Maskarna i osten eller änglarna i kaos

Carlo Ginzburg (f. 1939) är verksam som historiker i Bologna. Men hans mångsidiga produktion begränsar sig inte till historieskrivningens mera traditionella områden utan omfattar även kulturyttringar som häxprocesser, magi och karnevaler, dvs. sådant som brukar behandlas inom folklivsforskningen. Ginzburg utmärker sig som historiker också genom en praktiskt taget obegränsad associationsförmåga och formulerar gärna nya och spännande teorier. Därför är det ingenting att förvånas över att han för några år sedan publicerade en artikel om Giovanni Morelli, Sigmund Freud och Sherlock Holmes.(1) Dessa tre personer har väl i förstone inte särskilt mycket gemensamt, men Ginzburg har funnit tillräckligt många beröringspunkter i deras arbetsmetoder för att utifrån dem formulera det så kallade ledtrådsparadigmet, en forskningsmetod som går ut på att dra slutsatser utifrån skenbart obetydliga detaljer som visar sig vara väsentliga ledtrådar.

Den italienske konsthistorikern Morelli hade i slutet av 1800-talet publicerat en metod att identifiera gamla mästare, som väckte stort uppseende i konstkretsar. Genom att granska en målares sätt att avbilda t.ex. örsnibbar kunde man skilja mästarnas original från kopior. Ett karakteristiskt sätt att avbilda fingernaglar kunde avslöja konstnärens identitet liksom fingeravtrycken avslöjar en brottsling. På liknande sätt kan som vi alla vet den skarpögde Sherlock Holmes avslöja en misstänkt genom att observera detaljer som andra förbisett. Nu visar Ginzburg att Sigmund Freud redan innan han så att säga blev freudian fick kännedom om Morellis arbeten och blev mycket fascinerad av Morellis metod. Freud skriver i en uppsats: ”Hans (Morellis) undersökningsmetod är, förefaller det mig, nära befryndad med den psykoanalytiska tekniken. Också den besvärjer fram det heliga och förborgade ur föraktade och förbisedda drag, ur de spånor och skärvor vi mönstrat ut och kastat på sophögen.”

Det ledtrådsparadigm som Ginzburg formulerat utifrån Morelli, Holmes och Freud är en lära om att tolka tecken. Intresset för teckentolkning delar Carlo Ginzburg med sin bolognesiske universitetskollega Umberto Eco, senast aktuell med romanen Rosens namn, och i likhet med denne har han också dokumenterat ett intresse för kätterier. För en historiker, som vill lära känna de kätterska rörelserna, utgör protokollen från kättarprocesserna en guldgruva av information. Där kan man få veta vad människor, som inte var erkända teologer, tänkte om Gud och världen, hur kyrkan lyckades med sin uppgift att sprida och uttolka evangelium, hur inkvisitionen som institution såg ut och hur det psykologiska spelet mellan inkvisitorerna och de anklagade fungerade.

Ginzburg har med sitt goda spårsinne lyckats nosa upp ett rättegångsprotokoll från en kättarprocess som inte lämnar något övrigt att önska beträffande intressanta upplysningar och detaljer. Processen inleddes för nästan exakt 400 år sedan, närmare bestämt den 7 februari 1584, och protokollet, som återger varje ord som yttrades under rättegången, förvaras i ärkestiftsarkivet i Udine. Den anklagade var mjölnaren Domenico Scandella, även kallad Menocchio. Ginzburg fann materialet så intressant att han skrev en bok om denne mjölnares tankar om skapelsen.(2)

Carlo Ginzburg säger själv att han troligen är den förste sedan rättegången 1584 som tagit del av rättegångsprotokollen. Av den anledningen hade man gärna sett dem publicerade i ett appendix till boken. Nu är man som läsare hänvisad till de citat som Ginzburg ger. Man blir beroende av Ginzburgs urval och kan inte ställa egna frågor till materialet. Men det har inte varit Ginzburgs primära avsikt att presentera ett okänt material, utan han har lyft fram vissa detaljer kring vilka han konstruerar en teori. Ibland kan man som läsare möjligen känna något av den frustration som man skulle känna om Conan Doyles detektivromaner bara bestod av utförliga beskrivningar av cigarettaska från brottsplatsen och Sherlock Holmes listiga slutledningar.

