att öka antalet militära rådgivare i Syrien. Dessa beräknas nu uppgå till ungefär 7 000. Vi bör ej glömma Sovjetunionens militära närvaro i Syrien när vi överslagsvis betänker frånvaron av diplomatisk aktivitet i Främre Orienten.

Det senare året har också inneburit betydelsefulla förändringar i Libanon. Den enighet som tog sig uttryck i valet av Amin Gemayel till president i september 1982 har efter hand gått förlorad. Under året har också de libanesiska fraktionerna gripit till vapen mot varandra och strider har utkämpats i Chouf. Under samma år har den politiska islamska rörelsen – som hade blivit förvirrad genom den israeliska attacken i juni 1981 – återvunnit sin forna styrka. Den shiitiska kampviljan i Beirut i söder samt i Bekaa har väckts till nytt liv. Sedan de inre striderna hade blossat upp på det lokala planet samlades man i slutet av oktober och början av november till en intern libanesisk konferens – som hölls i Genève – för att söka utröna villkoren för fred. Fåfängt är dock det hoppet att libaneserna själva skulle vara i stånd att klara ut sina egna inre problem och kunna få slut på det härjande inbördeskriget. De inre libanesiska motsättningarna fokuserades på 17 maj-överenskommelsen, en överenskommelse som avsåg såväl de rent lokala libanesiska förhållandena som situationen i hela den politiska region där landet ligger. Ett upphörande av den inre väpnade kampen och öppnandet av en verklig dialog mellan de oeniga parterna är ting som ej kan komma till stånd så länge som de främmande makterna driver sitt spel på Libanons jord.

Efter att under många år ha drabbats av andras krig utsätts Libanon nu för andra staters försök att tvinga på landet fred på dessas villkor. Visst finns det många rent inomlibanesiska orsaker till inbördeskriget, likväl är det så att de omgivande makternas tvetydiga hållning alltmer syns bidraga till att de rådande motsättningarna förblir otyglade. Att nå en inre libanesisk fred så länge Israel och Syrien bekämpar varandra lär vara omöjligt. Motsättningarna måste självfallet lösas på varje nivå. Så länge som relationerna mellan länderna i regionen är spända är det emellertid ringa hopp att gjorda ansträngningar och eventuella framsteg i det interna fredsarbetet kommer att krönas med varaktig framgång. Genom att underteckna överenskommelsen av den 17 maj visade Libanon sin vilja att nå en fred i jämviktens tecken, för att nu använda Raymond Arons terminologi. Denna överenskommelse förutsatte en syrisk reträtt. Om detta ej skulle kunna genomföras hotade två fällor. Den ena är en imperialistisk fred, den andra en hegemonisk för att fortsätta med Arons språkbruk. Syrien begärde att Libanon skulle frånträda traktaten den 17 maj för att istället driva fredsarbetet på de av Syrien stipulerade villkoren. Grannen ville nämligen gärna reglera freden på ungefär samma sätt som man tidigare under åratal hade lyckats underblåsa den väpnade kampen i området. Inför de syriska utspelen har Israel – med amerikanskt stöd – svarat med att försöka återställa sitt förlorade inflytande och påtvinga landet frukterna av en hegemonisk strategi. I valet mellan en fred på de arabiska imperialisternas villkor och Israels hegemoniska fred har jämviktsfreden kommit i skymundan.

Libanons politiska manöverutrymme är idag högst minimalt. Varje politik som syftar till att uppnå balans i de inre motsättningarna är också piskad att även ta hänsyn till rådande motsättningar i hela det aktuella området. Vare sig man söker stöd hos Israel eller hos Syrien kommer Libanon att få den andra parten emot sig, vartill kommer att respektive sympatisörer, de som anser sig ha kommit i underläge, genast är beredda att på nytt gräva upp stridsyxan. Råder yttre brist på jämvikt kommer detta att mana fram en inre. Om man å andra sidan går försiktigt fram och låter bli att välja sida kommer situationen att frysas och landet blir delat i två zoner med israeliskt respektive syriskt inflytande.

Summering och slutord

Läget syntes omöjligt och de rådande politiska förhållandena nära nog outhärdliga. Landet förföll att gå mot en slutlig katastrof. Tre moment av osäkerhet och ett som i sig inneslöt ett fast uppsåt att nå en lösning av viss bestämd natur var för handen.