Talträngdhet och tolerans

När Menocchio kallades inför rätta var han 52 år gammal. Han kom från en by i Friuli, där han hade levt under hela sitt liv med undantag av två år, då han var förvisad med anledning av ett slagsmål. Redan här far man i Menocchios biografi en antydan om det häftiga temperament som han skulle demonstrera under rättegången. Han var gift och hade elva barn av vilka sju var i livet. Han hade sysslat med många olika ting, bl.a. målning, snickeri, sågning och murning, men framför allt var han mjölnare och arrenderade två kvarnar. Ginzburg menar att just mjölnarna var talrikt representerade i de kätterska sekterna, vilket skulle bero på att kvarnen var en naturlig mötesplats, där folk kunde diskutera liksom på krogarna och vid salustånden. Att diskussionerna vid kvarnarna nödvändigtvis skulle leda till kätteri är väl inte självklart; i så fall borde även krögarna vara överrepresenterade bland kättarna.

Hur som helst bör Menocchio ha stortrivts i en diskussionsvänlig miljö. Det framgår nämligen att han hade ett mycket stort umgänge, att han var allmänt uppskattad och ofantligt diskussionslysten. Medan vittnesmålen mot Menocchio hopade sig, greps han själv av föraningar om att han skulle ställas inför rätta och sökte upp en kyrkoherde som var en gammal barndomsvän till honom. Kyrkoherden uppmanade honom att självmant inställa sig hos Sanctum officium, den påvliga inkvisitionen, och gav honom dessutom ett gott råd på vägen: ”Svara bara på det som de frågar om och försök att inte prata så mycket.” Men han kunde lika gärna ha talat till en vägg, för Menocchio begärde inte bättre än att utförligt få berätta om sina tankar. Till förhörsledarna sade han: ”Det är sant att jag har sagt att om jag inte vore rädd för att ställas inför rätta så skulle jag säga åtskilligt som kunde väcka förvåning och jag har sagt att om jag finge förmånen att träda inför påven eller en kung eller en furste som lyssnade på mig skulle jag ha åtskilligt att säga och om han sedan ville döda mig skulle jag inte bry mig om det.” Nu fick ju Menocchio visserligen inte tillfälle att tala till påven eller en kung eller en furste, men han sparade inte heller på krutet inför borgmästaren i Portogruaro och inkvisitorn över Aquileia och Concordia.

Man kanske föreställer sig att förhörsledarna vid inkvisitionsprocesser i allmänhet fick dra ur de anklagade deras bekännelser, men i fallet Menocchio var det tvärtom så att han inte begärde bättre än att få tala. Vid ett tillfälle bönföll han till och med inkvisitorn att lyssna på honom. Menocchio hade sagt att han var ”född kristen och därför ville leva som kristen, men om han hade varit turk skulle han velat förbli turk”. Han ville förklara sin uppfattning litet närmare: ”Jag bönfaller er, Signor, lyssna på mig! Det var en gång en stor man som förklarade att den skulle bli hans arvinge som hade en viss dyrbar ring som tillhörde honom, och när döden närmade sig lät han göra två andra ringar, likadana som den första, eftersom han hade tre söner, och han gav sönerna var sin ring. Var och en av dem trodde att han var arvingen och hade den riktiga ringen, men eftersom ringarna var så lika kunde man inte säkert veta. På samma sätt har Gud Fader flera söner som han älskar, det vill säga de kristna, turkarna och judarna, och alla har han gett viljan att leva efter hans lag och ingen vet vilken lag som är den rätta, men jag sa att eftersom jag var född kristen vill jag förbli kristen, och om jag hade varit född turk skulle jag vilja fortsätta att leva som turk.” Där sköt inkvisitorn in en fråga: ”Ni tror då att man inte kan veta vilken lag som är den rätta?” Menocchio svarade: ”Ja, Signor, jag tror att var och en anser sin tro vara den rätta, men man vet inte vilken som är den rätta; men eftersom min farfar och min far och alla i min släkt varit kristna, så vill jag förbli kristen och tro att det är det rätta.”

Menocchio hade också sagt: ”Guds majestät har gett den heliga Ande åt alla: kristna, kättare, turkar, judar, och han har dem alla kära och alla blir frälsta på något sätt.” Legenden om de tre ringarna hade han läst i den av de passager ur Boccaccios Decamerone, som inkvisitionsmyndigheterna senare censurerade. Men Menocchio hade uppenbarligen haft tillgång till en ocensurerad upplaga.

Inkvisition och censur

Under medeltiden hade inkvisitionen skötts av dominikaner och franciskaner, men under andra hälften av 1500-talet blev den en fast organisation som knöts till påvekurian. Samma organisation utgav också en lista över skadliga och förbjudna böcker, det så kallade Index librorum prohibitorum. Sådana restriktioner tillkom i självförsvar från kyrkans sida. Aldrig under kristen tid hade kyrkans ställning ifrågasatts så radikalt som under denna period. Angreppen kom från olika håll. Å ena sidan fann renässansens lärde medeltidslatinet barbariskt och pläderade för ett återvändande till den klassiska tidens språkbruk. De ansåg att bibeln skulle underkastas samma källkritiska och textkritiska prövning som de världsliga antika texterna, och menade att en person med solida kunskaper i grekiska och hebreiska var mera lämpad att tolka innehållet i den heliga Skrift än teologerna. Samtidigt undergrävdes kyrkans auktoritet av reformationen. Dess anhängare ville göra Guds ord tillgängligt för var och en genom att översätta bibeln till folkspråket. Den katolska kyrkan fruktade att den obildade allmänheten, som saknade den bakgrund som var nödvändig för att rätt kunna förstå bibelns text, skulle missuppfatta och vantolka Skriften. Därför förbjöds nya oauktoriserade editioner och översättningar av bibeln till folkspråken på det första Index som utfärdades. Faran var akut, eftersom boktryckarkonsten gjorde det möjligt att sprida böcker på ett sätt som aldrig förr. Från katolskt håll menade man att bibelläsning bland lekmän kunde ge upphov till kätterier, från lutheranskt håll att förbud mot bibelläsning bland lekmän kunde leda till vidskepelse.

Prästens roll informativ

Men i reformationens kölvatten följde också en uppsjö av andlig litteratur på folkspråken. Tidigare hade uppbyggelselitteratur producerats på latin av och för klosterfolk, men nu kunde lekmännen själva ta del av helgonlegender och liknande på ett språk som de förstod. Detta ledde till att förhållandet mellan kyrkans representanter och lekmännen blev oklarare än tidigare. Lekmännen kunde läsa andaktslitteratur på egen hand utan att vara beroende av präster som förmedlare. Det trycktes biktspeglar på folkspråken, som var avsedda för enskild andakt, och därigenom blev synen på botens sakrament mindre självklar. För första gången kunde lekmännen själva läsa om självrannsakan och botgöring, och om de inte hade botens sakramentala funktion helt klar för sig, kunde prästens roll i sammanhanget uppfattas som enbart informativ. I samband med bikten gav prästen en bot, men om detta kunde ju biktspeglarna lika gärna ge besked. Att kyrkans farhågor härvidlag kunde vara befogade visar Menocchios uttalande om bikten: ”Att gå och bikta sig hos präster och munkar är inte mera värt än att gå till ett träd. Om det där trädet kunde ge besked om boten skulle allt vara i sin ordning. Om nu en del människor går till prästerna för att de inte vet vilken bot de skall göra för sina synder, så är det för att prästerna skall tala om det för dem, för om de visste det skulle de ju inte behöva gå dit, och de som redan vet brukar inte gå.” För dem räcker det med att ”de biktar sig inför Guds majestät i sitt hjärta och ber om förlåtelse för sina synder”. Uttrycket ”de som redan vet brukar inte gå” visar att boten av vissa uppfattades som en enskild angelägenhet och att prästerna för dem bara hade en upplysande funktion.