Den första osäkerhetsfaktorn gällde den amerikanska regeringens vilja att stödja Libanon eller åtminstone att hålla kvar sin andel av den internationella styrkan. Skulle verkligen amerikanska marinkåren stanna kvar i Beirut? Eller skulle president Reagan föredra att dra tillbaka soldaterna för att undvika hemmaopinionens och kongressens häftiga kritik? De kunde förefalla som om frestelsen att dra tillbaka trupperna för att ej äventyra det egna återvalet skulle vara stor. Presidentens popularitet hade redan anfäktats av det äventyrliga företaget i Libanon. Arafats uttåg från Tripolis – som följde det som hade skett från Beirut – skulle kunna bli en god anledning att återgå till fredsplanen den 1 september 1982 för Främre Orienten, dock med omkastade prioriteter. Särskild hänsyn skulle då inte längre tas till Libanon, som skulle degraderas till ett politiskt problem av andra ordningen.

Det andra osäkerhetsmomentet gäller Israels hållning. Landets politik beträffande Libanon hade misslyckats och detta svedde den egna självkänslan. Libanon hade inte velat ratificera 17 maj-traktaten och Israels goda förbindelser med de kristna i den libanesiska nationella falangen hade blott varat en kort tid. Den doktrin som Sharon hade lagt fram inför den israeliska politiska och militära operationen ”Fred i Galiléen” hade innehållit dels en princip om att Libanons kristna skulle leda landet, dels en om fred med Israel. Arens politiska doktrin var betydligt mindre vittgående, en bedömning som även gäller i det korta perspektivet. Denna mer anspråkslösa plan syftade till att låta de israeliska trupperna steg för steg och i god ordning lämna landet. Arensplanen inskränkte sitt uppsåt till att gälla Israels egen säkerhet. Denna skulle främjas genom att man i samverkan med den lokala befolkningen skulle skapa enstaka stödjepunkter för kontroll av säkerheten i de områden som hade hållits besatta av israelisk militär. I detta syfte hade man exempelvis kommit överens med den drusiska befolkningen i Choufbergen om politisk samverkan då de israeliska trupperna lämnade sina positioner. Israelerna hade så gott som på egen hand låtit tillsätta en drusisk guvernör för de områden i de libanesiska bergen som de hade låtit de egna trupperna utrymma. Det kunde konstateras att israeliskt-drusiskt samarbete var något som fungerade och gav resultat. Däremot lyckades israelerna ej närma sig den shiitiska befolkningen i landets södra del. Under en period av sexton månader dödades omkring 200 israeliska militärer i Sydlibanon. Det finns särskild anledning att uppmärksamma den kortsynthet som utmärkte den israeliske försvarsministerns gärningar. Denna linje främjade anarki utan att ge Israel politiska fördelar. Man hade knäppt president Gemayel på näsan på ett förnedrande sätt, underminerat den återupprättade libanesiska staten, uppviglat de olika religiösa grupperna mot varandra, främjat befolkningsflyttningar till Chouf samt lyckats skapa än mer förvirring – ett kaos vari den eventuella israeliska vinsten föreföll obegriplig. De enda som vann något på den förda politiken blev de islamska integristerna, Israels svurna fiender.

En tredje osäkerhetsfaktor är den libanesiska statens eget framtida öde. Den har kastats hit och dit i händelsernas malström till den grad att det berättigade i dess existens har ifrågasatts. En brutal uppdelning vidlåder landet, en uppdelning som märks redan på ytan.

De muslimska ledarna har utan tvivel uppmuntrats av Walid Joumblatts återkomst till makten. Den ovisshet och tveksamhet som utmärker dennes politik har lämnat ytterligare spelrum åt de islamska ledarna. De har sett sitt tillfälle och försöker nu att driva en utpressningspolitik vari de ständigt ökar sina politiska krav så fort den libanesiska armens intåg i deras revir kommer på tal. De samtal som förs mellan de libanesiska ledarna har dessvärre större likhet med handgemäng än med fredliga meningsutbyten.

Vi har kunnat konstatera att amerikaner och israeler samt även libaneserna själva är villrådiga. Annat är det med Syrien.

Bidande att dess stund skall komma har Syrien kunnat dra nytta av alla dödfödda försök att lösa den libanesiska krisen och av andras misstag. Denna stund kommer att vara inne när de andra lämnar landet.

Översättare: Bengt Rur