Bibeln brännbart stoff

Under förhören nämnde Menocchio vissa av de böcker han hade läst. Ginzburg har sammanställt dessa upplysningar till en lista på tio böcker, samtliga tryckta på folkspråket. Vad Ginzburg i första hand är ute efter är att demonstrera att Menocchio har läst sina böcker på ett godtyckligt sätt, att han har plockat ut enskildheter ur deras sammanhang och på så sätt förvrängt innehållet i det han läst. Men det är minst lika intressant att se vad Menocchio har läst som hur han har läst. Listan innehåller fromhetslitteratur, bearbetningar av bibeln, helgonlegender, t.ex. en översättning av Jacobus de Voragines Legenda aurea, en almanacka, en krönika, en reseskildring och Boccaccios Decamerone. Menocchio har också haft tillgång till bibeln på folkspråket. Bibelöversättningen, som vid den här tiden alltså räknades till den förbjudna litteraturen, hade Menocchio fått låna av sin farbror, och sedan hade den hamnat hos hans kusin Bastian Scandella. Ett halvår före rättegången hade Bastians hustru tagit bibeln och bränt upp den i bakugnen. Menocchio kommenterar detta under rättegången med orden ”men det var synd att bränna upp den boken”. Här visar rättegångsprotokollet att det var så pass farligt att äga en bok, som var upptagen på Index, att det var tillrådligast att bränna upp den, om man hade anledning att frukta en husrannsakan. Man skulle gärna vilja veta hur representanterna för inkvisitionen reagerade under rättegången, när Menocchio helt frimodigt yttrade som sin åsikt att det var synd att bränna upp bibeln. Man undrar om de fördömde hans uttalande eller försökte förklara varför bibelöversättningen var olämplig lektyr eller om hans yttrande bara togs till protokollet.

Några uttalanden som Menocchio gjorde om bibeln visar att de obildade lekmännen hade mycket vaga begrepp om bibeln som bok. De hade tidigare bara tagit emot Guds ord via prästerna och var oförberedda för eget bibelstudium. De slutsatser som Menocchio drog efter att ha läst bibeln på folkspråk var följande: ”Jag tror att Skriften har blivit oss given av Gud, men sedan har människorna lagt till i den. Det skulle räcka med några ord i denna heliga Skrift, men det är med den som med böcker om krigiska drabbningar, den har svällt ut.” ”Vad evangelierna beträffar tror jag de delvis är sanna och en del har evangelisterna fått från sitt eget huvud, som man kan se på ställen där den ene säger på ett sätt och den andre på ett annat.” Genom att få tillgång till bibelöversättningar på folkspråken kunde nu lekmännen själva jämföra olika passager och konstatera att evangelierna ibland kunde uppvisa en bristande överensstämmelse. Menocchio sade också vid ett annat tillfälle i ett samtal som rapporterades till inkvisitionen: ”Vem tror du det är som gör de där evangelierna, om inte präster och munkar som inte har annat att göra. De går och tänker ut de här sakerna och lägger det ena till det andra”. Uppenbarligen uppfattade Menocchio kyrkans restriktioner beträffande bibelläsning som ett sätt att behålla kunskapen som ett privilegium. Han sade vid ett tillfälle i ett samtal som rapporterades i en angivelse till inkvisitionen: ”Det begriper du väl, inkvisitorerna vill inte att vi ska veta vad de vet.” Och i ett vredesutbrott sade han: ”Ni präster och munkar, ni gör anspråk på att veta mer än Gud, och ni är som demonen, och ni vill göra er till gudar på jorden och skaffa er Guds kunskap på samma sätt som demonen är ute efter den.”

För en man som Menocchio, som hade en rik begåvning i kombination med en mycket stor vetgirighet, måste inkvisitorernas kunskaper framstå som något lika eftersträvansvärt som ouppnåeligt. Menocchio kunde skriva och läsa, och tack vare dessa förmågor hade han ett år haft förtroendeuppdraget att vara borgmästare, men hans latinkunskaper inskränkte sig till Credo och Fader vår. Därför var det också med bitterhet som han sade om prästerna: ”Med avsikt håller de på med sina ceremonier och talar sitt latin i stället för ett språk som du förstår.” Men han försökte bemäktiga sig så mycket som möjligt av den åtråvärda kunskapen och han hade dessutom en ganska stark självkänsla: ”Jag har en skarp hjärna och jag har velat forska efter de höga tingen och sådant som jag inte visste”.

Rannsakning och dom

Menocchio hade alltså flera åsikter som gjorde honom misstänkt i inkvisitorernas ögon. Han var förespråkare för religiös tolerans, läste förbjuden litteratur, betvivlade evangeliernas äkthet och ifrågasatte botens sakrament med hänvisning till att man själv kunde ta reda på vilken bot man skulle göra. Men han förkastade också de övriga sakramenten, eftersom han menade att de var handelsvaror och medel för utsugning och förtryck från prästernas sida.

Det hade varit intressant att få veta mera om hur inkvisitorerna egentligen agerade och reagerade på allt detta under rättegången. Ginzburg är ganska förtegen därvidlag, och säger bara att inkvisitorerna uppenbarligen blev alltmera nyfikna på Menocchio, eftersom de drev förhöret så långt i detalj. Till en början hade de påpekat för Menocchio de motsägelser han invecklade sig i; sedan hade de försökt återföra honom till den rätta vägen; när detta inte hjälpte, hade de givit upp alla försök att övertyga honom och i stället ställt frågor i syfte att nå ytterligare klarhet och få en fullständig bild av hans förvillelser. Inkvisitorernas arbetsprocedur var uppenbarligen att först ta reda på den anklagades åsikter, sedan försöka återföra honom till ordningen, och till sist skaffa ytterligare information för att kunna ”varudeklarera” kätteriet.

Det intryck man far vid läsningen av Ginzburgs bok är att inkvisitorerna inte sparade sig någon möda för att komma underfund med Menocchios läror, att de lät honom tala till punkt och inte avbröt honom. Sedan undrar man om detta berodde på en genuin nyfikenhet hos inkvisitorerna eller om de bara var samvetsgranna byråkrater i motreformationens tjänst.

Inkvisitorerna lyckades inte återföra Menocchio till ordningen utan han dömdes till att offentligen avsvära sig sina kätterska åsikter och till livstids fängelse. Men redan efter två år släpptes han fri och återvände till sin hemby. Där brydde man sig uppenbarligen inte om att han dömts som kättare, utan han utsågs till förvaltare av församlingens ekonomi, och han var också verksam som skollärare. Tydligen tyckte man inte att det var riskfyllt att låta en f.d. kättare ha hand om barnens uppfostran. Menocchio försörjde sig också som gitarrspelare på fester. Men han hade inte blivit vis av sin skada utan fortsatte att diskutera religion med vem som ville höra på, och år 1599, när han var 67 år gammal, blev han på nytt angiven för inkvisitionsdomstolen och ställd inför rätta. Men den här gången klarade han sig inte utan dömdes till döden.

Uråldrig bondemytologi?

Det kanske märkligaste av Menocchios uttalanden, och sannolikt det som fick Ginzburg att intressera sig för just den här kättarprocessen, gäller skapelsen: ”Jag har sagt att såvitt jag kunde förstå och tro så var allt ett kaos, det vill säga jord, luft, vatten och eld tillsammans, och av alltsammans blev det så småningom en massa, precis som när man gör ost av mjölk, och i den blev det till maskar och de blev sedan änglarna. Och det allraheligaste majestätet ville att de skulle bli Gud och änglarna.” Vid ett annat tillfälle sade han att det allra heligaste majestätet var Guds ande som alltid har funnits, och att människorna på domens dag skall dömas av det allraheligaste majestätet som fanns innan kaos blev till. Enligt Menocchios terminologi var alltså Gud bara ett slags högsta ängel, medan han kallar den som fanns till före kaos för det allraheligaste majestätet.

Ny menar Ginzburg att bilden med maskarna som uppstår i osten har sitt ursprung i en uråldrig bondemytologi som aldrig har dokumenterats i skrift utan som vidarebefordrats under årtusenden genom muntlig tradition. Genom att varje ord som yttrades under rättegången mot Menocchio noterades, skulle denna folkliga trosföreställning ha lämnat de breda folkdjupen och tagit plats i den skriftliga kulturen. Ginzburg talar i nästan romantiska termer om det historiska språnget från ”den muntliga kulturens språk med gester, och mumlanden och utrop till den skriftliga kulturens tonlösa och stelnade språk på en boksida”. Han har också funnit en liknande skapelsemyt som Menocchios i den indiska Vedamytologin, där kosmos’ tillblivelse liknas vid en koagulering – liknande mjölkens – av vattnet i ett urhav som piskats av skapelsens gudar. Ginzburgs teori är fantastisk, att vi skulle stå inför en gemensam indoeuropeisk skapelsemyt. Å andra sidan är det väl naturligt att en 1500-talsmjölnare illustrerar sina teorier om skapelsen med hjälp av en liknelse hämtad från vardagslivet i en bondby.

Det är väl praktiskt taget omöjligt att bevisa vare sig att vi skulle stå inför en uråldrig bondemytologi eller ett personligt hugskott. Däremot noterar man med intresse att element ur den medeltida teologin insmugit sig i Menocchios skapelselära. Så här säger han om människornas skapelse:

”De skapades av naturen ur världens yttersta substans precis som maskarna alstras ur en ost, och när de kom fram fick de mottaga vilja, förstånd och minne från Gud som välsignade dem.” I tionde boken av ”Om Treenigheten” säger Augustinus att människans viktigaste själsförmögenheter är vilja, förstånd och minne. Detta togs upp i den senare medeltida teologiska spekulationen: Människan hade skapats till Guds avbild, och därför bör man hos henne finna en motsvarighet till Treenigheten. Det gör man också i de tre funktionerna vilja, förstånd och minne. Menocchios påstående att människan vid skapelsen fick mottaga ”vilja, förstånd och minne” från Gud är utan tvivel en reminiscens från Augustinus, och det finns ytterligare exempel i rättegångsprotokollen på att medeltida teologiskt gods på något sätt nått Menocchio. Man skulle gärna vilja veta vad av detta som Menocchio hämtat från de böcker han läst på folkspråket och vad han inhämtat av prästernas kateketiska undervisning.

Det står klart att den, som vill bilda sig en uppfattning om världsbilden hos en person som Menocchio, måste ta hänsyn till åtminstone tre olika kunskapsnivåer: bondesamhällets muntliga tradition, den lärda världens skriftliga kultur och en individs fantasi. Ginzburg har valt att röra sig på den onekligen mest komplicerade och svåråtkomliga nivån, den muntliga traditionens. Den saknar ju per definitionen skriftliga källor, och därför kan de flesta teorier kring den varken bevisas eller vederläggas på traditionellt sätt, däremot visa nya och oväntade infallsvinklar.

Noter:

1. Spie. Radici di an paradigma indizionario (1979). Sv. övers. i Häften för kritiska studier 3 (1983).

2 Il formaggio e i vermi: Il cosmo di un mugnaio del 500. Torino 1976. Svensk översättning av Lars Lindmark: Osten och maskarna. En 1500-talsmjölnares tankar om skapelsen. Stockholm 1983.